Alexander Bard är en klok man

Först hette han Magnus Bard. Sedan Barbie. Sedan Alexander Bard. Hur som helst: den mannen har sina ess i rockärmen.

Alexander Bard är artist, låtskrivare och opinionsbildare. I mars intervjuades han i SVT. Frågan gällde om Bert Karlsson vore en farlig rasist för att han sagt "neger". Bard tonade ner det hela och sa att folk som öppet säger neger inte är farliga. Helt rätt tycker jag. Bert är som person en normal svensk som inte är så känslig för språk och ordvalörer som de övre medelklasstyper (= ÖMK) som styr det offentliga samtalet. Själv säger jag ibland "neger" för att provocera samma ÖMK-typer, som att säga negerboll istället för alla spaka synonymer (chokladboll etc).

För Bards replik, kolla denna Fria Tider-länk. Kanske har den ännu en fungerande länk till SVT-klippet. Det är en rätt snygg fotparad, en unik röst för sans och måtta i ett lättstört mediaklimat.

Bard sa alltså: "Säga neger är inte farligt". Och denna Bards marginella replik mot PK-ism kan ses som del i ett fenomen. Jag brukar kalla det sprickorna i muren. Det är när etablissemangsfigurer och elitjournalister inser PK-projektets tomhet och multikultipropagandans lögner. Det är när Ulf Nilson, Marcus Birro, Janne Josefsson med flera gör avbön och skriver sanningen om massinvandring och utarmning. Och ännu en figur har sällat sig till skaran på sistone, en musiker likt Bard: rocksångaren Roger Daltrey från The Who. Nyligen (15 juli) tog han bladet från munnen i Daily Mail:

When it comes to British politics he has a lot to say. A lifelong Labour voter, he’s disgusted by the last Government. ‘I was appalled at what Labour did to the working class — mass immigration, where people were allowed to come here and undercut our working class,’ says Roger.

‘It’s fine to say everybody can come into your country, but everybody should work towards a standard of living expected by people who live here. Not come here, live 20 to a room, pay no tax, send money home and undercut every builder in London. They slaughtered the working class in this country. I hate them for it because it is always the little man who is hurt badly. It’s terrible. It frustrates me.

För att anspela på en Who-låt: He Won't Get Fooled Again. Daltrey har fått nog av PK-medias lögner. Massivandringen är ett hot och måste upphöra.

- - -

Jag undersöker i detta inlägg fenomenet "sprickorna i muren". Som sagt är det när offentliga personer börjar ifrågasätta PK och tala förnuftigt. Bard och Daltrey kan ses som lite udda exempel. Men vi har även rena elitfigurer. Ett av de första svenska högdjuren som ställde sig frågande till att man inte fick kritisera invandring var Harry Schein. En tid före det han dog var han på radio där han bland annat ifrågasatte att många äldre MENA-invandrare inte kan svenska. I studion satt några yngre PK-fanatiker som beklagade att den fine Harry Schein nu blivit reaktionär, genom sina nya åsikter ökar han diskrimineringen. På vilket Schein utbrast. ”Diskriminering! Jag har slagits mot diskrimineringen innan du ens var född, innan du ens var påtänkt!”

17/2 i år sa Kjell-Albin Abrahamsson i Skånskan apropå Scheins pionjärgärning:

Det är i dagarna fem år sedan Harrys röst tystnade. Vi får nöja oss med hans böcker och en samling gulnade tidningskrönikor.

I boken "Och vi som ville så väl" (1996) skriver han: ‘Det mångkulturella samhället fungerar ingenstans – det visar historien.’ Jag minns hur jag hajade till vid läsningen och gjorde en tjock understrykning, utropstecken och frågetecken. Ett sånt påstående i mitten av 90-talet – när etnogullandet stod i zenit i Sverige samtidigt som kriget rasade som värst i det mångkulturella paradiset Jugoslavien – var verkligen att sätta sig på tvären. De senaste veckorna har alla Europas stora ledare sagt det, Storbritanniens premiärminister David Cameron, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy: Multikulturalismen fungerar inte.

Fler högdjur som mer eller mindre övergivit PK, som iaf börjat kritisera invandring, flathet mot kriminella invandrare osv, är Marcus Birro, Janne Josefsson, Leif G W Persson, Ulf Nilson. De är förhållandevis få men de är viktiga. Det är exempel på sprickor i muren som inte går att laga.

Josefsson är förstås ett paradexempel. Jag ska därför avsluta detta inlägg med hans BEKÄNNELSE. 10/2 2008 lät han sig nämligen intervjuas av Helsingborgs Dagblads Torgny Nilsson. Josefssons utsaga är mycket talande. Tur att folk kopplar på hjärnan och tänker; kan Josefsson kan fler av hans kolleger. HD:

Han [Josefsson] ser två hot mot den seriösa undersökande journalistiken. Den första är att den politiska makten nu anlitar pr-konsulter för att försvåra den undersökande journalistik de i andra sammanhang hyllar. Den andra är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

- Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på dem som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Den likriktningen inom media återkommer han till gång på gång. Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron. 


- Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka.


Han är själv skyldig till en liknande enögdhet. Hans metoder är hårda och ibland har han i efterhand upptäckt att han gått för långt. I ett reportage om alkoholister runt ett torg fick han en affärsinnehavare att uttrycka sig oerhört föraktfullt om de utslagna. Mannen fick sjukskriva sig efter reportaget. Janne Josefsson menar att han inte förmedlade hela bilden i sitt reportage.


- Jag tycker att jag svek mitt uppdrag och mannen genom att inte tillräckligt tydliggöra honom. Jag försökte inte förstå hur han bryts ned av alkisar som kommer in, snor grejer och ställer till ett helvete för honom, som ska försörja sin familj på detta. Det var ett svek mot honom och mot journalistiken. Om jag tvingas flytta in i en loftgång där jag bor granne med knarkare och har en tre- fyraårig grabb som jag inte vågar släppa ut, hur länge har jag ett civiliserat, liberalt tänkande?

Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
dn dn svd svd svd svd svd svd svd

Målning: Robert Svensson

Reinfeldt talar till folket

Fredrik Reinfeldt har en text i SvD idag. Där talar han lugnande till folket i kölvattnet av Breiviks dåd. Det är nog bra av statsministern. Dock är hans allmänna framtoning, eller BRIST på framtoning denna vecka efter Utöya, det som slår en. Det påminner om Göran Perssons mediokra insatser efter Thailandtsunamin 2004: han tog på sig en svart slips, det var ungefär allt... Istället var det kungens tal som nådde fram i den kris som var då. Carl Gustav läste inte manus, han relaterade dem som dött till sin egen situation där han som barn förlorade sin far. Detta tal, denna insats bör vi komma ihåg när kungen idag jagas med blåslampa för sina kvinnoaffärer.

Kungen gjorde skillnad där julen 2004. Så håller man tal, så når man fram: genom att utgå från sig själv. Statsministern saknar denna förmåga. Han kan vinna val, han kan läsa färdigskrivna tal, han kan "styra effektivt". Mycket mer är det inte.

Jag bara frågar: var var du Reinfeldt när folket behövde en lugnande röst, en samlande gestalt? Utöya lämnade folket i chock. Nu, en vecka efteråt, kommer livstecken från Rosenbad. Detta land saknar vitalt ledarskap, det har jag länge hävdat.

Nu läser jag i DN att fler än jag reagerat mot Reinfeldts tystnad strax efter dådet. Obama var mer alert i att ge kondoleanser och säga några ord.

Det är just det man måste göra, man måste "säga några ord". Det gör stor marginalnytta, "ger stor utväxling" som Ericssonchefen Svanberg skulle ha sagt.

Man kan kritisera Reinfeldt för detaljer i denna affär. Och detaljer är viktiga. Man måste ha något slags känsla för vad man bör göra, kunna göra det där lilla extra. Reinfeldt agerade förvisso direkt med formell hjälp till Norge och annat. Men man bör göra mer. Som statsminister har man dock tillgång till en talarstol. Man måste kunna tala utanför protokollet, kunna hänvisa till sig själv, vara lagom privat så där som kung Carl Gustav var i sitt Tsunamital. Men det är helt enkelt så att Reinfeldt saknar "det där lilla extra", det som gör en politiker till en Ledare och inte bara en tjänsteman som sitter av sin ämbetsperiod.




Relaterat
Konsten att hålla tal
Jag är nationalist
svd svd svd dn

Att vara nationalist idag

Förra veckan skedde terrordådet på Utöya i Norge. Och idag har polisen i Tyskland slagit till mot en högerextrem grupp som förberedde våldsdåd mot invandrare, "Standarte Württemberg" i Stuttgart. Jag räknar mig själv som högerman. Dock är jag en fredlig sådan. Så vad betyder dessa dåd för min metapolitiska verksamhet?

1.

Det har som sagt begåtts ett terrordåd i Norge. Lite senkommet säger jag: mourn the dead. Debattören Lisa Bjurwald försökte efter dådet att skuldbelägga alla högermän, i synnerhet SD. Alla invandringskritiker föreföll vara iskalla mördare som Breivik. Men denna taktik har, peppar-peppar, misslyckats. Mannen på gatan drogs inte med i svindeln. ”Sentimentet” tycks idag vara att Breivik åsido får vi inte strypa debatten, lägga locket på och förbjuda fri opinionsbildning.

