Östeuropa - kärnlandet i Eurasien

Bladet skriver idag om en slovakisk regeringskris. Det rör ett räddningspaket till förmån för euron. Man behandlar även Ukrainas Julia Tymosjenko som dömts för det maktmissbruk hon ansetts ha begått vid en gasaffär med Ryssland: sju års fängelse gav det. Dessa nyheter tänkte jag osökt länka till denna artikel om "Östeuropa - kärnlandet i Eurasien". Vad som händer i Östeuropa är nämligen viktigt för både Europa och Asien. Det ligger i brännpunkten både förr och nu. (Med Östeuropa menas i detta inlägg i grova drag Polen, Tjeckien, Slovakien, Kroatien, Serbien, Bulgarien och Rumänien, med Ukraina-Vitryssland-Baltikum som östlig gränszon. Vissa anteckningar inför denna aretikel skrevs våren 1990 när jag läste statskunskap i Uppsala, därför referenserna till föreläsningar av Stefan Hedlund och Örjan Sturesjö.) dn dn dn dn dn svd svd exp exp exp ab

1. Mackinders profetia

Geopolitiska utblickar var högsta mode vid sekelskiftet 1900. En viss Alfred Thayer Mahan hävdade för sin del sjömaktens avgörande betydelse för världshistorien och den globala maktkampen: Themistokles' Athen, Karl V:s och Philip II:s Spanien, England och sist USA, Mahans hemland, detta vore paradexempel på att bygga sin makt på flottor. "The Influence of Sea Power upon History" hette Mahans verk. Det gavs ut 1890.

Men Mahan fick mothugg av britten sir Halford Mackinder. Denne framhöll kontinentalt baserad makt som det viktigaste. Landmakt, inte sjömakt var nyckeln till global hegemoni. Han såg i det brittiska sjöimperiet blott ett löst sammanhållet och perifert system av territorier; i kontrast mot detta ställdes den eurasiatiska-afrikanska landmassan där majoriteten av världens befolkning bodde. Den som dominerade denna "världskontinent" antogs uppnå världsherravälde. Kontrollerade man dess hjärtland - Östeuropa - skulle man ha sin livsmedelsförsörjning tryggad och man skulle vara oåtkomlig från havet. (Encyclopaedia Britannica 1986 s 784).

Detta ansåg Mackinder. Han gav det hela en slående formulering också, en geopolitisk syntes som tog formen av profetia:

Den som kontrollerar Östeuropa behärskar hjärtlandet, den som kontrollerar hjärtlandet behärskar världskontinenten, den som behärskar världskontinenten behärskar världen. (Mackinder 1904 efter Hagget 1983 s 490)

Landmakt, inte sjömakt var nyckeln till global hegemoni. Och innehavet av Östeuropa var grundbulten i det hela.



2. Tyska perspektiv

Mackinders idéer las fram i "The Geographical Pivot of History" 1904. De tog snabbt skruv. Bland annat uppmärksammades de av en tysk militär och geograf vid namn Karl Haushofer (ibid s 639), en vidareutvecklare av svensken Rudolf Kjellens geopolitik. Genom förmedling av Rudolf Hess kom Haushofer så att påverka Adolf Hitler (Hess 1987 s 34). "Vilda östern" lockade. Men så hade man tänkt i Tyskland även före Hitlers karriär. Redan under första världskriget, då man i Tyskland kom i försörjningssvårigheter på grund av den allierade flottblockaden, väcktes kravet på att gå österut och annektera Ukraina med sina vida sädesfält (Szende 1941 s 184). Man ockuperade även stora ryska arealer efter östoffensiven 1918 men de hann inte få ekonomisk-förplägnadsmässig effekt på läget i stort.

Men öst fortsatte att locka sinnena. Och med Hitlers framläggande av sin Ostpolitik (Hitler 1927 s 742) gav han röst åt en veritabel "Drang nach Osten".

Man såg sig som ett "Volk ohne Raum" (romantitel). Mer konkret appellerade Hitlers idéer på näringslivsfolk som i Östeuropa såg en råvaruleverantör och avsättningsmarknad för tysk industri. Även agrar-romantiska kretsar lyssnade: om tyska bönder kunde kolonisera och bryta ny mark i öster skulle landets agrara karaktär bevaras (Szende 1941 s 183).

Man kan säga: eftersom Tyskland är en stat utan "naturliga" och lättförsvarade gränser fick säkerhetspolitiken under nazitiden en expansiv karaktär. Man trodde sina grannar om ont och torde i en militär erövring av Östeuropa även ha sett ett skydd mot en eventuell rysk framstöt mot landet. Och sedan Hitler kommit till makten inleddes denna expansionspolitik där de efter Versaillesfördraget nyinrättade östeuropeiska staterna inlemmades i Tyskland en efter en. Fram till september 1939 gick det utan svärdsslag, men det fälttåg som lanserades mot Polen mötte inte det motstånd man väntat sig. Frankrike och England var nämligen i förbund med Polen, men trots deras krigsförklaring 3 september uteblev den våldsamma uppföljningen. Polen fick strida på egen hand och kapitulerade efter en dryg månad, då man även anfallits av Sovjet österifrån.



3. Längtan österut

Hitlers önskan var tidigt att låta engelsmännen ge honom fria händer mot att de fick behålla sitt sjövälde (Szende 1941 s 190). Men England satte sig till motvärn. Och trots att Tyskland misslyckats med att knäcka dem (trots vissa taktiska framgångar) beslöt man sig för att angripa Sovjetryssland 1941. Formellt var Tyskland och Sovjet paktbröder (man styckade ju upp Polen tillsammans), men man har hävdat att icke-angreppspakten bara var ett medel för Tyskland att vinna tid för den verkliga kraftmätningen. Mitt intryck är att Stalin verkligen ville ha fred med Hitler. Stalin var ingen duvunge men jag tror inte att ett angrepp västerut och en våldsam uppgörelse med Hitler stod högst på hans dagordning. Några tecken på ett förestående ryskt anfall mot väster fann man ej vid den tyska framryckningen på sommaren 1941 (Liddell Hart 1988 s 195).

Det fanns som antytt både ekonomiska och strategiska skäl för att expandera österut; i någon mån berodde östfälttågets misslyckande på att de båda målen motverkade varandra. Ur operativ synvinkel förs krig primärt för att slå motståndarens styrkor, inte erövra land. Sådan var den clausewitzka tradition som OKW:s ledning var skolad i. Hitler däremot ville att operationerna skulle trygga landets råvaruförsörjning. Det var i sig ett lovvärt syfte men inte något som bör tas som förstahandsmål. Råvaror och innehav av land är något som bör ses på lång sikt. Blandar man in det på den operativa nivån hamnar man i svårigheter. Det visas av sommaroffensiven 1942.

I december 1941 hade man misslyckats med att ta Moskva, operation Barbarossas huvudmål. Nu fick man försöka igen, i söder, mot Kaukaus. Tanken att kringgå den ryska centern i genom kraftsamling i södra Ryssland för att, efter frontgenombrott och en 90-graders sväng norrut, stöta upp mot Moskva och ta det i ryggen förekom i diskussionerna. Men med det hitlerska tänket fokuserades det mesta på råvaror och olja: att gå mot Kaukasus och ta dess oljekällor. Direktiven var snåriga: man skulle dels ta Stalingrad vid Volga, dels ta Baku. Ett flertal arméer engagerades men allt misslyckades: 6:e armén inneslöts i Stalingrad och Kleists armégrupp A kunde blott med nöd och näppe evakueras från Kaukasus.

Man ska inte kriga med ekonomiska mål. Vid den här tiden hade Tyskland för resten kommit en bra bit på vägen att framställa eget, syntetiskt bränsle (Jukes 1970 s 151). Så den kaukasiska oljan blev ett hägrande mål i öknen. De källor man tog i Baku var i regel obrukbara, saboterade av retirerande sovjeter.

Rysslandsfälttåget hade vänt och Stalin gick till motanfall. Vid krigets slut 1945 var han i besittning av det mackinderska hjärtlandet. Det ger oss osökt anledningen att betrakta det hela från rysk synvinkel. Vi måste ställa oss frågan: hur hade Ryssland sett på Östeuropa under mellankrigstiden?



4. Hjärtlandet lever vidare

Under 1920- och 1930-talen gav Ryssland stöd till underjordiska kommuniströrelser i Östeuropa. Detta skulle med tiden visa sig vara en klok investering. Ekonomiskt var Östeuropa inte av någon större betydelse för dåtidens Ryssland (Ö. Sturesjö i föreläsning 90-03-20) men i strategiskt hänseende skymtar regionen i det sovjetiska försvarsreglementet av år 1936. Där föreskrevs, att i händelse av angrepp på Moder Ryssland skulle kriget så snart möjligt föras över på angriparens jord (Kihlsten 1988 s 24).

