Caza: The Ark

Hallelujah.

It's nice to buy things, put them in your library and see them "sweeten through the years like wine". To see them grow and develop, see them take on new meanings. Like: you buy a book, read it in 1987, then save it and read it again in 1992, 1998 etc, and all the time the work takes on new colours, new meanings, new dimensions. It's some sort of alchemy: "the alchemy of consciousness and time" as Ellie would have it.

Anyway: it's fun to buy books and magazines and re-read them over the years. And here I have a magazine just like that, Heavy Metal from February 1983. It runs the poem "The Ark" by the French artist Caza, a graphic rendition of a poem by one Francois Bazzoli. I've read it again and again since the eighties and each time it astounds me.

It's about an ark, a stony vessel fastened to the ground, going through epochs of water, earth, air and fire. It's very majestic, the images perfectly mirroring the words, words like:

The Ark.

The Ark is closed... waiting.

The antediluvians, guided by the immemorial voice
of a myth, are already there.

That's the beginning, showing The Ark going through torrential rains and then getting drowned completely - "a shipwrecked cathedral". It's sleeping with the fish as they say. Then the water recedes, exposing the ark to the light of day:

The Ark reappeared on the earth's surface, covered
with slimy excrement and silt, enclosed in anticipation
- immobile.

The closed ark: shrine and prison, mountain and temple,
chest and skull. Arcane.

... And, under the petrified matrix: deaf ripening, slow
sculpture, secret maturation - transmutation.

The colours at the beginning were greyish violet. And the water epoch was green. Then the epoch of earth and sand becomes ochre yellow; The Ark is worn down by the desert winds, severe abrasion seeming to dissolve it completely. But then a new epoch dawns, transforming The Ark into a reddish violet gem:

Resurrection: in the sparkling air, it is The Ark! Delivered
from its origin of chalkstone, the rarified nave reveals
its silvery chrystallizations to infinity. (But still opaque.
The time of revelation hasn't come yet, prince.)

(Thus, the age of air: of clear and cold night, of
purification, of coagulation - a chrystalized psalm.)

(Millions of years frozen in the instant of dawn.)

Then the sun goes nova and everything falls apart, literally:

And see: what boils under the shell, this terrible lava of unleashed gods and spirits of the underworld, spring up and are united with the fires of the howling sky, in the incandescent apotheosis of a cosmic copulation.

Everything burns and desintegrates, except, of course, The Ark. The glorified nave withstands it all, just quietly sailing away into the abyss. Stars fade and die in this era of emptiness, akâsha, the fifth element. Only The Ark remains, attracting matter and contracting into a cosmic egg. Everything ends with a Something orbiting a center, a rainbow coloured orbit with lights in the dark:

Thus, prince, The Ark will not open onto the outside
- it is abolished as well as the inside. It turns in on its
entirety - inverts itself, and is revealed.

So... so here is the one that was integrated with eternity.

Here is where opposites converge... here, finally
recomposed, the ultimate principal of the living
universe, Alpha and Omega...

Here is THE ARK.

Period.

And Genesis.

In other words, this is a work of genius. The original poem might have been in Italian or French, but the actual version to me has echoes of a poet like T. S. Eliot.

Furthermore, no human beings are depicted in "The Ark". No humans are part of the story -- and yet it's so moving. We see some lizards at the beginning, we see the odd fish -- but other than that it's just water, earth and air. Pictures and words cooperate seamlessly, merging into a new amalgam. It's alchemy!




Related
Science Fiction Seen from the Right (2016)
In Swedish: Information om "Eld och rörelse"
In Swedish: Novell: En dag i statsminister Neros liv
In Swedish: Novell: Näringsminister Annie L. möter sin överman

Den som säger "döden är farlig" gör sig implicit till en dödsdyrkare

Det är sommar.

Jag smyger som en katt, ryter som en tiger. Jag är en visslande man som går gatan fram.

Jag glider fram, smyger fram. Jag är, jag existerar. Döden finns inte. Jag dyrkar den i alla fall inte, så som de flesta andra gör idag. Döden är farlig och därför helig, det är den allmänna meningen. Döden är hemsk, den ska vi inte tala om. Den är tabu.

Så låtom oss istället sitta ner och snacka och fika, det är livets mening och bara det: frodas i glada vänners lag. Men att existera, att reflektera, att relatera till döden, att internalisera den och leva för evigt – nej se det går inte. Ty döden är hemsk. Den får man inte nämna.

Idag, som på Flashback, skriver många till exempel ”gått bort” i dessa sammanhang. Den gamla omskrivningen för att dö, ”gå bort”, har åter kommit till heders. Det är ett exempel på den allmänna oron, denna rädsla för att explicit skriva ”han har dött”.

- - -

I gamla TV-deckare (amerikanska) förekom ofta detta replikskifte när liket upptäckts:

- Är han...?

- Ja.

Som barn brukade jag och mina kompisar ha roligt åt det där. Jag menar, nog ska man respektera dödens majestät, men det får inte gå för långt.

- - -

Döden är farlig och därför helig, och därmed uppstår implicit en dödskult. Jag säger bara: den som dyrkar döden kan läsa Edith Södergrans dikter, som ofta handlar om döden. Si förmäl dig med döden, som går i Landet Bortom Bortom med strålande krona... Eller gör som Karin Boye, njut av de lockande stegen bakom. "Död – det är du."

Boye och Södergran kunde nog dikta men de var lite dödsfixerade.

- - -

Återigen: respektera dödens majestät. Men låt det inte gå för långt. Bli inte lamslagen av skräck inför döden.




Relaterat
Bota ångest med "memento mori"
"Tänk på döden": text på porten till kyrkogården
Edith Södergrans dikter
Dynontologi

Icke-händelser i mitt icke-liv

Det är sommar. Halleluja.

Det är sommar. Och varmt. Cirka 30 grader här på Norrlandskusten. Sägs det. Jag har ingen termometer.

Jag har ingen termometer. Och varmt eller inte: jag badar inte, solar inte, har inte grillparty på tomten. Detta är icke-händelser i mitt icke-liv.

Härmed fler saker jag inte gjort på sistone. Jag har till exempel inte sett filmen "Da Vinci Code" (2006). Den gick på TV häromkvällen. Och jag började se den. Intressant tänkte jag, konspirationer och mystik...!

Men den gick inte att se. Det var för mycket illuminatikänsla i den.

OK. Det hela baseras på en bok av Dan Brown. Och han har i sin tur hämtat fakta från "Holy Blood, Holy Grail" (1982). Och denna berättelse kan ju vara intressant. Även om Baigent m.fl som skrivit boken torde övertolka Jesu släktlinje i sammanhanget. Det är nog kung Davids släktlinje som Prieure de Sion anser sig tillhöra. -- Men i alla fall: filmen gick inte att se. Den osade av illuminism och insider-givna fakta och attityder.

Med andra ord: att se denna film blev för mig en icke-händelse.

- - -

Mer som är? Fler icke-händelser? -- Det följande har jag bevisligen gjort, men är ändå ett slags icke-händelser. De har inget att göra med något. Som:

Jag drack honungsvatten häromdagen (hett vatten med honung och socker). Jag tyckte det smakade lite beskt. Vanunu? tänkte jag, har vattnet blivit dåligt, har honungen härsknat? Men jag har den ju i kylskåpet denna varma tid. -- Svaret på gåtan, att vattnet var beskt, var att jag inte sköljt munnen tillräckligt efter tandborstningen.

Kul, intressant, ointressant -- en icke-händelse.

Jag har även börjat ordna mina böcker i bokstavsordning. Så långt som till "börja på a i hylla 1, sluta på ö i hylla 5" gick jag inte. Men jag ordnade i bokstavsordning, a-ö, på varje hyllplan. Har man många böcker måste man ha någon j-la ordning i sina hyllor. Får se om jag går vidare med en ännu striktare ordning.

- - -

Detta är sådant som jag gör om dagarna. Well, jag gör mer också. Men mycket är som detta: icke-händelser.

Nej, om man skulle ta och INTE gå och lägga sig i solen med en god bok... Och sedan INTE gå på gardenparty. Och sedan INTE resa till Örkelljunga för att gå på stadens brännvinsmuseum.




Relaterat
PK-regimen är ett skräckvälde
Is Obama the Mahdi?

Östanbäcksgatan

Slaget om Caen (slutet)

I Frankrike finns en stad. Den heter Caen. Den ligger i landskapet Normandie. Där stod ett stort slag 1944. Tyskarna vann här en avvärjningsseger, kan man säga. Här är sista delen i min följetong om slaget vid Caen. Källan är, nu som förr, Hans von Lucks memoarer.