Vi har den gångna veckan varit väldigt nära diktatur tror jag. Det viktiga vid ett dåd som detta är agerandet strax efter krisen, tolkningen av densamma och utnyttjandet av det chocktillstånd som råder. Reinfeldt hade nämligen i kölvattnet av Utöya kunna säga: ”På grund av dådet i Norge är rikets säkerhet i fara. Därför införs nu legitimation för bloggare, förbud för SD som parti samt ökad invandring för att tysta kritiker av Breiviks typ.” Nu gjorde han inte det. Iofs kan det fortfarande komma ”surt efter” i denna affär. Och fler syndrom à la ”extremhögern som spöke” kan vi få, som den militanta högergrupp man slog ner på i Tyskland idag. Men detta för PK-ismen så efterlängtade syndrom tjänar på ett plan samma syfte som Breivik: att skapa kontrast till oss metapolitiska, fredliga aktörer. Så eftersom vi fortfarande har yttrandefrihet i det här landet tänker jag fortsätta min metapolitiska kamp mot multikulti, PK-ism och massinvandring och för svenskhet, tro och tradition. Och jag gör det här med ett inlägg om NATIONALISM och vad stora andar genom tiderna sagt om det.

Jag är nämligen nationalist. Jag älskar mitt land. Varför älskar man då sitt land? Seneca sa: ”Man älskar sitt land, inte för att det är bra men för att det är ens eget.”. Seneca var för sin del stoisk och lugn men dödades vad det led av sin elev, kejsar Nero.

Men det ska inte handla om Nero eller död här. Det ska handla om citat som det nyssnämnda, epigram om nationalism, patriotism och att älska sitt land. Upprinnelsen var Senecas citat. När jag googlade det fann jag denna sajt. I det följande ges alltså några patriotiska citat med mina kommentarer. Dispositionen är ”allmänt” följt av ”amerikanskt”, ”krig” och ”kvinnligt”.

Sajten jag fann var på engelska. Senecas citat löd på detta språk: Men love their country, not because it is great, but because it is their own.

Men jag fann mer, mycket mer på denna webbsida. Häng med!




2.

Det handlar om patriotiska citat. Vad sägs om denna intrikata sak av George Santayana:

A man's feet must be planted in his country, but his eyes should survey the world.

Detta kan man kalla balans patriotism/kosmopolitism. Det ena utesluter inte det andra. Jag är präglad av svensk natur och historia, svenskt språk och odling, vilket blir den bas varifrån jag vandrar i alla möjliga länder på jorden och i universum.

Tjusiga rader av sällsport slag finner vi härnäst. Det är poesi av en poet, schvungfulla stilismer av en bredbladig fäktmästare:

Breathes there the man with soul so dead
Who never to himself hath said,
This is my own, my native land!
Whose heart hath ne'er within him burn'd
As home his footsteps he hath turn'd
From wandering on a foreign strand?
- Walter Scott

Inget finns att tillägga här. Detta är sant. Har man känsla i kroppen påverkas man av sitt land, gör man det inte är man antagligen en lobotomerad PK-robot. För övrigt minns jag en sf-berättelse som hette ”Breeds there a man” som jag har för mig skrevs av Asimov, vilket inte har något med detta att göra.

Kärlek är världens grund. Kärlek måste finnas. Man måste iaf älska sig själv – och sedan sitt land. Om man däremot bygger en världsbild på hat, skepticism och ironi har man till slut inget kvar. Detta säger Byron i ämnet: "He who loves not his country, can love nothing."

Och här är en bra sentens av Shakespeare, ord och inga visor:

Who is here so vile that he will not love his country?

3.

Här har vi tunga ord, särskilt gångbara 2011 då vi laddar upp inför tunga kriser med 2012 som magisk nollpunkt:

We fight in honorable fashion for the good of mankind; fearless of the future, unheeding of our individual fates, with unflinching hearts and undimmed eyes; we stand at Armageddon, and we battle for the Lord.
- Theodore Roosevelt

Vi stannar i USA. ”Stolthet, kärlek” är temat för vad en annan president har att säga oss:

I like to see a man proud of the place in which he lives. I like to see a man live so that his place will be proud of him.
- Abraham Lincoln

Land vs regering är temat för Mark Twains sentens: "Loyalty to the country always. Loyalty to the government when it deserves it." Det är en distinktion nödvädnig att göra. Jag ger inte fem öre för vår nuvarande regering; dock hedrar jag Sverige och dess politiska institutioner per se.




4.

Krigspatriotism hör också till ämnet. Horatius’ rader är bevingade:

Pro patria mori dulce et decorum est.

Om sedan detta att dö för sitt land är så ljuvt vet jag inte. Som Heinlein sa: ”Att som värnpliktig dö för ens land är ungefär som när hummern kokas; det må vara ens bästa ögonblick men man har inte valt det själv.

Jag frångår krigsämnet. Härmed en lätt kritisk röst till all patriotism:

The love of one's country is a splendid thing. But why should love stop at the border?
- Pablo Casals

Jodå, detta må vara en berättigad invändning – men man kan inte älska alla människor. Vi må, med Tankesmedjan Feminix, erkänna att alla människor har samma värde men det innebär inte att alla har samma rätt att bo i Sverige. Detta är en viktig distinktion i Sverige 2011, speciellt nu i slutet av juli, där varje kritik av invandring av vissa ses som hatbrott.




5.

Feminix kritiserar multikulti från en kvinnlig synpunkt. Och för att fortsätta på temat kvinnlig/vänlig patriotism, härmed ett citat från journalisten Emma Bombeck:

You have to love a nation that celebrates its independence every July 4, not with a parade of guns, tanks, and soldiers who file by the White House in a show of strength and muscle, but with family picnics where kids throw Frisbees, the potato salad gets iffy, and the flies die from happiness. You may think you have overeaten, but it is patriotism.

Jag slutar som jag började, med ett svenskt citat. Och i harmoni med Bombecks passage gör jag det med en kvinnlig vinkel, med en gyllene sentens myntad av bloggaren Feminix. Den säger i ett nötskal vad nationalism handlar om, och dylik kärnfullhet är aforismens och epigrammets själ:

Nationalism behöver inte vara konstigare än att en mor räddar sitt eget barn först.

Relaterat
Arkeofuturism
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn

Bild Eriksbergsplan, Stockholm 1972

Recension: 2001 - en rymdodyssé (Clarke 1968)

Jag har på sistone påmints om Clarke/Kubricks "2001". Den har några år på nacken men är en odödlig klassiker. Den visar nämligen på vad sf kan användas till: att berätta esoteriska sagor inom en teknologisk ram.

1.

David Bowman har lämnat jorden för att resa till Saturnus. Väl där tvingas han lämna rymdskeppet och bege sig ut på en resa i en räddningskapsel, en resa som för honom genom en viss Stjärnport och sedan ut i omöjliga länder. Han färdas Bortom bortom, han styrs över komiska vidder, han ser tillvarons slut och början. Omsider går han in för landning på en planet. Där finns ett Rum iordningställt åt honom. Han finner sig vakna i sängen i detta Rum, och det första han gör när han vaknat är att böja sig fram och slå på TV:n.

Detta slår mig som helt genialiskt. Det förenar Evighet med Vardaglighet, storslagenhet med enkelhet. Det är en scen ur filmen "2001 - en rymdodyssé".




2.

Det var en dag i slutet av 1960-talet. Plats: England. Filmregissören Stanley Kubrik ringde upp sf-författaren Arthur C. Clarke. Kubrik sa:

- Jag har läst din novell "Vaktposten".

- Du menar "The Sentinel"? sa Clarke.

- Ja, just den, sa Kubrick. Jag tycker den är genialisk. Jag får lust att filmatisera den. Vad säger du...?

- Tja...

- Kom igen! Får du inte lust att göra något storslaget, något som får ditt namn att lysa i hävderna för evigt?


- Visst...

- Då så, sa Kubrik. Vi gör det. Låt oss göra den största, bästa och djupaste sf-filmen någonsin!

- Topp! sa Clarke.




3.

Kubrik gjorde sin film på basen av Clarkes manus. Clarke skrev sedan en veritabel roman av det hela parallellt med filmandet. Film och bok har sedan dess ingått en högre syntes, ett oskiljaktigt amalgam. Nog är det filmen folk först får i sinnet när "2001" förs på tal men boken är trots det värd sitt salt - trots det och trots den något stela stilen den är skriven i. Men är det mästerverk så är det: det är ikonisk status, det är litteraturhistoria. Det är myt och religion, det är människan och kosmos. Clarke är ingen religiös person och ibland är han onödigt kåserande. Hans putslustigheter kan ta udden av vissa dramatiska höjdpunkter. Där hade en oberörd stenstil varit bättre. Men på det stora hela är jag positiv. På den symboliska nivån är "2001" fulländad.




4.

I början av filmen hörs Richard Strauss "Also Sprach Zarathustra". Den handlar om Nietzsches övermänniska. Och det är vad "2001" handlar om - hur människan är redo för ett nytt steg i utvecklingen. Nu tvivlar jag på att någon övermänniska kommer att skapas - någonsin. Vi kommer snarare att bege oss in i framtiden med de förmågor vi redan har; våra latenta psykiska förmågor kommer att realiseras. Kanske kan man kalla det "övermänniska". Nåja.


Filmen (och boken) berättar antydningsvis hur den primitiva människan besöktes av utomjordingar. Dessa satte en monolit på jorden som visade henne saker, höjde henne. Apmänniskan blev i stånd att hantera redskap. Lårbenet på en antilop blev ett kraftfullt vapen.

Så går tiden. Vi använder redskap och utvecklar tekniken. Denna för oss till månen. Väl där (berättar alltfort "2001") upptäcks ännu en monolit. Vi har bestått provet, vi har gått från grottmänniska till rymdfarare! Denna monolit sänder så en signal som pekar till rymden kring Saturnus. Där upptäcks en tredje monolit. Ett rymdskepp utrustas för att kolla in den. Via diverse intriger på rymdskeppet beger sig vad det lider David Bowman ut på en resa som för honom mot och IGENOM monoliten. Den är en stjärnport: STARGATE. En port till ett annat universum, en högre medvetandenivå. Efter ytterligare utbildning vid sin destination (TV:n) återvänder Bowman på slutet som ett glorifierat foster, ett stjärnbarn. Han är den nya människan.