Sovjetryssland av år 1945 var ett imperium i besittning av Östeuropa, Mackinders hjärtland, nyckeln för geopolitisk dominans av Eurasien. Geopolitik i sig var inte populärt i Sovjet; dess begrepp jämställdes med "fascism" och "imperialism" (Whittesley & Weigert 1969 s 205). Till skillnad från Tyskland fanns ingen geopolitisk kult i Sovjet, man hade inte spekulerat i Östeuropas geostrategiska betydelse, men snart blev regionen ändå en hörnsten i Sovjetimperiet. Ekonomiskt använde man till exempel Östeuropa för sin återuppbyggnad efter kriget; det har sagts att Sovjet sög ut motsvarande summa ur Östeuropa som USA gav Västeuropa i form av Marshallhjälp (14 miljarder dollar; Ö. Sturesjö 90-03-20).

Sovjet såg till att vasallerna fick kommunistiskt styre samt att de kollektiviserade sina jordbruk och byggde ut sin tunga industri. Sedan skapades på Sovjets initiativ en ekonomisk sfär med värdlandet och de östeuropeiska staterna, Comecon eller SEV, "Organisationen för ömsesidigt ekonomiskt bistånd". Den har av kritikerna kallats ett slutet system där undermåliga produkter cirkulerade (S. Hedlund i föreläsning 90-05-21). Strategiskt hade Sovjet Östeuropa som en territoriell buffert i händelse av angrepp från väst. Detta formaliserades i Warszawapakten i vilken ingick samma stater som var med i Comecon.



5. Upplösningstendenser

Vissa upplösningstender förekom i detta östblock på 1950-talet. Sedan stärkte Sovjet greppet genom den så kallade Bresjnevdoktrinen: närhelst socialismen ansågs hotad i någon av folkdemokratierna var det broderfolkens plikt att slå ner reaktionen med vapenmakt. När Tjeckoslovakien ville skapa en "socialism med mänskligt ansikte" 1968 blev doktrinen operativ med önskvärd tydlighet. Under oroligheterna i Polen fanns den hela tiden som ett hot i bakgrunden.

Enligt uppgift gav Sovjet stora ekonomiska bidrag till Östeuropa under perioden 1971-1985 (Ö. Sturesjö 90-03-20). Men eftersom Sovjets egen ekonomi börjat stagnera under samma tid var man inte i stånd att fortsätta stödpolitiken. Samtidigt fortskred det ekonomiska och politiska liberaliseringen; Ungern kallades för sin del "den gladaste baracken i Östblocket", delvis på grund av sin avreglerade ekonomi, och i Polen togs under 1980-talet vissa steg mot ekonomisk liberalisering och politisk omdaning genom inrättande av fria fackföreningar, oberoende av kommunsitpartiet.

1985 började en ny sovjetisk ledning ompröva den tidigare imperiepolitiken. När det under hösten 1989 stod klart för DDR:s statsledning att det inte skulle bli någon sovjetsik inmarsch för att slå ner de demonstrationer som "hotade socialismen", föll regimen till föga och lovade fria val med mera. I ljuset av samma sovjetiska icke-intervention kollapsade de andra kommunistregimerna i östeuropa en efter en. Den sovjetiska utrikesledningen sa sedan rakt ut att man skulle låta de östeuropeiska staterna klara sig själva, nu och framdeles. Detta var vad som informellt kallades "Sinatradoktrinen": do it your way blev den underförstådd uppmaningen till de forna vasallstaterna.

Därmed var Sovjets dominans över Östeuropa till ända. Men vart gick regionen sedan, vad hände och händer med detta mytologiska hjärtland idag?



Coda

Vad händer med Östeuropa idag? Det kan lugnt sägas att det förblir hjärtlandet i eurasiatisk geopolitik. Regionen har starka band till EU och Nato. Väst och öst strider än idag om världshegemonin med Östeuropa som virtuellt slagfält.

Mackinder hade rätt i sin profetia från 1904: Östeuropa är viktigt. Man må samtidigt ge Mahan och sjömaktsfalangen rätt också. Sjömakt har betydelse. USA har utövat hegemoni efter Sovjets fall och det hade inte gått utan alla de flottor man har med baser på hundratals platser världen över. - Men Mackinder såg något nytt i början av seklet: landmakt, kontinental makt. Morgondagens krig som utkämpade med arméer, oberörda av flottor. Se här vad en Napoleon kunde åstadkomma. Han kunde inte nå engelska flottans "fjärran, stormslitna skepp" men de kunde å andra sidan inte nå honom heller från 1800 och framåt. Under 1900-talet såg vi detsamma i ny skala. Flottblockaden av Tyskland var möjligen avgörande men innehavet av Östeuropa kunde inte hotas av flottor. Tyskland plus Östeuropa var en formidabel landfästning, Sovjet plus Östeuropa likaså.

Till detta har vi så fått strategiska kärnvapen och strategiskt flyg. Men man kan inte vinna krig enbart med de senare eller enbart med att hota med de förra, som Kubakrisen visar. I ett system med flottor och landstridskrafter är flyg och kärnvapen användbart, men inte i sig vill jag hävda. Innehav av land är fortfarande viktigt. Konventionella stridskrafter räknas (Lieber 1988 s 174). Och den som ville angripa Sovjet måste fundera på att slå sig igenom Östeuropa. Detta var den buffertzon bakom vilken Sovjet kände sig tryggt så länge ekonomin var i ordning. Med dagens förbund Kina-Sovjet (SCO) har vi ett slags återuppstånden fastlandsmakt, ett landimperium i vardande. Man behärskar dock inte Östeuropa så SCO går utanför ämnet för denna studie.

Östeuropa: om man kontrollerar det kontrollerar man Europa och Centralasien. Det är min åsikt. Mackinder var än ambitiösare i sitt 1904-citat: den som behärskar Östeuropa behärskar världen. Så långt gick det aldrig. Ser vi till tiden efter 1945 så balanserades Sovjets imperiemakt av USA och Västeuropa. Dess Nato utövade viss balanserande makt med sina flottor. Och själve Mackinder hade, visar det sig, i en skrift 1924 föreslagit bildandet av ett dylikt atlantiskt förbund för att uppväga den makt som innehade hjärtlandet. Därmed gav han sjömakt ökad roll i sitt tänkande.

Sovjet behärskade Östeuropa. Men imperiet gick under: man saknade ekonomisk styrka att hålla trupper där. Ett segerrikt Nazityskland kanske också hade stött på dylika ekonomiska problem. Men både Nazityskland och Sovjet förlitade sig främst på militärmakt; hur är det idag då, med ett Östeuropa som frivilligt anslutit sig till väst, är det en beständigare bastion?

Men även EU vacklar i sina grundvalar. "Fredsprojektet" EU ser ut att gå samma väg som Sovjet: ekonomiska problem får det stolta imperiet att vittra sönder.

Under 1900-talet var arméerna större än idag, 2011. Första och andra världskrigets massarméer drog fram över hjärtlandet. Så även om det blir strid om Östeuropa igen så blir det inte samma jätteslag som 1914-1945. Tannenberg och Masuriska sjöarna, Galizien, Brusilovoffensiven, kriget Polen-Sovjet 1920, pansarslagen i Polen 1939, 1941 och 1944 plus striderna i Ungern och så vidare - det får vi inte se igen. Dagens arméer är mindre. Då var det 100-tals divisioner, idag är det på sin höjd tvåsiffriga antalet brigader som drabbar samman. Dock: om det blir öppet krig igen, "shooting war", strid mellan två högprofilerade motståndare (hyperwar) så lär Östeuropa möjligen bli skådeplatsen för detta. På ett mer ekonomiskt plan förblir hegemonin över Östeuropa viktig.



Källor
Hagget, Peter: Geography - A Modern Synthesis. Harper & Row, New York 1983
Hess, Wolf Rüdiger: My Father Rudolf Hess. W. H. Allen & Co, Essex 1987
Hitler, Adolf: Mein Kampf. Zentralverlag der NSDAP, München 1939 (Del 1 och 2 utkom i original 1925 respektive 1927)
Jukes, Geoffrey: Stalingrad - vändpunkten. Aldus/Bonniers, Stockholm 1970
Kihlsten, Leif: Falangen och echelongen, del VII, i Arménytt 2/88
Liddell Hart, sir Basil: På andra sidan kullen. Natur och kultur, Stockholm 1988
Lieber, Robert J: No Common Power - Understanding International Relations. Scott, Foresman & Co, Glenview 1988
Szende, Stefan: Drömmen om Ukraina. Bonniers, Stockholm 1941
Whittesley, Derwent & Weigert, Hans W: Geopolitics i Encyclopaedia Britannica vol 10. Encyclopaedia Britannica Inc, Chicago 1969
Uppslagsorden "geopolitics", "heartland" respektive "Mackinder, sir Halford John" i The New Encyclopaedia Britannica vol 5, 7. Encyclopaedia Britannica Inc, Chicago 1986




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

Bildreportage: Gideå kyrka

I Egypten har vi kopter, ett slags kristna. Nu har 16 kopter dödats i en protest över en nedbränd kyrka. Fler kristna nyheter idag: ett svenskt konfirmationsläger fick avbrytas på grund av stök, samt osämja bland Ohios amish. Nu länkar jag osökt dessa nyheter till detta bildreportage över Gideå kyrka, en kristen högborg i Norden. svd svd svd svd svd svd dn dn dn ab exp

Vi har i vårt land en del som heter NORRLAND. Där flyter det ÄLVAR, flera stycken. Gideälven är för sin del en av de smärre Norrlandsälvarna, ett diskret flöde men ändå så skönt. Det har sitt namn av orten Gideå i Öviks kommun, belägen några mil inåt kusten norr om Övik.

