Förortskravallerna: lagen måste upprätthållas: men det anser inte "eliten"

Det har sedan cirka den 20 maj varit upplopp i Stockholms förorter. Nu har det hela kanske lugnat ner sig. Men händelserna visar på att detta samhälle är sjukt. Media har hyllat pöbeln och misstänkliggjort polisen. Fullkomligt sinnessjukt. Bojkotta därför MSM. -- Förutom det kan vi som nationalister lära oss något av kravallerna. Jag anser att taktiken ska vara den legala. Dvs främst stödja polisen i dess arbete. Att däremot bilda medborgargarden anser jag är fel väg att gå.

1. Förryckta medieaktörer hindrar polisens arbete

Min åsikt om kravallerna i Stockholms invandrarförorter:

Svensk lag gäller i Sverige. Polisen upprätthåller lagen. Polisen måste få göra sitt jobb utan att "eliten" ska komma med sina horribla påståenden.

Att "eliten" tjuter så fort polisen ens sätter sin fot i invandrarförorten är allvarligt. För mediaeliten är det övergrepp varje gång polisen gör sitt jobb. Denna reaktion är en mycket allvarlig utveckling, särskilt nu. Media vill tydligen ha inbördeskrig. Nåväl, dessa mediaoperatörer kommer i processen att förstöra all sin renommé och trovärdighet, så det finns en del positivt i detta ändå.




2. Trotskister är inblandade i det här

Trotskister är inblandade i denna affär. Härmed några bakgrundsfakta om trotskism, entrism och Offensiv. Och allas vårt helgon Sankt Peter, även känd som Peter Englund.

För denna vinkel på det hela är aktuell, synnerligen aktuell. En central aktör i att slussa pengar till Megafonen är ju, som utretts i denna Flashbacktråd, en viss Arne Johansson. Denne tycks vara knuten till Rättvisepartiet Socialisterna. Denna klubb hette tidigare Arbetarförbundet Offensiv. Och tydligen var Johansson med redan då. På 70-talet (sent 70-tal, tidigt 80-tal) försökte Offensiv ta över sossarnas ungdomsförbund SSU i Norrbotten.

Det var ett exempel på entrism. Det är ett parasitbeteende: att med en dold styrka ge sig in i en större förening. Sedan ska man, med skenbart vedertagen aktivitet och dolda manipulationer, ta över allt, vrida en sedvanlig förening åt radikalism och samhällsfientlig vänsterism. Målet: att skapa ett polemiskt klimat och omöjliggöra debatt för att på sikt inrätta diktatur, ta över landet.

Sådan är trotskismen. Den tar sig olika uttryck i olika tider. Idag är dess vapen PK-ism: invandrade är helgon, islam får inte kritiseras, kvinnor och HBT-personer är morgondagens hopp. Och hur väl har man inte lyckats skapa en diktatur med dessa medel. Se dig om i Sverige: det är inte ett fritt land längre. Regimkritiker tystas och dissidenter avskedas och fryses ute.




3. Sankt Peter

Går vi tillbaks till Norrbotten kan detta nämnas. En viss Peter Englund, ett sekulärt helgon i dagens Sverige, rena Sankt Peter, hyllad av alla kritiker, allt han skriver är tydligen guld -- han var med i Offensiv när det begav sig. Wikipedia:

I ungdomen i Boden var han [= Englund] aktiv i FNL-rörelsen och SSU och satt i verkställande utskottet för Norrbottens SSU-distrikt, men uteslöts ur SSU för samröre med trotskister som fanns i hans krets vid tidningen Offensiv.

Har Englund mer att berätta om detta, kanske? Kan han berätta om Offensivs mål med denna kupp? Har han något att säga om Arne Johansson?

Numera är Englund, vad det beträffar, inte trotskist längre. Han är kulturmarxist och förgiftar ungdomen med texter som säger att allt är en trasa, krig är alltid meningslöst och militär planering är alltid futilt. Och svensk stormaktstid var ett elände, halleluja.

Englund är inte trotskist längre. Men trotskismen och kulturmarxismen är ännu aktiva i detta land, båda väl förankrade i PK-kyrkans hägn. Trotskismens taktik att ta över föreningar och polarisera det offentliga samtalet, den världen har vi levat länge i. Hela den svenska offentliga debatten är stelnad och låst. Därför är det grävande som sker i denna tråd värdefullt. Det kan tjäna till att ställa folk till svars och kanske även öppna upp den svenska debatten. Komma bort från svart-vitt och inse att massinvandring, islamism och stenkastande pöbel är problem som måste tas itu med.

Som en bonus kan jag meddela att Englund och Åsa Linderborg var doktorander i Uppsala samtidigt. De hörde båda till Historiska Institutionen på 80-talet. Jag har för mig att de delade tjänsterum. Snygg bild: två kulturmarxister som sitter och planerar hur de ska sabotera Sverige med trotskism och marxism.

En källa till detta är AB 20/12 2008, artikeln "Peter Englund ny sekreterare". Då Englund utsetts till sekreterare för Akademin skrev AB detta:

Åsa Linderborg tror att valet av Peter Englund som efterträdare är bra. Hon känner honom privat efter att de två arbetat tillsammans på den historiska institutionen på Uppsala universitet.

- Peter Englund är ambitiös, seriös och väldigt trivsam. Han är inget dåligt val, han är väldigt lättsam.

Någon länk till AB kan jag inte ge eftersom det är en sjuk blaska, inställd på att förinta det traditionella Sverige. Jag vill inge gynna denna tidning med klick.




Slutsats

Jag är med i en kamp. För att befria Sverige. Från PK-ism och sammetsdiktatur, värdegrundstyranni och hjärntvätt. Det görs civil olydnad och fredliga protester: genom att rösta på SD eller SvP, bekämpa antivitism och svenskfientlighet samt bojkotta MSM. Att däremot som i fallet Husbykravallerna bilda medborgargarden, well, jag kan förstå frustrationen hos Sverigevännerna som ser invandrarpöbeln "ta över". Men för att gynna vår sak är det, anser jag, bäst att hålla på legaliteten. Dvs låta polisen sköta jobbet med att stävja buset.

Support your local police alltså. Skitmedia motarbetar ju denna polis. MSM anser inte att polisen ska få rensa i stenkastande pöbel. Men det gör jag. Polisen må vara klavbunden av idéer som "dialogpolis", den må vara PK, men generellt anser jag att detta land a) ska styras av de lagar som riksdagen stiftar och att b) lagen ska upprätthållas av polis och domstolar, inte av frilansande medborgargarden.

Hur mycket aktivitet det är på den sidan idag vet jag inte. Jag får dock för mig att media är på reträtt nu. Skitmedia, som stödde pöbeln och som trakasserade polisen i dess legitima, kravallnedslående arbete, har tappat än mer förtroende hos allmänheten. MSM är en sjuk kult, en helt ondskefull sekt som så ofta den kan motarbetar etniska svenskars intressen. Kom ihåg det och fortsätt bojkotta skiten, länka inte till dem. Så befriar vi Sverige.

Snart är det nationaldag. Då hoppas jag de sverigevänliga krafterna fredligt markerar att detta är svenskarnas land. Det ska i alla fall jag göra. Med specialskrivna blogginlägg. Jag vet att många föredrar aktivitet IRL. Och jag har inget att säga om det. Gatan är viktig. Också. Men internet är viktigare. Tro alltså inte att internetaktiviteter "inte räknas". För det gör de. Internet är ett utttryck för vårt samlade medvetande, och med den sverigevänliga aktiviteten på nätet har det svenska medvetandet kunnat befrias och därmed uttrycka sig fritt.




Relaterat
Svenskfientligheten och antivitismen är passé, det bevisas av Zolfagarys, Miris, Baksis och Khemiris tystnad
Åsa Linderborg: "Lenin öppnade för en ny kultur."

Nytt projekt på Flashback: skapa en författare

Flashback är ett diskussionsforum. "Alla" är där. Man har över 750.000 medlemmar.




Ni minns kanske hösten 2011. Då avslöjades fotografen Terje Hellesö för att ha förfalskat bilder på lodjur i naturen. Avslöjandet gjordes i en Flashbacktråd. Det var i september.

Senare samma år, i december -- via användaren "Stig-Britt" -- avslöjade Flashback gangstern Mille Markovics föregivna bild av kungen på sexklubb. Denna bild hade manipulerats från en film med kungen från 1976. Expressen hade dessförinnan, som ett angrepp på det traditionella Sverige, symboliserat av kungahuset, låtit trycka bilden som äkta.

Men det avslöjades alltså. Av en privatspanare, postande sina resultat på Flashback. Det var inte dåligt. Flashback räddade här kungahusets renommé. Kanske räddade de hela monarkin. Det var mäktiga krafter i spel där. Det hela visade på nätets, och Flashbacks, genomslagskraft.

Nu kanske något liknande är på gång. Flashback "driver" ännu ett projekt. Det handlar om denna tråd. Trådstartaren skriver hur kul det vore om Flashback "skapade en kändis". Genom att till exempel puffa för en konstnär.

Jag har själv postat i tråden. Se här. Jag föreslog att jag skulle bli denna konstnär som det puffas för.

Såklart kan man inte skapa vare sig en kändis eller en författare ur tomma intet. Man måste ha något att komma med också. Men det har jag ju. Som denna novellsamling.

Så var med och driv det här, ni som har lust. Gå in i tråden och posta och säg vad ni tycker. Det här kan bli stort. För jag, som "föremål" för en eventuell kampanj, vore ju idealisk:

. jag är invandringskritisk och motarbetas av regimen
. jag har gett ut fem romaner, två diktsamlingar, en novellsamling och lite till (men är ännu "okänd")
. jag har denna blogg och motpolsbloggen Rent Principiellt
. jag ser bra ut och kan snacka, är den ideale "kändisen"

Förutom allt detta står vi idag inför ett teknik- och opinionsskifte: gammelmedia med PK-åsikter ger vika för internetfolk med normala åsikter. I detta läge är jag en nyckelperson. Så kom igen nu, var med på en kul grej: "skapa en författare". Flashbacktråd här.




Relaterat
Eld och rörelse (2007)
Tråden "Skapa en medveten kändis/artist/konstnär med hjälp av Flashbacks genomslagskraft"
Min bibliografi
Evola: Ride the Tiger (1961)
Faye: Archeofuturism (1998)
Fuller: The Generalship of Ulysses S. Grant (1929)

Recension: "Parsifal on the Met" (2013)

Edit 2018: sedan denna recension postades har jag gett ut en hel biografi över Richard Wagner. Kolla in den om du vill ha allt i ämnet. -- Richard Wagner var en tysk tonsättare. Hans främsta verk är operor, som "Lohengrin", "Nibelungens ring" och "Parsifal". I år är det 200 år sedan han föddes. Han levde 1813-1883. -- Det är annars ingen hemlighet att Adolf Hitler gillade Wagner. "Mästersångarna i Nürnberg" var Hitlers favorit. Och "Rienzi" gjorde stort intryck på honom med sin handling om uppror, makt och nyordning. Av detta och andra skäl har Wagner länge varit kontroversiell. På 60- och 70-talet motarbetades han av vänstern. På 80- och 90-talet kom en liten ljusning, men i SVT:s Wagnertema nu i maj så var det väldigt PK kan jag säga. Man liksom varnade folk för att gilla denna regissör. Men jag ska inte klaga. Man visade ju även hela "Parsifal" i en grandios uppsättning.




Lördagen den 25 maj sände SVT en femtimmars operaföreställning. Det var Richard Wagners "Parsifal", uppsatt av New York Metropolitan Opera. Föreställningen i sig hölls i mars i år. Scenografin var rätt fyndig, kanske lite överarbetad, men i stort sett mäktig. Bra var till exempel den jätteskärm i bakgrunden som än visade flyende moln, än en stor gyllene cirkel, än en rad andra gåtfulla former.

Bakgrunden för handlingen är denna. Innan Jesus dog på korset stöttes han i sidan av en legionär med en lans. Det blod som rann ut samlades enligt legenden i en bägare. Bägaren (= Graalen) fördes sedan till Graalsborgen Montsalvat i Spanien, där den vaktas av Graalsriddarnas broderskap. Bägaren är helig, den ger kraft; de riddare som är genuina, som strider för sanning och rätt, får bli invigda i brödraskapet. Men vid tiden för operans början är ledaren, Amfortas, sjuk. Han har ett sår som inte läker. Det beror på att han sårats av en lans under ett möte med en viss kvinna, Kundry.

Graalsriddarna vet inte vad de ska göra. Ordet förs av Gurnemanz, broderskapets ledare under Amfortas. Och inte blir det bättre av att en ung man plötsligt dyker upp hos dem. Han har med sin pilbåge dödat en svan i borgens närhet. Och han förstår inget av den nattvard som man sedan begår, med Graalskärlet. Gurnemanz jagar iväg ynglingen. -- I akt två har denne yngling gett sig ut på ett uppdrag: han slår sig in i Klingsors borg. Klingsor har tidigare försökt bli medlem av Graalsriddarna men misslyckats. Han var inte ädel nog. Nu har han Kundry i sin tjänst. Och hon försöker förföra Parsifal när denne tagit sig in i borgen. Men han avvärjer hennes anslag. Och får i samma stund veta vem han är: Parsifal. Strax anländer Klingsor, som kastar sitt märkliga spjut mot honom. Men Parsifal fångar det och går triumferande därifrån, med en döende Klingsor vid sina fötter. Spjutet har tillhört Graalsriddarna. Det är det spjut med vilket Jesus stöttes i sidan enligt ovan. Det brukar kallas Ödets Spjut, den Heliga Lansen eller Spear of Destiny. Dess historia är fascinerande i sig.

I akt tre [140-årig spoilervarning!] återvänder Parsifal till Graalsborgen. Det har gått många år och Graalsriddarna är grå och böjda. Amfortas vill dö och har vägrat brödraskapet nattvard; ju svagare han blir dess bättre säger han. Då kan han ju dö. Men Parsifal tvagas nu i en källa; kvinnan Kundry är med liksom Gurnemanz. Dagen gryr, det grönskar på Långfredagen (ty. Karfreitagszauber) och Graalsriddarna samlar sig till nattvard med Graalen, som magiskt fylls med blod från spjutet. Amfortas helas med det spjut som sårat honom -- nu är det ju den rene Parsifal som håller i det -- och frid, glädje och andlig stegring bemäktigar sig sällskapet. Parsifal håller upp den gyllene Graal som ett tecken på frälsning för alla. Ridå.

- - -

Det hela baseras på en medeltida legend, skriven av Wolfgang von Eschenbach. Wagner har fångat det hela i en femtimmars opera, med sublim, ställvis pampig och smäktande, ställvis avancerad musik. Wagner skrev även librettot (sångtexten) som återger handlingens alla skiftningar och de medverkandes tankar och tal.

Vad gäller denna uppsättning -- Metropolitan, mars 2013 -- så var den ypperlig. Scenografin var enkel men slagkraftig. Man bar moderna kläder, men med stil. Det var i alla fall inte den dräktmässiga röra som rådde i Bayreuths uppsättning av samma opera 2012. Sångarnas insatser var goda. Man sjöng på tyska. Majoriteten, jag tror alla deltagande, var européer. Det kanske måste till när det är Wagner...! Två svenskar var med, Peter Mattei som Amfortas och Katarina Dalayman som Kundry. De gjorde, så vitt jag kan se, sina roller utmärkt. Och Jonas Kaufmann som Parsifal var en övertygande hjälte, en komplex figur med drag av såväl naiv dåre som strong typ.

Uppsättningen var med andra ord perfekt, så nära perfekt det går i en modern ram. Jag menar, visst föredrar jag Wagner-scenografi med medeltida kläder och miljöer. Men man kan inte få allt. Wagner var ett geni och hans verk går alltid hem, även med viss skev scenografi. Denna uppsättning är gjord av folk med respekt för konsten, folk med målet att göra verket rättvisa. För regin svarade Francois Girard och dirigent var Daniele Gatti. Så om ni ser denna film på DVD, "Parsifal on the Met 2013", så vet ni att det är en given klassiker, en bra introduktion till Wagner. Jag har själv aldrig sett en hel Wagneropera, från början till slut, men dessa fem timmar bara flög iväg.

Men visst är Wagner delvis en svår konstnär. Jag har lyssnat en del på Wagner förr och läst om denna opera. Så viss förberedelse kan behövas innan man tar sig an denna, och verk som "Lohengrin" och "Nibelungens ring".




Relaterat
Richard Wagner -- A Portrait (2015)
Jünger: Heliopolis (1949)
Holdstock: Mythago Wood (1982)

Modern asatro: den frodas i Norden

Jag är inte asatroende i konfessionell mening. Men jag tycker det är intressant med fornnordisk myt och religion. Modern asatro är, såvitt jag kan se, enbart av godo. Härmed en titt på modern asatro med tonvikt på Norden. Disclaimer: en del fakta nedan har fåtts från bloggen Hedniska Tankar. Den är ypperlig i sitt slag. Men när jag här talar om tron i sig, särskilt i artikelns senare del, är det enbart mina egna tankar och åsikter som framförs.

1. Danmark

Ska man tala om modern hedendom kan man börja i Danmark. I Danmark är nämligen asatron rätt vital, aningen mer så än i Norge och Sverige. Den organiserade hedendomen lever och frodas i Danmark, främst genom föreningen Forn Sidr – Asa- och Vanetrosamfundet i Danmark. I dagligt tal kallas det Forn Sidr. ”Vanetro” syftar på att man jämte asar tror på de gudar som kallas vaner.

Man tror på de nordiska gudarna och på de krafter som gammal nordisk tro omhuldade. Föreningen bildades i november 1997. Sommar- och vintersolstånd samt höst- och vårdagjämning är, som sig bör, stora högtider.

Forn Sidr i Danmark hade 2011 drygt 600 betalande medlemmar. Den genomsnittliga åldern på medlemmarna var då mellan 40-45 år uppges det. Man har religiösa sammankomster samt vigslar och begravningar. En speciell, officiellt godkänd hednisk gravplats finns utanför Odense på Fyn. Här i Sverige måste man söka separata tillstånd för icke-kristna begravningar.

Den sista uppgiften har jag fått från bloggen Hedniska tankar. Den säger vidare att en annan dansk förening (Harreskov Blotgilde, 55 medlemmar) har två typer av medlemskap: ett för de andligt intresserade, ett annat för dem som är mer intresserade av den kulturella sidan av asatro och forn sed. Hedniska Tankar framhåller detta som en klok uppdelning. Det kan man hålla med om. Allmänt kulturellt intresserade kan här få en lägre tröskel att passera för att bli heltids-asatroende.



2. Sverige

En svensk förening för asatro är Asatru Folk Assembly Scandinavia. Här är deras hemsida. Antal medlemmar vet jag inte. Men man är ett livaktigt asatrosamfund, dessutom inte infekterat av Politisk Korrekthet. "Asatro handlar om rötter, det handlar om att finna kopplingar, det handlar om att komma hem." Hemsidan har detta citat av Stephen A. McNallen, vars bok Asatro -- A Native European Spirituality (2015) uttrycker en etniskt medveten form av asatro. Och detta är kontroversiellt idag. Men Asatru Folk Assembly idkar sin tro med uppriktig känsla. Och etniskt orienterade trossamfund med traditionell prägel finns ju över hela världen (såsom Japan med sin shinto osv.). Så vi i Norden har förstås all rätt att driva samma linje med våra förfäders tro.

Andra, mer regimlojala svenska föreningar inom asatro är Samfälligheten för nordisk sed, ännu igång, samt det nerlagda Sveriges asatrosamfund, vilken som mest ska ha haft ca 375 medlemmar. Men det sistnämna tycks nu leva som ”Samfundet Forn Sed”. Enligt sin hemsida planerar man bland annat ett vårblot vid Gamla Uppsala i år, 2013. (Not: ”blot” betyder ”offer”, en symbolisk offerfest.) Oavsett det samfundsmässiga läget så lever asatron även i Sverige, i form av fredlig, icke-politisk tro med gammalnordiska rötter. Inslag som polyteism (flergudadyrkan), naturvurm och läsning av Eddaskrifter, allting bedrivet med någon form av systematik, det är den fruktbara formen för modern asatro, så i Sverige som i andra länder.



3. Norge

I Norge finns Det norska hedningsamfunnet, som tycks innehålla även ateister och agnostiker jämte asatroende. Denna norska förening verkar ”lite proggig”. Men på papperet är de danska liksom de norska och svenska föreningarna politiskt obundna. Det första land som tillät asatro officiellt var Island. Det skedde 1973. Alla nordiska länder utom Finland har för övrigt avskaffat sin statskyrka.

Det finns även organiserade asatroende i England, USA och Australien. Många är de inte, men de finns, och de är hängivna. Och liksom de nordiska förbunden är de fredliga. Detta är modern hedendom.



4. Trosformer

Vad innebär då modern hedendom, modern asatro, modern forn sed? Det finns olika skolor om vad man ska tro. Och en sådan debatt behövs alltid. Här kan man urskilja vad jag kallar puritaner och pragmatiker. Det vill säga renhetsivrare kontra mer praktiskt lagda. Inom ramen för Eddan och äldre tradition anser i så fall en puritan att det finns en enda originalhedendom, en historiskt korrekt utövad form av asatro som det gäller att efterlikna. Pragmatikern anser gentemot detta att en sådan historiskt korrekt asatro kanske finns, men att den inte ska få inskränka på vissa uppfattningar och teorier om hur man vill att asatron ska vara. Asatro får såklart inte innefatta allt möjligt modernt, andligt tankegods, men pragmatikerna tycks mena att det finns ett visst spelrum att skapa sig en egen asatro.

Nu ska vi inte överdriva denna diskrepans. En ”forn sedare” måste intressera sig för det förflutna och för Eddatexterna. Men viss pragmatik kan medges, viss modern anpassningsbarhet, så att man kan släppa in egen kreativitet och därmed ära sina gudar på de sätt som känns rätt. Att egna önskningar och egen läggning får spela in kan få en att tänka på hinduismen, där man har begreppet ”ishta-deva”: favoritgud. Man dyrkar den gud man vill helt enkelt. Man kan, utifrån att man erkänner hela det fornnordiska pantheon med Tor, Oden, Frej osv, välja att dyrka den gud eller gudinna man gillar bäst.

De största subkulterna såtillvida har Tor, Oden, Frej och Freja. I USA tycks man ibland ha infört en ny treenighet där den kvinnliga Freja fått ersätta brodern Frej i triaden Oden-Tor-Frej. Detta kan ses som ett exempel på pragmatisk nytolkning av asatrons former. En puritan skulle kanske kalla detta ohistoriskt och fel. Men vissa former av kultisk nyordning är bara bra för religionslivet. Det visar att folk bryr sig, att asagudarna är levande föreställningar i folks sinnen.



5. Stickord

Modern asatro kan betyda mycket. Men som sagt är det en fredlig praxis. Inga blodsoffer, vare sig av människor eller djur...! Blot i form av offerfester är just religiösa fester. Tänk modern hinduism med livsbejakande ceremonier, med åtföljande gille iförd mer eller mindre tidstypiska kläder.

Jag har aldrig deltagit i någon asaceremoni. Jag känner heller inte något behov av det, inte än i alla fall. Men visst är det inspirerande med det moderna religionsbruk som heter asatro och forn sed. Stickord som ”känsla för naturen”, ”rötter”, ”nordiskt panteon”, ”årstidernas växlingar”, ”uråldrig visdom”, är vad som inspirerar mig att privat odla forn sed som en aspekt av mitt esoteriska credo. Och om någon säger att icke-dogmatisk vurm för nordisk kultur bara är nationalromantik, så säger jag: håll käften med din sinnesslöa reduktionism. Nationalromantik har jag alltid gillat. Och man kan mycket väl kalla min nordiska esoterism för ”systematisk nationalromantik”.

Jag offrar inte framför några gudabilder. Däremot hyllar jag den platsbundna tro som existerat i Sverige förr och som man med forn sed kan återuppväcka. Egentligen har nordisk tro aldrig dött ut; den sämre delen av kristen missionsnit var en mental ångvält som onödigtvis skulle slå sönder all forn sed och folktro, men helt dog inte den gamla visdomen ut. Det finns ju något som heter muntlig tradering och i denna form levde mycken halv- eller helhednisk visdom vidare tills den upptecknades av etnologer från Nordiska muséet.

Och innan det, från 1600-talet och framåt, hade man ju i detta land börjat studera fornisländska handskrifter. Och börjat inventera fornlämningar som runstenar osv.

Det forna arvet har aldrig dött ut. Så leve forn sed och folktro, leve legenderna om Asa-Tor och hans asasläkt och om vaner därtill. ”Dansen, dansen, och bekransen” gamla gudar i yster lek i midvintersolens strålar. Min Valkyria kom hit till vår fruktbarhetsrit. Ja min själ, detta, och Valhall därtill, samt Jotunheim, Nifelhem, Midgård och Utgård – där släntrar jag oförtröttligt, detta är de psykologiska landskap jag vurmar för, jämte fantasins och mytens och historiens alla andra landskap. Det är de länder där en Operativ Kunskapare av min kaliber kan gestalta sitt liv.

Forn sed är helt enkelt en möjlighet. Det är ännu ett positivt, affirmativt område för en svensk patriot att bygga sig ett credo – ett credo som både stärker honom i hans vardagliga liv, liksom det ger honom subtil kraft att stå emot dagens regim med dess futila försök att karaktärsmörda envar svenskvän. Kraften ur jorden kan, som Castaneda sa, ge en ”imperceptible jolts of invigorating energy”, och hur mycket mer får man då inte det från svensk jord, den mark på vilken mina förfäder levat och offrat – svensk jord, den jord på vilken även jag lever. Detta är min jord, detta är mitt land, det land där jag andas och hyllar allehanda makter, vare sig kristna, swedenborgska eller hedniska.




Relaterat
Asatru Folk Assemblys svenska hemsida
Bloggen Hedniska tankar
Peter Madsen: Valhalla
Hancock: Fingerprints of the Gods
Kring David Wilcock

Jag kritiserar Åsa Linderborg, Jan Guillou och Peter Englund. Och jag gör det här

Detta land har, tills nu, styrts av vänstern. Nu är det förhoppningsvis slut med det.




Det är slut med vänsterväldet! Det är slut med kulturmarxismen, denna lära som är emot tro, trygghet och tradition, mot allt som gör livet värt att leva. Vänstermänniskor tror inte på något annat än makt. De är nihilister: allt är meningslöst, livet är meningslöst, halleluja. Men de omhuldar sin egen sak med religiös glöd och bekämpar högern som om undergången var nära.

Tre svenska vänsterhelgon, tre företrädare för denna negativa, livsfientliga agenda, är Åsa Linderborg, Jan Guillou och Peter Englund. Förutom att vara fientliga till det sedvanliga Sverige är de vurmare för Lenin (Linderborg), spelare under täcket med KGB (Guillou) och antikvarisk historiker med tillgjord stil (Englund).

Jag har i vår gått till rätta med dessa figurer. På bloggen skrev jag den 12 maj detta om Linderborg:

[R]asiststämpeln använder Linderborg ofta. I november 2012 ville hon till exempel polisanmäla sajter som Avpixlat och Fria Tider för förment rasism. Och i helgen 23-24 mars skulle hon ha deltagit på ”Antirasistiskt forum” i ABF-huset med organisationerna AFA och Expo (hon fick enligt uppgift förhinder). Även jag motsätter mig rasism. Samnationalism är min agenda. Men Linderborg använder rasistkortet som härskarteknik mot alla högeraktörer. Som till exempel Fria Tider ovan, som ju är en paleokonservativ sajt. -- Därför kan Åsa Linderborg inte tas på allvar då hon säger sig vurma för frihet. Hennes frihet är nämligen slaveri för regimkritiker och oppositionella, för folk som motsätter sig den massinvandringsregim hon är en del av.

Sådan är hon, Åsa Linderborg: en renodlad maktmänniska, en person för vilken världen är svart eller vit.

Linderborg skriver i AB. Det gör även en viss Jan Guillou. Jag skrev i april om hur Guillou hade värvats av KGB 1967. Samarbetet upphörde 1972. Men Guillou har förtigit denna story tills den avslöjades av Expressen 2009. Min slutsats blev:

Jag kan (...) inte längre läsa en Guillou-text utan att komma att tänka på hans KGB-samröre. Denne figur ska alltså få sitta och rasiststämpla varenda SD:are medan vi ska glömma och förlåta hans spel under täcket med Sovjet...? Vi ska alltså betrakta hans mottagande av pengar och flotta middagar med Gergel som "icke-händelser"...? Guillou stödde dock Sovjet. Han gick Sovjets ärenden medan svenska män gjorde värnplikt, offrade år av sina liv för att när det gällde kunna försvara landet med vapen i hand. Hederliga svenskar var beredda att offra livet för att försvara landet mot Sovjet. Guillou fullgjorde aldrig sin värnplikt. Istället gav han sig i lag med fienden, Sovjet.

Hårda ord! Men Guillou måste granskas. Han måste få betala priset för sitt spel under täcket med världens värsta förtryckarregim.

Följande figur har inte spion-samröre på sitt samvete. Men han är märklig på andra sätt. Han må ha övergivit sin ungdoms trotskism och lämnat den erkänt röda historiska institutionen i Uppsala bakom sig. Men han är kulturmarxist in i märgen. Han må skriva om det traditionella Sverige. Men för det kan han, som inför en Erik Dahlberg, bara känna "motvillig beundran". På min Motpolsblogg skrev jag i mars detta om Englund:

Englund har föga nytt att komma med. Hans monografier saknar statement, påstående, vinkel. Allt vi får är en standardintellektuell typ 1A som bjuder på indignation, illa dold ångest och en uppgiven känsla av att allt är meningslöst. Detta är som sagt vad som framkommer mellan raderna i Englunds verk: nihilism. Det latinska ordet ”nihil” betyder ”inget”. Nihilist är en sådan som inte tror på något. Inget existerar förutom det vi ser med våra ögon. Den enda trossatsen för en nihilist är att materien sönderfaller och kroppen dör. Inga eviga sanningsvärden finns, utom möjligen ondska, som utövas av högern. – Englund tycks mig ha ett sådant vänsternihilistiskt credo. Jag har under läsningen av hans texter inte funnit uttryck för någon högre världsåskådning. Ideellt innehåller hans böcker ingenting, de uttrycker ingenting annat än raljans, fönumst och beskäft.

Vänstern har gjort sitt. Jag kan för den skull inte lova att högern tar över. Dock kommer, om Gud så vill, jag att ta över. Som är höger. Men vad övriga högerideologer har att bidra med i det framtida Sverige -- det får de bevisa, inte jag.




Relaterat
Jan Guillous förlorade heder
Åsa Linderborg
AJ 37 Viggen. Symbol för det Sverige som Jan Guillou ville förråda åt Ryssland.

Syrien-konflikten splittrar den svenska vänstern

Den svenska vänstern har problem. I Syrien. Man tycks vara oeniga hur man ska tolka denna konflikt.

Jag har läst detta i ämnet. Det är ett citat från användaren Davian på Skalmanforum. Det rör inbördeskriget i Syrien, det där landet i östra Medelhavet där det är oroligt. Davian skriver:

Kan säga att Syrien just nu är den hetaste frågan inom svensk vänster. Vi pratar Vietnam-stort snart.

Det finns tre "läger" som alla vänsterorganisationer hamnar i.

1: Stödjer Assad, är emot rebellerna
2: Stödjer INTE assad, är emot rebellerna
3: Stödjer inte assad, är med rebellerna.

Det är på den nivån att medlemmar ur separata organisationer utan tvekan kan starta slagsmål med varandra
eller skriva texter som gränsar på förtal om varandra.

Efter Syrien-konflikten, oavsett lösning, kommer det hända mycket inom den svenska vänstern. partier och organisationer kommer gå under, andra kommer bli starkare, några kommer tappa inflytande, några kommer få.

Det blir intressant... Vi bevittnar levande samtidshistoria just nu.

Jaså, vänstern bråkar om Syrien? Då känns det ju bra att tillhöra högern. Assad har all rätt att försvara sig mot de illasinnade försök som gjorts för att störta honom och ta hans land. Jag vill inte att Syrien ska bli ett nytt Libyen. Och det blir det nog inte heller.

Och på köpet kanske svensk vänster kreverar. Win-win!

- - -

Jag har stött Assad, och hans försvar mot panikmakare och kaoskrigare, sedan förra våren. Se här. Elitklubben som styr världen har försökt skapa kaos i Syrien i två års tid. Men det har misslyckats. Det har av detta inte blivit något nytt Libyen, med intervention, flygförbudszon och annat tjafs.

Assads regim, och dess uthållighet i kriget, dömdes ut av experterna förra året. Men i vår har Assad gått till offensiven mot rebellerna. Han tycks vara på väg att rensa huvuddelen av landet innan årets slut. Den bedömningen görs i en artikel på svt.se:

Syriens diktator Bashar al-Assad kan mycket väl hålla ut mot oppositionen i inbördeskriget i Syrien. Det är den tyska underrättelsetjänsten BND som nu radikalt reviderar sin bedömning av kriget i Syrien. al-Assads trupper är stabilare än någonsin.

Det är det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel som fått ta del av hemligstämplat material. Det handlar om en hemlig briefing som BND:s chef Gerhard Schindler har gett till ett antal utvalda toppolitiker som sysslar med säkerhetsfrågor.

Enligt tidskriften bedömer BND Assad-truppernas möjligheter att i offensiver besegra oppositionsstyrkorna som mycket stora. Medan al-Assads armé alltså är stabilare än på länge håller oppositionens styrkor på att splittras och försvagas.