5.

Så hur blir det då? Ska vi bli stellara Übermenschen? Kanske det! Vi måste i alla fall höja oss över dagens materialism och nihilism. Men vägen går genom kärlek och sympati, inte nietzscheansk dominans och påstridighet. Nietzsche förnekade Gud; jag tvivlar på att militanta ateister har något att säga oss om den energihöjning som förestår, ja som redan har börjat.


"2001" handlar ytligt sett om en rymdresa. Men alla som sett passagen genom Porten och färgspelet där bortom inser att detta inte handlar om en resa från punkt A till punkt B. Det är en färd i ett psykiskt landskap, en symbolisk resa för människan. Vi måste lämna tvivlets dalar och höja oss till promenad i en tidlös eter. Balans, kringsyn och dans är morgondagens melodi. Så tona in på sköna vibbar och var beredd på morgondagens kalikå, ackompanjerad av sfärernas musik i harmoni med DNA-molekylens spiralgång. Att låta vårt sinne påverka materien, makrokosmos och mikrokosmos, vår kropp likaväl som universum, det är tidens melodi. Det är den odyssé vi ska bege oss ut på, den resa vi ska företa: från nihilism till andlighet, realiserat med viljekraft. Av sig själv går det inte. Vi kan inte vänta på att gudarna ska plocka upp oss och placera oss i ett paradis. I så måtto hade Nietzsche rätt: viljestyrka är ordet, inte själlös väntan på andligt lördagsgodis.

Vilja till makt, förstådd som makt över en själv och ens begär, är vad dagens människa behöver för att ta sig vidare. Men denna process måste företas i samarbete med Gud och det gudomliga. Gud gav oss fri vilja; det är den viljan som är framtidens melodi, ingen egotrippad nihilist-vilja à la Nietzsche.




Relaterat
Sf från höger

Centrumpuck (dikt)

Jag sjunger i skon. Jag gnolar lätt på en melodi dessa sista dagar på semestern. Den låter:

Världen vibrerar med mig,
världen roterar kring mig,
alla ränner runt och jag -
är centrumpuck.

Det där sista kan ses som ett lån från Magnus Ugglas "Centrumhets". Där lyder texten: "Alla ränner runt på stan - i centrumhets!" Här har jag ändrat det hela till att jag står i centrum av tillvaron, dock inte malligt och dant. Nej tvärtom: jag vill med detta uttrycka en kvietistisk hållning, en attityd av lugn och ro. Det är mediation i mandalan medan alla andra far runt för att jaga vind.

Jag är centrumpucken, mittpluppen på singelskivan, mannen i mandalan. Och detta är vad alla kan känna sig som, vi är alla universums centrum. Så därför kan vi lite till mans sjunga: "Alla ränner runt och jag - är centrumpuck!"

Centrumpuck är alltså vad man använde till vissa vinylskivor. Speciellt singlar hade ibland ett något större hål i mitten, okänt varför. Då måste man lägga dit en plastgrej på några centimeters diameter. En - ni vet namnet vid det här laget - centrumpuck.




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf

William Shakespeare: "Stormen"

Härmed en titt på en gåtfull pjäs.

Shakespeares ”Stormen” (”The Tempest”) börjar med ett skeppsbrott. Detta har alltid varit en utmaning för scenografer: hur gestaltar man ett skeppsbrott på en teaterscen? – Besättningen kommer iland på en ö styrd av den gåtfulle Prospero. Denne har sin dotter Miranda som sällskap. Plus tjänaren Caliban, ett gåtfullt monstrum. Dessutom finns där luftanden Ariel.

Mystiken tätnar! Skeppsbesättningen möter i alla fall ön och dess innevånare. I en scen måste en sjöman ta skydd under ett täcke bredvid Caliban. Sjömannen säger: ”Danger makes for strange bedfellows.” Andra bevingade ord i denna pjäs är ”A great general in dreamland”, ”my tricksy spirit” och ”we are such stuff as dreams are made of”.

En tolkning som lanserades av Thomas Campbell 1838, vidmakthållen ännu 1936 av R. Howard i hans bok om denna pjäs, är att Prospero är Shakespeare själv, den geniale magikern som i scen 2 sitter i sin kammare på ön och pratar avspänt med sitt livsverk (förkroppsligat av Miranda). Anden Ariel är i så fall fantasin.

”Stormen” är en sen pjäs och Shakespeare ska ha känt att diktarförmågan var på upphällningen: ”Nu är det med min trolldom slut” säger Prospero på slutet. Han lägger ner sin stav och mantel och släpper greppet om dramats gestalter, som ju är ”such stuff that dreams are made of”.

Jag tycker det är en plausibel tolkning. Visst finns det rum även för flera synsätt, det gör det alltid, men denna tolkning är rimlig inom sina ramar. Bland annat detta med att Ariel framstår som olydig i sitt mellanhavande med Prospero, kan ses som den åldrade diktarens problem med fantasin: den vill inte göra tjänst som förut!

- - -

Konst är som det är: mångtydigt. ”Stormen” har, på olika sätt, kommunicerat till människor genom århundradena. På 1950-talet inspirerades till exempel sf-filmen "Forbidden Planet" av denna pjäs och på 1980-talet gjorde Per Åhlin den tecknade filmen ”Resan till Melonia” utifrån samma förlaga.

Shakespeare är alltid Shakespeare. Man finner alltid något i hans pjäser. Och om man vill ha en pjäs som är svår att klassificera och avkoda ska man läsa ”Stormen”.

Här finns mycket! Här finns en ö, här finns magi, här finns övernaturliga väsen. Till ön kommer vissa vardagliga människor och de förundras storligen av vad de ser. Mindre överraskad är öns härskare, Prospero, som drar igång vissa intriger mot besökarna som han tycks ha träffat förut. Prospero är ju landsförvisad och en i besättningen har del i detta. Men även Prospero är som antytt ödmjuk; han inser på slutet att hans trollkraft är på upphällningen.

Allt slutar i en anda av försoning.

Man kan kalla det: harmoni genom konflikt.

- - -

Jag nämnde filmen ”Forbidden Planet” ovan; den blev i sig inspiration för TV-serien Star Trek. Och denna lånade inte bara filmens ram (= jordiskt rymdskepp som far runt och undersöker kosmos), den omarbetade då och då vissa andra Shakespearedramer till sf-skrud. Se bara på de tidiga TV-avsnitten ”Catspaw” (som lånar från Macbeth). Samt ”Elaan of Troyius” (The Taming of the Shrew). Plus diverse citat och referenser i titlar och annat.




Relaterat
Star Trek
Mythago Wood
Ballard

Recension: Killing Machine (Judas Priest 1978)

En minor classic inom hårdrock är "Killing Machine" av Judas Priest.

1978 hade Judas Priest varit igång ett bra tag. Man hade gett ut intrikata plattor och jobbat hårt. Men ingen tog riktigt notis om dem. Men det här året började det vända, poletten var på väg att trilla ner.

Man var skickliga musiker, "very studious musicians" som Malcolm Dome sa. Idealet var Led Zeppelin: långa låtar med 48 tempobyten. Men gliporna i bygget syntes, man hade inte dragit åt skruvarna ordentligt - och små fel i musik som vill vara perfekt tenderar att märkas, mer än om man spelar punkigt och rått.

Lustigt nog var detta mitt under punkvågen. Punkare var Judas Priest inte, man hade föga gemensamt med dem. Men en sak lärde man sig från stormen man levde i: spela snabbare, gör kortare låtar.

I slutet av 1978 gav Judas Priest så ut sin "Hell Bent for Leather". (Detta var USA-titeln. I Europa hette den "Killing Machine".) Den går ut hårt redan i öppningsspåret: "Delivering the Goods". Hård tryckrock av bästa märke, stunsigt boggiesväng. Tajt som en talltita. Nån punk är det inte, därtill är man för skickliga musiker. Detta lovar gott för framtiden, främst för att låten är förhållandevis kort.

"Rock Forever" fortsätter segertåget:

When the day is over
I like to ease my mind,
by juicin' up my system
with a beat of the heavy kind.

I smack a bottle open,
I crank the hi-fi high,
I'm in my seventh heaven,
oh I could touch the sky.

Jag vet inte varför jag citerar det här riktigt, nån epokgörande text är det inte - men ett av många exempel på Rob Halfords låtskrivarförmåga. Ett "throw-away" bland många, lyckad partymusik. Ännu en kort låt detta, ännu en tight fit i boogiekostym. Och ett snyggt solo.

"Evening star" öppnar med akustisk gitarr och poetiska rader:

I've traveled to a distant shore,
I felt I had to go.
An inner voice had called me there,
why I did not know.

I saw the evening star rise up,
shining out to sea,
and now I understand at last what I means,
what it all means!

En milstolpe i Priests katalog är "Hell Bent for Leather". Den har både text och musik av gitarristen Glenn Tipton. Det tog lång tid innan jag förstod den, lång tid innan jag hittade fram till JP:s textarkiv på nätet:

Seek him here, seek him on the highway,
never know when he'll appear.
All await, engine's ticking over,
hear the roar as they sense the fear.

Wheels! - a glint of steel and a flash of light.
Screams! - from a streak of fire as he strikes:
Hell bent, hell bent for leather...

Det är snabbrock, speed metal i sin begynnelse. Och så sticket: There's many who tried to prove that they're faster, but they didn't last and they died as they tried! Och så Tiptons solo på det, kondenserad version av Joe Walsh' solo i "Hotel California" låter det som. Man flämtar efter andan - och får vila ut med trum-rumlet i "Take On the World", en allsångsdänga som blev modell för framtida storheter som "United" och "Heavy Duty - Defenders of the Faith".