Gideå har sin kyrka, se bilder. Det är en träkyrka invigd 1815. Altarmålningen är av Karl-Erik Häggblad.



Detta kallar jag ett vilsamt kyrkorum. Atmosfären av trä är påtaglig. Meditation i lantkyrka.


Detta är predikstolens dekor. Guld, rent guld!




Jag gillar verkligen altartavlan. Jag har en grön period nu och tavlan går som synes mycket i grönt. Snyggt med altarduk i samma färg. - Dessutom är ansiktet "blankt" så där som man kunde stilisera det 1959, tavlans tillkomstår. Det ger en originell approach till Kristusbilden.



Kyrkor är inte bara till för att fyllas på söndag. De fyller även funktionen av rum för meditation. Startinlägget i debatten nyss var för ensidigt: H. B. Hammar fattade inte att vi står inför en ny andlig era, en med ökade privatreligiösa inslag. Då måste kyrkorna få finnas kvar som osökta orienteringspunkter i det psykiska landskapet.



Ypperligt snickeriarbete. Poesi i sak.



Detta är Kristendom. Kristus var en vändpunkt i historien. Han är unik vill jag mena. Jag har bloggat om kristendom förut och här har vi min syn på det hela, en esoterisk kristendom som är framtiden. En bra nybörjarbok för kristna mystiker och nytänkare är annars "Samtal med Gud" av Neale Donald Walsch.




Detta är sydportalen. På skylten står det: "Under Carl XIV Johans regering invigd år 1815."


Jag besökte denna kyrka en mulen dag i början av september. Allting var så vardagligt och omärkligt men ändå så gripande. Jag får lust att citera Thomas Grays "Elegi på en lantkyrkogård" (1751):

The curfew tolls the knell of parting day,
the lowing herd wind slowly o'er the lea,
the plowman homeward plods his weary way,
and leaves the world to darkness and to me.

Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Novellism

Ibland skriver jag noveller.

Inledning

Ibland skriver jag noveller. Ibland trycks de, som denna och denna. Detta är pappersböcker. Men för er gratisätare har jag något att erbjuda också. En del noveller finns nämligen upplagda på denna blogg.

Det finns en hel del. Men här ska jag bara länka till tre (3) noveller här på bloggen. Vi börjar med en sak som heter "Solarium".




1. Solarium

Solarium var människans stad i det 22:a seklet, spjutspetsen för andlig odling och vetenskap, själva sinnebilden för det mänskliga i denna tid. Och denna tid hade man lämnat den primitiva seriella tekniken och sett en mer holistisk, mer kristallskimrande kultur växa fram: den solariska.

Så börjar novellen om denna stad i framtiden, denna skinande framtidsstad till vilken ett rymdskepp återvänder. Människan lever i sitt Solarium och söker kontakt med fjärran världar i plejadisk prakt. Och nu återvänder alltså ett rymdskepp från sin odyssé i galaxen. Kapten på skutan är en viss Gimbu Tallion. Han gillar att återse sin stad, sin solariska födelsestad. Men han är också gripen av något annat: rymdens oändlighet.

Han var en banérförare för mänsklighetens sonderingar ut i kosmos, en pionjär i broslagningen mellan kulturer, en strömlinjeformad raketman med kulturell botten, en musisk rymdfarare. Han ville åter kasta sig ut i den viktlösa världen, styra sin farkost mot osedda världar och drömmande planeter.

Så vad händer? Det får ni läsa i själva novellen. Ni finner den här.




2. Vetenskapens trollkarl

Kristalltekniken fascinerar mig. Om vi tänker oss kvartsur, kristallmottagare och laser och spekulerar bortom det, då hamnar man hos Ivo Livo i hans labb i Norrlands inland. I denna andra novell i översikten har vi en berättare, en journalist som ska intervjua Livi. Berättarjaget bjuds in på sightseeing och ser förunderliga ting:

Det var en otrolig syn, en syn som gjorde en paff: i en monter rörde sig en kristall, en roterande ikosaeder som reflekterade ljus. Den rörde sig åt två skenbara håll samtidigt, som ett gyroskop i rät vinkel mot sig själv.

Det var ett märkligt skådespel, minst sagt. Jag frågade min guide som stod intill hur det hela fungerade. Hur kunde denna manick röra sig?

- Det, sa Livi som min guide hette, beror på kristallens inneboende krafter. Du vet, en kristall är en magnet av dielektriska polariteter. Det är plus och minus i balans; de är lika och motsatta den elektriska energins polariteter. Dielektrisk energi är andepolaritet, elenergi är materiepolaritet.

- Jaha..., sa jag, föga klokare.

Man sitter även ner för en intervju:

- Så hur började allt...? sa jag, som den journalist jag var. Meningen med besöket var som sagt att intervjua Livi, skriva en artikel om honom för Illuster Vetenskap.

- Det började med laser, sa Livi. Sedan kom kvartsur och sedan skapade jag en kristallmotor. Jag erbjöd den åt Volvo, men de ville inte ha'n...

- Oj då. Men hur funkade den?

- Jag började med att visualisera kristallen och sedan slipade jag den, sa Livi kryptiskt - och så bytte han ämne, övergick till att tala om något som filmen antytt:

- Idag gör vi ljus av elektricitet, imorgon gör vi elektricitet av ljus. Av kristalljus.

- Jaså?

- Jojomen, sa Livi. Och att kristaller har höga vibrationer, det vet alla. Engelska kungakronan får ju bara visas ibland, i massceremonier, tack vare att dess diamant har så höga vibbar. En enskild människa skulle inte klara av att se den.

Livi har det där draget av vansinne som varje sant geni har. Med sin bas i det öde skogslandet uppfyller han även ett annat kriterium på guruskap: "De sanna profeterna ska komma från öknen!"

"Vetenskapens trollkarl" finner du på bloggen, närmare bestämt här.




3. Saab Kliszow

1985-2010 bodde jag i Uppsala. Därför hade jag inte svårt att föreställa mig följande novellingress, om en kaippare som gjort lumpen i flygvapnet och en kulen höstkväll ska lämna igen lite utrustning till ett F 16-annex.

Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass – så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

Så vad händer? Han kommer till ett upplag med gamla flygplan. Här möter han även en figur som visar sig vara synnerligen gåtfull, ja riktigt egendomlig och bisarr. Huvudpersonen finner sig nämligen efter ett tag vid spakarna till en Saab Kliszow, på väg till ett rendez-vous med äventyret...! Färden tar honom till en parallellvärld där inget är som det ska men allt ändå är välbekant. Novellen finns här.

- - -

Dettta var lite fakta och länkar till tre av mina webbnoveller.




Relaterat
Vetenskapens trollkarl
Solarium
Saab Kliszow

Tranströmer har missuppfattat vad "haiku" är

Tomas Tranströmer har fått årets Nobelpris i litteratur: grattis. Han är en värdig vinnare. Han ger priset ökad status. Hade man fortsatt att ge till dussinfigurer som Dario Fo, Szymborska och Hertha Müller hade man devalverat dess värde. exp exp exp exp exp exp ab ab svd svd dn svd

Kudos till Tranströmer. Han är en poet värd namnet. Dock har han ett fel: många av hans haikudikter förtjänar inte att kallas det.

OK: det är treradingar inom 17-stavelsenormen, det är centrallyrisk koncentration, men haikun är mer än så. Den måste nämligen vara konkret, får aldrig aldrig abstrakt. Likt alla andra västerlänningar som skriver Haikus syndar Tranströmer ofta mot det. Han HAR skrivit formfulländade haikus också. Jag medger det. Se nedan. Men ofta är hans haikus avvikelser från ett, vill jag hävda, ofrånkomligt ideal om konkretion.

Låt oss gå till botten med detta.

- - -

En gång gav jag ut samlingen "Grönt ljus". Den innehöll haikus. I förordet skrev jag:

Haikun är en japansk diktform. Jag kan visserligen inte läsa japanska, men vad jag lärt om denna diktform har jag från Per-Erik Wahlund som vet vad han talar om. Se till exempel hans bok om mästaren Issa, ”Lövfällning” från 1981. Förutom stavelseantalet (17) inskärper han där tre regler som jag följt: haikun ska inte ha mer än tio ord – och den ska gestalta något slags from livssyn – och den ska vara konkret, inte abstrakt.

Gränsen vid tio ord är en regel som alla inte greppat. Och vad gäller den fromma livssynen så ska detta inte fattas programmatiskt, det behöver inte vara några lektioner i buddhism man skriver. Men det får aldrig vara bilder av våld och förstörelse, inga urbana dandyismer ska torgföras. Vad sedan gäller det konkreta så är detta vad som svenska haikudiktare brukar synda mot mest. Haikun får inte vara som ett epigram (Hammarskjöld), den får inte vara berättande (Åkesson) och den får inte ha liknelser (otaliga exempel). Den bild haikun målar upp är metafor i sig själv, inga fyndiga pekpinnar får visa utöver detta.