Index till alla delar

Tuff dag

Som jag berättat i tidigare avsnitt så var Hans von Luck stationerad i Normandie 1944. Den 6 juni kunde han direkt delta i försvaret och avvärja allierade framstötar. Men förgäves. Fienden lyckades landstiga.

Juni och juli fortsatte med misslyckade tyska motanfall och försvarsstrider. Läget verkade stabiliseras något. Så kom det sig att von Luck var på permission i Paris 15-18 juli. Som sagt ville han egentligen inte åka dit, men han övertalades. Men vid återkomsten till stridsgruppen, i gryningen den 18, härskade kaos. Det visade sig att den bombats i flera timmar och att inget gjorts för att åtgärda detta. Man hade ingen radiokontakt med förbanden, man hade inte sänt ut förbindelsekarlar till dem och divisionen hade inte underrättats.

Den 18 juli var en tuff dag i von Lucks karriär. Skulle han lyckas reda upp situationen?

von Lucks ställföreträdare hade drabbats av chock och handlingsförlamning. Han fick nu ”stå till förfogande” vilket innebar att han kickades. von Luck måste genast ta över och reda ut läget. Fienden torde vara på väg att anfalla. von Luck måste fram och kolla. Han rusade ut till den Panzer IV han fått som ledningsfordon, gav föraren en cigarrett och beordrade honom att köra mot Caen. Från tornluckan sa von Luck till sin adjutant att be divisionsstaben om reserver.



88:or

På sin väg mot fronten kom von Luck först till en by i stridsgruppsområdets mitt, obesatt av dem själva. Byn hette Cagny. I dess västra utkant såg han 25-30 brittiska stridsvagnar. De var på väg söderut mot Caen. von Luck beslöt sig för att återvända till stridsgruppsstaben för att ordna ett pansrat motanfall. På väg tillbaka byn fann han emellertid något som kunde hejda pansaret: ett batteri 88:or ur Luftwaffe.

Luftvärnstrupperna i Tyskland stod organisatoriskt under flygvapnet, ej armén. Om de ingick i fältarméer lydde de förstås under dessa, som lv-batterier i pansardivisioner, men detta batteri var inte underställt aktuell stridsgrupp.

Dessa lv-pjäser var som antytt utmärkta som pv-pjäser. von Luck frågade batteriets kapten om han visste vad som hände, om han över huvud taget sett det fientliga pansaret. Men detta brydde sig kaptenen inte om: ”Jag tillhör en luftvärnsring som skall försvara staden Caen och dess fabriker mot flyganfall. För ögonblicket väntar jag på nästa angrepp.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel" s 187]

von Luck blev rosenrasande. Men han lugnade sig och gav sedan kaptenen order att koncentrera sig på de fientliga stridsvagnar som byn vimlade av. Gruppera i byns norra utkant och beskjut fienden i flanken sa han. Kaptenen fattade ännu inte. Han var ju luftvärnsofficer. Det var först sedan von Luck dragit sin pistol som han insåg vad det handlade om.




Order: bekämpa fientligt pansar

von Luck sprang med lv-officeren till byns norra utkant. Som antytt är von Lucks bok exemplarisk i att visa hur man leder strid, och den order han nu gav lv-officeren bör återges i sin helhet för att visa hur det görs. Stående i aktuell del av byn sa von Luck till kaptenen:

Här, gruppera era fyra pjäser i den här fruktträdgården. Säden därborta är så hög att ni kommer att vara väl skyddad och ha skjutfält precis över den. Skjut på varenda stridsvagn ni ser. Jag skall se om jag kan sända er en pluton grenadjärer som skyddar er mot överraskningar. Om läget skulle bli kritiskt för er, förstör ni era pjäser och drar er tillbaka söderut. Jag hoppas att vår Tigeravdelning snart kommer att kunna inleda en motattack från högra flanken. Med dem och med er borde vi kunna slå tillbaka det fientliga motanfallet, särskilt som det inte åtföljs av infanteri så långt jag kunde konstatera. Hör på, jag är tillbaka om en halvtimme. Är det klart?

Den andre nickade och von Luck återvände till staben. Där visade det sig att Tigerbataljonen och divisionens reguljära Panzer IV-bataljon hejdats i sin framryckning av tung eld. Major Becker hade dock två av sina stormpjäsbatterier i aktion på vänsterflygeln ihop med grenadjärerna i I:a bataljonen, som stred mot brittiskt infanteri. De båda andra batterierna understödde II:a bataljonen som försvarade högerflygeln.




Avvärjningsstrider

Linjen var full av luckor. Någonstans på vänsterflygeln hade man i alla fall de tre egna avdelningarna 88:or; de stod i byn Bourgebus i närheten av vägen Caen-Paris. Högerflanken var värst utsatt. Dit sändes pansarspaningsbataljonen, vars chef kapten Brandt just anmält sig. Han skulle fylla luckan mellan II:a bataljonen och von Lucks stabsplats. Understöd fick han av ett av stormpjäsbatterierna, utrustat med 75 mm pv-pjäser.

Målet för det brittiska anfallet var att nå orten Falaise, 20 km söder om Caen. Stora brittiska pansarrerserver liksom infanteri- och flygstöd fanns, men terrängen och von Lucks aktiva stridsledning avvärjde det hela. Han och andra tyska förband försvarade fronten, liksom 1:a SS-pansardivisionen Leibstandarte Adolf Hitler och 12:e SS-pansardivisionen Hitlerjugend. Dessa enheter kom vid denna tid att uppta försvar strax till vänster om 21:a pansardivisionen.




Det var ännu den 18 juli

Det var fortfarande den 18 juli. Dagen var långtifrån över. Och de ovannämnda SS-pansardivisionerna hade inte kommit än. von Luck hoppades att den ”omskolade” lv-enheten vid Cagny samt de två stormkanonbatterierna intill skulle uppehålla fienden länge nog för dessa två elitdivisioner att nå fram.

Läget för von Lucks stridsgrupp var, efter omständigheterna, gott. Man försvarade sig och tillfogade fiendens pansar förluster. Det sistnämnda kunde von Luck framför allt se när han tog sin personliga befälsvagn och körde till Cagny igen. Det till pv omskolade Luftwaffe-batteriet hade förstört cirka fyrtio engelska stridsvagnar. Och man var själva oskadda: ”Männen vid kanonerna var stolta över sin första insats som pansarvärnsenhet. Alla fyra pjäserna var oskadade och hade inte angripits.” [ibid]

I samma by verkade de nämnda stormkanonbatterierna, som från högra flanken hade skjutit sönder alla stridsvagnar som försökte gå runt byn. Den kapten som ledde styrkan fick order att fortsätta som förr: bekämpa fiendens pansaranfall.




Rapport till divisionschefen

Tillbaka i sitt högkvarter sände von Luck en rapport till Feuchtinger, divisionschefen. Han rapporterade om framgången, att man sannolikt hejdat det brittiska pansaranfallet, särskilt med insatsen i Cagny. Men han var orolig för sin högerflygel och bad om reserver. Generalen gratulerade honom och sa att Leibstandarte var på väg från Falaise; denna division hade i uppgift att ta upp försvar vid höjderna vid Bourgebus, alltså på 21:a divisionens vänsterflank. Denna enhet kom också senare samma eftermiddag. Hitlerjugend-divisionen beräknades komma nästa dag. I sin senare rapport sa Feuchtinger att Leibstandarte genast gett sig in i striden och att britterna i slaget sammanlagt förlorat över 200 stridsvagnar.


von Luck hade, som sagt, återkommit från Paris samma morgon. Han hade varken haft tid att äta eller byta från permisuniform. Det kunde han nu. Han fick också höra att tio Tigerstridsvagnar klarat sig från det tidigare bombardemanget och nu kunde sättas in för ett anfall på fiendens vänstra flank, vilket alltså för tyskarna innebar utgångspunkt högerflygeln. Vagnarna ifråga hade bara fått indirekta skador, skador från tryckvågor och liknande som rubbat skottställningen och skadat kylsystemet. Detta var nu lagat. Men deras anfall fick anstå till nästa dag. Den 18 julis strider var i stort sett över och de hade varit framgångsrika för tyskarna.




Förflyttning

Den 19 juli såg endast svaga fientliga pansarframstötar, som avvärjdes. Men på eftermiddagen ökade trycket. Föregående dag anföll Montgomery med två pansardivisioner; nu satte han in tre. Med stöd av artilleri och infanteri slog man söderut men tyskarna avvärjde angreppen. von Lucks stormkanoner och 88:or fick britterna att uppträda försiktigt. 21:a divisionen hjälptes av insatserna av Leibstandarte, det nya vänstra grannförbandet. Dessutom kom Hitlerjugend-divisionen och avlöste 21:a divisionen. Feuchtingers division skulle dra sig mot nordöst, mot floden Dives.