BND:s bedömning är en total revidering av vad man sade sensommaren 2012. Då bedömde man att al-Assad skulle vara störtad redan de första månaderna 2013. Då gjorde man uppskattningen på basis av det svåra försörjningsläget för regeringsstyrkorna och många deserteringar, bland annat av höga officerare.

Idag är läget ett annat. Försörjningslinjerna och tillgången till vapen och bränsle fungerar igen. Assads armé kan slå tillbaka angrepp från oppositionen och kan till och med ville tillbaka förlorad mark.

Det var ju intressant. Vidare står det:

BND menar att han visserligen just nu inte kan vinna kriget, däremot kan han hålla ut mot oppositionsstyrkornas attacker.

Enligt Der Spiegel stämmer BND:s uppfattning överens med de fåtaliga någorlunda pålitliga uppgifter som kommer från Syrien:

. Den syriska regimen har de senaste veckorna på nytt lyckats säkra sina kärnområden – Damaskus-regionen, områden nära storstaden Homs och kusten i nordväst.

. Assad-trupperna har fördrivit rebellerna från flera förorter i Damaskus och har skurit av dem från försörjningslinjer söderut.

. Också i väster har regimen lyckats skära av oppositionens försörjning, skriver tidskriften.

Rebellernas läge beskrivs enligt BND som ”tämligen dystert”. Oppositionsstyrkorna är försvagade genom inre stridigheter. Försörjningen av materiel och möjligheten att få bort skadade soldater vållar problem.

- Varje ny strid försvagar miliserna ytterligare, ska BND-chefen ha sagt enligt tidskriften.

BND:s prognoser för al-Assad-regimen är ”tämligen positiva”. Om konflikten fortsätter som den har gjort de senaste veckorna kan al-Assads trupper – understödda av trupper från Hizbollah i Libanon – ha återerövrat hela södra delen av landet före utgången av 2013.

Detta var intressanta nyheter. Gammelmedia skriver ju dagligen att rebellerna är på väg att vinna. Här däremot, i svt.se, som har ett avtal med staten att vara objektiva, ges en annan bild. Se ovan. Inbördeskriget går bra för regimen. Rebellerna är på väg att förlora.

Det blir nog, som jag spått, inget av detta krig. Ingen intervention à la Libyen, heller inget stort MENA-krig. Kanske är Syrien-konflikten över innan året är slut.




Relaterat
Iran har inga kärnvapen
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

Vita kvinnor: Paulina Danielsson: svensk bloggare

Paulina Danielsson, 19, är en svensk bloggare. Hennes blogg har funnits sedan 2009. Bloggen heter Paow.

Så här är det: huvudlinjen i kampen mot PK-ismen är regimkritiska bloggar och resurser som Motpol, denna blogg, Fria Tider, Realisten, Gotiska Klubben samt vissa Flashbackskribenter.

Men bland övriga bloggar, såsom modebloggar, spelar även en sådan som Paow en viktig roll. Hon gör stor marginalnytta.

Disclaimer: jag stödjer inte allt Paulina Danielsson säger och gör. Hennes språk är lite för ovårdat. Och hennes sätt att uttrycka sig är ibland på gränsen till det tillåtna. Men hon har ruter, det måste man erkänna.

Detta är oerhört viktigt idag. Ett snabbt skrivet, men passionerat inlägg av Paow där hon säger sådant som att detta är vårt land och att invandrare måste skärpa sig -- det är värt miljoner mer än det välskrivna, ironiska gnället från alla dessa ljumma aktörer, från "regimkritiska liberaler" och "konservativa". Dessa alltför väluppfostrade högertyper förnekar ju att de är svenska, de förnekar sin identitet, sitt folk, sitt allt. Man stöter på dem i internets kommentarsfält och, ibland, på Flashback. Och jag har fått nog av dem.

Därför är det uppfriskande med en sådan som Paow. En kvinna som sätter ner foten och säger: nu räcker det! Återigen, hon kan behöva vårda språket. Men det är en randanmärkning. För nu är det krig -- kulturkrig. Vi svenskar förväntas sitta och le som idioter medan vårt land tas ifrån oss.

I det kriget måste vi kämpa, kämpa metapolitiskt -- med bloggar, på forum och IRL. Och i den kampen symboliserar Paow SVENSKT MOTSTÅND. Det må vara ett mer eller mindre opolitiskt motstånd. Men ett motstånd är det.

HIT MEN INTE LÄNGRE. Vi svenskar existerar och har rätt till detta land. Paow säger inte exakt detta. Men hennes modiga, oblyga framtoning SYMBOLISERAR detta.

Paow är en prydlig representant för svensk ungdom 2013. En tjej med hög profil. Och med bestämda åsikter -- icke-PK-åsikter. Yttrade på en välläst blogg. Detta är sällsynt. Och därför är Paows insats så värdefull.




Relaterat
Eld och rörelse
Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"
Mårtensson: Maktens vägar (1980)

Bildkälla Avpixlat. Paow visar, med önskvärd tydlighet, vad det är vi slåss för: svenska flaggan.

Vita kvinnor: Elga Andersen: tysk skådespelare

Elga Andersen (1935-1994) var en tysk skådespelare. Hon personifierar det vita, nordiska skönhetsidealet som få andra. Hon var en rebell, en kontroversiell rebell. Verkligen? Jo det var hon. Genom att vara detta: blond och blåögd.


Elga Andersen hade bland annat en roll i "Le Mans" 1971. Hennes rollprestattion som fru till en racerförare som omkommer kanske inte var så märkvärdig. Men hon hade screen presence. Med en skicklig regissör, som här, kom hennes skulpturala ansikte väl till sin rätt.

Denna film är en klassiker. Ta bara inledningen, där det går cirka tio minuter innan en replik sägs. Bilderna får tala. Steve McQueen kör en stålgrå Porsche 911 till den franska orten Le Mans. På torget ser han en ung, fräsch, blond kvinna köpa blommor. Det är Elga Andersen. Sedan förekommer hon förstås här och där i filmen som följer, om 24-timmarsloppet för sportvagnar.

På en affisch för denna film stod det: "Steve McQueen takes you for a drive in the country. The country is France. The drive is at 200 mph!"

Wikipedia skriver vidare om denna film:

There is very little plot and very little acting; the movie entertains primarily by the sight and sound of Porsche 917s and Ferrari 512s, iconic racing cars with lots of visual and audio appeal to racing enthusiasts.

Det ska, med skådespelare som Andersen, inte heller vara en massa "acting". Det ska vara ikonisk symbolism, ett visuellt intryck. Le Mans' regissör visste vad han gjorde. Symbolism i rörelse, det är Le Mans. Inte pjunkigt skådespel med en massa underförstådd psykologi.

Fast cars, fast women. Jag anser att det hela är ett mästerverk. En film som förstår vad symboler innebär, vad sinnebilder är. Traditionell heroism i modern form, rena arkeofuturismen för att tala med Guillaume Faye. Ett modernt drama med heroiska män och vackra kvinnor. Som Elga Andersen. Halleluja.




Relaterat
Min privata Operation Barbarossa
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

Nyhetssvepet: kulturmarxisten Göran Modig angriper heroisk staty i Eksjö

Det är åter dags för ett nyhetssvep. Härmed några händelser, med nationell vinkel, som jag tycker är intressanta.




På Svt.se läser jag om en kontrovers om en staty i Eksjö. I denna småländska bygd förde man på 1600-talet försvarskrig mot danskarna. Därför finns det en staty, över en menig ryttare, på stadens torg. Men detta gillar inte Göran Modig. Han tycks mena att den står för en historia vi inte borde vara stolta över.

Svt.se hade denna nyhet uppe 30 april i år. Man skriver följande (not: statyn föreställer en kyrassiär, inte en husar):

Det var ett medborgarförslag som satte fart på diskussionen om ryttarstatyns vara eller inte vara på torget i Eksjö. Statyn föreställer en husar från 1600-talet med svärdet i högsta hugg och den ska representera en del av stadens militärhistoria.

Göran Modig är historiker och ofta anlitad som guide i Eksjö - han vill ha bort statyn. Den glorifierar en epok av grovt våld som han till och med jämför husarernas framfart på 1600- och 1700-talet med det nazisterna gjorde under andra världskriget.

– Det är hemska saker de höll på med. Man plundrade, våldtog och lemlästade i en ohygglig omfattning egentligen.

Men Modig fick mothugg. Torget är K-märkt och inget får ändras på det:

Man kan inte flytta en staty hur som helst. Det säger Lennart Grandelius som var stadsarkitekt i Eksjö fram till 2002.

– Denna staty står på ett byggnadsminne, om man ska flytta den måste man begära tillstånd av länsstyrelsen, men den tanken är absurd, det kommer med vändande post ett blankt nej.

Bra sagt, Grandelius. Herr Modig slåss alltså mot väderkvarnar. Det blir ingen nedmontering av denna ärevördiga staty. Han och hans "medborgarförslag" måste inse sitt nederlag. I Sverige hyllar vi våra hjältar, vare sig de är meniga ryttare eller kungar.

Varför kallade då Modig statyn för "husar"? Möjligen för att Smålands husarregemente K4 fanns i Eksjö mellan 1822 och 1927. Modig försökte alltså kasta skit på detta regemente med sina horribla beskyllningar. Se citatet ovan. Husarer "plundrade, våldtog och lemlästade i en ohygglig omfattning". Snacka om ohygglig: det är Modig som passerar alla anständighetens gränser men denna svartmålning.

- - -

Vi går vidare i nyhetssvepet. Det följande är en notis av en anonym aktör. Men jag fann den på forumet Nordisk.nu och den är skitbra. Den speglar kampen, i vardagen, mot PK-ismen. Användaren Kittem har utkämpat en strid på Facebook (= Fejjan) om hur en viss händelse ska tolkas. Kittem skriver i tråden "Vad har du gjort idag" detta:

Har spenderat alldeles för mycket tid på Fejjan idag. Har varit i krig med feminister och genushysterikor.

Bakgrund: En pappa får tokfnatt för att tjejen i kassan i Burger King frågar om leksaken till kids meal är till en pojke. Hans pojke leker med dockor och får ha klänning och nagellack och vill att hans son ska bli bemött som ett barn. Inte en pojke.

Åh, dessa fanatiker med sin idiotiska inställning, dumförklarar alla som inte är feminister och går från att barn som inte uppfostras av genusmedvetna föräldrar kommer bli mobbare, våldtäktsmän osv.

Dårarnas julafton idag. Men jag kämpade på, det haglade fula ord från dem men tog mig ur till slut med äran i behåll. Och ännu mer anti genus och feminism.

Jag har inga kommentarer till detta. Annat än: så vinns kulturkampen, så här vrider man samhällsklimatet tillbaka till sans och måtta.

Inlägget postades som sagt på Nordisk nu. Det var för övrigt igår, 15/5. Jag kan generellt tipsa om Nordisk.nu som ett community och diskussionsforum för nationalister, radikalkonservativa och allsköns högermänniskor. Diskutera politik, media och kultur, köp och sälj, få hjälp med läxor, läs om aktivism, knyt kontakter mm mm, allt inom ramen för nationalism och svenskvänlig livsstil.