Där har ni reglerna. Tranströmer följer detta med innerligheten och ordknappheten. Men han bryter mot konkretionen. Han har liknelser och metaforer.

Så ska det inte vara. Haikun ska som sagt vara metafor i sig. Den bild som målas upp ÄR bilden: en ros. Det får inte vara "som en ros" osv.

Men det här är antagligen svårt att förklara. Västvärldens dikt lider av metaforsjuka. Nyttjar man sökta liknelser är man en fin poet. En spade får inte kallas en spade.

Nåja. Tranströmer får ju till det ibland: allt är konkret. Som (källa):

Ett par trollsländor
fasthakade i varann
svirrade förbi.

Och:

Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.

Samt:

Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

Detta är fulländat. Haikuns själ lever i dessa rader. Och de är framför allt konkreta. Men de flesta av Tranströmers så kallade haikus förtjänar inte namnet.

- - -

Tranströmer har missförstått vad "haiku" är. I regel må hans texter med denna etikett vara fina treradingar, centrallyriska medaljonger, men de är inte haiku. Därtill är de för cerebrala, för finurliga, för abstrakta och liknelsebemängda:

Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.

-

Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.

-

Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.

Detta är inte haikus...!

Att kalla dessa abstrakta rader "haiku" är som att kalla en tioradig dikt sonett. Någon j-la ordning får det vara.

Men antagligen talar jag för döva öron. Västerländska poeter har ofta brutit mot den japanska originalidén om konkretion. Varför? Jag ska inte spela ut imperialistkortet här. Det hela beror nog bara på okunskap hos poeterna ifråga.

Kanske har ostasiater närmare till konkretionen via sin piktogrammiska skrift. Jag vet inte. Västerlänningar ska i alla fall alltid söka tillgjorda liknelser. Men större effekt får man av att återge saker konkret. Se bara på träffsäkerheten i de tre första dikterna här - de riktiga haikusarna - gentemot de överkloka tre senare.

Jag har skrivit haikus. Även i övrigt föredrar jag konkretion framför liknelser och metaforer. Det är som Pounds framhållande av Fenellosas studier: varför konkretionen är poetisk, varför kinesiska piktogram är poetiska och varför tillgjort sökande efter liknelser bör undvikas.

- - -

Tranströmer har fått sitt pris. Gott så; jag är uppriktigt glad åt detta. Och man kommer väl i sammanhanget att prisa hans "haikus". Och ingen kommer att höja rösten och säga att han i regel missupfattat haikuns själ. Bara jag säger ifrån men vem f-n lyssnar på mig. Livet är hårt...




Relaterat
Åselehaiku
På Tempelberget
Vit väg mellan två floder

Bildreportage: Graninge kyrka

Visst ska man få diskutera rivning av kyrkobyggnader. Till exempel hade vi ju Maglarps nyare kyrka som stod oanvänd. Därför rev man den. Men det gick inte utan protester. Detsamma med H. B. Hammars påstående nyss att vi bör riva eller hyra ut fler kyrkor till världsliga ändamål. Jag säger: man kan inte betrakta kyrkor som vilka hus som helst. Då försvinner ju deras särart, själva vitsen med dem. Visst kan oanvända kyrkor avsakraliseras och även göras till bostäder, men omdaningen bör ske med vördnad. svd svd svd svd svd

Vi skulle åka inåt landet. Vi skulle fara från Härnösand till Övik via en sväng inåt bygden. Så det blev mot Viksjö och vidare åt nordväst via Graninge, för vidare färd över Långsele, Sollefteå, Gålsjö, Sidensjö och Överhörnäs. En tjusig tripp en solig höstdag.

Det var förra lördagen. Det var jag och pappa i hans bil. Jag körde.

I Graninge stannade vi och fikade = intog matsäck. Vi stannade vid kyrkan. Det är en träkyrka invigd 1761. Nuvarande klockstapel är från 1887.

Kyrkbyggnaden är som synes oktagonal. Man har fasat av byggnadens hörn och fått en åttahörning.



Det finns inga fula kyrkor! Alla kyrkor har något speciellt. Så även Graninges lilla kyrka. Läget invid sjön är också väldigt vackert. Ett stenkast bort finns det gamla Graninge bruk med en bruksgata (arbetarlänga). Kyrkan kallas även Graninge bruks kyrka. Själva samhället Graninge ligger en bit bort, mot söder.

Jag besöker gärna kyrkor. Se till exempel här. Gudstjänst är en sak, det kan vara OK en gång om året eller så, men för enskild meditation är kyrkor perfekt. Kristendomen är vår religion, den ska inte bytas ut. Religionsfrihet må råda men då ska andra religioner respektera oss. Det gör de inte alltid (läs: politisk islam).



Ovan ser vi den separata klockstapeln. Nedan ser vi själva kyrkobyggnaden. Graninge kyrka är ganska unik med detta upplägg, med stapel och hall i linje.



Dagens Svenska kyrka, dess ideologi och fixa idéer, ger jag inte mycket för. Den kan inte bara vara en glorifierad omsorgsenhet, utan behov av kyrkobyggnader och tempel för sin verksamhet. Det är såklart viktigt att vara ett stöd i kriser och dösfall. Men den andra linje jämte detta som Hammar nämner, gudstjänstlinjen, de som vill ha sin religion i form av ceremonier och gudstjänster, kan inte bara ignoreras. Vi behöver platser för meditation, för ceremonier och esoterism. Och i framtiden kommer detta att ske inom esoterisk kristendoms ramar. Därför ska vi inte populistiskt snacka om rivning av kyrkor bara för att spara pengar eller tilltala ateister och nihilister. Ateisterna är förresten bara 9%. Resten tror på Gud eller "något". källa

Att kyrkobyggnaderna har många roller att fylla förutom detta, som kulturhistoria, som osökta orienteringspunkter i landskapet och som "akupunkturnålar som leder energi", är givet. Men hur man ska förklara det för en sådan som Hammar som helst vill spränga gamla kyrkor vet jag inte.

Sa han det? Jo, 2/10 på SvD Brännpunkt sa han bland annat: "[F]ör att klara ekonomin: stäng ett antal kyrkor, eller lägg dem i malpåse. Allra helst: spräng dem!"

Den mannen är en idiot.






Relaterat
Arnäs kyrka
Maglarp

Krigscykler

Sverige deltar i Libyenkriget. En Jas-division flygspanar. Insatsen ska vara till och med 24 oktober men kan förlängas. Libyenkriget är inget stort krig. Nej det är "ett skitkrig". Men stort krig eller inte; här tänkte jag tala om de cykler krig kan uppträda i. Det rör Europas krig från 1500-talet till 1945 så Libyen nämns inte alls i det följande. Således: ni som vill veta mer om Libyen, sluta läs nu. Ni andra, bered er på en fascinerande inblick i "vad som sker i det som synes ske". dn dn svd svd ab exp

1.

"Krig är hemska. De förstör arméer..."

Detta lär en rysk officer ha sagt, möjligen syftande på Napopelonkrigens förödelse. Totala krig är så elementära och svårhanterliga, de är som naturfenomen. Bättre då med begränsade krig, överblickbara manövrer och kabinettspolitisk kannstöpning. Där vet man ungefär vad som är att vänta.

I alla fall, härmed en titt på europeiska krig och hur totala krig växlar med mer begränsade. Det vill säga, en titt på fenomenet krigscykler. Det är skillnad på krig och krig: dels har vi de som är totala och allomfattande, dels har vi de som är mer begränsade till sin natur. Detta växlar med en viss regelmässighet vill jag hävda.

Att göra en dylik studie är riskabelt. Ty den vedertagna historiesynen idag verkar vara linjär. Jag hävdar ett annorlunda synsätt, ett cykliskt. Jag tänker för den skull inte ställa upp en tes och leda denna i bevis steg för steg. Istället skildrar jag de europeiska krigen från 1494 och framåt och lägger pussel. Jag försöker fånga en stämning, ett sentiment, en mentalitet: vad det är som gör att vissa krig är långa och förbittrade medan andra är kortare och mer gentlemannamässiga till sin natur.

Man kan säga: den antika sinnebilden för det hela är peloponnesiska kriget. Det varade cirka 30 år, fördes med förbittring och hade en "falsk fred" mitt i (Nikiasfreden). Och slutade med villkorslös kapitualtion (för Athen). Detta må vara några kriterier på vad jag söker teckna här.

Fokus ligger på krigen i Europa under nya tiden. Det tycks vara så att de stora krigen infaller med cirka 100 års mellanrum; utbrotten av totalt krigande har sina 100-årspauser, sina intervaller. I sig varar dessa storkrig cirka 30 år.

Betrakta följande uppställning:

. Renässanskriget 1494-1527
. Trettioåriga kriget 1618-1648
. Koalitionskrigen 1792-1815
. Första och andra världskriget 1914-1945 (hädanefter världskriget)

Vi har här tre saker att utreda. Krigens längd (som antytt cirka 30 år), intervallerna (som antytt cirka 100 år) samt vad som kännetecknar dessa krig, det "totala" i dem.




2.