Avlösningen gick tämligen lätt. På kvällen den 19 konstaterade von Luck att britterna förvisso tagit Caen och ryckt fram nio kilometer sedan dagen före, men ”genombrottet i riktning mot Falaise hade inte lyckats”. [ibid s 194] Man kan säga: slaget om Caen var en tysk avvärjningsseger.

Det kom regn vilket försvårade avlösningen och förflyttningen. Men å andra sidan hölls det allierade flyget på marken av detta dåliga väder. Den 17 juli spreds även nyheten att Rommel hade sårats svårt vid ett flygangrepp mot den bil han färdades i längs en landsväg. Det skedde för övrigt intill byn Montgomery. Fältmarskalk Montgomery, som ledde den engelska armégruppen, hörde till en släkt som härstammade från detta Normandie. Några dagar senare kom nyheterna om 20:e juli-attentatet mot Hitler.




Över Seine

21:a pansardivisionen och von Lucks stridsgrupp hämtade krafterna. Man fick ersättningsmanskap och ny materiel, såsom fabriksnya pansarskyttevagnar. Den tyska industrin fungerade ännu, trots allierad flygbombning dygnet runt: amerikanarna på dagen, engelsmännen på natten. – von Lucks division hade stridit oavbrutet i åtta veckor. Nu, i slutet av juli och början av augusti, kom även Pattons utbrytning vid Avranches och slaget om Falaisefickan. 21:a divisionen hamnade som antytt delvis inne i mottin, men von Lucks stridsgrupp hörde till de lyckligt lottade som mer eller mindre samlat kunde retirera mot öster. Feuchtinger sa att man skulle förflytta sig mot en region nordöst om Paris för att där återuppbygga divisionen. von Luck fick order att klara sig bäst han kunde; generalen hoppades att han skulle återkomma med ”massor av män ur vår division”. [ibid s 199]

Under äventyrliga former korsade von Luck personligen Seine i en så kallad Schwimmwagen, en amfibisk Volkswagen-jeep. Dessförinnan såg han till att manskap och stridsvagnar i hans stridsgrupp skeppats över. Detta var den 29 juli. Strax fick han ny kontakt med Feuchtinger, som sa åt honom att gå mot Strassbourg och gruppera till försvar väster om staden. Det var svårt att få tag på bensin till fordonen, men det gick. Och fiender, i denna region amerikanska pansarspetsar och förtrupper, stöttes knappt på.

Det allierade flyget syntes heller inte till. Det var ett osäkert läge men fienden kunde ju inte vara överallt. Därför, och med von Lucks fasta ledning, lyckades stridsgruppen efter elva dagars marsch nå Strassbourg. Det var då den 9 september.




Slutsats

Resten av kriget stred von Luck huvudsakligen på östfronten. Han försvarade Tyskland vid Oder och Neisse osv. I slutet av april togs han till fånga av ryssarna. Han satt några år i fångläger tills han frigavs. Sedan slog han sig på en civil karriär i Förbundsrepubliken Tyskland. Mer om memoarerna här.

Vad gäller slutsatsen om slaget vid Caen har jag inget att komma med. Det var som sagt en avvärjningsseger för tyskarna. Priset för engelsmännen blev högt, även om de vann. I övrigt har jag bara det att säga att von Lucks bok, i kapitlet om Caen, ger en bra bild av hur man som överstelöjtnant/regementschef leder striden. Det är inte så vanligt annars. Generalsperspektivet känner man till, och det mer omedelbara frontsoldats-perspektivet skildras ofta annars. Mellannivån slutligen, en lätt försummad nisch, täcks in bra av von Luck.

Index till alla tre delarna av slaget om Caen finner du här.




Relaterat
von Lucks memoarer
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

Slaget om Caen 1944 (forts)

För 70 år sedan stod slaget om Caen i östra Normandie. Det är värt att berätta om anser jag. Del 1 i denna följetong finner du här. Nu som då har jag Hans von Lucks memoarer som källa. Han var chef för ett pansargrenadjärregemente i detta slag.




Index till alla delar

Motanfall

Det var den 6 juni. De allierade hade landstigit i Normandie. Och hans von Luck tillhörde det tyska försvaret på platsen. Striderna var förvirrade. Men läget var inte helt mörkt för tyskarna.

Den 6 juni: fram på dagen fick von Luck äntligen order att utföra ett motanfall. Man skulle återta de två broar över Orne som engelsmännen tagit, bland annat den som senare fick namnet Pegasus Bridge. Sedan skulle kontakt uppnås med de tyska kustenheterna, i detta nu i strid med den från havet landstigande fienden. von Luck skulle anfalla med sin II:a bataljon, pansarspaningsbataljonen, stormkanonbatterierna och en plutom 88 mm lv-pjäser. von Luck frågade sig vad han skulle ha pansarspanarna till, denna pansarbilsenhet var inte till för anfallsoperationer. Hans II:a bataljon var delvis engagerad i strid mot fallskärmsjägarna. Dock fick han ett pansarkompani som stöd.




Fartygsartilleri

Det hela satte igång. Man ryckte fram och nådde en bit, men sedan ”bröt helvetet löst. De tyngsta fartygspjäserna, upp till 39 cm kaliber, artilleri och jaktbombare hamrade på oss utan uppehåll. Radioförbindelserna gick förlorade, sårade kom tillbaka och pansarspaningsavdelningen måste ta betäckning.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel", s 177]

Anfallet avbröts och man upptog försvar. När adjutanten meddelat detta till divisionsstaben fick han av divisionschefen, Feuchtinger, veta att divisionens pansarstridsgrupp ”hade nått kusten i luckan mellan de delar av brittiska 3:e infanteridivisionen och kanadensiska 3:e infanteridivisionen som landstigit. Tung eld från brittiska flottan, upprepade anfall av jaktbombare och fallskärmsjägare som nyligen hoppat i pansargruppens rygg hade tvingat den att dra sig tillbaka för att undvika att bli omringad.” [ibid]




Gruppering: söder om Escoville

Man hade gjort vad man kunnat. von Lucks regemente grupperade nu söder om orten Escoville, öster om Orne, nordöst om Caen. Till vänster om sig hade han systrerregementet 192:a. Den högra flanken var rätt svag men hölls av II:a bataljonen vid byn Troarn. Men fienden hade för sin del bara fallskärmsförband där. Landsättningen hade knappt börjat och dess truppkoncentration var framför divisionens vänstra flygel. Här fick man vid denna tid stöd av pansardivisionerna Panzer Lehr och 12:e SS-pansardivisionen.

Den 9 juni gjordes ett grandiost försök av en stridsgrupp ur 21:a pansardivisionen att återta Escoville. I gryningen körde man in i staden med pansar, stormpjäser och pansargrenadjärer, men återigen hejdades man av fartygsartilleri. Åter fick man avbryta och retirera. Då förstod von Luck att det inte gick att kasta britterna i havet.




Resten av juni och juli

Vid denna tid hade alltså engelsmännen, och amerikanerna i västra Normandie, defintivt kommit i land. Men det gick sakta för dem att utvidga brohuvudet. För von Lucks och 21:a divisionens del kan sägas att man under den följande månaden successivt fick uppge Caen, men man lyckades segt uppehålla den brittiska framryckningen. Montgomery fick lansera anfall på anfall för att komma framåt. Han förlorade 450 stridsvagnar i denna strid [ibid s 194].

Något senare, i västra delen av Normandie, bröt emellertid Patton igenom vid Avranches. Det var den 31 juli. En motattack mot hans vänsterflank gjordes av Panzer Lehr, men den hade avslöjats i förväg via signalspaning. En tysk divisionschefs order kodades med Enigma-maskin, men britterna hade knäckt koden och anföll nu divisionen massivt från luften. Motanfallet misslyckades. Patton kunde sedan svänga mot nordöst och ringa in Panzer Lehr, 12:e SS-pansardivisionen och hälften av 21:a pansardivisionen i den så kallade Falaisefickan. von Luck befann sig öster om denna motti och kunde med viss möda retirera till Tyskland.