B-sidan på detta vinyl som det ursprungligen var, inleds av "Burnin' Up". Detta är massiv funkrock, skickliga musiker är ett måste för en sådan här låt - ja för all Priestmusik, de döljer ofta intrikata mönster.

"Killing Machine" är en mer långsam, hotande slugger om en yrkesmördares vardag. Omkvädet lyder: "I've got a contract on you"... Ja min själ, i vilken ordbok skulle man kolla upp en sådan trop när man som 17-årig lyssnade på den här första gången...? "Running Wild" är ännu en Tiptonskapelse, en låt om att partaja på stan, och "Before the Dawn" en lysande ballad om gryningens första grådager. Det är akustisk gitarr och snudd på falsettsång; han hade spännvidd Halford, från mörk stämma i "Seek him here, seek him on the highway" till ljus tenor i "Before the dawn, I hear you wisper, in your sleep, don't let the morning take you". Spännvid i tema också: ballader och rejsrock, tempo och vila.

Allt avslutas med "Evil Fantasies", en tung, långsam tryckare som ökar tempot mot slutet. In alles visar denna skiva att man lärt sig läxan: skruvarna har dragits åt, stålkonstruktionen står stadigt. Inga långa låtar, högre tempo istället. Inga glipor, inga tveksamheter. Tryckrock och boogiebas, men också variation och infall. En vägvisare mot framtida stordåd som "British Steel", "Point of Entry" och "Screaming for Vengeance". Poletten hade trillat ner!




Relaterat
Priest bildades av Ian och KK
Galactic Superwave
Wilcock: The Source Field Investigations (2011)

Tyskland idag

Hur står det till med vårt södra grannland Tyskland, egentligen? Är det inte dags att vakna, att skudda av sig det amerikanska stoftet?

Vilka vann andra världskriget? – USA och Ryssland. Dessa båda ockuperade Tyskland 1945. Sedan dess har ryssen åkt hem, han slöt fred med Tyskland 1990 och tog hem alla trupper från tysk jord 1994. USA är dock kvar i Tyskland. Man har fortfarande baser och installationer där.

Till exempel har man flygbaserna Rammstein och Spangdahlem. Dessa är fullt operativa idag, de understödjer till exempel Mellanösternkonflikterna. US Army har för sin del ett 30-tal faciliteter i landet: baser, staber och utbildningscentra. Viktigt i sammanhanget är att man kontrollerar vissa logistiska funktioner. Till exempel hanteras militärt fordonsbränsle i Tyskland av US Army, alltså av icke-tyska trupper för den tyska försvarsmakten. Detta är en subtil form av imperialism. Källan till detta är signaturen ”Galileo Figaro” i denna forumtråd.

Enligt samma källa sägs Tyskland stå under amerikanskt och israeliskt inflytande rent politiskt. Nyss ändrade man till exempel födslorätten från droit de sangue till droit de terre. Förr måste man nämligen ha tysk etnicitet för att räknas som tysk, nu räcker det med att vara född i landet för att få medborgarskap. Detta ska ha tillkommit på yttre initativ. Nåväl, detta må vara rykten och jag vidareför dem som det.

USA har ännu baser i Tyskland. Varför? Varför kan inte USA lämna detta land ifred? Varför kan inte Tyskland få stå på egna ben 65 år efter andra världskrigets slut? Tyskland är en ärevördig nation. Att i evighet sona för påstådda brott begångna under andra världskriget är inte en rimlig väg.

- - -

Vad gäller dagens säkerhetspolitik och geopolitik finns mer att säga. Tysklands soldater i Afghanistan sägs till exempel vara hårt bundna. De har förbehåll, caveats. De får knappt göra någonting sägs det. De har stränga regler för när de får öppna eld. Öppnar en tysk soldat eld bryter nämligen tredje världskriget ut sägs det... Jag menar, hur ska man annars tolka dessa strama tyglar.

Stackars Tyskland. När ska de slippa bördan från händelser för över 70 år sedan? Vapnet vrids ur händerna på det genom ständiga påminnelser om detta. Men det gagnar ingen. Den eventuella skulden är vad mig beträffar sonad. Vi måste ha ett Tyskland som skuddar av sig det amerikanska oket och blir en europeisk aktör.

Tysken Joschka Fischer kallar USA "vår främsta säkerhetsgarant". Detta är en gammal visa som spelats nog.




Relaterat
"Till Smaragdeburg"
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

USA:s valuta: knarkdollar...?

USA:s budgetproblem har manglats i veckan. Obama vill få igenom sin budget men det går dåligt. Varför? För USA:s ekonomi är knackig.

1.

USA har en ekonomi. Valutan heter dollar. En aspekt av dollarn är fenomenet PETRODOLLAR. All olja i världen handlas i dollar vilket ger USA enorma finansiella fördelar. Libyenkriget sägs för sin del vara, inte det första oljekriget men det första oljevalutakriget. Man bestrider Libyens rätt att handla olja i annat än dollar.

All olja handlas i dollar. Detta tillhör USA:s ekonomiska egenart. Men dollarns status som världsvaluta sägs även bero på att droger handlas i dollar. ”Narcodollar” skulle i så fall vara lika viktigt som ”petrodollar” för dess ekonomi. Se till exempel vad professor James Petras skrev i maj i år om drogkriget i Mexico:

Drug profits, in the most basic sense, are secured through the ability of the cartels to launder and transfer billions of dollars through the US banking system. The scale and scope of the US banking-drug cartel alliance surpasses any other economic activity of the US private banking system. According to US Justice Department records, one bank alone, Wachovia Bank (now owned by Wells Fargo), laundered $378.3 billion dollars between May 1, 2004 and May 31, 2007 (The Guardian, May 11, 2011). Every major bank in the US has served as an active financial partner of the murderous drug cartels – including Bank of America, Citibank, and JP Morgan, as well as overseas banks operating out of New York , Miami and Los Angeles , as well as London.

På ytan kanske USA ogillar att drogpengar går genom dess banksystem. Men ur profithänseende, visst ger det snurr på ekonomin att en massa dollar från knarkaffärer flödar genom USA? Knark är en stor business. Är odling av knark den viktigaste jordbruksgrödan? Vissa säger det. Och USA är motorn i knarkaffärerna.

Dollarn hålls vid liv av ett flertal faktorer. Narcodollar är en av dem: "If not for our drug kingpins funneling dollars into our markets, the dollar would be dead." (källa)




2.

Vad mer om USA? Dess ekonomi är ett kapitel för sig. Men re det som var ett varningens tecken, krisen 2008, så lär orsaken till det hela ha varit dåliga lån. Vem som helst fick låna till ett hus.

USA sägs ha konsumerat sönder sin ekonomi på huskrediter. Hela USA:s s k ”goda ekonomi” byggde på konsumtion på kredit.

Saken tycks vara den att lån, banklån, alltså kredit, inte ger någon tillväxt i sig. Sparande och produktiva investeringar ger tillväxt, inte skräplån till skräpkonsumtion. ”Köpa hus” är i sig inte skadligt, men att köpa hus med 90-100% belåning och fylla det med diverse dyrt skräp som platt-TV, espressomaskin och spis med glashäll är tvivelaktigt. Allt ska man som antytt låna till. Men de pengar man lånar skapas ju ur tomma luften av bankerna, det är bara luft i systemet.

Men staten gillar denna typ av bankrörelse. Det ger snurr på ekonomin, det ger tillväxt. Allt ska gå upp, hela tiden upp. Det är bubbeleffekten. Vi ser samma sak idag 2011. Men nu väntar antagligen utplaning och fall. Hela västvärlden befinner sig här idag sägs det. Alla sitter i samma båt, alla ekonomier har nått kulmen. Alla har upplevt uppgång på grund av att det varit enkelt för folk att låna pengar. Billiga krediter är tydligen vad som ligger till grund för eländet.




3.

Vad mer har jag att säga? Om USA har jag skrivit en hel del här på bloggen. Om dess moderna historia här. Papperspengar, mest dollar och euro men på sikt även SKR, är en tvivelaktig tillgång. Bättre är att titta på ädelmetaller. Guld hade sitt all time high igår. Idag är det fortsatt stigande på 1593 dollar.

Så vad mer behöver ni veta? Vill ni ha bibliska aspekter på USA:s uselhet? Kolla här då. För övrigt vill jag inte hacka mer på det fina USA. Kulturellt är man ju så gosiga. Blue Öyster Cult, Heinlein, Frank Herberts "Dune", van Vogt – vad kan gå fel? Ända sedan jag var barn på 60-talet har USA stått för positiva visioner också. Vi såg mycket västerns som små, High Chaparrall och Bröderna Cartwright. Timpo Toys plastcowboys och –indianer var de hieroglyfer med vilka vi lärde oss förstå världen. Personer som Robert E. Lee och Custer hade ju sina heroiska drag.

Så USA av idag må leva på narco- och petrodollar, det må vara Den Babylonska Skökan och Det Stora Babylon, men man behöver inte kasta ut barnet med badvattnet. USA har (eller hade) även något att bidra med kulturellt.




Relaterat
Svensson: biografi
svd svd dn dn dn dn

SAGOR i allmänhet och SVENSKA FOLKSAGOR i synnerhet är temat för detta inlägg

Här ska det alltså handla om sagor. Jag slänger ut ett vitt nät, zoomar in på folksagor av skilda slag och landar till slut i en diskussion om vad en svensk folksaga är.

1. Tilltalande sinnebilder

Jag sitter här och läser "Hauffs sagor", en Niloe-bok med snygga teckningar och med texter av Wilhelm Hauff. Det är sagor i H. C. Andersten-stil, litterärt utbroderade stycken med inspiration ur Tusen och en natt, tyska folksagor och annat. De äger inte Bröderna Grimms stringens men är kul ändå. De har en viss kantring åt materialism, att finna skatter. Andliga landvinningar lyser med sin frånvaro.