Låt oss behandla krigens längd först. Trettioåriga kriget behöver ingen mer utredning. Renässanskriget (ett namn jag lanserar här) håller sig någorlunda inom ramarna: 33 år varade det. Koalitionskrigen brukar vanligt vis inte ses som ett krig, man särar på dem som revolutions- och napoleonkrigen, men alla förstår ju att de hör ihop. Så här slår jag ihop dem till ett 23 års krig. Inte så illa.

Världskriget, slutligen, har sin långa fredperiod i mitten, hela 20 år. Det är en anomali i sammanhanget. Jag medger det. Men denna fredsperiod naggas i kanten dels av ryska inbördeskriget med flera 1918-22 samt spanska inbördeskriget 1936-39. Börskraschen 1929 medförde för sin del en tid av strukturellt våld, triggat av krigsekonomin mm. Att se första och andra världskriget som ett enda, sammanhängade 31-årigt krig är jag nog inte den förste att göra.

Intervallerna så, 100-årsperioderna av relativ fred. Mellan renässanskriget och trettioåriga kriget är det 91 år, inte så långt från 100. Mellan trettioåriga kriget och koalitionskrigen är intervallen 144 år -- väl mycket. Men mellan koalitionskrigen och världskriget är intervallen 99 år, så medianvärdet blir just 99 år.

Så till det specifika med dessa krig, deras totala karaktär. Vad gäller mitt på egen hand döpta renässanskrig så förtjänar det nog att avgränsas. Den franske kungen Karl VIII sägs till exempel ha förvånat italienarna när han tågade ner i Italien 1494 och började kriga, ty dessa fransmän stormade städer och tog fångar, något hittills okänt i kondottiärernas manöverkrig. Men italienarna lärde sig snabbt det totala krigets språk (Montgomery 1970 s 212). Italien blev nu skådeplatsen för ett långt och blodigt krig som liksom alla krig i vår lista handlade om vem som skulle ha makten i Europa; det var inget bara ett kabinettspolitiskt schackspel. Stora slag stod i Ravenna 1512, Novara 1513 och Marignano 1515. Århundradets största slag stod vid Pavia 1525. Krigets slutpunkt markerades av Roms plundring 1527. (Formellt avslutades det hela med fördraget i Cambrai 1529, kallad "kvinnofreden" eftersom förhandlingarna sköttes av kvinnor.)

Efter Pavia blev stora fältslag mycket sällsynta, skriver Montgomery (ibid s 222), med Ceresole 1554 och Nieuport 1600 som enda undantag. Jag tolkar det som att Europa var krigstrött, som att det gick in i en fas av manöverkrig och kabinettspolitik. Maktkampen fortsatte som alltid; vem skulle ha makten i Europa? På denna tid var det Frankrike mot kejsardömet, Valois mot Habsburg. På det hela var dock perioden efter renässanskriget fredlig; i den mån man krigade var det inte totala krig.

Trettioåriga kriget var för sin del ett brott mot denna tendens. Åter blev kriget totalt. Arméerna växte: Wallensteins första armé räknade till exempel 150 000 man, den största armé Tyskland sett (Weibull 1962 s 94). Städer intogs och sattes i brand; förra gången var det Italien som drabbades, nu var det Tysklands tur. Arméerna tilltvingade sig furage, proviant och kontributioner av städerna. Konst plundrades; svenskarnas plundring av Prag är härvid symbolhändelsen (se nedan). Om plundring i stort under detta krig tänker jag på denna rad: "Med Guds milda välsignelse i kriget förvärvad," en rad som Kluge anför gällande en viss "general von Ha." och hans släkts förmögenhet. Kriget sägs här uttryckligen vara trettioåriga kriget.




3.

Trettioåriga kriget bilades med westfaliska freden. Följande krig slutade ofta med status quo enligt denna fred. Sverige var till exempel en av garanterna för westfaliska freden; vårt deltagande i både svensk-brandenburgska kriget samt sjuårskriget skedde på basen av detta, att vi skulle spela vår gamla roll av westfaliska fredens garant. Trettioåriga krigets status quo skulle bevaras. Detta krig var den tidens emblematiska krig, "der grosse Krieg" helt enkelt. Allt annat var ringa jämfört med det.

Vi såg, med andra ord, efter 1648 en fas med begränsade krig, kännetecknad av arméer som nog plundrade ibland, men som regel inte konst och annan lyx -- viktigt. Enligt Boberg (1985) var taktiken under 1700-talet övervägande defensiv. Avgörande slag undveks medan manövrering blev huvudsak. Militär förrådshållning ersatte i hög grad plundring; arméernas förflyttningar planerades utifrån förrådsbaser. Mer än fem dagars marsch från en sådan bas borde en armé inte befinna sig, och nya baser tog tid att bygga upp. Förrådshållningen medförde att civilbefolkningen i princip skonades från plundring.

Konkret kan om denna tid sägas att en Marlborough krigade hårt men inte så brutalt. Och Moritz av Sachsen (1696-1750) var en fältherre som sa att man kunde vinna krig huvudsakligen genom att manövrera, inte strida (Beaufre 1966 s 58). Nå, under denna tid gick det, eftersom Europa var krigstrött efter trettioåriga kriget; eftersom man var i en intervall mellan två totalkrigs-perioder. Det är i detta ljus man bör se alla dessa tronföljdskrig (de pfalziska, spanska, polska, österrikiska) och sjuårskriget. Man hade till exempel Preussen på fallrepet i slutet av det sistnämnda men man underlät att härja det med eld och svärd. Det tycks under epoken finnas ett "gentlemen's agreement", medvetet eller inte, att hålla krigen begränsade. "Kabinettspolitik" var ett namn på den rådande stilen. Ett schackrande och manövrerande med små steg. Man kan säga att Europa under denna intervallepok undermedvetet räddes 30-åriga krigets spöke och gjorde vad det kan för att undvika det.

Denna småstegspolitik slogs i spillror när den franska republiken översvämmade Europa med sina massarméer i slutet av 1700-talet. Åter hade vi totalt krig. Krig med plundringar och förödelse, symboliserat av att Napoleon marscherade utan tross (jämför här Wallenstein som sa att arméer över en viss storlek föder sig själva...). Plundring av konst blev vanligt igen under dessa koalitionskrig (konstplundring som fenomen behandlas utförligare nedan).

En symbol för den brutala tidsandan är när fransmännen 1806 intog Lübeck och utsatte staden för tre dagars plundring, vilket inte är lite. Cry havoc, and let slip the dogs of war...! Bland annat härjades det hus som tillhörde en viss Friedrich Philipp Victor von Moltke, far till de senare berömde Helmuth von Moltke, segraren vid Sedan 1870. (källa Moltkeboken).

Man finner sig, som sagt, åter vara inbegripen i ett totalt krig. Alla den franska nationens resurser inriktades på kriget. 1793 drev massutskrivningar den franska republikens armé upp till en miljon man. Och kunde fienden inte besegras militärt skulle han krossas ekonomiskt. Detta kännetecknar för mig det totala kriget. Kan man tänka sig exempelvis det österrikiska tronföljdskriget med alleuropeisk varublockad, medborgararméer och en krigsminister Carnot arbetande dag och natt för att organisera landet i krig? Nej, det kan man inte, för det österrikiska tronföljdskriget var ett begränsat krig. Revolutionskriget var totalt.

Ett citat typiskt för dessa år var den engelske statsmannen Pitts yttrande efter Austerlitz: "Roll up that map; it will not be wanted these ten years." Detta symboliserar för mig ett läge av "Europa i stöpsleven, kabinettspolitikens död". En situation sådan som det totala kriget alstrar.

Typiskt för totalkrigsepoken är att de freder man sluter är "Nikiasfreder". Med "Nikiasfred" menas en uppgörelse med högst temporär varaktighet. Termen kommer alltså från Peloponnesiska kriget, varom mer nedan. "Nikiasfreder" slutna under koalitionskrigen är i mina ögon alla de som slöts från 1797 till och med 1809: Campo Formio, Lunéville, Amiens, Tilsit och Schönbrunn.




4.

Med Wienkongressen 1815 började en ny epok, huvudsakligen fredlig, och de krig som utkämpades var återigen begränsade. Preussens krig 1864-71 var nog så totala för det landet, men länder som inte hotades undvek att intervenera. Man ville inte ha ett alleuropeiskt krig på halsen igen; därtill hade man koaltionskrigen i alltför färskt minne.

Krimkriget och fransk-österrikiska kriget hade något av 1700-talets kabinettskrig över sig, enligt Alf W. Johansson (1994). Och de preussiska krigen hade sina kabinettsartade, "begränsade-krig"-inslag. Såsom det synbarligen kontrollerade diplomatiska spelet, schackdragen som går Bismarck vägen (även om han så klart inte planerade allt i förväg). Samt det faktum att man inte höll någon segerparad genom Wien 1866 -- och att den som hölls i Paris 1871 var synnerligen begränsad, allt på Bismarcks inrådan. Han var ingen total krigare, han ville begränsa de hårda känslorna, och denna tid möjliggjorde dylika band på känslorna. Det var en tid av begränsade krig. Sentimentet var sådant. Man hade koalitionskrigen i alltför färskt minne för att vilja ha det totala, alleuropeiska kriget tillbaka.