Avvärjande försvar

Men jag går händelserna i förväg. Under juni ledde von Luck ytterligare två motanfall. Dessa misslyckades. Det gick inte att återta broarna över Orne. Nu gällde det att hålla kvar de allierade så länge det gick i deras brohuvud. Det lyckades, som antytt, ganska bra. Men allierad stridspatrullverksamhet, skeppsartilleri och flygverksamhet höll tyskarna sysselsatta dag och natt. Nätterna kunde lysas upp av så kallade ”julgranar”. Detta var system av flygfällda lysgranater, var och en med en liten fallskärm som bar en lyskropp av brinnande magnesium. Lyskroppen brann med ett grönblått sken, vilket bidrog till smeknamnet ”julgran”.

von Luck försvarade divisionens högerflygel, vilken som sagt var tämligen öppen. Brittiskt pansar kunde försöka kringgå den. Från mitten av juni och framåt byggdes därför försvaret ut här i flera linjer. Hjälp hade man av de många byar, häckar och skogsdungar som fanns i landskapet.

Det blev juli, detta ödesdigra 1944. Britterna lanserade då Operation Epsom väster om Orne. Av gåtfull anledning hade de inga pansargrenadjärer, inget infanteri som åtföljde pansaret: ”följden blev att de inte genast kunde slå ut små pansarvärnsnästen som låg väl kamouflerade i skogsdungar eller bakom häckar. Huvudanfallet bröt samman inför vår försvarseld, fastän brittiskt och kanadensiskt infanteri på flanken lyckades tränga in i västra delen av Caen. Vår front höll fortfarande.” [ibid s 184]




Krisverksamhet

Den stridsgrupp (Kampfgruppe) von Luck nu chefade bestod av en nytillförd bataljon Tigerstridsvagnar, alla fem kompanierna i Beckers stormpjäsbataljon, en bataljon ur divisionens pansarregemente samt tre avdelningar 88:or. 88:an var som nämnt en 88 mm pv-lv-pjäs. Fronten hölls av manskap från en så kallad Luftwaffe-fältdivision. Bakom dem grupperades 125:e regementets två bataljoner pansargrenadjärer ”i så kallade blockställningar från vilka de antingen kunde inleda en motattack eller sätta upp en försvarslinje.” [ibid] Försvaret drogs upp i flera linjer och kom därmed att få inte mindre än 15 km djup. Det var mycket. Man lyckades även dölja grupperingen för fiendens flygspaning, med påföljd att de brittiska pansaranfallen misslyckades gång på gång. De hade, säger von Luck [ibid], bara räknat med ett 7 km djupt försvarsbälte.

von Luck var på permission i Paris 15-18 juli. Han ville egentligen inte åka dit, men han övertalades. Han hade sin fästmö där och hade det trevligt så länge det varade. Vid återkomsten till stridsgruppen, i gryningen den 18, härskade emellertid kaos. Det visade sig 1) att den bombats i flera timmar 2) att inget gjorts; man hade ingen radiokontakt med förbanden, man hade inte sänt ut förbindelsekarlar till dem och divisionen hade inte underrättats.

Att vara befäl i fält är en konstant krisverksamhet sägs det. Och här var det verkligen kris. Den 18 juli torde initialt ha varit den värsta dagen i von Lucks karriär. Det var det svåraste läge han ställts inför som officer, vilket inte vill säga lite. Mer om detta i den avslutande delen av denna följetong. Den finner du här. Och här finner du del 1.




Relaterat
Operation Bagration, östfronten 1944
D-dagen 1944
Slaget om Caen, del 1

I tidningsrubrikerna för 70 år sedan: Slaget vid Caen rasar för fullt...

Här ska det handla om slaget vid Caen. Det stod i Normandie 1944. Dvs för 70 år sedan. Det varade 6 juni-19 juli. Min källa för det nedanstående är Hans von Lucks memoarer.




Del 1: den ni läser nu
Del 2: 6 juni-18 juli
Del 3: slutet

von Luck var med här och där

Jag har tidigare bloggat om Hans von Luck. Då gällde det hans östfrontsséjour. Han deltog även i Frankrike 1940 samt i Nordafrika. I Nordafrika var han med vid El Alamein i november 1942.

I februari 1943 deltog så von Luck i slaget om Kasserinepasset i Tunisien. Sedan skeppades han ut. Han slapp att dela sina vapenbröders öde att kapitulera där i Afrika. Efter detta stationerades han i Normandie 1944. Där var han i brännpunkten under slaget om Caen som rasade under juni och juli. von Lucks skildring av hur man leder ett pansargrenadjärregemente i strid är tämligen unik. Bland annat därför bloggar jag om detta: slaget vid Caen 1944 med von Luck i fokus. Det blir en smärre artikelserie om tre delar.




125:e pansargrenadjärregementet, gruppering Caen

I Normandie 1944 tillfördes von Luck omsider 21:a pansardivisisonen. Denna division grupperade kring staden Caen. Caen låg cirka 10 km från kusten. von Luck var vid denna tid en 32-årig major. Han hade även löfte att snart befordras till överstelöjtnant och överste. Han blev i Normandie chef för 125:e regementet, divisionens ena pansargrenadjärregemente. Det andra hette 192:a regementet. De skulle i strid nära samverka med en bataljon av stormpjäser, det vill säga infanterikanonvagnar med larvfötter. Just dessa var improviserade byggen baserade på franska chassin som bataljonens chef, Becker, hittat i den franska Hotchkissfabriken, lagt beslag på och modifierat.

Det regemente von Luck chefade över bestod av veteraner från östfronten plus en del nyutbildad personal. Staben och I:a bataljonen hade bepansrade halvbandare (SPW, Schützenpanzerwagen, ofta lika med SdKfz 250 med varian. II:a bataljonen var lastbilsburen. Divisionen hade utöver detta ett pansarregemente plus artilleri och luftvärn med mera. Man var den enda framskjutna pansarenheten här i östra Normandie. I västra Normandie, i Bretagne och längs Atlantkusten fanns inget pansar alls. Invasionen, som i sig var väntad, väntades längre i nordväst, vid Engelska kanalens smalaste ställe, vid Pas de Calais. Där hade tyskarna sin största koncentration reserver. Staden Caen där 21:e divisionen låg var dock en viktig industristad och knutpunkt och man kunde, sa divisionschefen Feuchtinger, åtminstone vänta sig luftlandsättningar och liknande.




Stormkanoner

von Lucks regemente grupperade nordöst om Caen och öster om floden Orne, som i nordnordostlig riktning rann rakt ut i Engelska kanalen. Man stöddes av två stormkanonkompanier ur Beckers bataljon. Systerregementet, 192:a, stod norr om Caen och väster om Orne. Söder om Caen stod pansarregementet, artilleriet och resten av divisionen.

Just inför D-Dagen var både divisionschefen och armégruppschefen Rommel borta. Den förstnämnde var i Paris, den andre var i Tyskland för att fira sin frus födelsedag. Det skapade problem. Divisionen hade order att i händelse av landstigningar ingripa först efter konfererande med armégruppsstaben, chefad av Rommel, samme Rommel som von Luck stridit under i Nordafrika och i Frankrike 1940.

Den 5 juni låg von Lucks regemente som vanligt stridsberett öster om Orne. Han hade sedan förr besökt varenda enhet och, à la Rommel, skakat hand med varenda basse. Även om man inte visste var de allierade skulle landstiga så visste man att de skulle göra det. En övning för att hålla truppen på topp hade beordrats: ”Jag gav II:a bataljonen tillstånd att låta 5:e kompaniet under löjtnant Brandenburg genomföra en övning under den kommande natten och att för ändamålet rycka ut med lösa skott. Detta var enligt planen att i tur och ordning utbilda varje kompani i nattstrid.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel", s 169]




Det var en regnig och stormig natt

Natten till den 6 juni var regnig och stormig. Detta oväder sas omöjliggöra en allierad landstigning, alltså ivägsändandet av de trupptransportfartyg som man visste stod i begrepp att skeppas över. Faran var tillfälligt över: ”Stark sjögång, stormar och låg molnhöjd skulle omöjliggöra större operationer till sjöss och i luften för våra motståndare.” [ibid s 170]

von Luck satt denna natt i ett hus i Vilmont, en by öster om Caen, och planerade övningar för regementet. Staben låg i ett annat hus i byn. Den chefades för ögonblicket av adjutanten, löjtnant Helmut Liebeskind, sedermera general i västtyska armén.

von Luck oroades inför de kommande striderna. Hur skulle denna pansardivision klara sig i försvarsstrid? Den var ju avsedd för rörliga operationer. Men som det visade sig skulle terrängen här i Normandie, med bland annat ängar och åkrar inramade av täta buskage, visa sig vara väl ägnad åt försvarsstrid. Man kom att fördröja engelsmännen vid Caen i över en månad. Det blev en fördröjnings- och avvärjningsstrid av en typ som svensk armé senare skulle öva. Därför kom det sig även att von Luck på 80-talet, på plats, kunde föreläsa för svenska officerare om hur striderna i Normandie förlöpt. Allt som exempel på hur man försvarar sig mot en numerärt överlägsen, bepansrad fiende.