Hauff och Andersen skrev konstsagor. Det är texter med identifierbar författare, 1800-talsverk i sagostil. Här ska det dock handla om äldre sagor, "riktiga sagor", folksagor. Och apropå detta så har jag i mitt sinne vissa fragment ur världens sagoskatt, sådant jag hört för länge sedan men sedan glömt. Hur var det till exempel med den där sagan om en björn, en fyrfota lunkande nallebjörn som kom hem till en bonde och bad att få dennes yngsta dotter.

- Varför det? sa bonden.

- Det kan jag inte säga, sa björnen, men ge mig din dotter så ska du bli rikt lönad.

Så fick björnen dottern, som satte sig på björnens rygg och red iväg. Senare visade det sig att björnen var en förtrollad prins - men hur bröts förtrollningen? Det kan man läsa i Asbjörnsen och Moes "Östan om sol, västan om måne". Hur det förlöper är av underordnat intresse. Jag bara fängslas av sinnebilden, flicka ridande på björns rygg. Detta kan associera till sexualitet och farlighet men också något annat, odefinierbart. Det är en fängslande bild, det är symbolismens kraft helt enkelt.




2. En svensk saga

En annan saga jag minns förekommer i Fridtjuv Bergs "Svenska folksagor" (1899). Dess titel är snarlik den nyssnämna ("Östan om solen och nordan om jorden") men är i övrigt helt olik. Den börjar med en bondpojke som ser fyra svanar landa på en äng under djup midnattstimma. Det var även fullmåne, det brukar höra till.

Svanarna hade landat på ängen. Så förvandlades de till fyra vackra flickor, närmare bestämt en prinsessa och hennes tre tärnor. De hade som alla förstår "lagt av sig sina svanhamnar" - så pojken blev full i fan och letade fram dessa, tog dem och avtvingade prinsessan storyn om varför hon var svan.

Hon sa att hon var prinsessa i ett fjärran slott, beläget östan om solen och nordan om jorden. Ett troll hade intagit slottet och gjort modern och fadern - kungen och drottningen - skendöda, samt förtrollat dottern och dennes tärnor till svanar. Bara mitt i natten kunde de återfå sina mänskliga gestalter, och då flög de till ängen för att dansa och vara som folk.

Prinsessan sa nu att hon kunde gifta sig med pojken, om han i gengäld ville söka rätt på Slottet och befria kungen och drottningen. Pojken gav jakväde; man rustade stugan där han bodde med sina föräldrar till bröllop, och så blev det bröllop. Sedan gav han sig av att leta slottet.

Nu blev det en quest, en härlig vandring ut i världen på jakt efter ett mål. Etapper på vägen var möten med "gumman som råder över djuren", som hänvisar honom till "min syster, som råder över fiskarna i havet", som i sin tur hänvisar henne till sin syster, som rådde över alla fåglar.

Pojken kommer dit och frågar om vägen till Slottet. Gumman kallar då på sina fåglar, men en av dem är sen, nämligen Fågel Fenix. Denne får som straff bära pojken till Slottet, som fågeln råkar veta vägen till.

Fler etapper på vägen var pojkens möte med två dumskallar som bråkade om ett par sjumilastövlar.

- Ge mig dem, sa pojken, då slipper ni bråka.

Detta skedde, och på liknande sätt och av liknande dumskallepar, fick han en osynlighetskappa och ett legendomsusat svärd. Och om rätt ska vara rätt fick han dessa ting före det han mötte gummorna. Men väl hos gumman med fåglarna, flög han iväg med Fågel Fenix till Slottet. Med sitt svärd och sin osynlighetskappa besegrade han trollen och räddade kungen och drottningen. Sedan tog han sjumilastövlarna och gick hem, återvände med prinsessan, ärvde kungariket och levde furstligt.




3. Folksagans arkaiska, pre-tragiska natur

Detta inlägg handlar om sagor, folksagor. Intrigerna är ofta banala men detaljerna kan vara roliga. Det är de där symbolerna och sinnebilderna jag antydde i början, hur man fängslas av "flicka ridande på björn" och dylikt oavsett hur berättelsen sedan förlöper. Annat symboliskt som fångat min fantasi i de sagor jag läst är sådant som makten i kyssen (Snövit i glaskistan), en blind som får ögonen ersatta av ädelstenar, en annan blind som blir seende av älskandes tårar - och "fången i tornet" (Rapunzel mm), "smart man lurar jätte", "vilse i skogen" (Hans och Greta mfl), "människa förvandlad till djur" osv.

Så vad är då dessa folksagor? Jag tycker de ger ålderdomligt intryck. Jünger framkastade någonstans att de äldsta kanske är från stenåldern. Åtminstone torde vi kunna hänföra dem till yngre stenålder/bronsålder. Det må ändå vara djärvt. Men indicier åt det hållet är för min del det kvinnliga elementet - för är det inte något kvinnligt över narrativen där striderna till exempel aldrig är fältslag eller krig utan ofta bara att hjälten nuddar med svärdet så spricker trollen...?

Folksagor handlar inte om kungaätter eller tragiska hjältar utan om lyckosamma figurer som Askeladden. Sagorna slutar aldrig med att någon dör utan med "så levde de lyckliga i alla sina dagar, och har de inte dött så lever de nog än".

Det är pre-tragiskt, kvinnligt och pre-heroiskt. Det är bronsåldersmässigt, om vi nu till järnåldern hänför Eddasagor, ättesagor och heroiska epos, tragik och blodiga uppträden.




4. Mabinogion, Disney, Tenggren...

I en viss Grimmsaga var det en flicka som förlorat händerna men fått dem ersatta med silverhänder. Aha tänkte jag, var det därifrån Moorcock fick idén om "Corum with the Silver Hand"? Men så råkade jag läsa Mabinogion (walesiska legender) och där fanns någon Taran Silver Hand, så det var snarare därifrån han fått det antar jag. Mabinogions berättelser är annars rätt sköna, de har sin fantastik i form av parallellvärldar, mystiska väsen som tar över landet och ett visst träd som är till hälften brinnande - för att nu nämna något.

Sedan är, vad det beträffar, Disneys sagofilmer inte så dåliga: nämnda Snövit, Askungen, Törnrosa, Skönheten och odjuret, Pinocchio... det är schwung i handlingen även om det kan bli lite mycket jargong och slapstick ibland. Men läst på wikipeden med intrigen sammanfattad är det sköna återseenden. Disney fångar sagans själ så gott det låter sig göras. Lite tidsstil och fånerier får man stå ut med. Visst, dagens Disney är på gränsen till det uthärdliga, kanske i synnerhet när man tar sig an myter (Herkules...), men när man hade svenske Gustav Tenggrens måleriska bakgrunder i Snövit var det inget fel på sagostämningen. Tenggren hade för sin del ersatt John Bauer som illustratör av antologiserien "Tomtar och troll" 1916. Tenggrens insats bidrog till att ge Disneys filmer den där episka, susande sagoskogsfläkten och hans, Tenggrens, arv levde vidare ett bra tag även sedan han själv slutat medverka i studion. Förutom Snövit var det 1940-talets Bambi och Pinocchio han deltog i men den nordiska tonen är omisskännlig även i Törnrosa och Askungen från 1950-talet.

Re Wikipedia så kan deras sagoreferat i allmänhet vara goda. Jag gillar deras kortformer, man slipper i regel allt harvande av typen "hjälten mötte först en uggla som sa honom att gå norrut, och sen mötte han en skata som sa gå söderut, och sen mötte han en örn"... På wikipeden blir det typ, "han visas vägen av tre fåglar". Tightness is all. På nätet finns förvisso mängder av Madame d'Aulnoy och Andrew Lang och Asbjörnsen och Moe, men hellängdsversioner blir för jobbigt att läsa på skärm om ni frågar mig.




5. Symbolism

Charmen med sagor är att de kan vara väldigt korta och stillösa men ändå funka. En talanglös berättare kan ändå få med huvuddragen i Rödluvan, Hans och Greta och Kejsarens nya kläder; förtrollningen sitter inte i någon viss text utan i symbolerna. Det är som antytt symbolism i sin prydno: essensen är utomlitterär, det är inte formuleringarna man minns utan sinnebilderna.

Sagor är ofta illustrerade men det är egentligen inte nödvändigt. Någon sa att barnet behöver ingen tecknad bild av Rödluvan, barnet ser sig själv i Rödluvans ställe: det är du. På så sätt blir texterna psykologiskt drabbande utan en massa psykologi, utan en massa väluttänkt introspektion av typen "när hon gjorde detta kände hon..."




6. Svenska sagor

Som ett subtema, som en vag men omisskännlig röd tråd genom detta inlägg har det svenska gått, så resten ska ägnas ett resonemang om vad en SVENSK SAGA egentligen är. Jag nämnde inledningsvis just en svensk saga, "Östan om sol och nordan om jorden". Den ingår i Fridtjuv Bergs samling "Svenska folksagor" från 1899, omtryckt in i våra dagar. Där finner man sagor som "Prins Hatt under jorden", "Vallpojken och älvekungen", "Lilla Rosa och Långa Leda", "Prinsessan på glasberget" samt "Silvervit och Lillvacker" samt, som nämnt, "Östan om solen och nordan om jorden". Förlagorna och de, ska vi säga, reducerade skeletten till dessa må ha uppstått utanför Svea rikes gränser. Men de har kommit hit en gång i världen, sannolikt under medeltiden, och sedan traderats, byggts på, broderats ut och fått den form som Berg återger dem i.

Kanske har han själv bidragit med en och annan formulering, han liksom Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som också gav ut en dylik samling ("Svenska sagor och äventyr", 1844). Men detta är precis vad kultur handlar om: det är fråga om överlagringar, ett medskapande genom seklen. En PK reduktionist tänker väl att om förlagan till en viss svensk saga kan påvisas i utlandet, då försvinner obönhörligt allt som av oss byggts på och lagts till. Det räknas inte, offras på reduktionismens bål. Det är svart eller vitt. Och det är en robotaktig inställning, en kulturfientlig, binär tankemodell. Man överproblematiserar det svenska idag. Finner man EN detalj i ett komplex som inte är svensk så har den aldrig överhuvudtaget funnits som svensk företeelse. Ta till exempel resonemanget om julgranen: kan det påvisas att detta bruk uppstod i Tyskland 1848 så får vi aldrig räkna oss till godo den svenska traditionen på detta område ens från det datumet, det reduceras och förnekas med nihilistisk frenesi.




7. "Svensk saga" som helhetsfenomen

Så i den mån vi talar om "svenska sagor" så är detta ett sedvanebegrepp. Många sagor kan nog hänföras till utrikes källor. "Prins Hatt under jorden" förekommer allmäneuropeiskt och kan i sin tur återföras på den grekiska sagan om Amor och Psyche. Det där om brud som förs iväg till konstigt palats med brudgum hon inte får se är det bärande temat. Men för den skull är ju inte "Prins Hatt"-sagan osvensk. Vi får se helheten här; sagan är grekisk och europeisk OCH svensk. Genom sina metamorfoser har den tagit till sig lokalfärg både från Hellas, Västeuropa och Sverige, i sistnämnda fallet med mossa och tallar och "solen som går i skog". Men att se en dylik holism överstiger nog förmågan hos dagens normaltypsintellektuell. För dem är saker antingen svart eller vitt, svenskt eller icke svenskt, på eller av. Men koppla på hjärnan då, upprätta kontakt mellan båda hjärnhalvorna och kom ut i en mer fruktbar tankevärld. Kom in i 2000-talet!

Fridtjuv Bergs sagosamling har gett oss mycket kulturgods. Ta bara begreppet "glasberget" i "Prinsessan på glasberget". Den handlar om en jungfru som sitter på ett sådant berg, synbarligen onåbar för att utgöra ett svårt prov för friarna att lyckas med. Alla misslyckas dock utom vallpojken som hade några ess i rockärmen. Han fick häst och rustning av en vildman han träffat tidigare på sin vandring. - Idag betyder "sitta på glasberg" för sin del "förbli ogift".

Och, avslutningsvis, hur svenskt är inte Lilla Rosa och Långa Ledas omkväde: "Spelar min lind, sjunger min näktergal, gör sig kungen glada dagar?" Denna passage finns till exempel inarbetad i en Malmbergdikt från 1941. Detta är traditionalism i sin prydno, ja det är svenskhet, oavsett om "svenskhet" är ett begrepp som är ett rött skynke för dagens kulturelit. Det finns där dock, det är ett sedvanebegrepp likt "svensk saga", "Sverige" och "svensk".




Relaterat
van Vogt och symbolen
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Målning: Robert Svensson

Recension: "Archeofuturism" (Faye 1998)

Guillaume Faye säger att botemedlet mot tidens sjuka heter traditionalism, andlighet och etnisk medvetenhet. Faye har formulerat det hela i en koncis, 250-sidig volym: ”Archeofuturism” (1998).

Vad jag främst gillar med denna bok är titeln, ”arkeofuturism”. Den har god klang. Och i formell mening, anser jag, ska man fokusera på det arkaiska. Det visar på förbundenhet med flydda tider och föregivet obsoleta idéer, idéer som turboliberalismen lämnat efter sig i tron att människan blott är en ekonomisk varelse, en själlös homo oeconomicus som kan sättas var som helst på jorden utan hänsyn till etnicitet, tro och tradition.

Faye underkänner upplysningens medborgarnationalism, ”alla ska med”. Istället är ett medborgarbegrepp baserat på blodsband det som gäller. Vi ser redan denna släktskapsvurm hos minoriteter. Det är detta som ger trygghet, inte medlemsskapet i någon diffus union av handelsmän och konsumenter. Egalitär modernism är ute; däremot är etnicitet och nationalmyter morgondagens verklighet, en grund för ett nytt stamsamhälle. För den närmsta framtiden är etnicitet och tradition ledordet. Man kan som tänkare idag inte ignorera etnicitet.

- - -

Liberalismens medborgarnationalism är en död bokstav. Medborgarskap som en juridisk formalitet är passé. En fastare grund för medborgarskap är blodet. Det finns redan i begrepp som DROIT SANGUE, släktskap bestämmer medborgarskap. Detta hade man i Tyskland tills nyligen, då ersattes det av DROIT TERRE som ger medborgarskap åt den som fötts i landet. Det senare är en urartning enligt svensk tradition där ”alla får PUT”. Men den radikalaste vägen, droit sangue, är nog framtiden för medborgarskapsidén.

Vi måste gå traditionalismens väg tycks Faye säga. Vi ser ju redan hur muslimer och MC-gäng odlar detta. Om inte vi intellektuella medvetet mutar in traditionalismen med begrepp som blod och landskap, edens sakrament, kamp och uppoffring, hängivenhet och intuition, tragedi och eufori; om inte vi tar ledningen i detta under ordnade former, kommer vi att hamna under kriminellas och muslimers välde. Och det vill vi inte. Vi européer vill styra oss själva med rötter i våra landskap, våra språk, våra legender och myter, våra historiska hjältar. Detta är traditionalism, detta är arkeofuturism: med detta kan vi bygga en framtid. Med rötter i det förgångna, med ett medvetet omfattande av vår historia, ett bejakande av vårt förflutna – med dylik förankring i flydda tider kan vi trygga möta framtiden. Om vi däremot förnekar det förflutna och ber om ursäkt för vår historia så där som vänstermänniskor alltid gör, då hamnar vi i en andlig vildmark. Vi blir lovliga byten för dem av våra fiender som redan förstått traditionens makt.

- - -

Faye ser framåt. Hans futurism innebär inte att rensa bort allt gammalt, tvätta tavlan ren. Nej, det hela blir en process där futurismen balanseras med arkaism: ”[F]uturism must be tempered with archaism; or to use a bold expression, we might say that archaism must cleanse futurism." (s 72) Faye har sin faibless för Nietzsches vitalism men det blir inte doktrinärt i hans framställning, den dominerar inte anrättningen. Faye målar på slutet upp en värld med traditionalism i pluralistisk mening där var och en får bli salig på sin fason. Andlighet är viktig i hans framtida värld men vilken andlighet som råder är inte centralstyrt (Faye är inte kristen, han är mer åt det hedniska hållet, men för den skull är han inte anti-kristen). Ateism är också möjlig för dem som så önskar; OK, om det är en mindre aggressiv sådan än den vi ser idag.

Högteknologi underlättar vardagen. Grundtryggheten ges av etnisk medvetenhet. Man är sig själv och sina egna närmast, lika söker sig till lika. Med det som bas och med rötterna i det förflutna, utan att ständigt blicka bakåt, blir Fayes vision något jag kan sympatisera med.

Sinnebilden av omslagets man i vetefältet, kantat av moderna byggnader, är tilltalande. Detta är för radikalhögern något nytt och annorlunda; det brukar ju annars ofta vara negativismen som är tongivande. Att vara emot PK, mot massinvandring, mot multikulti – men sedan då...? Faye, med rötter i Frankrikes nouvelle droite, har hittat en väg framåt. Med begreppet ”arkeofuturism” har han skapat en gångbar paradox, en oxymoron för 2000-talet. Han har dömt ut den egalitära modernismen, medborgarnationalismen och turboliberalismen som idag styr våra liv. Han har visat att traditionella idéer är förenliga med ett visionärt, framtidsinriktat tänkande. Han har förkroppsligat en gammal slogan för ett svenskt borgerligt parti, jag minns inte vilket: ”Vörda forntid – älska framtid.”




Relaterat
Science fiction: exopolitik
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Boken utgavs i sitt franska original 1998. Förra året översattes den till engelska av Arktos förlag. Här köper du hårdpärmsutgåvan, här mjukpärm.

Vad 1942 års arméhandbok säger om INFANTERI

Jag är infanterist av naturen. Här tänkte jag skriva om svenskt infanteri under beredskapen.

”Soldatinstruktion för infanteriet” antogs i mars 1942. Det var handbok för svenska arméns infanteri, en faktabok för den sedvanlige bassen. Här behandlades alltifrån vapen och utrustning till soldats skyldigheter samt beteendet under marsch, förläggning, försvar och anfall.

Mycket intressant med andra ord! Vad ska jag tala om här då? Jo, jag ska på basis av denna bok nämna lite om hur infanteriet var organiserat under AVK: med utgångspunkt Sverige blir det lite resonemang om vad infanteri egentligen är och ska vara.

Generellt kan man säga: eldkraften var inte så hög på den tiden, man var inte så effektiva dödsmaskiner, men 1942 års infanteri hade kommit en bra bit från första världskrigets ”etapporganisation för utbildning av gevärsskyttar” (Borg).

Ett AVK-skyttekompani hade mer än bara gevärsbeväpnade bassar, även om detta förvisso var grunden. Det svenska begreppet för infanteri på dessa nivåer, prefixet ”skytte-”, röjer också en betänklig vurm för den enskilde skytten med sitt vapen, ett vapen som egentligen bara är till för självförsvar. Avgörandet i striden fälls näppeligen av SKYTTEN sedd som gevärsskytt och dylikt (k-pist, ak), det fälls av tunga vapen.

Jag ska i alla fall här titta på svenskt infanteri under AVK. Vad är då infanteri? kanske vi ska fråga oss. Det är ett av arméns TRUPPSLAG jämte artilleri, pansar, ingenjörstrupper och annat. Infanteriet räknas som huvudtruppslaget står det i handboken, ”det fäller avgörandet i strid” vilket är ett lite märkligt påstående, i mycket baserat på tradition. Jag skulle här vilja erinra om den ryska stilen att räkna ARTILLERIET som stridsavgörande; detta är på sätt och vis sundare för det är som antytt med tung eld man krossar fienden. Infanteriet är bara till för att fylla ut brisadmolnen och agera känselspröt, att gå in och rensa upp efter arrit.

Nåväl. Samverkan måste till. Och infanteri har förvisso en viktig roll att spela: ”Dess allmänna uppgift... är att nedgöra, tillfångata eller undandriva fienden eller att hindra eller fördröja hans framträngande.” Men bara med rejält understöd frestas man tillägga. Att bara ha infanteri ute i busken leder ingen vart, det blir bara ett ”indianer- och cowboys-krig”. Enbart jägarförband kan inget uträtta, hur mycket vi än itutas legender om 101:a luftburna och deras bravader under kriget.

- - -

Som understödsvapen har infanteriet – allt enligt 1942 års handbok – kulsprutor, grk, pvlv-pjäser och rena pansarvärnsförband. Det är inte så dåligt, det är mer än FVK:s horder av gevärsinfanterister med en kulspruta per bataljon.

Hur såg det ut i detalj då? Hur var svenska infanteriförband organiserade under AVK?

Låt oss titta på skyttekompaniet, normalkompani typ 1A i en svenskt infanteribataljon. Det hade förutom stab och tross TRE GEVÄRSPLUTONER samt EN TUNG PLUTON.

Vad gäller g-plut så hade de fyra niomannagrupper. I varje grupp var en soldat kulsprutegevärsskytt: ett slags lätt ksp, eller ak med stödben. Alltid något. Resten hade gevär förutom gruppchefen som hade k-pist. Plutonen hade även en lätt granatkastagrupp med 47 mm grk, en alltför lätt pjäs för att orsaka skada. Möjligen dög den att lägga rök med.

Kompaniet hade även sin tunga pluton med dels en ksp-tropp, dels en grk-tropp. Den förra hade två ksp:ar, den senare en 8 cm grk. Det var nog en bra pjäs detta, men egentligen ska det vara 12 cm grk för att ge effekt anser jag från min moderna ståndpunkt. Men generellt så hade detta 1942 års skyttekompani åtminstone sin del av tunga vapen, det var återigen inte bara en skock gevärsskyttar, även om andelen g-skyttar var förfärande stor. För så där såg normalinfanteriet ut på den tiden, även i Tyskland, Ryssland och andra länder. Så på papperet stod sig svenskt infanteri bra; man hade till exempel ksp:ar långt ner i organisationen, något som tog tid att införa men nu hade poletten trillat ner. Att efter stormeld gå fienden in på livet med bajonetten gällde inte längre, även om många ordinära chefer kan ha levat med detta som stridens sinnebild.

- - -

Vad gäller kulsprutegeväret som förekom, så var detta ett slags återvändsgränd. Man borde ha kostat på fler soldater k-pistar istället. Vapnet togs fram på basis av franska studier under FVK: då märkte man nämligen att det oftast bara var EN soldat per skyttegrupp som sköt och träffade, därför borde denne ges ett automatvapen med stödben och resten av gruppen agera skydd åt denna. Sådan var tanken. Visst gjorde ”ett kg ute på flanken” viss nytta i AVK:s stridsmiljö men som sagt, generellt fler k-pistar hade varit bättre.

Vad gäller svensk SKYTTEBATALJON under AVK så hade den också sina goda sidor. Förutom de tre skyttekompanierna fanns det spaningspluton (det kallades ”jägarpluton” då), det fanns tungt kompani med ksp, grk och pvlv-kanon (en 20 mm pjäs) och det fanns ett specialkompani med lv-kspar och 37 mm pv-pjäs (ineffektiv sak men man kan inte få allt). Så det hade, som sagt, hänt lite sedan FVK, man hängde med i utvecklingen. Av världsavgörande betydelse var också att Sverige på 30-talet infört SKIDTRUPP, något Finland tog efter och som de hade god nytta av 1939.

Om man vore svärmisk och dann skulle man avsluta detta med en harang typ ”Infanterie, Du bist die Krone aller Waffen” – men i linje med mitt tal om TUNG ELD i början avstår jag. Infanteriet hade och har dock alltjämt en roll att spela, bara det vet sin plats. Men vurmen för tung eld får inte gå för långt – för man måste alltid ha infanteri, kanske är det trots allt stridsavgörande – på så vis att ”man måste ha marktrupp för att jaga upp fienden ur hans skydd så att han kan skriva under fredsavtalet”. Detta är och förblir infanterismens sine qua non, det som gör det oumbärligt i varje armé och varje strid, från Marathon till Irak 2.0.




Relaterat
SoldF 1972
SoldF 1986
När jag gjorde lumpen

Den svenska radikalvänsterns historia

Vi har i dagens Sverige ett Vänsterparti. Detta Vänsterparti är den svenska vänsterns flaggskepp, grundat 1917 som SKP. Härmed en titt på detta och andra partier i den svenska radikalvänstern. Läs om kända namn som Jan Guillou, Peter Englund, Mats Gellerfeldt, Marita Ulvskog, Jan Myrdal och andras radikala förflutna. [Reservationer för eventuella fel.]

I Sverige har vi framför allt sossarna som stort vänsterparti: Sveriges socialdemokratiska arbetarparti är namnet. Det har hetat så sedan starten 1889. Det var Sveriges första moderna politiska parti, i termer av massrörelse. Man valde den reformistiska vägen. En revolutionär fraktion, inspirerad av händelserna i Ryssland, valde dock att bilda ett eget parti 1917. Det kallade sig Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. 1921 bytte man namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP). Dess ledare blev i tur och ordning Zeth "Zäta" Höglund, Hilding Hagberg, C. H. Hermansson och Lars Werner.

SKP var en samling radikala figurer som ville ha en våldsam omstörtning av samhället. Diktatur skulle råda, "proletariatets diktatur" à la Sovjet. 1944 valde man dock att ta bort detta ur programmet. 1967 skedde ännu en nedtoning; man skulle bli mer "normalvänster", mer "vänstersocialistiskt parti av västeuropeiskt snitt". Dock behölls, som förr, kontaten med Sovjets och östblockets kommunistpartier. I samma veva skedde ett namnbyte till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). 1990 bytte man namn till Vänsterpartiet (V). Gudryn Schyman blev nu ledare följd av diverse småfigurer och så Lars Ohly 2006.

Attitydomläggningen för SKP 1967 var för sin del startsignalen för vänsterism och nya partibildningar. Vi fick alla dessa småpartier och sekter, alla dessa inneklubbar och klickar. Först kan här nämnas KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) som var maoister, inspirerade av Kinakommunism. 1970 skedde en ny split och man bytte namn till SKP, ett namn som ju var ledigt. SKP:s tidningar hette Gnistan och Rödluvan. Kända medlemmar var Charlie Nordblom ("Industrispionage", 1984), Klas Eklund (ekonom SEB), Jörgen Widsell (MTG), Marita Ulvskog och Mats Gellerfeldt (SvD). Partiet gick under jorden med sin verksamhet 1976 sedan SÄPO avslyssnat flera av styrelsens medlemmar. Partiet upplöstes på 1980-talet eller i början av 1990-talet; ingen vet egentligen när, man bara tynade bort. Det var annars helt i sin ordning att SÄPO avlyssnade dem; SKP tycks ha planerat att omstörta Sverige med våldsmakt. Detta var deras ideologi och livsluft. Kina 1949 var idealet.

KFML splittrades 1970 som sagt (och bytte namn till SKP). En mer antisovjetisk fraktion blev då KFML (r) (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, revolutionärerna). Partiledare var Frank Baude. Partitidningen hette Proletären. Kända medlemmar var Jan Myrdal, Sven Wollter och Jan Guillou. Man var alltså maoister likt SKP men mer anti-Sovjet, något som visst inte hindrade Guillou från att prata med KGB. I riksdagsvalet 1991 fick KFML(r) 75 röster, en uppgång med 12 röster från föregående val.

- - -

Det fanns en gång i Sveriges land ett sovjettroget kommunistparti: Arbetarpartiet kommunisterna (APK). Det bildades av utbrytare ur VPK 1977. Ledare var Rolf Hagel. I valet 1991 fick man cirka 90 000 röster. Tidningen hette Norrskensflamman. Man hade sin bas i Norrbotten; där skulle man enligt uppgift stå på Haparanda station med flaggor i händerna då sovjetarmén tågade in. -- Partiet finns än idag. Man heter SKP, ett namn som blev ledigt när maoist-SKP las ner på 80-talet.

Vi går vidare i denna översikt över svensk vänster. Då kan vi osökt nämna att vår käre akademiledamot Peter Englund har ett förflutet som trotskist. Han var med i Socialistiska partiet, bildat 1970 under namnet RMF. Namnbytet till SP skedde 1982. Man hyllade revolutionären Leon Trotskij, en extrem utrotare av tro och tradition till förmån för bajonettvälde och terror.

FK, Förbundet kommunist, bildades 1970 och låg politiskt någonstans mellan RMF och KFML. Det var Kinainspirerat. En känd medlem var Anders Carlberg, stockholmsk kommunpolitiker och projektbedrivare (Fryshuset).

SAC, syndikalisterna, bildades en gång i tiden. Man håller på fackets makt, "syndikatet". Visst civilkurage finns i denna ideologi, som "SAC-ansluten lokförare vägrar frakta ammunition" och liknande. En intressant koppling finns mellan syndikalismen och den italienska fascismen (q v Alfredo Pareto, "Eliters uppgång och fall"). Tidningen hette Arbetaren. Sf-översättaren Gunnar Gällmo var en av medlemmarna.

SAC var inget egentligt parti. Det var inte heller Clarté som var ett studieförbund grundat på 1920-talet. Tidningen hette Clarté, som tycks vara en synkopering av fr. clarité, klarhet. Karin Boye var en av medlemmarna.

Några småpartier sist. I skenet av socialdemokratins rörelse mot marknadsekonomi bildades Arbetarlistan i slutet av 80-talet som ett traditionell arbetarvänligt parti. I valet 1991 fick man 3645 röster. Det likaledes nybildade Kommunistiska förbundet fick 30 röster i samma val.

Så var det med den svenska vänstern. Man stod för likriktning av kulturlivet i termer av proggighet, förnekande av svensk historias heroiska drag och motarbetande av svenska traditioner. Men visst fanns det goda sidor också, som kritiken mot USA:s krig i Vietnam och dess dollarimperialism.

Källor till artikeln har varit egna anteckningar plus Wikipedia. Återigen säger jag: "reservationer för eventuella fel".

Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Västra kanalen

För att möta KUNSKAPEN måste man bli en KRIGARE

Om Castaneda skriver jag ibland här på bloggen. Här recenserade jag till exempel den första boken i serien. Idag ska det handla om krigaren, om hur mötet med den hårda visdomen är som att gå ut i krig.

1.

”Du ska vara en krigare. Du ska ha samma attityd som en soldat som går ut i krig: med rädsla, respekt, ödmjukhet och total beslutsamhet.”

Vem är det som säger det där? Soldaten i fält? De la Chapelles instruktion för den karolinske soldaten? Hagakure? – Nej, det är don Juan, gurun i Castanedas böcker. För att möta Kunskapen ska man ha samma attityd som en soldat i krig.

Det är tuffa ord. Och sanna. Att möta de ontologiska realiteterna, att ge sig metafysiken i våld, att existensiellt inse sin dödlighet och lära sig vad det handlar om här i livet, det är litegrann av ett äventyr. Ett äventyr med livet som insats. Man måste veta att man är dödlig, att man ska dö. Man ska vara som en krigare i sitt sinnelag, ödmjuk och beredd på att dö.

Det står en del om detta i Castanedas böcker. I "Journey to Ixtlan” säger don Juan till exempel det följande, rader för en äventyrlig ande. Det handlar om förundran, att upptäcka nya världar, om frihet:

To seek freedom is the only driving force I know. Freedom to fly off into that infinity out there. Freedom to dissolve; to lift off; to be like the flame of a candle, which, in spite of being up against the light of a billion stars, remains intact, because it never pretended to be more than what it is: a mere candle.

Det är tänkvärt. - Följande citat ur samma bok fortsätter på krigartemat. När man dö ska man som shaman utföra en viss dans. Detta är att leva i elementen, att avsluta ett heroiskt liv i samklang med Alltet:

The dying sun will glow on you without burning, as it has done today. The wind will be soft and mellow and your hilltop will tremble. As you reach the end of your dance you will look at the sun, for you will never see it again in waking or in dreaming, and then your death will point to the south. To the vastness. ["Journey to Ixtlan"]

Detta är oerhört slående. Shamanism kommer jag aldrig att syssla med. Men man förstår ju känslan bakom det hela. Detta är esoterismens högsta stadium: att dö i den nedgående solens sken och gå vidare med bevarat medvetande.




2.

Mer eller mindre strukturerat ska jag här fortsätta citera Castaneda. Temat är ”krigare som kunskapare” men gränserna till allmän visdom är ibland vag. Nåväl, två exempel på sådan visdom finns i samma bok jag citerade ur nyss, ”Journey to Ixtlan”: "Life in itself is sufficient, self-explanatory and complete." Det kallar jag en hjärtevärmande holism. Vidare: "Nobody knows who I am or what I do. Not even I.” Denna drastiska stil lär man sig gilla som Castanedaläsare. Don Juan, vad eller vem han än är, är en personlighet, en vis man med humor, vilket inte är alltför vanligt. Man kanske kan säga: sann visdom kännetecknas av att den har plats för humor.

Temat var alltså krigaren-som-kunskapare. Här följer lite sådant. Exakt vilka Castanedaböcker det är hämtat ur vet jag inte alltid, jag fann dem på nätet, även om jag själv läst alla böcker. - Detta handlar om hur krigaren lever sitt liv strategiskt. Han ser allt som UTMANINGAR:

The basic difference between an ordinary man and a warrior is that a warrior takes everything as a challenge while an ordinary man takes everything as a blessing or a curse.

Vidare heter det i samma anda, i samma aktivistiska, gestaltande anda: "A man of knowledge lives by acting, not by thinking about acting." Det är ett hårt liv! Men det är också ett autentiskt liv, ett riktigt liv med kniven mot strupen: "In a world where death is the hunter, my friend, there is no time for regrets or doubts. There is only time for decisions."




3.

Ett ypperligt citat är detta: "The aim is to balance the terror of being alive with the wonder of being alive." Det kan få en att tänka på "Dune"-böckernas Litany of Fear. I Dune ska man låta rädslan passera - men enligt don Juan ska man göra mer än så, man ska balansera rädslan med förundran - inte inför skräcken i sig men inför det liv som tillåter en att både skrämmas och förundras.




4.

Nu ska jag tala om idén ”a cubic centimeter of change”. Det handlar om att ta vara på tillfällena och få dem att verka i din favör, potentiera dem så att de blir upphöjda till två:

All of us, whether or not we are warriors, have a cubic centimeter of chance that pops out in front of our eyes from time to time. The difference between an average man and a warrior is that the warrior is aware of this, and one of his tasks is to be alert, deliberately waiting, so that when his cubic centimeter pops out he has the necessary speed, the prowess, to pick it up.

Det om detta. Följande citat är alla heroiska och aktivistiska, de handlar om oändliga utmaningar och att lära sig leva med det. Man lär sig leva på en högre nivå, man lär sig (som jag brukar säga) SÖKA VILA I HANDLING:

. Only as a warrior can one withstand the path of knowledge. A warrior cannot complain or regret anything. His life is an endless challenge, and challenges cannot possibly be good or bad. Challenges are simply challenges.
. You have little time left, and none of it for crap. A fine state. I would say that the best of us always comes out when we are against the wall, when we feel the sword dangling overhead. Personally, I wouldn't have it any other way. ["Tales of Power"]
. The average man is hooked to his fellow men, while the warrior is hooked only to infinity.

Det sista citatet knyter snyggt ihop krigarlivet med metafysiken. Det handlar om att leva i elementen, vara i Varat. Och detta associerar till det citat jag antydde i början, om hur man möter Kunskap på samma sätt som en soldat i krig: "A man goes to knowledge as he goes to war, wide awake, with fear, with respect, and with absolute assurance. Going to knowledge or going to war in any other manner is a mistake, and whoever makes it might never live to regret it."

I krig möter man döden och härmed ett citat om döden från ”Journey to Ixtlan”. Att vara medveten om döden, att ständigt ha sitt memento mori för ögonen, det är även mitt privata ledmotiv. Det har jag fått från Castanedas andra bok, "A Separate Reality" samt från sentenser som denna ur tredje boken, "Journey to Ixtlan":

Death is the only wise advisor that we have. Whenever you feel, as you always do, that everything is going wrong and you're about to be annihilated, turn to your death and ask if that is so. Your death will tell you that you're wrong; that nothing really matters outside its touch. Your death will tell you, 'I haven't touched you yet.'

5.

Castaneda gav ut tio (eller tolv) böcker om sin magiska resa. Den fjärde boken i serien hette för sin del ”Tales of Power”. Även här talas om det heroiska i att leva det liv man lever, acceptera utmaningarna: "A warrior, or any man for that matter, cannot possibly wish he were somewhere else; a warrior because he lives by challenge, an ordinary man because he doesn't know where his death is going to find him."




6.

Här ska jag ge er tre citat på raken, alla på temat stoiskt krigarliv. Det första handlar om att leva liknöjd, fri från indignation och upprördhet. Det andra handlar om vad som skiljer krigarattityden från vardagsattityden. Det är ur ”The Fire From Within”, bok 7. Det sista handlar om hur ”krigare” agerar för andliga principer, för ”the spirit”.

. Think about it: what weakens us is feeling offended by the deeds and misdeeds of our fellow men. Our self-importance requires that we spend most of our lives offended by someone.
. My benefactor told me that my father and mother had lived and died just to have me, and that their own parents had done the same for them. He said that warriors were different in that they shift their assemblage points enough to realize the tremendous price that has been paid for their lives. This shift gives them the respect and awe that their parents never felt for life in general, or for being alive in particular.
. Malicious acts are performed by people for personal gain... Sorcerers, though, have an ulterior purpose for their acts, which has nothing to do with personal gain. The fact that they enjoy their acts does not count as gain. Rather, it is a condition of their character. The average man acts only if there is a chance for profit. Warriors say they act not for profit but for the spirit.

7.

Don Juans liv är ett heroiskt liv, ett äventyrligt liv, ett romantiskt liv – om man är beredd att betala priset. Hör bara vad han säger om att finna ”a path with a heart” i första boken, ”The Teachings of Don Juan”:

Look at every path closely and deliberately. Try it as many times as you think necessary. Then ask yourself alone, one question... Does this path have a heart? If it does, the path is good; if it doesn't it is of no use. - - - For me there is only the traveling on paths that have heart, on any path that may have heart, and the only worthwhile challenge is to traverse its full length -- and there I travel looking, looking breathlessly.

Samma äventyrliga anda speglas i andra boken, ”A Separate Reality”. Detta får bilda slutvinjett till denna exposé över kunskapen som äventyr: "We are men and our lot in life is to learn and to be hurled into inconceivable new worlds."




Relaterat
Castaneda: A Separate Reality (1971)
Castaneda: The Eagle's Gift (1981)
Intressant artikel som tolkar Castaneda i vediska termer
Recension av första Castanedaboken