Tiden efter 1815 påminner starkt om tiden efter 1945 (föga förvånande, det är ju samma läge i cykeln med "efter Actium"-stämning): två maktblock framträder, varande till Krimkriget, ett öst och ett västblock: Ryssland, Preussen och Österrike respektive England och Frankrike. En viss likhet alltså med det kalla krigets öst och väst, eller hur -- kalla kriget, som var ennan tid av begränsade krig. Post-1945 som "efter Actium", remember...! (För detaljer om denna 1800-talets blockpolitik, se Andolf 1976 s 106 ff. Det var ju annars så att Ludvig Filip på Talleyrands inrådan närmade sig England och en "Entente Cordiale" till allt utom namnet kom till stånd. Sedan gick man skilda vägar (men man blev för den skull inte fiender) för att först 1904 formligen ingå sin Entente Cordiale. Ryssland, Österrike och Preussen kan fram till 1850 sägas vara en konservativ allians.)

1914 bröt det totala kriget ut igen. "Nu släckas ljusen i Europa och vi ser dem inte tändas mer i vår tid", sa lord Grey -- med rätta. Kriget varade inte bara fyra år, det varade i 31 år som jag utvecklat ovan. Versailles var ju "... inte ett fredsavtal, det är ett vapenstillestånd på 20 år" som Ferdinand Foch sa.

Med andra ord, Versailles var en Nikiasfred. Ännu en slående indikation på detta är en skämtteckning från den tid det begav sig. De som dikterat freden som fjättrade Tyskland i evig förnedring, "de fyra stora," Lloyd George, Woodrow Wilson, V. E. Orlando och Clemenceau, kommer ut ur sessionssalen ifråga och får se en pojke gråta i ett hörn. Clemenceau säger, "Curious, I seem to hear a child weeping!" Pojken har "årsklass 1940" skrivet ovanför sig, med betydelsen att denne kommer att få gå i krig om 20 år tack vare fredens hårdhet, dess karaktär av blott temporär lösning. Rubriken på teckningen är: "Peace and Future Cannon Fodder".

Det var en Nikiasfred, en tillfällig uppgörelse i en period av totalt krig. Tyskland hade trots freden ännu inte sett sig besegrade. Man ville ha makten i Europa och startade därför kriget igen, stegvis (Rhenlandet, Sudetlandet, Tjeckoslovakien, Polen), liksom det hade slutat stegvis 1918-1922. USA och England beslutade sig med tiden för att stå emot Tyskland och se fiendens "ovillkorliga kapitulation". Något man förvisso fått kritik för -- "så oförsonligt!". Men något annat kan man inte strida för när det är totalt krig. Peloponnesiska kriget slutade på samma sätt; den Sparta-ledda alliansen tvingade Athen till villkorslös kapitulation.

Efter 1945 har det i huvudsak rått fred i Europa. De konflikter som varit har förts med begränsade medel, i så måtto att krigförande parter inte använt allt de har. Ett exempel, kanske extremt, torde vara att Nato inte använde kärnvapen när det intervenerade i Jugoslavien. Inte heller i Vietnam och Irak änvände man dem, även om man lär ha hotat med dem. Allmänt om tiden post-1945 är det väl så att det rått en viss krigströtthet; ingen regim, varken i öst eller väst, har kunnat mobilisera befolkningen för ansträngningar av världskrigsdimensioner. Inte minst detta är viktigt när man betraktar tiden efter 1945 i Europa.

Och efter 2011-2012 anser jag att storkrig är omöjligt. Se här. Så mönstret med krigscykler ovan kan inte tillämpas numera. Lyckligtvis.




5. Konstplundring

Låt oss nu titta närmare på ett kännetecken för det totala kriget, antytt ovan: konstplundring. Kanske kan denna specialgranskning belysa det komplexa fenomen som det totala kriget är.

. Sverige plundrade rätt friskt från kejsardömet i slutskedet av trettioåriga kriget, i samband med stormningen av Prag. Bland annat böcker såsom Silverbiblen och bronsstatyer som idag står i Drottningholms slottspark.

. Under 1700-talets krig förekom enligt Boberg 1985 föga plundring av konst och litteratur. Konstintresserade furstar köpte sina objekt istället för att röva dem. Fredrik den store intog ju Dresden två gånger men lät konstsamlingarna vara ifred. Och ryssar och österrikare som trängde in i Berlin 1760 lämnade då dess konstföremål i fred.

. Koalitionskrigen däremot såg en ny våg av konstplundring. Vägröjare för denna stil var Napoleon som 1795-99 krigade i Italien på den franska republikens anstiftan. Förutom att pressa ur de italienska staterna reda pengar i form av "kontributioner" så plundrades konstföremål och manuskript som fördes till Paris. Och (enligt Boberg 1973) fick Napoleon order av franska regeringen ("direktoriet") att göra detta. Louvrens konstmuseum blev förvaringen för många av dessa objekt. Och Frankrike tvingades lämna igen många av dem efter 1815. Detta var en av de få punkter där under fredsförhandlingarna Talleyrand var oense med Wellington, sägs det.

. Om Napoleonkrigens plundringsstil kan man läsa i Dumrath (1899). "Kriget skulle föda kriget" sas det. Det var för armén inte tal om att ha förrådsbaser eller betala för sig. Plundring ansågs som soldatens rätt. Armén plundrade, officerare plundrade, soldater plundrade. I denna atmosfär ansågs det även rätt för generaler att ta för sig, inklusive genom konstplundring. Ett exempel är marskalk Soult som såsom prokonsul i Andalusien samlade på sig konstföremål, bland annat Murillos madonna som han sedan sålde till Louvren för dyra pengar.

. Att Nazityskland plundrade konst under andra världskriget, och fick lämna igen det 1945, är allmänt känt. Göring tog ju för sig en del. Ryssland tog även en del konst av Tyskland 1945 som informellt skadestånd, såsom "bärnstensrummet" of Preussian fame.




6.

Fredrik den store lär ha sagt om krigshistorien att förhållanden kan vara likartade men sällan identiska. Detta om krigskonsten, om striden per se, konsten att vinna fältslag. Men för krigshistorien i vid mening gäller samma tendens, man ser vissa drag återkomma utan att förhållandena är identiska.

Detta kan bli en tumregel när det cykliska synsättet ska tillämpas. De totala krigen liknar varandra men är inte identiska, på samma sätt som de långa perioderna av fred liknar varandra utan att vara identiska. Man skulle i så fall kunna säga att historien är cyklisk, inte i den meningen att allt återkommer, utan i så måtto att utvecklingen går framåt i en spiralrörelse. Exempelvis liknar tiden efter 1945 tiden efter 1815 -- men -- de mellanliggande 130 åren kan för den skull inte ignoreras, 1945 är inte samma punkt som 1815.

Få i historikersamfundet tycks vilja anlägga något som helst cykliskt betraktelsesätt på historien. Istället gäller med varianter den linjärt eskatologiska modellen, där allting utvecklas linjärt och steg för steg mot någon dunkel fulländning, vare sig sedd som katastrof eller himmelrike. Är man vänster ser man ljust på läget, allt blir bättre, är man höger ser man mörkare på saker. Den linjära synen har man dock gemensam. Cykliskt synsätt existerar inte, det är en nullitet och absurditet bland mainstreamforskare.

Man ser det hela linjärt. Och därför, vill jag mena, ser så få likheterna mellan exempelvis perioden 1648-1792 och 1815-1914: "intervaller" enligt mitt system, perioder med begränsade krig. Poletten trillar inte ner. Nej, istället söker man ad hoc-förklaringar, som att den förra periodens anda förklaras med upplysningsidéernas välgörande verkan, den senare med Wienkongressen och "den europeiska koncerten". Men upplysningsidéerna brukar också användas för att förklara koalitionskrigens brutalitet...!

Att man, för att belysa fredsperioderna både efter trettioåriga kriget och koalitionskrigen, använder förklaringen krigströtthet, en medvetenhet om vad det totala kriget är och en outtalad vilja att förhindra detta, det har jag aldrig stött på i litteraturen. Den kan skymta, som i Alf W. Johanssons "Europas krig", men den dominerar aldrig. Nej, som antytt kan inte samma förklaring tillämpas på två skilda men likartade perioder med det linjära synsättet, eftersom med detta allting utvecklas, förändras, blir med tiden irreversibelt annorlunda.

Ännu ett exempel på ad hoc-förklaringarnas välde i avsaknad av cyklisk klarsyn, är hur man förklarar förekomst av plundringar. Det har till exempel sagts att det trettioåriga krigets plundringar berodde på att regementena värvades av överstarna själva, inte av staten. Men under koalitionskrigen sattes regementena upp av staten men det hindrade dem minsann inte från att plundra, med de franska revolutionshärarna som paradexempel. Själva direktoriet beordrade ju Napoleon att plundra Italien på konst. Då får man hitta på en annan förklaring, som revolutionsidéernas inflytande eller vad det kan vara. Att säga att det berodde på det totala krigets omvälvning av sederna, "disruption of the social fabric" i båda fallen -- det tycks ingen kunna tänka sig.




Coda

Under antiken utkämpades det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Athen. Det varade 431-404 f Kr, 27 år. Det var ett för sin tid totalt krig av den typ jag behandlat ovan, med inslag som ödeläggelse av landsbygd, demagoger, belägrade städer och allmän förbittring. Och det hela slutade med villkorslös kapitulation för Athen. Så ni ser: detta med förödande 30-årskrig är inte ett fenomen som bara hör nya tiden till.