Fallskärmar i skyn

Vid midnatt fick von Luck se fallskärmar i skyn. Det hade börjat, invasionen var här...! Och även om det bara var en raid måste man vidta motåtgärder. Han åkte till staben och såg till att 5:e kompaniet, det som övade med lösa skott, undsattes. Resten av dess bataljon, II:a bat, visade sig självmant ha inlett en motattack mot dessa brittiska fallskärmjägare som höll på att landsättas.

Så von Luck höll sina ställningar. Men i detta läge hade ett motanfall av hela divisionen varit högst berättigat. Men det blev inte av. Dyrbara timmar förflöt på grund av att Feuchtinger var i Paris, men även sedan han återvänt rådde ledningsmässig låsning. Till exempel ansåg själve Hitler att denna fiendeverksamhet kring Caen var en fint. Normandie ansågs säkert, det var Pas de Calais som skulle bli platsen för invasionen sa han. Ännu långt in på dagen den 6 sa han att visst, något sker i Normandie, men Pas de Calais är och förblir fiendens kraftsamlingsriktning...!




Tvåfrontskrig

von Luck insåg i alla fall att den allierade ”andra fronten” hade upprättats. Nu var Tyskland i tvåfrontskrig från öster och väster samtidigt. Striderna här i väst kom att skilja sig mycket från dem i öst. Här fanns fientliga fallskärmsförband, i öster inga. Och med närheten till havet kunde fienden i väst, i Normandie, beskjuta slagfältet med skeppsartilleri. Man hade observationsballonger förtöjda ovanför skeppen. Kikarförsedda observatörer i dessa kunde se vartenda fordon som rörde sig. Eller så utfördes observationen med sedvanlig flygspaning. Minsta flytt av en stridsvagn resulterade i att artillerield leddes dit. 40 cm skeppsartilleri kunde slunga upp en Tigerstridsvagn i luften. Tyskarna själva antog omsider metoden; man använde till exempel stöd av kryssaren Prinz Eugen under striderna vid Riga i augusti 1944.

Skillnader västfront och östfront: i Normandie fick fienden total luftöverlägsenhet. Dess bomb- och jaktbombplan trakasserade ständigt de tyska markförbanden. På östfronten var luftverksamheten betydligt mer beskedlig.

Än har jag bara kommit till redogörelsen för invasionens första dag, 6 juni. Här berättar jag om fortsättningen av slaget vid Caen, om tyska motanfall under juni osv. Tredje och sista delen finner du här.




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Hans von Lucks memoarer

If You Want to See Antropolis, Look Around

In 2009 I published a novel in Swedish, "Antropolis".

"Antropolis" has a symbolical quality to it. Like "Metropolis" or "Heliopolis". Literary qualities aside, the title shines like a beacon: Antropolis.

The novel is available in Swedish only. Buy it here.

- - -

"Antropolis" relates how a certain Jenro Klao restores the ruins of a city and names it Antropolis, dedicating it to art, science and the humanities. Crystal technology and spirituality are the key words to this new age. When the story begins it's the year of 2165 and the city is thriving, but the forces of esotericism and technology now seem to clash in this utopia. Jenro Klao then decides to leave the city to its own measures for a while, going on a trip to olden times, to Faustian cities and metropolises teeming with combustion cars and scudding clouds. When Klao returns he has the blueprint for the pacification of the antropolitan strife, leading to a lasting spiritual way of life. It's a modern variety of "the mediator between head and hand should be heart".

So much for the plot. The concept of Antropolis is what Guillaume Faye would call an idea thrown in the face of history. It doesn't have to be correct or consistent in every detail; the mere symbolical and poetic qualities of the concept is sufficient to make it a classic. And I have reviews lauding the book, like this one on the Swedish think-tank Motpol.

- - -

Antropolis has, as intimated, a certain Gestaltkvalität. It's archetypal. We're heading for antropolitan times by default. We're heading for times with innate spirituality and a renaissance for art and science. Gone are the times dominated by fear, repression and brainwashing. Antropolis shall triumph. Look around, look out your window: it's there. Antropolis, man.

It's the emerging antropolitan culture you're seeing. If you want to see Antropolis, look around. In latin that would be: si Antropolis requiris, circumspice.

The ISBN code of the book is 978-91-633-3887-8. The number of pages are 205. Buy it here.




Related
Who Are the Ascended Masters?
Is Obama the Mahdi?
In Swedish: A Review of Antropolis

Svensson: Details (flash fiction)

"Flash fiction" -- I like the sound of the word. It means ultra short pieces of fiction, condensed works doing its business in less than 1000 words. In the magazines and e-zines of today it's rather popular. And here's my latest take in this format.

Buster Bedell was a lethargic man, mostly lying at home chilling out. One day however he was visited by his friend, the enthusiast Ivo Livi. Livi stormed into his apartment saying:

”Follow me down town and I’ll show you God...!”

Somewhat in two minds Bedell followed his friend out. And they went down town where Livi started to lecture him, showing him details of the surroundings, on houses, in the garments of people, and in car design.

The lethargic Bedell started to think it was interesting, having expected a sermon but instead being given tidbits about everything under the sun. He was shown living ideograms, you could say, hieroglyphs, forms that spoke to the imagination. Details. Eventually Bedell said:

”This was all very interesting, but what has it to do with God? You said you were going to show me God.”

”But this concerns God,” Livi said, ”exceedingly so – since God lives in the details...!”

- - -

The End. I can add that this story first appeared in Swedish in my collection "Eld och rörelse" in 2007. Here's information about it in Swedish.




Related
Redeeming Lucifer (2018)
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)
In Swedish: Information about "Eld och rörelse"
In Swedish: En dag i statsminister Neros liv
In Swedish: Näringsminister Annie L. möter sin överman

Collage by LS

"Eliten är som inavlade banjomongon" -- satirisk sång

 

Den så kallade "samhällseliten" i detta land visar vissa psykopatologiska drag. Toppskiktet i media och politik vägrar diskutera sådant som invandring och mångkultur. De överöser dig med en storm av floskler om frågan kommer på tal: "allas lika värde", "humanism" osv.

Man kan se på denna låsning på olika sätt. I detta inlägg visade jag till exempel att eliten är lika med Stasi i sitt tänk.

Sedan, när jag bläddrade igenom en fil med visdomsord från nätet, fann jag denna rad av gamle flashbackpostaren Phasers on funk. Och han sa allt mycket tydligare: "Hela eliten är som inavlade banjomongon..."

Denna rad har satt sig på hjärnan. This is it liksom. Och jag har nu gjort en sång på temat. Eftersom det hela handlar om banjomongon är melodin såklart en känd banjolåt, "Stewie's Banjo Song" från Family Guy:

Svenska samhällsgänget, dom har det lite bängit,
dom är en enda stor vansinnighet.
Dom tror att dom är lärde, säger ”allas lika värde”,
”vi värnar yttrandefrihet”.

Refr:
Dom är ett banjo-mongo-gäng,
plinkar på sin banjo med banjo-mongo-sväng,
inavlat banjo-mongo-gäng, ett flinande banjo-mongo-gäng...!

Så där ja, en liten "throw-away" i försommarvärmen.




Relaterat
PK-ismens mentalitet är "Stasi"
Melina Starr häktad, misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse

70 år sedan Operation Bagration: upprivandet av AG Mitten

Den 21 juni 1944 drog den ryska Operation Bagration igång. Det är snart 70 år sedan. Det var ju så att Nazityskland hade invaderat Ryssland 1941 och lidit nederlag vid Stalingrad och Kursk 1943. Nu kom den slutgiltiga befrielsen av det ryska territoriet. Dessutom tog ryssarna en stor del av östeuropa. Härmed en del om detta, om östfronten från juni 1944 till slutet av det året.

Sommaren 1944 såg en kulmen i strävan att befria det ryska hemlandet. När hösten var kommen var kriget för gott överflyttat på angriparens territorium. Men tyskarna försvarade sig segt och kriget höll på ett bra tag in på 1945.

Som sagt hade kriget mot Ryssland börjat 1941. Här är ett inlägg om det. Hitlers försök att erövra Ryssland hade dock misslyckats. Ryssarna försvarade sig segt och kunde kring 1943 gå till strategiskt motanfall. Till exempel vid Stalingrad. Och i april 1944 närmade sig ryssarna Ungern i form av Karpaternas östligaste utlöpare. Som ett svar på det hotet ockuperade Hitler Ungern. Denne tidigare paktbroder blev nu ett härtaget lydland. Omsider tog sig ryssarna över Karpaterna och nådde pusztan, det ungerska slättlandet. Ungern blev skådeplatsen för en del strider, även ett tyskt motanfall i början av 1945. Mer om detta senare för nu ska det handla om den ryska Operation Bagration, det framgångsrika upprivandet av AG Mitten.

Vi tar det från grunden. På tysk sida organiserades förbanden i divisioner. Två eller flera divisioner utgjorde en armékår. Två eller flera armékårer utgjorde en armé. Två eller flera arméer utgjorde en armégrupp. På den ryska sidan saknades begreppet ”armékår”. Där blev två eller flera divisioner en armé. Flera ryska arméer bildade armégrupper eller fronter. Inför anfallet mot AG Mitten satte ryssarna upp sju stycken sådana fronter. Tre av dessa stod i reserv. De som skulle göra det primära anfallet var fyra fronter om sammanlagt 166 divisioner.

166 divisoner, verkligen...? Det låter mycket. Jag menar, år 1941 i samma region (AG Mitten) anföll tyskarna med endast cirka 45 divisioner. Men siffran 166 är efter Liddell Hart, "Andra världskrigets historia", 1985 s 248. Man kan säga: kriget hade trappats upp, ryssarna hade kunnat bygga upp sin styrka, och de ryska artilleribombardemangen vid denna tid hade en volym som ”tycks komma en naturkatastrof nära”, som Gösta Borg skrev i "Det röda massanfallet" (1951).

- - -

AG Mitten leddes vid denna tid av fältmarskalk Busch. Han hade endast 38 divisioner för att försvara sin 1.100 km långa front [Tippelskirch, "Östfronten under andra världskriget", 1956 s 188]. Han ville inför den kommande stormen dra sig tillbaka 146 km, från landbryggan mellan Dnepr och Dvina (= ”Vitebskporten”) till Beresinalinjen. Hitler vägrade [Liddell Hart 1985 s 248]. Den 21 juni satte det hela igång. AG Mitten blev praktiskt taget utplånad. Man led mer än 200.000 i förluster. Och i mitten av juli var Vitryssland befriat. Halva nordöstra Polen var ockuperat. Litauen var invaderat och ryssarna stod på gränsen till Ostpreussen, en tysk utlöpare vid Östersjöns sydöstra hörn. Samtidigt försvarade AG Nord infartsvägarna till Estland och Lettland. Framstöten i mitten hotade att skära av AG Nord.

I slutet av juli övergav tyskarna den polska staden Brest-Litovsk, en berömd utpost i öster. Samtidigt kom en av Rokossovskijs motoriserade kolonner, som kringgått staden, fram till Siedlce som låg 80 km väster därom och 64 kilometer från Warszawa. Men här samlade sig tyskarna för ett effektivt försvar och hejdade den ryska ångvälten. Vid den närbelägna floden Weichsel säkrade Rokossovskij fem övergångar natten till den 29 juli, men fyra av dessa sattes ur spel morgonen därpå [Liddell Hart 1985 s 250]. Snart tvingades dock tyskarna bort från Siedlce genom en kringgående rörelse, samtidigt som en av Rokossovskijs förtrupper nådde den polska huvudstaden Warszawas östliga förstad Praga, belägen på Weichsels östra strand. Det blev signalen för en polsk underjordisk armé, ledd av general Bor, att göra uppror.

- - -

Detta var en händelserik tid på många sätt. I väster hade de allierade som jag berättade häromdagen landstigit vid Normandie 6 juni. Veckorna efter landstigningen hölls de allierade inneslutna i ett tämligen litet brohuvud, men i slutet av juli bröt Patton igenom vid Avranches med påföljd att hela den tyska fronten i Frankrike bröt ihop och en reträtt till Tyskland måste till, en svår reträtt även om den tyska västarmén inte revs upp helt. Den 20 juli hade även attentatet mot Hitler i hans ostpreussiska varglya – Wolfsschanze – ägt rum. Jakten på de sammansvurna skapade en minst sagt osäker stämning i alla militära staber, eftersom rätt många officerare varit inblandade i konspirationen.

Västfronten höll dock liksom östfronten. Kriget var inte slut än. Ledarskapet över AG Mitten hade tagits över av Walter Model. Han hade Hitlers förtroende och kunde handla relativt självständigt ibland. Det behövdes när AG Mittes retirerande rester plus nya förband skulle kunna samlas i en ny, sammanhängande linje.

- - -

Som sagt hade en polsk stadsgerilla gjort uppror i Warszawa. Det skedde den 1 augusti. Man hoppades att ryssarna skulle gå över floden och hjälpa till i befriandet. Men där bedrog man sig. Polackerna tog i alla fall stadens nyckelpunkter och behärskade större delen av staden på kvällen första upprorsdagen. Den 10 augusti började tyskarna återta kontrollen över staden genom ett flyg- och artilleribombardemang. General Bors styrkor var snart isolerade på tre små områden.

Samtidigt gick tyskarna till motoffensiv mot de ryssar som stod öster om Warszawa. Tre nyanlända SS-pansardivisioner, två från sydfronten och en från Italien, kraftsamlade i början av augusti på fiendens nordflank, ”drev in en kil i ryssarnas framskjutna position och framtvingade en reträtt. Samtidigt hejdades ett ryskt försök till framryckning från brohuvudena över Weichsel med hjälp av en del förstärkningar från Tyskland.” [Liddell Hart s 252]

- - -

Den ryska stormfloden var därmed, i stort sett, hejdad. Men visst hade ryssarna skäl att vara stolta över sin bedrift, att sedan den 21 juni på fem veckor ha ryckt fram 720 km. Operation Bagration var en strålande rysk viktoria. Det var bara naturligt att man vid det här laget, i augusti, tänjt ut sina förbindelselinjer för långt och att man måste konsolidera vad man vunnit. Uppehållet vid Weichsel varade i sex månader.

I augusti 1944 intog ryssarna Rumänien. Den efter Stalingrad. nyuppsatta 6:e armén gick här under med 20 divisioner. Det var, kan man säga, ett nytt Stalingrad för denna nominellt samma armé. Rumänien kapitulerade och blev allierad med Sovjet. Detsamma skedde med Bulgarien. Detta land hade till skillnad från Rumänien och Ungern varit neutralt i kriget. Nu ville man underordna sig de västallierade. Ryssarna accepterade inte det utan förklarade Bulgarien krig. Genast ryckte man in i landet från öster och norr. ”Invasionen blev en ren parad, för den bulgariska regeringen gav order om att det inte skulle bjudas något motstånd och påskyndade sin egen krigsförklaring mot Tyskland.” [Liddell Hart s 254]

Under hösten föll Jugoslavien, befriat med hjälp av Titos partisaner. Ryssarna nådde den ungerska huvudstaden Budapests förstäder den 4 november. Budapest visade sig vara svårintaget och höll ännu stånd i slutet av året. Efter förnyade strider, bland annat med ett sista tyskt motanfall som inte nådde ända fram, föll Budapest i februari 1945.

- - -

Detta var vad jag för dagen hade att säga om östfronten: händelser på östfronten för 70 år sedan.




Relaterat
D-dagen i Normandie
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

Reflektioner på nationaldagen 2014

Det är nu fjärde året i rad jag publicerar dessa nationaldagsreflektioner. Första gången var 2011. Och sedan dess har stormen kring nationaldagen och vad den betyder bara ökat. Jag vet nog det. Men detta är inte en dag för polemik. Detta är en dag för fest, för firande av dem vi traditionellt är. -- Som vanligt sampubliceras denna min nationaldagsyra på min Motpolsblogg.

Det står i rubriken att det här ska handla om "reflektioner". Det kommer vad det lider. Men jag ska även komma med fakta och information i sammanhanget.

Det är alltså Sveriges nationaldag idag. När instiftades den? Kan jag vara så vänlig och ge fakta om det? -- Visst kan jag det. Nationaldagen instiftades 1983. Dessförinnan hette det bara Svenska flaggans dag. Dagens betydelse för det svenska är annars att Gustav Vasa valdes till Sveriges kung i Strängnäs 6/6 1523. Det markerade början på ett uppsving för Sverige som stat vilket garanterade vårt nationella och kulturella oberoende. Gustav Vasa hade sina tyranskliga drag men hans gärning var nödvändig. Han värnade rikets integritet i en för tiden fientlig omvärld.

Vi firar nationaldag för att Gustav Vasa och hans efterföljare värnade Sverige som nation, stat och kultur. Nationaldagen blev för sin del helgdag 2005. Men utöver det, har jag några intressanta fakta att komma med? Jag skulle ju ge fakta och information sa jag. Och jag är saklig. Det måste man vara inom dagens höger. Inget löst tyckande, fakta! ska det vara. Det är ledmotivet. Så besegrar vi vänstertrollen: med saklig dokumentation, fakta och folkbildning, med systematisk upplysningsverksamhet. Vänstern kan då stå där med sin propaganda och mindf-ck, med sina försåtligt uttänkta kampanjer och slogans. Vi inom den Sverigevänliga rörelsen behöver inga slogans. Vi kungör fakta och glömda synvinklar, vi ger perspektiv på det traditionella Sverige. Som här, där jag skrivit om Sveriges historia utan sneglingar åt PK-ism och nihilism.

- - -

Fakta om nationaldagen skulle jag komma med. Och jag kan bidra med det. Det hände sig nämligen en gång i tiden att vi svenska män hade ett privilegium: att få utbildning i att försvara landet med vapen i hand. Det kallades värnplikt men det var snarare en rätt. Den som inte ville försvara landet kunde ju förhandla till sig vapenfri tjänst eller, om han var radikal Sverigehatare, se fram mot några månaders semester på vatten och bröd.

Den som såg klart, den som såg Sovjetunionens hot mot oss, han hörde maningen och ställde sig under fanan. Man stred under sin regements- och kompanifana. Och man stred under den svenska flaggan. Sveriges flagga kallades i armélingo för "en symbol för vårt oberoende". Vi stod utanför stormaktsblocken men hade fronten riktad österut. Det gällde att försvara sig mot världens värsta mordregim någonsin, Sovjetväldet.

Det var vad kalla kriget handlade om. USA var inga duvungar, varken då eller nu, men det akuta hotet kom från bolsjevismen. Det gjorde det då och det gör det nu. Jag försvarade landet mot sovjetmarxismen då och jag försvarar det mot kulturmarxismen idag. Same same.

- - -

Nationaldagen. Det var så att jag låg inne på Västernorrlands regemente I21, sommaren 1985. Och när nationaldagen sedvanligt skulle firas nere på stadens idrottsplats skulle regementet närvara med en så kallad fanvakt (se bild). Två fänrikar skulle vara förste och andre fanvakt. Jag har glömt vad de hette. De tillhörde ett annat kompani. Men i alla fall. Fyra soldater skulle så vara fanvakt. Och vår pluton var den enda som låg inne vid denna tid, så de fyra rekryterades bland oss. Vi var frivilliga. Vi gick med på att göra detta frivilligt. Någon slacker-regel säger ju att man aldrig ska anmäla sig frivilligt. Det har jag aldrig förstått. Enligt dynontologin ska man gestalta sitt liv positivt. Att då gå fanvakt är logiskt i sammanhanget.

Och det visade på friheten i tjänsten generellt. Om man inte gjorde lumpen kom man i fängelse. Det var också ett val. Man väljer fritt: gör värnplikten och var med och försvara landet, eller vägra och sätt dig bakom lås och bom. En fri man tjänar sitt land, en slav tar in på "the Big House".

- - -

Vi valde frivilligt att gå fanvakt. M60 med vitutrustning och bajonettförsedd AK4. Officerarna bar värja. I täten förste fanförare med flaggan, efter honom andre fanförare. Och sist vi fyra i fyrkantsformation. Det var en solig dag och en värdig ceremoni. Det var en symbol för att frivilligt tjäna sitt land, med vapen i hand. Vi försvarade flaggan, vi försvarade de svenska färgerna, och vi visade det symboliskt på Sollefteå IP den 6/6 1985.

Detta sysslade jag med nationaldagen för 29 år sedan. Och du som har något liknande att berätta, välkommen att vittna om det i kommentarsfältet.

- - -

Det är nationaldag idag. Som jag antydde i inledningen är detta kontroversiellt. Svenskhet är kontroversiellt, traditionell svenskhet är ifrågasatt, vurm för det svenska är ifrågasatt. En smärre kampanj mot "nationalism" har pågått i MSM i vår. Jag har inget att säga om det just nu. Jag nämner detta bara för protokollets skull, för att visa att jag inte är blind för det faktum att "fienden är välorganiserad". Men MSM de får kampanja bäst de vill. Jag är inte defaitist vad gäller svenskhetens framtid. Den rinner ju fram som en flod, omöjlig att stoppa.

Svenskheten lever, identitär nationalism har sin givna framtid. Vilken annan ideologi kan som den förena hög och låg, man och kvinna bland traditionella svenskar? Identitarism är nu inte allt, i ekvationen kan såklart även tankar om frihet, andlighet och naturvård ingå. Men att utradera det svenska ur den framtida politiska ekvationen i detta land, det går inte.

Det har aldrig gått. Det har inte gått sedan 1968, trots att flaggbränning blev populärt bland vänstern då. Och det har inte gått sedan PK-ismen tog fart, från 1996 och framåt. Och det har inte gått sedan jag började med dessa nationaldags-reflektioner, från 2011 och framåt. Jag tror inte att mina ord är någon avgörande bastion i sammanhanget, jag nämner detta bara som reflektion. PK-ismen har bara ökat sedan 2011 men någon kraft har den inte längre. Dessa dagsform är skakig trots den frenetiska energi den går fram men, som i sina försök att slå till mot radikalhögern med lagboken.

- - -

Förändringens vind blåser: en vind som blåser bort det korthus som heter "PK-ism". Nationalkänslan rinner fram genom det svenska folkdjupet, utåt sett omärkligt men essentiellt påtagligt. Det är inte populärt längre bland kreti och pleti att tala negativt om Sverige. Tvärtom. Att vara Sverigevänlig är det nya normala.

Det tradtionella Sverige lever än. Och jag skulle vilja säga att denna livsanda bara har växt till sig under de fyra år jag hållit dessa nationaldagsreflektioner. PK-ismen för sin del är modern bolsjevism. Den är absurd i sin negativism, i sin fientlighet mot den egna befolkningen. PK-regimen har ingen inre vitalitet men att vara Sverigevänlig har framtiden för sig. Sverigevänlig identitarism kan uttryckas som "0% hat, 100% identitet". Då förstår jag inte varför PK-isterna är så emot detta. Varför hatar ni så mycket?

Släpp sargen och kom med i festen -- i nationaldagsfesten, som essentiellt pågår varje dag hela året. Det är dags att fira -- inte bara idag utan alla dagar -- fira att Sverige lever som en särpräglad, driftig, talangfull nation i norra Europa, känd för sitt mannamod, sin kvinnoskönhet och sin folkliga frihetstradition. Vi har i Sverige ett folkstyre sedan urminnes tid. Här har bönder deltagit i riksmöten sedan medeltiden. Den traditionen lever än och den säger mig att ursvensken, bonden, männen och kvinnorna ur folket inom kort kommer att ta tillbaks sitt land från herrarna -- ta tillbaka det fredligt, men bestämt. Den processen är igång och den går inte att stoppa. Den svenska nationalkänslan rinner fram som en flod, omöjlig att hejda.




Relaterat
Nationalism: ett sätt att bekämpa Imperiet
Dynontologi -- ett sätt att spara mental energi
Gustav Vasa
Sveriges historia: utan PK-pekpinnar
Nationalism från 1800-talet och framåt

70 år sedan D-dagen i Normandie

På fredag är det 70 år sedan D-dagen i Normandie, de allierades invasion av "Festung Europa". Det tänkte jag uppmärksamma i denna specialartikel.

En gång i tiden härskade Adolf Hitler över det kontinentala Europa. Det var Festung Europa, en svårintaglig fästning. Men vid tiden för juni 1944 började fienden att inta fästningens utanverk. I öster beredde sig ryssarna för att riva upp AG Mitte. I söder stod de allierade på italiensk mark, strax söder om Rom. Och i väster beredde sig amerikaner och engelsmän på att skeppa över 50 divisioner sjövägen. De skulle landsättas i Normandie i Frankrike. Operationen är känd som D-dagen. Den gick av stapeln den 6 juni 1944. Som sagt, för 70 år sedan nu på fredag.

D-dagen 1944 var en stor operation. Den var den största landstigning som någonsin företagits. Den dittills största torde ha varit de allierades dylika landstigning på Sicilien 1943, som var ett slags genrep för denna Normandie-operation.

Låt oss emellertid se till proportionerna här. Jag menar, nog hade tyskar och ryssar opererat på stor fot på östfronten sedan 1941. Där hade allt varit på en storleksmässigt hög nivå hela tiden. Låt oss inte glömma dess operationer som inbegrep 100-tals divisioner. 

D-dagen hade mindre omfattning. Men visst, när det gäller landstigning på försvarad kust, understött av luftlandsättning, så var D-dagen ett vågspel och en milstolpe i krigshistorien.

Förberedelserna hade varit omfattande. De bestod i att sätta upp drygt 50 divisioner (amerikanska, brittiska och samväldestrupper) med basering i England, flygbomba kommunikationerna i Frankrike och vilseleda tyskarna till att landstigningen skulle ske vid Pas de Calais, det närmsta området på kontinenten från England räknat. Detta gjordes bland annat genom att låta fienden komma över felaktiga, preparerade planer samt att simulera truppsammandragningar i Kent, medan den riktiga styrkan samlades i Sussex och Dorset. Tyskarna kom mycket riktigt att tro på denna fint, tillräckligt länge – i över en månads tid efter D-dagen – för att de allierade skulle möta mycket svagare motstånd än de annars kunnat göra. Fienden höll sina reserver i Calaisområdet istället för i Normandie.

- - -

Den som utarbetade planen i stort var britternas marskalk Montgomery, Englands bäste fältherre vid tiden trots att han hade sina egenheter. Men han var i alla fall obesegrad sedan 1940 och det var han rätt ensam om bland sina engelska kolleger. En general förväntas vinna slag och det gjorde Monty. Den plan Monty till slut kunde presentera såg ut så här: man skulle landsätta fem divisioner sjövägen den första dagen (”D-dagen”, vad som kom att bli den 6 juni).

Dessa fem divisioner skulle uppgå till drygt 100 000 man. De skulle gå iland i Normandie från Cherbourghalvöns fot i väster till Caen i öster. Amerikanerna landsteg i väster på stränderna med kodnamnen Utah och Omaha, britterna i öster på stränderna Gold, Juno och Sword. Förutom av sjö- och luftbombardemang skulle förbanden hjälpas av luftlandsättningar; fallskärmsjägare och glidplansförband skulle gå ner innanför stränderna på natten och morgonen för att ta viktiga förbindelser, slå ut vissa pjäser och batterier och skydda landstigningens flanker.

Detaljer som hur amerikanerna ville lägga upp luftlandsättningen (om de överhuvud ville ha någon sådan) samt hur de ville effektuera sin landstigning, lämnade Montgomery åt general Bradley att utarbeta. Det viktiga var att de landsteg och tog sina mål, vilket innebar att få iland de totalt fem divisionerna den första dagen och etablera ett sammanhängande brohuvud.

- - -

Visst var företaget vanskligt. Det var ett vågspel. Men Montgomery lugnade alla med att säga att själva landstigningen den första dagen var det minsta problemet för då skulle man nämligen vara enormt överlägsna, fem divisioner mot högst ett par regementen på fiendesidan; tysken antogs nämligen inte veta var man skulle landstiga och det gjorde han realiter inte heller. Värre skulle det i så fall bli efter ett par dagar då fienden sett var man landstigit och han i konsekvens därmed kunde sända sina reserver dit för en motstöt – kasta angriparen i havet. Som nämnts trodde tyskarna att landstigningen skulle ske vid Pas de Calais, även sedan man gått iland i Normandie, men att finten skulle lyckas så bra trodde man inte på allierad sida.

Vad gäller operationen i sig, denna episka landsättning 6 juni och vad som därefter hände, kan det sägas att britterna på östra flygeln gjorde en luftlandsättning på morgonnatten. Klockan två landade nämligen en styrka från den 6:e brittiska divisionen i sina glidplan med uppgift att inta några broar väster om staden Caen. Strax därefter hoppade två brigader fallskärm i närheten, för att erövra landningsplats för ytterligare glidplan. Senare på dagen kunde dessa flygburna styrkor upprätta kontakt med de brittiska förband som gått iland på stränderna.

- - -

Den brittiska luftlandsättningen gick mer eller mindre enligt plan. Fällningen av amerikanska 82:a och 101:a divisionerna på västra flygeln gick emellertid sämre. Bland annat på grund av att DC 3:orna som fraktade fallskärmsjägarna hamnade under luftvärn och måste göra undanmanövrer, spreds förbanden under fällningen med påföljande sämre möjlighet att lösa stridsuppgifterna: säkra områden bakom stränderna. Omsider togs dock vissa mål och fienden tvingades på defensiven. Många fallskärmsjägare hade klippt sig i mohikanfrisyr och krigsmålat sig, ropandes ”Geronimo!” då de hoppade; sant arkaiska drag som hör hemma i kriget vare sig man vill eller inte (och sedan behöver man inte göra någon affär av att Geronimo var apache och inte mohikan). 101:as stridsrop är än idag Geronimo, denna den siste indianhövdingen att kapitulera.

I gryningen, efter sjö- och luftbombardemang, började själva landstigningen. På den amerikanska Utahstranden, vid foten av Cotentinhalvön, gick en stridsgrupp ur Bradleys 1:a armé iland utan större försluster. Det var tur det, för man hade navigerat fel och hamnat söder om det planerade landstigningsområdet. Man fick iland merparten av sina amfibietanks och antalet döda amerikaner var här bara 12. Längre åt sydöst, på Omahastranden, fick emellertid Big Red One problem; man förlorade amfibietanks, man blev blöta i sjögången och stötte på beslutsamma försvarare i land. Amerikanska förluster blev 1 000 döda och 2 000 sårade och det stod och vägde. Till slut kunde man dock med stöd av flottans kanoner bryta udden av försvaret och ta sig iland.

- - -

Längst i öster, mellan Bayeux och floden Orne, gick britter och kanadensare ur Montgomerys 2:a armé iland på stränderna Gold, Juno och Sword. Man nådde snabbt sina mål, mycket tack vare de specialkonstruerade stridsvagnar man hade med sig: mintröskor, eldkastare, vägutrullare, dikesutfyllare med mera. Bradley hade erbjudits dylika funnies men tackat nej till dem, något han kanske kan ha ångrat för dessa fordon förenklade framryckningen betydligt. Till exempel var marken innanför stränderna ofta vattensjuk, varför stridsvagnen som rullade ut en bambumatta – vägutrullaren enligt ovan – var ett bra hjälpmedel. Men att rakt av inlemma engelska stridsfordon i den amerikanska vagnparken hade varit en logistisk mardröm, så Bradley visste kanske vad han gjorde.

På kvällen den 6 juni hade inte mindre än 156 000 allierade soldater landsatts, de fem divisionerna från havet plus de tre luftlandsatta divisionerna. Man hade inte ryckt fram så långt som man velat; enligt Montys plan skulle alla de fem invasionsstränderna ha förenats till ett sammanhängande brohuvud efter 24 timmar, men tack vare obeslutsamt motstånd – Hitler trodde det var en fint alltsammans – hade planen gått i lås i stora drag; man hade inte kastats tillbaka utan befann sig på torra land, rodo att ta emot förstärkningar och fortsätta framryckningen. Bidragande till framgången hade framför allt varit det faktum att man var överlägsen i luften; Eisenhower sa före invasionen att ser vi plan i luften idag så är det egna plan. Så blev det också: tyskarna fick endast upp en handfull plan som kunde störa landstigningen.

- - -

De allierade kom iland på D-dagen, de vilseledde fienden om var huvudstöten skulle komma och de besatt luftherravälde. Nu blev man fast i Normandie under ett par veckor på grund av att terrängen med sina häckar och slyskogar gynnade försvaret. Men huvudmålet, att få i land fem divisioner första dagen, hade lyckats.

Men Hitler då? Vad gjorde han denna dag, den 6 juni? - Han fick förvisso reda på att landstigningar inletts i Normandie. "So anganga' ist's" ska han ha sagt enligt Liddell Harts "På andra sidan kullen" (1988). Hitler förstod allmänt taget att detta var grejen, det var ingen liten Diepperaid, NU har det börjat, men VAR? Han hade som fix idé att detta var en fint för en huvudlandstigning som skulle komma att ske på kanalens smalaste ställe, vid Pas de Calais. Jag skrev ju ovan: Hitler trodde det var en fint alltsammans. Detta gjorde att han beordrade att strategiska reserver skulle sparas för en stöt mot denna väntade, andra landstigning - som alltså aldrig kom. Huvudangreppet VAR i Normandie. Nu kunde de allierade som sagt bita sig fast i Normandie utan att något allvarligt motangrepp skedde.




Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Utbrytningen

Kanadensiska soldater landstiger vid Juno Beach.