Minnen av Robert Svensson, min bror

This is the Swedish version of the Robert Svensson bio. An English version of the text is to be found here. -- Detta är alltså mina minnen av Robert Svensson. Han var min bror och han var konstnär.

1.


Som alltid skrivs denna blogg av mig, Lennart Svensson. Detta är min dödsruna över min bror. Och min bror Robert Svensson föddes i maj 1963 och dog i mars i år, 2016. Han var 52 när han dog.

Begravningsceremonin hölls 28 april i Kärlekens kapell vid Arnäs kyrka. Det var en grå dag men halvvägs in i ceremonin sken solen in. Och det var ingen slump, säger jag som den mystiker jag är.

Robert var konstnär, en målare i akvarell och olja. Dessa verk sålde han ibland på utställningar. Mer privat var han verksam som tecknare (blyerts, tusch). Han utbildades vid konstavdelningen på Wiks Folkhögskola i två omgångar (1984-1985, 1986-87). Under 1990-talet hade han utställningar på Galleri Dombron, Uppsala, på Café Mannaminne, Nordingrå och på sitt eget Galleri Söråsele, Åsele, för att nu nämna de viktigaste utställningarna.

Han var en konstnär par preference, en född skapare av bilder. Det är sant att han också var en ganska bra skribent; till exempel när han studerade vid Uppsala universitet under 1980- och 1990-talet så gick skrivandet av uppsatser och PM lätt för honom. Man kan säga: skrivandet var en lek för honom men detta att skapa bilder var allvar. Han levde och andades alla aspekter av målning och teckning, som att begrunda nyanser och färg, färgen på himlen, färgen på skuggorna etc. etc., liksom olika sätt att teckna serier, att komponera scenografi i filmer et cetera. Till exempel nämnde han en gång att David Lynchs tv-serie Twin Peaks spelades in i studior med tak, innertak, vilket gör scenerna mer hemtrevliga, en aspekt som saknas i alla andra tv-dramer och komedier sedan långt tillbaka.

Ett sådant särdrag, att titta på TV och notera hur scenografin var gjord, kunde sysselsätta honom oändligt. Han var något av en glorifierad dagdrivare och släntrare, hade svårt att komma igång med vissa projekt. "Jag ska ta tag i det, nästa dag, jag lovar" kunde han säga. Och ändå levererade han, som omslagen han gjorde till mina romaner Antropolis och Till Smaragdeburg. Jag hade en vision för layouten och han implementerade den genom att texta snyggt och lägga till bilder.

Han hade sina lata drag men han var också en "go-getter", en som tog befälet. Såsom ledare för sitt rockband The Neurones på 80- och 90-talet. De uppträdde live här och där och gjorde några demos och inspelningar, som att ha en låt på ett spanskt antologialbum. Jag kan just nu inte hitta det på google. Poängen är i alla fall att när han ledde sitt band kunde han "peka med hela handen" och vara en musikalisk inspiratör och ledare samtidigt. Han spelade gitarr och sjöng och karriärmässigt kanske det inte ledde så långt men de demos de gav ut (jag har fortfarande kopior av dem, in alles bortåt 10-15 låtar) hade snits och sväng. Han var en musikalisk man, en man som leddes av musorna, de grekiska gudarna för poesi, sång och konst.

Han gillade också att läsa (Tolkien, en del sf, folksagor, böcker om konst, serier) men hans stora intresse jämte konst var musik. Med utgångspunkt i new wave, rock och pop kunde han även gilla jazz, ambient och allt, även en och annan dansbanslåt och hårdrockslåt. Livnärande sig på tidningsutdelning kunde han "slösa" bort sina dagar genom att spela skivor, dricka kaffe, teckna...




2.

Vad gäller mig och Rob (som han kallades) stod vi ganska nära varandra från vår tidiga barndom och fram till omkring år 2000. När vi var barn lekte vi med cowboys och indianer och leksaksbilar, vi ritade och spelade spel, vi byggde plastmodeller, alltihop med en omisskännlig estetisk touch, som att uppskatta layouten och den allmänna känslan i spel, eller att bygga dioramor och ge en illusion av verkligheten, ett konstant konstprojekt som pågår än -- i så måtto att jag personligen fortfarande sysslar med det, genom att skriva romaner som är någon form av konceptuella dioramor.

Vi bodde i Övik, Ångermanland där vi gick i skolan, och därefter, i slutet av 80-talet, återsågs vi i Uppsala där vi båda studerade och hade våra respektive studentrum. Mötena vi hade under dessa år kunde vara ganska långt ifrån varandra men de var ändå viktiga per se, vi inspirerade varandra med det eller det citatet eller faktumet. Sedan, efter millennieskiftet, gled vi isär. Inte för att jag ska kritisera honom men i slutet blev han något indolent, som att han inte svarade på brev.

Han dog av en stroke och han upplevde en liten stroke förra året också, detta kan vara en indikation på hans allmänna tillstånd. Jag skulle inte säga att han bleknade bort, han jobbade med tidningsutdelning till slutet, distribution av morgontidningar hem till folk med sin cykel och för detta behöver man viss kondition. Men han blev lite "aloof", lite "beyond the beyond" mot slutet.

Jag tänker fortfarande på honom varje dag, så som jag nästan alltid har gjort. Men vi ska träffas igen, det är logiken i iden om reinkarnation, en idé jag stödjer. Och den kan uttryckas som: "inget möte är det första, inget farväl är det sista", sagt av Dénis Lindbohm. Själen är energi och energi kan inte förstöras, bara omvandlas till ett annat fysiskaliskt tillstånd.




3.

Robert gillade westerns, vilda västern-myten som ett bildmässigt fenomen; för oss som föddes på 60-talet var westerns något av en stapeldiet i form av serier, filmer och tv-serier. Till exempel var hans favoritserie Lucky Luke, en fransk komisk westernserie. Och när jag ärver Roberts Britains Deetail figurer, 54 mm cowboy figurer, kommer jag att tänka på honom. De kommer att vara ständiga påminnelser om hans väsen, ett slags minnesstatyetter.

När vi byggde plastmodeller förderog han plan, plan från andra världskriget. Elementet luft låg för honom ty förutom detta skrev han sin fil kand-uppsats om fågelmålningar av konstnärerna Lars Jonsson och Gunnar Brusewitz. Och min far sa att i sitt sista telefonsamtal med honom, den 26 mars, sa Robert att han skulle gå ut senare och titta på fåglar. På våren återvänder flyttfåglarna, det blir barmark och det torkar upp och i dessa ängder kan det vara en del fågelliv på Uppsalaslätten.

Han står på Uppsalaslätten och tittar på fåglar... det är en värdig bild av den man han var. "I'm far, far away, with my head up in the clouds"...




4.

Roberts favoritpopband var Echo and the Bunnymen. Och Beach Boys med Brian Wilson.

Hans favorit bland svenska serietecknare var Jan Lööf.

Han gillade memoarböckerna av konstnären Peter Dahl. Robert var inte så mycket för Dahls konst i sig, men han gillade hur han berättade om sitt konstnärskap i böcker som Kanske konstnär etc. Speciellt uppskattade han Dahls livslånga projekt för att skapa ett fantasiland med sina tennsoldater, leksaksbilar, modelljärnväg och modellhus, landet "Caribanien". Detta, menade Robert, var Dahls mästerverk (i genren konceptuell konst) medan hans oljor och litografier inte var så minnesvärda.

Robert var en blond, nordisk typ, omkring 178 centimer lång, av en något kompakt uppbyggnad. Han var en man av den "pykniska, atletiska" typen, inte "leptosom, smal" typ som jag. Vi såg, som sig bör, besläktade ut men vi var av olika somatiska modeller.

Jag nämner hans utseende eftersom min roman Antropolis (2009) har ett kapitel där huvudpersonen möter konstnären Tim Parill. Parills utseende är skapat för romanen, han är en fiktion som sådan, men hans beteende som en disträ konstnär som tar emot en gäst i sin studio bygger mycket på Robert:

I ett av segmenthusen bodde Parill. Väl uppe på dess fjärde våning gick jag in i ett ljust, högt ateljérum, en riktig ateljé till skillnad från min egen som ju bara var övervåningen i mitt hus. En doft av terpentin och olja slog emot mig. Jag fann mäster himself sittande vid ett bord läsandes Antropolis Nyheter. -- Jag bugade lätt och slog mig ner, Parill nickade och reste sig. (...) Han bjöd på vin, skålade för mig och frågade om jag skulle köpa något – men när jag sa nej fortsatte han att läsa sin tidning. Jag tog tillfället i akt och såg mig omkring i ateljén, rymlig lokal med takhöjd på tre meter. Fönster endast mot norr; så ska det vara för målare, det visste jag, eftersom norrljuset var jämnare än det feta, flödande, sig–hela–dagen–flyttande söderljuset. Överallt stod dukar; det var både landskap och abstraktioner och något enstaka porträtt, alltsammans omisskännligt Parill. Det var kolorism och pastosa lager, det var spelande former, det var kraftlinjer som möttes och skildes, skummande bäckar, mörka djungler och psykedeliska ängar.

Efter en beskrivning av de märkliga föremål som pryder studion får vi denna bild av konstnären själv, "väldigt Robert" om jag får säga det själv:

Parill satt och stirrade ut i luften. Dammpartiklar for runt i en solstråle. Så reste han sig plötsligt och gick bort till sitt staffli. Från en hängare tog han upp en målarrock, svart och full med färgfläckar i skön slumpmässighet. Han torkade av fingrarna på den medan han målade. -- Jag sneglade på motivet, ett landskap med några hus intill en sjö, och en sol över några berg på andra stranden. (...) Man såg gula fält och skuggiga hus, koppargrön sjö och blåbärsblå himmel. -- Parill tryckte ut färg på paletten och verkade ha glömt min närvaro. Han tog upp en pensel, approcherade tavlan och började arbeta på skuggorna som husen gjorde. Han la på grönt och blått, korsade penseldragen och fick färgerna att nästintill blandas. "Skuggor är aldrig svarta," sa han. Jag instämde med denna visdom, bugade mig och gick mot dörren.

[kapitel 16, "Konstnären"]

5. Utställningar

Robert hade en del utställningar med sina tavlor under det han levde. Härmed ett urval:

Genebiblioteket, Domsjö 1992
Konstfest 92, Övik 1992
Norrlands nation, Uppsala, 1993
Mannaminne, Nordingrå 1994
Pharmacias konstförening, Uppsala, 1995
Sjöbodarna, Docksta, 1996
Galleri Dombron, Uppsala, 1997
Arnäs hembygdsgård, 1997

Edit 2020: Jag LS ordnade även en retrospektiv utställning över Robs tavlor. Det var i Sundsvall i april 2017.




Coda

Robert var en fascinerande typ och jag kunde fortsätta att berätta om hans särart. Men i ljuset av vad som redan sagts tror jag en exposé av några av hans konstverk är det bästa sättet att teckna ett porträtt av honom. Han var min bror och han är ännu levande för mig, så som jag antytt ovan. Och nu antyder jag det igen. Och förutom det så lever han vidare genom sina tavlor. Se själva.

(Alla tavlorna nedan är i privata samlingar. Man kan klicka på varje bild för att få en förstoring.)

"Riddaren och bäcken" (oljemålning av en medeltida riddare som kommer till en bäck i skogen).

"Nonfigurativ" (nonfigurativ oljemålning som undersöker färg och form per se).

"Stilleben" (oljemålning av blommor, tämligen åt det impressionistiska hållet).

Omslaget till "Antropolis," utfört av Robert.

"Söråselesommar" (oljemålning av Söråselesjön, södra Lappland).

"Saltoluokta" (oljemålning av sjön Langas och omgivande berg i norra Norrbotten).

"Sommarhimmel" (akvarell av Söråselesjön).

"Solnedgång" (oljemålning av norrländskt hus, motivet i sig ihopfantiserat och ej en avbildning av något IRL).




Relaterat
RS-retrospektiven 2017
Andlig glädje
Antropolis
Vid min mammas grav
English version of this obituary

Den översta bilden föreställer Robert någon gång under 1990-talet. Nästa bild visar honom under hängande av bilder på Genebiblioteket i Övik, samma decennium.