Att utöver detta söka utröna veritabla krigscykler under antiken må vara vanskligt. Men visst fanns det fler totala krig då än det peloponnesiska: första och andra puniska krigen, "Medelhavskriget" 168-133 och inbördeskriget 49-31 var nog så totala krig om ni frågar mig. Jag har redan nämnt tropen "efter Actium", syftande på det sjöslag som lyktade inbördeskriget och inledde kejsardömets Pax Romana. Och 1945 sa ju en viss Ernst Jünger passande nog i sin dagbok att vi nu befinner oss "efter Actium". Det är känslan av en epok som passerar, en tid av totalt krig som lyktar.

Peloponnesiska kriget är som jag sa i början rätt användbart som mall för det totala kriget. Jag återvänder här till begreppet Nikiasfred. Efter ett par års strider i peloponnesiska kriget slöt nämligen Sparta och Athen fred, mäklat av athenaren Nikias. Men freden varade inte. Den visade sig blott provisorisk. I så fall kan man återigen säga om våra europeiska krig att Amiensfreden och Versaillesfreden var typiska Nikiasfreder.

Beträffande antiken kan avslutningsvis en mytologisk reflektion göras. Om vi säger att det totala kriget har en omvälvande karaktär, att det är ett krig av den typ som "förstör spelet", ett krig som lever sitt eget liv, kan detta sägas vara ett krig i Ares' anda. Denne gud stod ju för den oordnade striden medan en Pallas Athena stod för den ordnade, regelmässiga striden. Och i den mån någon planerar ett krig så är det hennes krig man vill ha: begränsade krig, strategi, överblickbarhet -- och inte totala krig, förödande krig, krig som förstör arméer och ändrar historiens gång.




Tid av totalt krig
. "Areskrig"
. "bryta och böja" (Clausewitz)
. plundring av konst
. regelmässig plundring av förnödenheter
. stora fältslag, stora arméer
. freder som sluts i tider av totalt krig tender att vara av typen "Nikias-fred"
. slutar med slag typ "Actium" och en attityd av "villkorslös kapitulation" mot den förlorande

Tid av begränsat krig
. "Pallas Athena-krig"
. "observera och förhandla" (Clausewitz)
. krigföring som "manövreringskonst"
. arméerna betalar för sina förnödenheter
. kabinettspolitik
. reducering av arméernas storlek
. inleds med "efter Actium"-atmosfär




Litteratur
Andolf, Göran: Historien mellan 1815 och 1870. Stockholm: Esselte studium 1976
Beaufre, André: Modern strategi för fred och krig (Introduction à la strategie, 1963) Stockholm: Prisma 1966
Boberg, Stig: 1700-talets historia. Stockholm: Esselte studium 1973
Boberg, Stig: Upplysningstiden. Stockholm: Bonnier 1985
Dumrath, O. H: Det XIX:e århundradet. Stockholm. Geber 1899
Johansson, Alf W: Europas krig. Stockholm: Tiden 1989
Kluge, Alexander: Slaget. Stockholm: Norstedts 1964
Moltke, Helmuth von: Lefnadssaga, bref, tal m.m. Sine loco et anno
Montgomery of Alamein: Krigskonstens historia (A History of Warfare, 1968). Militärlitteraturföreningen: Lund 1970
Weibull, Curt: Historiska problem och utvecklingslinjer. Stockholm: Aldus / Bonnier 1962




Relaterat
Inga fler storkrig idag
Det röda massanfallet

Skämta inte om Hitler, då är karriären över

Härmed en titt på Lars von Trier som riskerade att hamna inför rätta -- för att ha på skämt ha sagt, ”Jag förstår till viss del Hitler, jag kan sympatisera med honom lite grand”...

Det finns en dansk filmregissör som heter Lars von Trier. Han har nyligen förhörts av dansk polis. Det skriver SvD idag. Och vidare:

Förhöret skedde på begäran av åklagarmyndigheten i Grasse i Frankrike, som vill undersöka om von Trier överträtt fransk lag. Han misstänks för att ha förhärligat krigsförbrytelser, skriver den danska nyhetsbyrån Ritzau."

Det var under presskonferensen i samband att hans film ”Melancholia” visades på filmfestivalen i Cannes i maj, som den danske filmskaparen bland annat sade ”Jag förstår till viss del Hitler, jag kan sympatisera med honom lite grand”.

Sedan uppstod kaos och kakafoni. En mediakarusell av sedvanligt slag tog vid med upprörda kommentarer hit och dit. Ett spel för gallerierna? Nja, Trier fick rejält på tafsen och förklarades ”persona non grata” av arrangörerna. Han hade brutit ett tabu.

von Trier hamnade ute i kylan, blev varg i veum. Och hans förklaringar har varit lite lama. Att säga att allt var skämt har liksom inte tagit skruv. Och den franska anklagelsen har ytterligare skärrat honom. SvD:

Mot bakgrund av anklagelsen säger nu Lars von Trier i ett pressmeddelande att han ”måste inse att han inte äger förmågan att uttrycka sig otvetydigt”.

- Jag har därför beslutat att jag från och med i dag avhåller mig från varje offentligt uttalande, säger han i pressmeddelandet.

- Jag kommer från och med nu bara att koncentrera mig på mina filmer.

Så vad är min kommentar till detta? Primärt skulle jag vilja säga att von Trier är naiv. Han är ingen ordets man. Han är filmare. Därför fattar han inte de oskrivna reglerna för det offentliga samtalet. Hitler nämner man inte ostraffat! Det vet väl alla som läst en dagstidning i sitt liv. Alla med koll på debatten och opinionsläget vet det.

Det åsido: den franska domstolen överreagerar tycker jag. Ett missriktat skämt som leder till "misstänkt för att ha förhärligat krigsförbrytelser"...? Sickna primadonnafasoner. Jag menar, om en Natalie Portman slutar anlita modeskaparen Galliano för att denne också "förhärligat Hitler", det är på en lite annan nivå. Judinnan Portman tog illa upp och sa f--k off. Det var hon väl i sin rätt att göra. Men att dra en sak till domstol som i fallet von Trier?

In toto ser vi här ett uppskruvat sentiment, ett lättretat samhällsklimat. Håll dig i ledet, skämta inte! Det kan kosta dig karriären.

Det är som med Muhammedteckningar: man får inte skämta om Muhammed. Då får man en fatwa på sig. Och man får inte tala väl om Hitler ens på skämt. Då får man en västlig fatwa på sig, en PK-fatwa utfärdad av media och domstolar.

Kom ihåg det, fränder medborgare där ute.

Slutreflektion: vad tur att David Bowie inte turnerar längre. Hade han idag sagt sin 1975-replik, den om Hitler som varandes den första stora rockstjärnan (eftersom han visste hur man domderar massauditorier), så hade Bowie helt enkelt spärrats in på livstid. Garanterat. Toleransen för tvetydiga uttalanden finns helt enkelt inte längre. Vi lever i en humorbefriad, enkelspårig demonokrati som ser spöken på ljusa dagen och låter sig styras av dem.




Relaterat
ab
Edit 6/10: oberoende av mig har Gotiska Klubben skrivit om detta. Han har även ett citat plus bild från Bowies "Victoria Station Incident" i maj 1976.

Bild: "Grosse Halle", planlagt av Hitler som praktbygge i ett efter kriget omdanat Berlin.

Svensson: Rosen i Solgläntan (novell)

Min farmor brukade berätta sagor för mig. Ibland handlade de om Rokkana, en främmande dimension med tjusande berg, smäktande sjöar och susande skogar. Med tiden fann jag själv vägen till detta Rokkana; jag vandrade runt i dess "förundrans länder" och fann stoff till egna sagor och berättelser. Omsider skrev jag ner dem. Härmed en rokkansk saga.

En hjälte var ute och red i Rokkana på jakt efter Rosen Som Aldrig Vissnar. Uppdragsgivare var en vesäll kung han hamnat i tjänst hos, en pungslående Preben som överfallit honom när han red genom dennes rike. Han hade låtit sina trupper föra honom till slottet, och väl där sa han kort och gott: hämta mig Rosen eller så dödar jag dig.

Blasko - så hette vår hjälte - gick motvilligt med på det hela. Han red ut och började leta efter Rosen. För att få en bild av denna vår hjälte kan sägas att han var helt klädd i grå vadmal. Det var hans signum. Han kallades stundom "Den grå riddaren". - Blasko sökte Rosen. Omsider fick han veta att den växte i Solgläntan, även känd som Esperian. På vägen till Solgläntan kom han en dag till en brinnande flod, kallad Belibimba eller Brinnande floden. En gåtfull man i en båt av järn rodde honom över, med häst och allt. Färjkarlens namn var Thonon. När han rott över sa han:

- Haha, du är lurad! För att komma tillbaks måste du åka med mig igen, men då ska jag överlåta sysslan på dig! Du ska bli fast här i evighet, så som jag har varit dömd till denna syssla!

- Aj då, sa Blasko, det var illa. Nåväl, vi får ta det där sedan för nu ska jag finna Rosen Som Aldrig Vissnar.