Nordisk.nu är ett generöst forum. Du måste som medlem, såklart, respektera de nordiska folken och allt vad de står för. Men du behöver inte vara höger för att delta i debatterna. Detta kan jämföras med forumet Socialism.nu. Där är det ju så att högerfolk som ansöker om medlemsskap avstängs. Detta har hänt mig och många andra.

- - -

För övrigt vinner nationalism, sans och måtta och svenskvänlighet seger på seger idag. Ett litet axplock:

. Uppdrag Granskning, SVT1 15/5, avslöjade PK-konsensus bland svenska journalister. Bland annat avslöjades Norrbottens Kurirens svartmålning av musikern Gunnarsson som vägrat delta i en enkät om mångkulturism [läs mer på Gotiska Klubben].
. Åsa Linderborg är isolerad. Jonas Hassen Khemiri har tystnat. Peter Wolodarskis "agendasättande journalistik" går uselt, eftersom allt färre läser hans problemtyngda skitblaska. Och SvD har 30.000 färre läsare per månad i år än förra året.
. SD fick 13,6 procent i Sentios majmätning [källa: Avpixlat]. Att SD håller på att putsa sin fasad med "kulturkonservatism" och liknande spelar ingen roll här, tror jag, för SD är fortfarande en paria i elitens ögon. Och mannen på gatan ser till SD som Alternativet helt enkelt. Alternativet till sjuklöver, massinvandring och mångkulturism.

Kort sagt, det går framåt för nationalismen. Om än med små steg. Men dessa steg, dessa framryckningar och segrar, är irreversibla. Vi har ett extremt samhällsklimat där massinvandring pågår (111.000 PUT förra året), men man får inte kritisera detta. Har då, i detta läge, svensken börjat göra uppror, har mannen på gatan genomskådat lögnerna och börjat protestera så slutar han inte med det i förstone. Har en nationell upprorsanda satt sig i folkdjupet så försvinner den inte förrän segern är vunnen.

För svensken är tyst och tålig, han knyter näven i fickan och avstår i det längsta från att protestera. Men när måttet är rågat, då ryter han ifrån och fäller kungar och kungariken till höger och vänster. Nordmännens raseri, en furor germanicus för 2010-talet -- det är vad ni, PK-regim, har frammanat. Och ni bad om det.




Relateratsa
Att bekämpa kulturmarxismen

Bild: Göran Modig på torget i Eksjö

Årets vita H&M-modell heter Jennie R.

H&M har i år en fotomodell med ett märkligt namn: JENNIE RUNK.




Jag tänker så här: nog är fröken Runk en duktig, skicklig yrkeskvinna som förtjänar all heder. Hon är en hårt arbetande modell som nu lyckats inta tätplatsen i modellvärlden: att bli baddräktsmodell för världsföretaget H&M.

Heder alltså åt Jennie Runk!

Jennie Runk är inte supersmal. Men jag tror inte att hon är omskriven för detta att hon lite rundare än normalmodell typ 1A. Jag tror inte syster Runks berömmelse beror på att hon är "plus size model".

Vad tror jag då?

Jag tror hon blivit "årets snackis" på grund av sitt namn.

Det är nämligen kul att göra ordlekar på. Som I'd like to put my junk in her trunk osv.

Jennie Runk, säger Wikipedia, upptäcktes 2003. Hon debuterade i US Vogue i april 2005. Hon har även setts i den amerikanska upplagan av Glamour samt Cosmo Girl och Marie Claire. Det sista var i oktober 2007.

Förutom det har hon varit med lite här och där. Jennie Runk är en tjej i farten med andra ord! Hon är amerikanska, född 1989.




Relaterat
Branschen säger: fotomodell typ 1A ska vara vit
Bhagavad-gîtâ
Castaneda: The Teachings of Don Juan - A Yaqui Way of Knowledge (1968)
Castaneda: översikt

Åsa Linderborg: "Lenin öppnade för en ny kultur"

Åsa Linderborg är en svensk författare, skribent och metapolitisk aktör. Som kulturchef på Aftonbladet har hon bedrivit kampanjer och höjt tonläget i den svenska debatten. Svenska nationalister tycks vara hennes stora motståndare. Själv hyllar hon diktatorn Lenin.




Åsa Linderborg (1968-) har sin bakgrund inom vänstern. Som ung gick hon med i dåvarande VPK:s ungdomsförbund. Hon har även haft förtroendeuppdrag för Vänsterpartiet i Uppsala kommun.

Linderborg är fil dr i historia (hon disputerade 2001). Hon har skrivit memoarboken ”Mig äger ingen” (2007). Från sommaren 2009 är hon kulturchef på Aftonbladet.

Linderborg tycks vurma för Sovjets förste ledare Vladimir Ilitj Lenin (1870-1924). I maj 2012 skrev hon till exempel om Lenins insats som visionär. Lenin och den förrevolutionära arbetarrörelsen ville befria människan, tycks hon mena. Det följande är ur krönikan ”Schack med Lenin” i Aftonbladet 16/5 2012:

[R]yska revolutionen var ett emancipatoriskt projekt med gemensamma referensramar till upplysningen och franska revolutionen. Målet var att förändra samhället på alla nivåer: socialt, politiskt och kulturell.

Nog fanns dylika ansatser på papperet under ryska revolutionen. En Majakovskij skrev revolutionär lyrik som ännu är gångbar. Lenin var dock inte alltid så road av Majakovskijs texter. År 1921 skrev poeten till exempel ”150.000.000”. Titeln syftar på det ryska folkets sammanlagda antal. Majakovskij hade där gått sina kommunistiska kritiker till mötes. De brukade säga att han var för individualistisk. I den nya dikten sa därför Majakovskij: ”150 miljoner är författare till dessa rader”... Men Majakovskij, som beundrade Lenin, blev förkrossad när han fick veta att det store ledaren ogillade dikten. Lenin skrev dessa rader till kulturministern Lunatjarski: ”Strunt, dumt, monstruöst dumt och pretentiöst. Enligt min mening skall man bara trycka 1 av 10 sådana saker och inte mer än 1.500 ex för bibliotek och kufar.” (Källa: Bengt Jangfeldts förord till Majakovskij-samlingen ”Jag”, W&W 1985).

Linderborg har i alla fall Lenin som hjälte. Vidare i aktuell krönika skriver hon:

Min poäng är att Lenin öppnade för en ny kultur, att han inledningsvis försökte skapa en dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter... deltog i samtal om hur revolutionen skulle genomföras och förvaltas. Socialismen, förstod han, skulle aldrig lyckas utan kulturarbetarna.

Så var det kanske. Oavsett graden av Lenins välvilja mot kultursektorn så hade hans bolsjevikparti stöd av många intellektuella och konstnärer. Men Linderborg förenklar grovt när hon skyller all den repression och hårdare partilinje som därefter blev rådande inom kulturlivet, på Stalin. Visst stod hans regim för en ökad repression (Lenin dog 1924), men även Lenin var en hård man. Han var ingen vänlig proggfilosof som sa ”låt alla blommor blomma”. Han hade med våld tagit över en stat i krig och fick de följande fem åren utkämpa ett inbördeskrig för att försvara den regim han kuppat åt sig.

- - -

Om Linderborg vill ha Lenin som idol, OK. Man skulle bara önska att hon skrev mer om Sovjet under hans styre, att hon berättade om repressionen och enkelriktningen som rådde redan under honom. Nåväl, hon medger i sagda krönika att hon har viss medkänsla med både radikaler och konservativa som landsförvisades då. ”Historien är komplex” säger hon. Bra. Men man frågar sig om någon som i dagens svenska kulturklimat utmålar Julius Evola eller Ernst Jünger som hjältar kommer undan med att säga ”historien är komplex”. För dem väntar fasciststämpeln.

Lindeborg hyllar vänstern, revolution och radikalism enligt gammalt mönster. Hon säger sig i krönikan inte ha någon önskan ”att rent fysiskt skada borgarklassen”. Det var ju skönt att höra. Men hon vill ”organisera samhället på ett annat sätt än vi gör nu.” Hurdå? Kanske genom att avskaffa fraktionell bankverksamhet? Motverka materialism och öka det andliga intresset? Främja folkens existens i samnationell yra, utan tvånget att leva under massinvandringens välsignelser? Det låter ju bra tycker jag. Det är sådant även jag stödjer. Är även du med på det, Linderborg? I så fall: sjung ut, syster...!

Ett nytt emancipatoriskt projekt behövs onekligen. Emancipation är lika med frigörelse. Vi lever inte idag i frihet. Vi lever i en diktatur. Den som kritiserar massinvandring uppmanas hålla käften. Annars väntar rasiststämpeln, från Linderborg och hennes gelikar. Därför skulle man önska att Linderborg la undan rasiststämpeln innan hon pratade om befrielse.

För rasiststämpeln använder Linderborg ofta. I november 2012 ville hon till exempel polisanmäla sajter som Avpixlat och Fria Tider för förment rasism. Och i helgen 23-24 mars skulle hon ha deltagit på ”Antirasistiskt forum” i ABF-huset med organisationerna AFA och Expo (hon fick enligt uppgift förhinder). Även jag motsätter mig rasism. Samnationalism är min agenda. Men Linderborg använder rasistkortet som härskarteknik mot alla högeraktörer. Som till exempel Fria Tider ovan, som ju är en paleokonservativ sajt.

Därför kan Åsa Linderborg inte tas på allvar då hon säger sig vurma för frihet. Hennes frihet är nämligen slaveri för regimkritiker och oppositionella, för folk som motsätter sig den massinvandringsregim hon är en del av.

- - -

Edit 3/6 2013: igår 2/6 skrev Linderborg en krönika i Aftonbladet. Där sa hon att hon förstår den stenkastande pöbeln i Husby. Men bara om den kastade sten mot polisen. Den är ju repressiv och förtryckande. Brandkåren däremot ogillade hon att man kastade sten på. Den är ju nyttig och reproduktiv.

Linderborg är alltså emot att polisen gör sitt jobb? Så om pöbeln kommer för att krossa Aftonbladets Klarakontor och polisen skyddar det, försöker hindra pöbeln, då är det rätt att bekämpa polisen? Då kommer Lindeborg att stå i sitt fönster och heja på pöbeln?

Bra, då kan vi jämna Aftonbladets redaktion med marken och kalla det etiskt korrekt. Det har jag i och för sig länge ansett att det är, men nu håller visst Linderborg själv med om det.




Relaterat
Jan Guillou hade samröre med KGB
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)

Svenskfientligheten och antivitismen är passé, det bevisas av Zolfagarys, Miris, Baksis och Khemiris tystnad

Det lönar sig inte att hetsa mot svenska män längre. I varje fall inte på Facebook. Kawa Zolfagary har fått stänga ner sin Facebooksida "Vita kränkta män".




Detta meddelade SvD i februari, 20/2. Det visade sig att Zolfagary fick för många kritiska kommentarer. Och Facebooksidors kommentarsfält går inte att låsa.

Jag kan inte länka till SvD-artikeln ifråga. SvD tillåter ju inte pingbacks längre. Så varför ska jag ge dem trafik när de inte ger mig trafik? Vila i frid, "svenska" dagblad.

Denna affär visar i alla fall att en av elitens gamla sysslor, att defamera vita på basen av deras etnicitet, inte längre är en framkomlig väg. Folk, i form av kommentatorer, har satt ner foten och sagt nej.

Svenskfientlighet och antivitt sentiment är passé. Och jag tror inte det blir rusning efter den självbiografi som Zolfagary sägs arbeta på.

Zolfagarys nederlag i medakriget är del av ett mönster. Vi svenskar har ju länge fått leva under den virtuella stöveln på stöddiga MENA-människor som läst läxan för oss och stämplat oss som rasister. Två andra sådana aktörer var Behrang Miri och Kurdo Baksi. Miri blev hösten 2012 berömd som den Kulturhusbyråkrat som skulle ta bort Tintin ur hyllorna. Den var ju så rasistisk. Det var av helt avgörande betydelse för Miris verksamhet på Kulturhuset att en 75 år gammal tecknad serie skulle rensas ut. Men han fick backa.

Detsamma tycker jag Kurdo Baksi gjort. Mer än så: han tycks helt ha försvunnit ur debatten. Förr skulle han alltid anlitas när antivita och svenskfientliga uttalanden var av nöden. Han var en mediaguru, en Expo-operatör som visste besked: svenskar är rasister. Varför har inte han fått komma till tals i till exempel debatten om näthat? Och har han det, har han min själ knappast gjort något större väsen av sig.

- - -

Kanske är det så att Sverige håller på att bli friare. Vi skuddar det mångkulturella oket av oss. Nämnas ska att jag har inget emot Zolfagary, Miri eller Baksi som privatpersoner. Men som "antirasister", som ska trycka ner svensken på basen av dennes etnicitet, har de gjort sitt. Detta är, så vitt jag kan se, en bestående seger i mediakriget om mångkulturen. Det är en lika bestående seger som att Mona Sahlin är passé och att hennes systemimmanenta svenskfientlighet inte längre är gångbar.

Svensken lyfter huvudet fritt. Han existerar åter. Detta kan bara beskrivas som nationalism. ”Natio” är latin för född. Vad är vi födda till? Jo som svenskar, en grupp i den germanska folkstammen. MSM, politiker och universitet har gjort allt för att förneka detta. Nu, när detta inte går längre, försöker man istället smutskasta gruppen. Universiteten har till exempel börjat ge kurser i "kritiska antivithetsstudier". Det är så dags nu.

Det är den klassiska ordningen för hur ett kulturkrig förlöper: först ignoreras man, sedan bekämpas man. Nu är det en sådan kampfas. Metapolitiskt står striden huruvida traditionella svenskar är en positiv kraft eller om detta folk, som Carina Rydberg och Noel Ignatiev tycks anse, ska konceptuellt utrotas.

Men bladet vänder sig. Svensken, "mannen på gatan", har vaknat. Svenskfientlighet är inte gångbart längre. Sedvanerätt och känslan för den egna kulturen ser en ny dag gry. Kulturen i Sverige vilar på traditionell grund och nu torde eliten börja inse det. Eliten torde även, i tysthet, ha insett att det är bortkastade pengar att "grooma" en ny Behrang Miri, Kawa Zolfagary eller Kurdo Baksi som ska spela offer samtidigt som han rasiststämplar svensken. Visst seglade Jonas Hassen Khemiri upp som en sol i mars i denna genre, men han tystnade snabbt. Han följde inte upp sin attack med fler svenskfientliga utfall. Det hade ju annars varit som upplagt för det.

Något har hänt i mediakriget. Sahlinismen är död, så även Baksismen.




Relaterat
Svensk radikalvänster: historia
"Svensk" är ett fungerande sedvanebegrepp

Alex Kurtagic om vänstern

Ibland hittar man ett bra citat. Ett citat som säger ALLT.




Dagens vänster är en negativ kraft. Vänstern av idag är lika med kulturmarxism. Och Alex Kurtagic, författare till romanen "Mister" (2009), har formulerat allt detta koncist och bra:

The world of the Left is a dead world -- a world of dead matter and lifeless abstractions. It is an anti-human, anti-natural, anti-aristocratic, anti-freedom, anti-beauty, anti-metaphysical, anti-truth, anti-life, reductionist, immoral, hateful, genocidal, necrophiliac, mendacious, predatory ideology that has sown death everywhere it’s gone.

Jag kan tillfoga att "mendacious" betyder lögnaktig.




Relaterat
Att bekämpa kulturmarxismen
På marmorklipporna (1939)
Borg: Det röda massanfallet

Trädgårdsgatan, Härnösand

Så här ser en fil kand ut

Jag är fil kand.

Härmed en titt på det intyg på fil kand-examen jag själv, Lennart Svensson, innehar.

Fil kand-examen kan tas inom universitets filosofiska fakulteter. Det vill säga inom humaniora, naturvetenskap eller samhällsvetenskap (andra fakulteter har jur kand, teol kand, med kand). Jag tog min examen 1998. För att få en fil kand måste man då ha 120 poäng varav 60 poäng i ett ämne. Mitt ämne var indologi, lika med sanskritik. Det betyder studier i det fornindiska språket sanskrit. Mer om det här och här.

För fil kand behövdes som sagt 60 poäng i ett ämne. Det betydde på min tid fullgjord C-kurs. Sedan gick jag D-kursen också. I dessa kurser ingick varsin 10-poängsuppsats. C-uppsatsen jag skrev hette "Upâyas och olika sätt att använda dem". D-uppsatsen hette "Översättning av Agastîya Rathaparîksha". Den sistnämnda ventilerades 1997 under ledning av professor Gunilla Gren-Eklund. Opponent var docent Klas Hagren.

Indologi var som sagt huvudämnet i min fil kand-examen. Mina övriga ämnen var hindi, grekiska och statskunskap.




Relaterat
Sanskrit för nybörjare
Evola: Ride the Tiger
Evola: Metaphysics of War

Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"

Begreppet etnisk svensk är här för att stanna.




Svensken lever. Det är ett faktum. Man kan inte längre ignorera detta med ”svensk, traditionell svensk, sedvanlig svensk”.

Etnisk svensk är ett begrepp som är lyft. Det är här för att stanna. Se här på till exempel Norge. Där sa statsminister Stoltenberg 2011 att "Breivik är etnisk norrman men alla etniska norrmän är inte mördare". Även det var ett sätt att positivt lyfta majoritetsbefolkningen. Det är, som Reinfeldts omnämnande av ”etniska svenskar” 15 maj 2012, ett erkännande av vitas existens. ”Etnisk svensk” kommer hädanefter att leva som sedvanebegrepp, som formellt svårdefinierat men för envar lättförståeligt begrepp. "Man känner igen en etnisk svensk när man ser honom" är till exempel en sedvanedefinition på etnisk svensk.

Så eliten ska inte kunna lyckas dribbla bort de etniska svenskarna. År 2012 kallade någon Loreen etnisk svenska. Men det var det ingen som gick på. Snarare (om jag har fakta rätt i fallet Loreen): "etnisk berb, född av berbiska föräldrar i Sverige, svensk medborgare, naturaliserad svenska". Det är närmare sanningen. Lagom inklusivt och så, men etnisk svenska -- nej. ”Fakta måste vara korrekta” som Wolodarski sa, denne etniske liberal...!

- - -

Låt oss nu, för jämförelsen, ta en titt på USA. Det landet är mer etniskt heterogent, inte nödvändigtvis helblandat (= man har i mångt parallellt existerande folkgrupper). Men visst, man har en mer blandad genpool än Sverige. Ty Sverige är ännu relativt etniskt homogent, från Hedenhös ända till 1950-talet, erkänt av bland annat Tage Erlander. Och än idag är etniska svenskar i betryggande majoritet, cirka 7 miljoner mot, säg, 1,5 miljoner ”andra”. Den sistnämnda siffran är hög den med. Men en sak i taget nu.

Detta hör till sedvanedefinitionen av "etnisk svensk": någon med rötter i det germanska folk som under merparten av Sveriges historia varit majoritetsbefolkning. Det är det vi bygger vidare på 2013 sedan de etniska svenskarna magiskt väckts ur sin 40-åriga dvala. Jo, så var det: vi försvann liksom när Olof Palme slutade säga "svenskar" till förmån för "människorna i det här landet". Men med Reinfeldts omnämnande av etniska svenskar började vi åter finnas.

- - -

Detta är oerhört viktigt. Jag har sagt det förr på denna blogg och jag säger det igen. Innan maj 2012 gällde ju mer eller mindre "svenskar finns inte, svensk kultur finns inte, svenskar är inget folk, all kultur är importerad, svensk särart är en chimär"... Detta var så klart led i processen att ta ifrån oss traditionella svenskar vårt land, ungefär så som man gjort det med polacker och tjecker 1939. "Hur kan ni svenskar säga att vi tagit erat land då ni inte existerar som folk...?"

Ruggigt. Det var nära där ett tag -- detta att vi formellt bortdefinierades. Vi svenskar höll på att utsättas för virtuellt folkmord. Målet var att ta ifrån oss vårt land och ersätta oss med en ersatzbefolkning, berövad all koppling bakåt i historia och tradition, drogad av media och hjärntvättad av stat och skola.

Men nu gick det inte...! Projektet havererade. Tack och lov. Etniskt har svensken nu så sakteliga vaknat. De etniska svenskarna existerar -- genom ett i folkdjupet tyst erkännande av begreppet "etniska svenskars" bärighet och relevans. En Helle Kleins ljudliga protest mot att detta med etniska svenska vore ett "oerhört farligt språkbruk", det var talande. Hon ansåg det farligt, vissa andra elitfigurer som Maria Wetterstrand ansåg det galet. Men folket i gemen tog väl emot detta att åter erkännas som ett folk. Det är min tolkning.

Jag har sammanfattat mina reflektioner om svenskar, Reinfeldt, Klein, Loreen och allt här. Det var mitt tal på nationaldagen förra året. Det fanns en del att snacka om!

- - -

Det handlade om metapolitiska realiteter i vår tid. Och då kan man fråga sig: hur blir det framöver? Vad ska mediakriget om mångkulturen nu ta för riktning? Och då kan man konstatera att fokus nu är flyttat från mångkulturkramande och självhat, från pseudofrågor som "hur ska vi få integrationen att bli effektivare", till frågor kring en mycket viktigare kultur i sammanhanget, den hos landets majoritetsbefolkning: svenskarna.

Jag menar, ska minoriteterna få odla sin särart och kultur följer med nödvändighet att även svenskar ska få göra det. Eliten gör ännu inte denna självklara koppling, men mannen på gatan torde göra det. ”Elitens” liberaler erkänner inte svensk kulturs existens. Men "gräsrotsliberaler", som random snubbe med i och för sig svag nationalkänsla, torde ändå erkänna svenskens rätt att få odla sin särart. Som ett uttryck för rättvisa, för likaberättigande. Likhet inför lagen, likabehandling i kultur- och arbetsliv. Det är rätt och billigt...!

Mångkulturismen är död, strategiskt död. Någon form av nationalism är framtiden. Nationalism blir del av den mosaik som heter ”framtiden”. Så det är en, på riktigt, skön ny värld vi ser stiga inför våra blickar: "Bless was it that dawn to be alive, but to be young was very heaven" som Wordsworth sa om franska revolutionen. Fokus är nu flyttat i kulturkriget, spelplanen heter numera nationalism, identitarism och särart, däri inbegripet även svensk särart. Och det är ytterst en fråga om symmetri och rättfärdighet, om redlighet som Kierkegaard skulle ha sagt.




Relaterat
Vad jag sa på nationaldagen 2012
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska

Bilden har tagits av mig på ett besök i Mannaminne, Ångermanland

Att bekämpa kulturmarxismen

Nu skriver jag om kulturmarxismen. Vissa, som DogDylan på Flashback, kallar den postmarxism. Men jag och Paul Gottfried använder termen ”kulturmarxism”.




Kulturmarxism är en bra term. Den täcker in detta med den Frankfurtskola vars negativa agenda vi idag lider under, den agenda som kallas Politisk Korrekthet. Detta syndrom som motverkar trygghet och traditionell tro, och som fanatiskt hävdar feminism, queer och antinationalism.

"Frankfurtskolan" är i vid mening en negativ analysmodell. Den går ut på att skuldbelägga vita, ge dem skulden för kolonialism och nazism. Den ser den vite mannen som skurken. Och övriga grupper, som kvinnor, invandrare och minoriteter, är dennes offer. Offren ska göra uppror och befria sig, oväsentligt hur: de ska skudda av sig det upplevda förtrycket av vit överhöghet, andlighet och ordning, och istället leva i hedonism, materialism och sinnesslöhet. Det är sant...! "Kritisk teori" är så här: negativ mot allt som gör livet värt att leva: heroism, esoterism, ledarskap, europeisk etnicitet, hierarkier.

- - -

Frankfurtskolan är en vänsterfilosofi inspirerad av vissa drag i marxismen (som "kapitalismens förtryck") men frikopplad från den ekonomiska analysen. Och det är typiskt: för Marx per se beskrev kapitalismen rätt OK. Han kan ännu användas för att förstå 1800-talsekonomins struktur och problem. Men Horkheimer, Adorno och Marcuse, Frankfurtskolans hjärntrust, gav sig ut i det blå när de skapade sin negativa agenda. Man åstadkom en kryptoreligiös frälsningsväg som blev hippierörelsens ledstjärna när den gjorde uppror mot västvärldens tro, trygghet och tradition.

Denna kulturmarxism måste man alltid minnas när man ser på det svenska debattklimatet av år 2013. Varför är vänster och höger förenade mot traditionalism och radikalkonservatism? För att de är kulturmarxister. Varför motarbetas vita människor? För att kulturmarxism är rådande statsideologi. Varför drivs hedonism, porr och materialism i varje film, varje bok, varje tidning? För att kulturmarxism är religion för dagens ”elit”.

Men det finns alternativ. Alla dagens store är inte lobotomerade av Frankfurtskolans negativism. Vi är några i det här landet som ännu gör motstånd. Som jag. Mina böcker finner du här.

- - -

Kulturmarxismen vilar tung över landet. Mångkultur och massinvandring bedrivs 24/7. Och alla vet att vi har massinvandring. 15% utrikes födda säger Erik Ullenhag. Även en sådan som Nathan Sachar använder begreppet. Ingen förnekar att massinvandring förekommer. Vilka är då för detta, vilka är emot? Sjuklövern är för, SD problematiserar den, SvP och ND är emot. De flesta debattörer är för, enstaka (som Lena Andersson, Sören Nordin, Ulf Nilsson) problematiserar den. Emot den är internethögern vilket kan uttydas som Motpol, Nationell Idag, SD-bloggar, Avpixlat, Realisten, Exponerat och Fria Tider. Samt, i pappersform, Dispatch och Nya Tider. Heder åt dem alla. De har tagit ställning för sans och måtta och sedvanerätt. Och det gör man inte ostraffat i dagens Sverige.

Sveriges idévärld 2013: här har vi i övrigt en massa fence-sitters som inte bekänner färg. Nog för att anonymitet kan vara förståelig i vissa fall. Men om fler ger sina åsikter ett ansikte ökar kraften i regimkritiken. Det är som detta med etniska svenskar: vi är sju miljoner i detta land men endast få definierar sig som det i politisk, agitatorisk, självmedveten mening. Endast få står upp och säger: jag är etnisk svensk, har du problem med det?

Men det är vad vi traditionella svenskar måste göra. Genom att slå vakt om vårt eget kan vi, bland annat och att börja med, knäcka kulturmarxismens hegemoni och få massinvandringen att upphöra. Vi måste ha sådant som totalt moratorium för invandring, på sin höjd emottagande av kvotflyktingar enligt FN:s norm. Samt ett blottläggande av de antivita strukturer som präglar vårt samhälle av idag. Dessa måste blottläggas så att folk får upp ögonen för den negativism vi lider under.

- - -

Kampen går vidare. Och det är inte helt mörkt. Som jag brukar säga så var Fredrik Reinfeldts bruk av begreppet "etniska svenskar" en vattendelare. När Helle Klein fick frispel av detta och sa att det var "ett oerhört farligt språkbruk", då gjorde hon motståndet mot oss tydligt. Hon synliggjorde den antivita maktordning som råder. I så måtto var det bra. Hellre hårt motstånd än jolmligt åsiktspiss som att vi är alla människor, Sverige är bara en konstruktion osv. Att säga att svenskarnas existens är farlig att erkänna - det är en smärre seger, ett formellt erkännande av att vi finns, ett tydliggörande av frontlinjerna.

För eller emot svenskars rätt att existera, för eller emot svenskars rätt till sitt eget land, för eller emot massinvandring. -- det är, om ni frågar mig, vad kulturkriget i Sverige just nu handlar om. Och genom att höja profilen på detta vis ger man kulturmarxismen en match.




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska

Aktuell författare: Lennart Svensson: intervju

Jag heter Lennart Svensson. Sedan 1997 har jag publicerat texter professionellt. Min bokdebut var novellsamlingen "Eld och rörelse" som kom 2007. Min senaste publicering var översättningen till svenska av Mikael Jalvings "Absolut Sverige" (2012). Nyss fick jag ett mail från en läsare som sa detta om min insats: "Översättningen känns mycket smidig. Väldigt naturligt flöde." -- I detta inlägg intervjuar jag mig själv. Jag ska försöka att göra ämnet rättvisa: vad kan dagens läsare, våren 2013, tänkas vilja veta om Lennart Svensson? Vad kan sägas om mina texter och politiska ställningstaganden? Detta och en del annat, som prat om media, film och musik, avhandlas i denna intervju. "F" betyder fråga, "S" betyder svar.




F: - Kan du nämna lite allmänt vem du är, var du bor och så vidare.

S: - Gärna. Jag heter Lennart Svensson. Jag föddes i december 1965. Alltså är jag 47 nu. Jag bor i Härnösand och jag är diversearbetare.

F: - Inget mer? Inget om uppväxt, värnplikt, studier...?

S: - Jag har denna tråd på bloggen med kapitel om min uppväxt i Åsele och Enköping, lumpen och Uppsala och annat. Det får räcka. Denna intervju bör fokusera på nuet, tycker jag.

F: - OK. Då ska jag fråga så här: var står du politiskt?

S: - Då kan jag säga så här: jag röstade på SD 2010. Jag tyckte och tycker att de gör stor marginalnytta som invandringskritiskt parti. På sistone har partiet kanske överdrivit sitt "renputsande av fasaden", men jag stödjer dem ändå. Om det vore val idag skulle jag nog rösta på dem.

F: - Bortsett från ren partipolitik -- vad vill du politiskt?

S: - Jag sysslar med att lyfta frågor, flytta fokus i debatten, ändra samhällsklimatet -- från svenskfientlighet till svenskvänlighet, från mångkulturism till ett mer moget, traditionellt förankrat kulturliv.

F: - "Svenskvänlighet" sa du. Utveckla.

S: - Att vara svenskvänlig är att lyfta etniska svenskar.

F: - Etniska svenskar...! Så du är inne på rasfrågor?

S: - Inte i bemärkelsen rasbiologi. Men vi svenskar existerar som ett folk med kulturell och etnisk särart, uttryckt i vår historia, vår tro och våra traditioner. Det är vad jag hävdar. Har du problem med det?

F: - Nej.

S: - Då så.

- - -

F: - En fråga om dig som offentlig person. Du blev känd, eller halvkänd, i affären 2011 då du fick sparken från ditt jobb på Mittuniversitetet. Kommentar?

S: - Det hela fick en väldig spin i media måste jag säga. TT skrev ett telegram och tidningarna hakade på - i Sverige och Norge. Och Mittnytt gjorde reportage. Så, all things considered, det var bra att bli omskriven. Hellre ökänd än okänd.

F: - Verkligen?

S: - Ja. För beskyllningarna var så absurda. "Breivikanhängare", oh please. Jag hade från första början, från augusti 2011, tagit avstånd från Breiviks dåd. Så den uppmärksamhet denna affär gav mig gagnade mig som bloggare och författare.

F: - Profit, profit...

S: - Det handlar inte om profit. Det handlar om att som fri man få säga sin mening om komplexa samhällsfrågor. De som var emot mig -- ingen nämnd, ingen glömd -- har ingen som helst moralisk överlägsenhet. De har ju inte med ett ord sörjt Utöyaoffren, vilket jag däremot har. Se till exempel här och här.

F: - Så du sörjer inte att du fick sluta på MIUN?

S: - Om vi säger så här: en och annan person där var nog trevlig. Men det var bara en praktikplats med för lite att göra. Segt ställe, seg atmosfär...

F: - Surt sa räven om rönnbären...

S: - Lägg av. Jag har gått vidare. Jag är framgångsrik skribent med publiceringar här och där. Mina e-böcker har lästs av tusentals människor.

F: - Bra. Men hur är det med pappersböcker då? Kommer det någon ny snart?

S: - Kanske.

- - -

F: - Låt oss tala om politik och litteratur. Om du nu är en "högerförfattare" - hur syns det i dina verk?

S: - Det syns både här och där. Essäsamlingen om antiken -- "Skallet från den kapitolinska varginnan" -- handlar om de eviga värden som hyllades i antikens Indien, Persien, Grekland och Rom. "Drakens spegelbild", en bok om Japan, har också detta fokus på det traditionella; se till exempel texten om samurajkodexen "Hagakure". Vad gäller mina romaner så handlar "Stridsmiljö 2500" om att höja sig andligt genom att leva på gränsen. "Camouflage" handlar om att i stridens helvete finna ett positivt credo. Det handlar om att man, väl vid fronten, inte ska tänka på att desertera utan om att ta Fan i båten och ro honom i land. Och "Antropolis" handlar om att värna tradition och tro i en framtid som må vara andligt upplyst, men lite syrefattig och traditionsfientlig.

F: - Men är detta höger...?

S: - Det är min själ inte vänster eller kulturmarxism. Ingen annan säger det jag säger.

F: - Inte? Vi har ju många författare idag som, likt du, skriver om krig.

S: - Det må vara. Men det är faktaböcker, antingen av vänsterhelgon som Peter Englund och Anthony Beevor. Eller av opolitiska skribenter som Michael Tamelander och Bengt Liljegren.

F: - Så du är Sveriges ende "riktige högerförfattare"...?

S: - Det har jag inte sagt. Inom skönlitteratur har vi namn som Henrik Johansson ("Vattnet under broarna"), Lars Holger Holm ("Provinsen") och Magnus Söderman ("Uppmarsch mot Ragnarök"). Och inom en vidare oppositionell, regimkritisk sfär, med slagsida åt essäer och samhällskritik, har vi namn som Thomas Nydahl, Gunnar Sandelin, Karl-Olov Arnstberg, Mikael Jalving, Julia Caesar och några till.

F: - Så något är på gång...?

S: - Ja, verkligen. Eller säg det så här: Sverige är extremt. Den som förespråkar en promilles minskning av invandringsvolymerna ses som en paria. Det är inte ett sunt samhälle som reagerar så. I Norge och Danmark är man mycket öppnare. Där förs en debatt, här är det locket på. I den atmosfären frodas ändå en rad författare som säger det som inte får sägas. De marknadsförs via alternativa kanaler på internet. De bildar sidestream media.

F: - Och du är också sidestream...?

S: - Kanske. Det är bara en etikett. Men visst har vi en motsättning mellan etablissemang och opposition idag. Det är markant här i Sverige, mer så än i exempelvis Norge och Danmark. Där är debatten förhållandevis öppen och lättflytande. Där kan man diskutera invandring. Här går det inte.

F: - Inte...?

S: - Nej, det går inte. Det finns en låsning i etablissemangsmedia och i partier. Det är helt absurt att vi inte ska få diskutera invandringen! För 30 år sedan debatterade vi för eller emot kärnkraft. Det var en ödesfråga då, massinvandring och mångkultur är det idag. Kärnkraftsdebatten var nog het, men det fanns inte sådana djupa skyttegravar som vi har idag. Idag är det fanatism, det är religiösa, eller pseudoreligiösa känslor som svallar. Det är tabun och pariastämplar. "PK är en gudlös, impulsstyrd religion" som någon sa.

F: - Är du optimist eller pessimist vad gäller samhällsutvecklingen?

S: - Optimist. PK-ismen är borta inom 5-10 år, kanske tidigare. Det handlar ju bara, politiskt sett, om att dra ner på invandringen. Vi har ju liksom inte digerdöden rasande här, vi har inget atomkrig vi ska utkämpa eller sanera efter. Det handlar bara om politiska beslut, knutna till volymen på invandringen. Det är knäckfrågan, den avgörande handlingen. Kopplat till det är sådant som att även etniska svenskar måste kunna ses som offer för Hets mot folkgrupp. Detta är sakpolitik. Jag väljer att inte gå djupare in på dylikt. Men jag är som sagt optimist för den långsiktiga utvecklingen i detta land. Jag är även optimist vad gäller världen i stort. Förra våren sa jag ju till exempel att Syrien inte kommer att utvecklas till ett storkrig. Och jag har fått rätt. Det vill sig inte med intervention, flygförbudszon och annat tjafs. Syrien och Kongo är de enda inbördeskrig av format som rasar nu. Annars är det fredligt. Ryssland må hota oss men det är med övningar och ordkrig.

F: - Verkligen...? Så krigsförfattaren Svensson spår fred...?

S: - Ja. Jag är gammal nog att minnas 80-talet. Då rasade krig i Afghanistan, mellan Iran och Irak, i Angola och i Mellanamerika, och det var Falklandsöarna och Grenada 1983 och så vidare. Den tidsandan är passé nu. Fred är paradigmet, inte krig. Afghanistan och Irak är på väg att avvecklas som krigsteatrar. Syrien blir inte ett nytt Libyen.

F: - Vad ska du leva på då? Som krigsförfattare vill säga.

S: - Vilken fråga... Men OK, det är nog inga problem på den fronten...! Krig som drama, intrig och ämne för böcker kommer att fortsätta finnas. Och, parallellt, tror jag hobbies som re-enactment och airsoft-krigsspel kommer att fortsätta finnas.

F: - Vad är airsoft?

S: - Det är folk i terrängen som bedriver jättelika krigsspel. Man har uniformer och ansiktsskydd och skjuter på varandra med luftgevär. Det hela brukar bedrivas här i faggorna, här i Härnösand på Vårdkasberget 2010, på Rämslemon i Sollefteå därefter och senast i Graninge.

- - -

F: - Vi går till ett annat krig: mediakriget om mångkulturen. Hur ser du på det? Kommer bloggarna att bli det nya mainstream media? Går tidningarna under? Dör vänstern, blir alla svenskar nationalister nu?

S: - Kanske det...! Men det kan ta tid. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad figurer som Åsa Linderborg, Henrik Arnstad och andra hittar på framöver. OK, helt blasé är jag inte. Men jag säger som Fula Gubben på Flashback: kulturkriget är redan vunnet. Sedan kan det ta några år innan det visar sig i partistöd osv. Men att det i maj förra året etablerades att etniska svenskar existerar, det var en stor seger. Det var en irreversibel metapolitisk seger. Detsamma gäller vänstern och kulturmarxismens segermöjligheter: de finns inte. Någon form av nationalism kommer att bli det nya normala i samhällsdebatten. Svenskar existerar. Det är den axel svensk politik kommer att rotera kring på sikt. Någon utpräglad identitetspolitik tror jag inte det blir, raslagar tror jag får svårt att införas. Men att Sverige är svenskarnas land måste underförstått vara normen för svensk politik. Sverige har en majoritetsbefolkning, ett nordgermanskt folkslag påvisat sedan Tacitus sviones för 2000 år sedan. Svenskarnas sedvanerätt till Sverige ska implicit vägleda svensk politik.

F: - Jag nämnde nyss bloggar. Hur ser du på bloggandet? Även om det inte blir medias huvudfåra, vad tror du om bloggarnas framtid?

S: - Personligen tycker jag bloggandet är roligt. Och märkligt: ingen vet ännu vad en blogg är. Vi definierar dess form medan vi bloggar, så att säga. Bloggar som Cornucopia, Oskorei och Gotiska Klubben har vidgat begreppet, flyttat gränserna. Och det har de gjort främst genom att ligga i. Man måste uppdatera flera gånger i veckan. Helst varje dag.

F: - Men du hade ett tvåveckors uppehåll nyss.

S: - Svar ja, mellan 7 och 23 april. Men det finns ändå över tusen inlägg här. Och målsättningen i vår är att uppdatera typ varje dag. Så denna blogg rör på sig som vanligt, kan man säga. Jag har drivit denna blogg sedan november 2007. Och om Gud vill kommer jag att fortsätta med den. Jag har mer eller mindre höjt kraven för texter på bloggen. Jag har märkt: genom att skriva om särskilda böcker, personer eller skarpt avgränsade ämnen, så blir det lättare att få överblick. Och överblick måste man ha med mer än 1000 inlägg. Men -- och detta är min poäng med bloggandets konst -- det tar tid innan en blogg hittar formen. Tiden är medskapare i bloggen. Vissa saker märker man med tiden: det och det fungerar, det och det fungerar inte.

F: - Vad fungerar inte på en blogg då...?

S: - Att ha snabbskrivna inlägg om ingenting, dag för dag...

F: - Har du någonsin haft det då?

S: - Nja, i början skrev man mer lättsinnigt. Det var kul det med, men det går ju inte att klassificera. Man hittar inte texterna. Det blir som att skriva i sand.

F: - Så man ska alltid skriva proffsigt på sin blogg? Hur hinner du det då, om du har böcker och artiklar att skriva samtidigt?

S: - Nog hinns det.

- - -

F: - Jag avslutar med några frågor om musik, litteratur och film. Kan du nämna en bra skiva, bok och film du nyligen konsumerat?

S: - Gärna. Musik får bli låten "Fire Woman" av The Cult från 1989. Jag har länge gillat detta band och fastnade nyligen för denna låt när jag lyssnade om en kassett. Ja, jag lyssnar ännu på kassetter. Och CD:ar och Youtube. -- En bra bok på sistone får bli "Sorcerer's Crossing" av Taisha Abelar från 1992. Hon tillhörde samma trollkrets som Carlos Castaneda. Men hennes bok är bättre än hans. OK, Castandeda skrev nio böcker. Men Abelars bok är mer koncis. Dessutom hade hon turen att ha en lärare (Clara Grau) som kände till ostasiatisk esoterica, så hon kunde översätta de aktuella termerna till sådant man sett i taoism och buddhism. I Castanedas böcker är allt uttryckt med en privat terminologi som är lite frustrerande. -- Ska jag nämna en bra film så får det bli Scorseeses "The Aviator" från 2004. Inom ramarna för en stor, bred, biografisk film, en kostymfilm om en amerikansk ikon, så var den utmärkt.

F: - Precisera.

S: - Den var vit. Alla i filmen var vita. Inte så att jag ogillar négritude, men här var det verkligen utpräglat. Till och med jazzmusikerna var vita. Nåväl, det var implicit whiteness som drev denna film. Dessutom hade Howard Hughes ett händelserikt, energirikt liv. Men det blev aldrig chauvinistiskt. Han hade stil. Romansen med Katherine Hepburn var väl fångad. Och så fanns det en tragik med hans bacillskräck och tvångsföreställningar. Men han behöll kontakten med verkligheten. Och han var en mästerlig verbal duellant mot den där Brewster i senatens utskott.

F: - Vad var det för speciellt med det? Var inte flygscenerna det centrala?

S: - Jo, de bar upp filmen. Men romanserna och politiken, businesssidan av det hela med TWA och flygplansprojekt åt staten som sedan blev undersökta -- Hughes avvärjde stötarna suveränt. Han var gentleman, han förföll inte till att defamera Brewster -- spelad av en grånad Alan Alda -- i utskottsförhöret, utan han, Hughes, attackerade med fakta samtidigt som han höll en belevad samtalston. Så ska debatter föras.

F: - Hur bra var filmen på en skala?

S: - Svår fråga. Så bra som Sean Penns "Into the Wild" var den inte. Penn var där stråt vassare som regissör. Men visst ser man i denna film, "The Aviator", hur Scorseese noga valt ut sina skådisar, som Cate Blanchett som spelar Katherine Hepburn. Och Leonardo di Caprio som var väldigt bra som Hughes. Scorseese har valt dem, castat dem. Och "regi är till 90% fråga om casting" som Polanski sa. Snygg scenografi och ett bra manus kan man alltid hitta. Mer eller mindre. Men att få skådisar som känns rätt, och att ta ut det bästa av dem -- det är regissörens roll. Där har Scoresse briljerat, eller rättare sagt, han är så skicklig att hans konst inte märks. Ars ist artem celare = "konsten består i att dölja sin konst". Denna film imponerar med flygscener och dyra, tidstypiska miljöer. Men människorna i dem är trovärdiga till 100%. Hughes genialitet parad med storhetsvansinne och paranoia - det är mänskligt helt enkelt. Samtidigt var han unik. Ingen annan flygkonstruktör satte sådan prägel på sina plan. Och ingen annan filmskapare heller. Nåja, det fanns många kreativa flygingenjörer och regissörer, men Hughes förenade rollerna till ett veritabelt konstverk -- ett livskonstverk. Scorseeses film fångar allt detta på vita duken.

- - -

F: - OK. Nu tänkte jag fråga några snabba här. Är du med?

S: - Shoot, man!

F: - Favoritfärg?

S: - Grön.

F: - Civilstånd?

S: - Nej.

F: - Favoriträtt?

S: - Kokt abborre.

F: - Favoritplagg?

S: - Min gröna jacka av märket Pinewood. Min svarta Fjällrävenjacka är inte så dum heller.

F: - Favoritprogram på TV?

S: - Family Guy.

F: - Så där ja, nu har jag frågat ett och annat. Jag har faktiskt inget mer att fråga om. Jag ber att få tacka för intervjun.

S: - Tack själv. Det var ett rent nöje.




Relaterat
På ettårsdagen av Utöya
Memoarer
Carlos Castaneda