Han red iväg och tänkte: bra att jag passerat floden för gläntan ska ligga bortom denna, sägs det. Passera Belibimba så är du snart i Esperian. Men dessförinnan ska man visst komma till byn Huger och därefter till staden Mosicca.

Blasko red vidare. Och innan gläntan nåddes kom han mycket riktigt till en by, en samling gårdar längs en bygata. Det var Huger. Det var av allt att döma en välmående by för alla hus var tjärade och hade ornamenterade fönsterluckor, grönmålade dörrar och spåntak. Men trots det var byborna ledsna.

- Varför är ni ledsna? sporde Blasko. En man i vadmal och slokhatt svarade:

- Vårt guldäppelträd ger inte frukt längre.

Härvid pekade han på en gård i byns mitt där det växte ett träd. Trädet, rätt likt en lönn, var fullkomligt kalt och förtorkat.

- Jag vet inte hur ni ska göra, sa Blasko sanningsenligt. Men jag kanske kommer på något för jag återvänder strax.

Blasko red vidare och kom så till en större by, rent av en stad. Den hade flera kvarter med korsvirkeshus och stenhus, kullerstensgator och en brunn på ett torg: det var Mosicca. Men folket han mötte var även här sorgsna. Hjälten frågade varför. På detta svarade en fet man i barett, slängkappa och knäbyxor:

- Vår brunn har sinat. Vad ska vi göra?

Hjälten red fram, såg ner i schaktet och såg att botten bara bestod av sten. Han skakade på huvudet och sa:

- Aj aj då. Jag får fundera på saken, kanske jag kommer på något. För jag återkommer strax!

Han red vidare och funderade på sitt äventyr. Sickna gåtor va, hur ska jag lösa dem? Men kommer tid kommer råd.

Vad det led löpte vägen in i en skog. Dess träd växte förhållandevis tätt; man såg både granar, aspar och björkar samt videsly, nyponbuskar och ormbunkar. Och ingen skog utan djurliv; i kronorna hörde man en koltrast sjunga, enstaka humlor flög och samlade nektar till sin hummelhonung och ibland såg man en hare stanna upp mellan några träd innan den försvann.

Han red under tystnad en stund. Plötsligt nådde han en blomsteräng. På högra sidan farvägen såg man en skylt, en träskylt på en påle nerslagen i marken. Blasko red närmare, böjde sig ner och läste:

"Följ denna stig så kommer du till Solgläntan, även känd som Esperian."

Solgläntan! tänkte Blasko. Esperian! Men det är ju precis platsen jag söker! Och skyltat och allt!

Han slängde benet över hästens manke och hoppade ner på marken, lämnade sin häst att beta gräs, tog ett djupt andetag och slog in på stigen till Solgläntan. Äntligen, tänkte han, mitt sökande närmar sig sitt slut... kanske finner jag här rosen, denna sägenskimrande Ros Som Aldrig Vissnar...

- - -

Blasko följde stigen in i den gåtfulla, fridfulla skogen och kände det som om han inte hade ett problem i världen. Och vad det led rundade en krök på stigen och kom ut i en glänta, och i gläntans mitt såg han något som glänste. Han gick fram böjde sig ner och såg att det var en gyllene ros, underbart vacker, skinande som solen. Han kände på den; den var mjuk som en levande växt, men lystern var inte att ta miste på, det var guld.

Han drabbades av ett ögonblicks tvekan: vad gör jag nu? Ska jag verkligen plocka denna vackra växt? Vore inte det helgerån? Men då sa en röst:

- Plocka mig!

- Vad? sa hjälten.

- Du hörde mig, sa rosen - för det var den -, plocka mig! Du har sökt mig vida omkring och nu har du hittat mig!

- Aha, du kan tala!

- Ja visst, sa blomman. Men jag känner också på mig att du har några frågor; passa på och ställ dem nu, för när du plockat mig kan jag inte längre tala.

- Gott, sa Blasko. Jag passerade på vägen hit en by med ett guldäppelträd som inte gav frukt; vad är problemet?

- En mus ligger och gnager på roten; döda musen så ska trädet åter ge äpplen.

- Tack. Sedan såg jag en stad med en brunn som sinat; vad är problemet?

- Under en sten i brunnen bor en padda; döda paddan så ska brunnen åter ge vatten.

- Åhå, tack, sa Blasko.

Sedan frågade han hur han skulle göra med Thonon, färjkarlen som hotat att överlåta sitt ämbete på honom. Rosen gav ett svar även på detta.

- Tack ros för dina råd, sa hjälten, nu plockar jag dig!

- Härligt, sa rosen.

Hjälten fattade stjälken och knipsade av den med blotta fingarna, tog rosen, höll upp den mot solen och strålade ikapp med dess sken. I samma stund hände något märkligt; där rosen vuxit sköt en ny, likadan blomma upp, lika vacker och lika gyllene.

- Det var konstigt, sa han för sig själv. Men den finns där förstås för näste äventyrare som får ett liknande uppdrag. Eller så är det bara så att det ska växa en gyllene ros här, skapelsen är inte komplett utan den.

- Det är så, sa den nya rosen: det ska alltid finnas en ros här som föremål för drömmar - allas drömmar.

- Jag förstår, sa Blasko. Så farväl växande gyllene ros i denna glänta; må du bli mål för en annan äventyrare, eller må du blomstra här i evigheters evighet!

- - -

Blasko stoppade den plockade rosen i en innerficka på kolten och gick stigen tillbaka. Tillbaka vid ängen fann han sin häst, besteg denna och red iväg i den soliga eftermiddagen. Så kom han till staden med den sinade brunnen, Mosicca. Vår hjälte red rakt in på torget, kallade baskermannen till sig och sa:

- Jag har lösningen på ert bekymmer. Under en sten i brunnen bor en padda. Om ni dödar denna padda kommer brunnen att ge vatten igen.

Man lät genast ordna rep för att fira ner en smal, modig man till brunnens botten. Väl där vände han på stenarna, fann paddan och dödade den med en hirschfängare. I samma stund började vattnet flöda och mannen hissades upp.

Alla kunde snart se att brunnen gav vatten igen. Man hurrade för riddaren och bjöd honom på en festmåltid i stadens rådhus. Där undfägnades han med god, fet mat. Trött av måltiden beslöt han att övernatta där och nästa dag lämnade han staden till allmänt jubel.

Han kom så till byn med det förtorkade trädet, byn Huger. Mannen med slokhatt träffades på. Till denne sa Blasko:

- Svaret på lösningen med ert vissnade träd är att en mus gnager på roten. Döda musen så ska trädet åter ge frukt.

Man ordnade fram spadar och började gräva runt trädets rot. Snart fann man den lömska musen och dödade denne med ett spadhugg. I samma ögonblick började trädet grönska och bära gyllene äpplen.

- Varsågod, sa mannen i slokhatten, ta ett guldäpple som tack!

Blasko såg på det glänsande gula äpple som räcktes honom och tänkte: guldros, guldäpple, ingen dålig skörd.

- Tack, odalman. Men nu måste jag vidare.

Han stoppade äpplet i sin andra innerficka och red vidare mot Belibimba, den brinnande floden. Väl där mötte han Thonon, färjkarlen, som väntade med sin båt:

- Ro över mig så ska vi göra upp sedan, sa Blasko.

- Gott, sa Thonon.

Hjälte och häst klev ombord och roddes över Brinnande floden. Väl över lopp Blasko i land med sin pålle, räckte lång näsa åt Thonon och red iväg. Detta var det råd rosen gett vår Blasko: att för allt i världen inte ta emot den andres åra, då skulle allt vara förlorat.

Så Blasko red tillbaks till den kung som tvingat honom hämta rosen, kung Preben. Och väl i tronsalen tog Preben emot rosen.

Då steg en hovman fram och sa till kungen:

- Det sägs att om man tar bladen från ett flertal dylika rosor, mal dem och utvinner rosenolja, så får man ett livselixir: en dryck som gör en odödlig!

Kungen nickade åt detta. Han frågade Blasko var han funnit rosen, om det fanns fler - och det fanns det förvisso sa Blasko, det växte ju upp en ny sedan han plockat den första. Han tänkte: detta blir ett bra sätt för mig att ge igen på denne vesälle kung jag tjänar, denna pungsugande nidung, denna nattsvala! Så Blasko gav honom vägen till Belibimba, till Brinnande floden - och kungen, sugen på fler rosor, fler exemplar av denna den eviga rosen, eftersom bladen i viss mängd alltså kunde alstra ett livselixir, gav sig av till den Brinnande floden och Solgläntan bortom den, till Belibimba och Esperian.

Preben red iväg på en grå häst, red iväg med hermelinsmantel och kungakrona på huvudet. Men väl vid floden räckte honom Thonon åran så att han, kungen, blev fast för evigt som färjkarl medan Thonon själv lopp i land och blev en fri man.

Blasko var för sin del nöjd med att ha straffat kungen på så vis; kungen hade ju oprovocerat överfallit vår hjälte när denne red genom Prebens rike. Sedan hade han hotat honom till livet om han inte fann Rosen. Så går det; som man bäddar får man ligga.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf