"Sverige behöver en ny berättelse" skriver DN

Det traditionella Sverige lever. Det ska jag bli man för.

"Sverige behöver en ny berättelse". Det skrev Maja Hagerman i DN 4/2 2013. "Det nya" som kommit med massinvandringen skulle hyllas. Hon försökte nog lyfta in det traditionella i denna bild. Men i så fall misslyckades hon. Kontentan blev att det traditionella Sverige var ointressant.

Här måste man mumla ur skägget. För nog behöver vi berättelser. Sverigevänliga berättelser, nygamla berättelser -- berättelser om det traditionella Sverige, som är en framgångssaga. En berättelse om ett litet, strävsamt folk som överlevt som nation och stat och skapat en högkultur i det karga norden. Influenser från Europa har här bearbetats och getts en säregen stil.

En av många Sverigeberättelser jag har är denna: hur vi överlevt som stat från medeltidens slut till idag. Den gav jag här. Och idag tänker jag på en annan sådan Sverigevänlig berättelse. Och den gäller Sverige som kultur. Man kan till exempel fråga sig: har det odlats traditionell kultur i detta land i modern tid? Ja, det har det. Det är själva huvudströmmen i vår nationella kanon. Att däremot, som PK-isterna, försöka få fram någon alternativ, mångkulturell svensk kultur är helt döfött. Jag menar, till och med radikalen Strindberg skrev ju nationella dramer ("Sankt Olof", "Gustav Vasa", "Kristina").

Mer om dem snart. Vad jag här tänkte skissa är i alla fall en bild av den svenska litteratur som vurmat för flydda tider och för nationen i sig, genom alla tidens skiften. Tradition, hävd, sedvana och ekot i gamla valv är kulturens sine qua non, det förutan vilket ingen andlig odling kan leva. Att däremot enögt leva i aktualiteter och nymodigheter leder ut i tomheten. Att i modernismens anda hela tiden ”make it new” är kulturfientligt.

Den förste svensk som gav luft åt dylika tankar var Erik Gustaf Geijer. Tradition var lika viktig som förnyelse ansåg han. Geijers credo var att samhällsutvecklingen ska ske kontinuerligt och utan tvära avbrott. Senare avföll Geijer i dagspolitisk mening från denna konservatism till en mer liberal hållning, men det betydde inte att han tog avstånd från allt han tidigare gjort. Avfallet betydde inte att han över en natt blev traditionshatare. Tvärtom. Han bejakade ständigt sitt verk med dess gestaltning av vikingar och odalbönder, bergsmän och fornkungar, gamla seder och bruk och gångna tiders landvinningar. Geijer har ingenting gemensamt med dagens liberaler, sådana som Erik Ullenhag och Annie Lööf.

- - -

Litterärt blev Geijers, Tegnérs och Atterboms romantik blev mer eller mindre bestående. De verkade 1800-1830. Stilmässigt kanske ”Fritiofs saga” och Atterboms Lycksaliga ö kändes daterade efter ett tag, ja kanske än idag, men helt kan man inte reducera det som den svenska högromantiken stod för. Stilar kommer och går men något slags substans består, och det finns substans i romantiken anser jag. Dess ”gripenhet och värdighet” är tidlös.

Sedan fick svensk traditionalism en stark röst i Viktor Rydberg. Han var slängd i fornkunskap och hyllade det gammelgamla kulturarvet med magnum opus i ”Fädernas gudasaga” 1887, en bok om asatro. Han var genuint esoterisk och troende; ”Gläns över sjö och strand” är beviset på det. Han var idealist, ingen fördold materialist. Jubelkantaten från 1877 visar till exempel Tegnérpåverkan med omnämnande av det sanna, det goda och det sköna.

- - -

Rydberg kan sägas förkroppsliga 1870-talet. Sedan, kan man med visst fog hävda, kom 1880-talet som var vänsterpräglat, stadsorienterat och inriktat på sociala problem, feminism och realism. August Strindberg var årtiondets man med debuten ”Röda rummet” från 1879. Tidsandan var storstad, journalism och modernism.

Det var nog bra det också. Man behöver inte nedvärdera all icke-traditionalism. Strindberg berikade ju den svenska litteraturen med sitt temperament och sitt ordförråd. Och var sak har sin tid. Men så kom 1890-talet och det blev en ny vår för traditionalismen: nu blev det mainstream med färg och glädje, med formrik gestaltning fotad i saga, myt och legend. Stadsskildringar gav vika för landsbygd och hembygd: Fröding och Lagerlöf skildrade Värmland, Karlfeldt Dalarna, Pelle Molin och Per Hallström Norrland och Ola Hansson Skåne.

Som antytt var även det tidiga 1800-talet inne på mytisk och traditionella drag: Tegnér, Geijer och Atterbom hade ju i sina verk en slagsida åt saga, myt och fantasi. Och politiskt var de övervägande konservativa och kungatrogna. Viktor Rydberg höll för sin del den litterära högerfalangen vid liv under sin tid. Och en markant nytändning för nationalismen kom nu, på 1890-talet, med Verner von Heidenstam som frontfigur. Han gav svärmeri och förbundenhet med flydda tider nytt liv med skildringar av karoliner och vikingar. Diktsamlingen ”Ett folk” (1899) var uttryck för en progressiv nationalism. Hans yrkande på allmän rösträtt var inte vanlig högerpolitik då.

- - -

Traditionalismen levde vidare. Den hävdades i början av 1900-talet av namn som K. G. Ossiannilsson, Sten Selander, Vilhelm Moberg och Frans G. Bengtsson. Mobergs novell ”Bödeln och skökan” visar för sin del på god kunskap om medeltidens samhälle; detta är en strong tidsskildring, dramatiserad som tv-film 1986. Niklas Ek var en kongenial bödel. Och Ossiannilsson skrev bland annat en biografi över Karl XII.

Förutom dessa skrivkunniga vänstermänniskor (Moberg, Ossiannilsson) har vi förstås den gode August Strindberg. Dennes definierande drag må vara radikalism och vänsterism. Men han var även intresserad av gångna tiders lust och kval, flydda tiders kungar och stormän. Tack vare den nationella, traditionella skolans uppsving gav sig ju även Strindberg i kast med det kungliga förflutna, yttrat i hans historiska dramer. Verk som ”Gustav Vasa”, ”Erik XIV” och ”Kristina” är skrivna under nationalismens högtidsstund kring sekelskiftet och de spelas än idag. Därtill intresserade sig Strindberg för forn sed och Eddadiktning. Hans vurm för den rebelliske Loke är inte att ta miste på. Strindberg gav hela den grekisk-romerska antiken på båten; det var djärvt, det var att svära i kyrkan i den tidens bildningssamfund. Men han var för den skull ingen nihilistisk modernitetsdyrkare. Han slog rot i det fornnordiska istället.

Traditionalism är huvudfåran i svensk litteratur. Många har lyssnat på ekot i gamla valv och känt ”vinden från hedenhös”. Det sista är en trop av Johannes Edfeldt (1904-1997). Denne akademiledamot förstod traditionens betydelse, han diktade med örat mot det förflutna. Han gav historien poetisk rang. Lyssna bara:

”Vind från hedenhös, vind genom seklerna, blås, / kamma gräset i Edåsa, Våmb och Horn, / där de multnar: ryttare, bönder. – Lång / var deras möda, sträv deras dagsverkes kväll. / Skönast slutgiltigheten: jord och vind."

Orden är ur dikten ”Vestrogothia” från 1962. Begreppet är en latinisering av Västergötland. Detta med ”ryttare” ska dels anknyta till Västgöta ryttare, Axevalla heds kavalleriregemente, segrande vid Breitenfeld, Lützen och Lund. Dels syftar det på någon runsten med en bild av Oden som ryttare. Där fick han med mycket, Edfeldt. Poesi kännetecknas ju av att orden kan syfta på mer än en sak. God poesi år mångtydlig och därmed rik på information.

Tänk här även på Ulf Lundell (1949-). På skivan ”Kär och galen” från 1982 diktar han om hur han lever i landskapet, hur han känner sig hemma i detta land och dess traditioner. Det är svallande hav, måsars skri. Då trivs han. Och han trivs när ”... det klara och det enkla, får råda som det vill, / när ja, är ja, och nej, är nej, och tvivlet tiger still. / Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten, / där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.”

Ack så enkelt och träffande. Jag ryser av hur han smyger in det där med att ”runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen”. Bandet bakåt till äldre, uråldriga tider kan inte uttryckas bättre. Sverige består av både de döda och de nu levande. Vi hör ihop med gångna tider och de hör ihop med oss. Den som förnekar detta lever i ett vakuum, blottställd för politiska modenycker som säger än det ena, än det andra. Har man däremot rötterna i den svenska myllan är man trygg.

Trygghet, det handlar om trygghet. Politiker brukar i och för sig nämna detta ord rätt ofta men då är det bara ekonomisk trygghet som åsyftas. Men vi behöver något mer än detta – vi behöver en ideell trygghet, en känsla av hemhörighet i tid och rum. Den hemkänslan får i alla fall jag av att tänka på och erkänna mina svenska rötter, banden till mina svenska föregångare. Den tryggheten riskerar att tas ifrån oss om vi inte ställer oss upp och säger ”Sverige existerar, etniska svenskar existerar”. Den rådande trenden är ju att förneka och problematisera ihjäl sådant som ”Sverige” och ”svenskhet”. Men dessa är som alla förstår sedvanebegrepp som man gör sig löjlig om man avvisar.

- - -

Sverige finns, vi svenskar finns. Och ”vår andes stämma i världen” är litteratur av den typ jag talat om här – traditionsmättad, historiemedveten poesi, dramer om våra kungar, romaner som Heidenstams "Karolinerna", hembygdspoesi och landskapsbundna texter av folk som Lagerlöf, Karlfeldt, Fröding, Lundell och andra. Detta är det Sverige som lever i litteraturen. Mångkulturen har inte en chans mot detta. PK-ismens berättelser à la Moodyssons "Det nya landet", "Tsatsiki, morsan och polisen" och "Jalla jalla" är en död genre. Den dödades av Ruben Östlunds "Play" från 2011.




Relaterat
Modern asatro
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska

Kyrkskepp från Själevads kyrka, Övik, som jag besökt och gjort reportage om.

Recension: Verner von Heidenstam -- ett liv (Gedin 2006)

Härmed en recension av Per I. Gedins Heidenstam-biografi. Det är en telegsten på 672 sidor. Boken är lite för tjock. Den är, rent fysiskt, tung att ligga och läsa. Visst bör en bok som denna vara bred och noggrann. Men ett litet minus för dess ohanterbarhet måste jag nog ge. I övrigt är det, som jag skriver nedan, en bok värd sitt salt.

Här ska det alltså handla om ”Verner von Heidenstam -- ett liv” av Per I. Gedin (Bonniers 2006). Författaren Gedin är född 1928 och gör sitt ämne rättvisa. Han må vara en liberal "elitmänniska". Men han har bland annat blick för vad 1800-talets nationalism var: en folkrörelse, driven av liberaler, som först med tiden kom att omfatta såväl arbetare som dåtidens elit inom högborgerlighet, aristokrati och kungahus. Sant: i början av 1800-talet var inte kungahuset vad vi skulle kalla nationalister. Det elitsentiment som rådde till cirka 1830 var ju ryssvänligt; tsar Nikolaj I sågs som garanten för ordning. Nationalism var lika med uppror, som i Frankrike och Polen.

Detsamma var det i Tyskland. Året 1848 såg till exempel strävanden efter tysk enhet: de små, skilda kungadömena borde gå samman ansåg revoltörerna. Men det hela slogs ner av reaktionens krafter. Först 1871, sedan Preussen blivit Tysklands ledande makt, blev tysk nationalism även ett elitprojekt.

Detsamma var det här i Sverige: först på 1870-talet blev nationalismen accepterad även av samhällets toppar. Men nationalismen som ledkultur hade det trögt i portgången. Gedin beskriver Heidenstams debut, ”Vallfart och vandringsår” från 1888, som något av en vitamininjektion i Sveriges själ. Den rådande nihilismen och gråvädersprosan ersattes då av fantasi, färg och glädje. Heidenstam banade väg för författare som Selma Lagerlöf, Fröding, Karlfeldt och Ellen Key samt för en förnyelse inom måleriet, ja för nationalismen överhuvud. För kring 1830 kom ju först skandinavismen, sedan kom en gryende svensk nationalism med Viktor Rydberg och andra. Sedan kom 80-talet med naturalism, stadsskildringar och elände. Sedvanliga titlar vid denna tid var sådant som ”Gråkallt” och ”Fattigdom”. Detta ansågs locka publiken. Realism rådde och poesin var harmlös verskonst. I detta läge kom Heidenstam med ett nytt poetiskt språk med influenser från Byron, Heine och Turgenjev. Det var en på sin tid friare vers som här etablerades på svenska.

Heidenstam blev snabbt nr 1, han blev ”den nya litteraturens anförare” (Gedin s 150). Med sin debut 1888 vann Heidenstam seger: han triumferade över ett blanknött, förfallet litteraturliv. Heidenstam sa själv i ett brev till Ellen Key 1897: ”Det eviga målandet grått i grått slog jag här hemma ihjäl på två år.” -- Jag har i ämnet även läst ”Kring Verner von Heidenstam” av Gudmund Fröberg (red; Carlssons förlag 1993). Boken gör upp med den nedvärdering vänstern gjorde av Heidenstam 1910-1990. Essäer av Staffan Björk, Olle Holmberg, Magnus von Platen och Pär Lagerkvist tecknar ett brett, sympatiskt porträtt av författaren. Vad gäller personen Heidenstam citeras på sidan 270 dessa ord av John Landquist:

Han hade blå, vänligt forskande ögon men de hade ett hemlighetsfullt djup. Han hade en mörk stämma med mjuk klang (...) Han var förnäm men okonstlad. Han hade en lugn vänlighet. Han hörde på vad man sa. Hans eget tal var bekymmerslöst improviserat men rätt som det var steg det som en vågkam upp till en poetisk bild. Men det var hans tankes naturliga rörelse. Man trivdes med honom.

Heidenstam hade alltså sina sympatiska drag. Samtidigt kunde han, i officiella sammanhang, vara pompös. Han gillade rollen som nationalskald. Detta slog tillbaka på honom i Strindbergsfejden 1910, då Strindberg angrep Heidenstam för ett och annat. Och Heidenstam tog åt sig. Man kan säga: Heidenstam blev ett offer för den roll han skapat åt sig själv.


- - -


Gedin skildrar denna Strindbergsfejd i sin bok. Plus allt annat som Heidenstams uppväxt, hans kvinnor och hans karriär i alla dess skiftningar. Gedin gör som sagt ett bra jobb och hans bok kan rekommenderas för den som gillar vaggan-till-graven, life-and-letters-biografier. Om man klarar av bokens fysiska tyngd, vill säga...! Boken kan knappt läsas liggande, så som jag föredrar. Den bör läsas vid ett bord.

Inspirerad av Gedins bok, samt av Fröbergs antologi, tänkte jag här gå igenom Heidenstams viktigaste verk. Jag börjar med romaner och prosa och avslutar med dikterna, nå egentligen bara samlingen "Nya dikter" från 1915. Sedan berättar jag om ett och annat.




Hans Alienus (1892)

Detta är en roman med vissa versinslag. Upplägget är djärvt och lockande, mixar realism med fantasy. Alienus är i Rom som tjänsteman åt påven. Sedan far Alienus ut på en resa genom östern och underjorden och upplever ett och annat. Det är som en svensk version av Dantes "Inferno" eller Goethes "Faust"; Heidenstam har brutit ny mark med denna bok, "it goes boldly where no man has gone before". Och svenska litteraturforskare har alltid gillat denna bok. Själv är jag dock lite skeptisk mot idéinnehållet. Det är dualism, det är, trots skönhetsvurmen, lutheransk tagelskjorta, visad i figuren "den gamla heliga". Detta är, som Gedin föreslår, en jungiansk "skugga", denna skräcktant som är en glorifierad glädjedödare.

Gott och väl. Men Heidenstam förmår inte, som Jung förespråkar, integrera denna skugga med sitt eget väsen. Skuggan förföljer honom hela vägen, ända till slutscenen i Sverige. Men Alienus har inget försvar mot denna "samvetets röst". Romanen mynnar ut i sentimentala rader i försoningen med fadern. Heidenstam var aldrig djup, han nådde aldrig de esoteriska nivåer som en Rydberg, Atterbom eller Stagnelius nådde. Men Heidenstam förstod åtminstone vad tillvaron kunde bjuda, han förstod att den är en gåta. Och han kunde visa det i sina romaner och dikter. "Gåta, saga, jordedag, ditt djup kan ingen loda."




Karolinerna (1897)

Jag har skrivit om denna bok tidigare på bloggen. Det är en klassiker anser jag, en ogement läsvänlig rundmålning av svenska figurer under stora nordiska kriget 1700-1718. Och liksom jag hävdar Lagerkvist i Fröbergs antologi att texterna har ett drag av av teater. Det är inte alltid några berättelser, det är mer statiska scener. Och replikerna låter en smula onaturliga; alla talar likadant, både trosskuskar och generaler.

Dålig teater alltså...? Nej, boken har kraft och färg men man kan reta sig på tonen ibland. Bokens förtjänst är bredden; man fascineras även av bifigurer som Mazeppas ambassadör, Lina Andersdotter, Måns Fransöske och andra. Och det är tecknet på ett mästerverk, hur även birollerna är välbesatta.




Folke Filbyter (1905)

Även denna har jag recenserat tidigare, på min Motpolsblogg. Det är en klassisk tidig-medeltidsroman och detsamma anser de flesta experter. Även uppföljaren "Bjälboarvet" är en bred, läsvärd skildring men inte lika angelägen.




Svenskarna och deras hövdingar (1908)

Även denna har jag recenserat på Motpol. Gedin anser för sin del att det är "en platt text" men han har fel. Här finns massor av fantasieggande noveller som "Ura Kaippa", "Sköldmön", "Grek-konungens gårdvar" och annat från tidig medeltid. Det är osökta skrönor om nordmän- och kvinnor, skarpskurna bilder av en levande tid. Men även från högmedeltid finns bra texter, som "Karl Knutsson och råttfångaren". Och för modern tid får man "Karolinerna" sammanfattat plus mycket mer.

Detta är en helt ojämförlig bok om svensk historia, på gränsen mellan fakta och fiktion. En "skolläsebok för ungdom" som kan läsas av alla.




Nya dikter (1915)

Heidenstam var som sagt poet också, lyrisk diktare. Hans ”Nya dikter” från 1915 var i mina ögon höjdpunkten. I debuten 1888 målade han med brokigare färger, läsvärt det med. Men nu, 1915, var det stramare och enklare. De stora frågorna om liv och död behandlades med öppna ögon. Gripande är till exempel ”Begynd vandring”. Den skildrar en död som ser tillbaka på den jord han lämnat: ”Jag vandrar redan på den bro, som leder / från jorden mot det obekanta / och fjärran blir mig vad mig förr var när.” Han är fri, han slänger sina skor och kastar staven, och när han ser sig själv begravas nere på den fjärran jorden, då känner han knappt igen namnet de mumlar kring kistan. – Detta kallar jag en vision: att se sig själv som död, på vandring ut i det okända.

När ”Nya dikter” utkom var Heidenstam 55 år. Han skulle leva i 25 år till. Ändå omtalar han sig själv som ”en gammal man, som sitter vid brasan och grundar”. Det är i ”Vore jag ett litet barn”, som handlar om vad man skulle göra om man var barn igen; diktaren sitter och minns och konstaterar att de flesta av hans vänner är döda. Den slutar: ”Gåta, saga, jordedag, / ditt djup kan ingen loda. / Ännu samma barn är jag / och människorna goda.”

Detta visar på en hjärtevärmande, vardaglig fromhet som alltid är gångbar. Denna dikt är enkel men inte simpel. Liknande vardagsmässig esoterism möter vi i ”Vi människor”. Den säger att vi alla ska dö en dag, det är vad ”vi människor” har gemensamt. Ändå tycker jag bäst om inledningsraderna här, de har liksom etsat sig fast: ”Vi som mötas några korta stunder, / barn av samma jord och samma under, / på vår levnads stormomflutna näs...!”

En annan gripande enkel dikt är ”Gustaf Frödings jordafärd”. Den är skriven till minne av diktarkollegan som levde 1860-1911. Dikten skildrar bland annat hur Fröding, medan han levde, satt vid sin Bibel medan håret vitnade. Utifrån det görs det hela allmängiltigt, ”förunderligt stort är ett människoöde”, men människan är som ett rö för vinden: ”Dö, dö, det är rösten hon hör / när hon skapar och frågar och spanar.” Men kanske kommer en ljusning i de följande raderna: ”Allt fåfängligt, / allting jordiskt dör, dör, / men hon själv blir det verk, som hon danar.”

Apropå att dö så komponerade Heidenstam denna gravskrift. Den är kongenial och säger allt om la condition humaine: ”Här vilar stoftet av en gammal man. Tacksamt prisade han det ofattliga, att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa.” Detta är, bland mycket annat, en gravskrift som erkänner dödens majestät. Man får inte skoja till det på sin gravsten, så där som författarkollegan Fritiof Nilsson Piraten gjorde. Att vitsa är nog fint och bra, praise the Lord for the gift of laughter sa ju Shakespeare, men det hör inte hemma på en gravsten. (Piratens gravskrift var, för den som undrar, denna: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31. jan 1972.”)


- - -


Heidenstam slutade i princip att skriva efter ”Nya dikter”. Författare som på detta sätt ”pensionerar” sig sägs vara ovanligt. Men Heidenstam medgav för bekanta att skaparkraften helt enkelt tagit slut. Han byggde sig ett gods vid Vättern, Övralid, inte långt från Motala. Det ser ut som en korsning mellan en karolinsk herrgård och Goethes hus i Weimar. Den omedelbara förebilden var gården Odinshöj i Danmark, där han ett tag bodde med sin sambo Kate Bang. Övralid är mycket stilrent, på gränsen till det sterila. Ingen park eller trädgård skulle finnas; gräsmattan skulle omärkligt övergå i vildmark och utsikten åt vattnet skulle vara fri. Endast ett så kallat vårdträd skulle erbjuda skugga.

Klara Johanson sa att Heidenstams roll här i livet var samma som renarnas på Skansen: att ställa upp en lätt igenkännbar profil mot världsrymden. Och visst var han en smula fåfäng, visst gillade han att posera. Han gillade, som antytt, att spela rollen som nationalskald. Men nog var han omtyckt också. Kanske var Selma Lagerlöf mer folkkär men Heidenstam kunde också dra skrönor. Hans historiska läsebok för folkskolan, ”Svenskarna och deras hövdingar”, har som sagt många fyndiga berättelser. Astrid Lindgren har till exempel vittnat hur hon greps av inledningens novell om Ura-Kaipa och stenåldern. Heidenstam kunde måla suggestiva scener, som i novellen om Ura-Kaipa, i dikten ”Tiveden” och i ”Folkungaträdets” utflykter i skog och mark.

Lagerlöf och Heidenstam dog samma år, 1940. Då gav man ut en minnesbok vid namn ”Mårbacka och Övralid”. Där finns en suggestiv anekdot från Heidenstams själva skrivande av ”Karolinerna”. Att säga att han träffade på Karl XII:s spöke när han komponerade kapitlet om kungens död må låta otroligt, men detta är vad minnesboken säger. Det var 1897 och Heidenstam bodde som gäst på herrgården Nor i Uppland, söder om Knivsta. Han var i sluttampen på Karolinerboken. Det var en viss natt då han var den ende som satt uppe, arbetande med gåspenna i lampans sken. Just som han skildrat hur Karl XII stupat vid Fredrikshald hörde han ett ljud – skramlet av en nyckelknippa. Sedan hörde han klirret av sporrar. Därefter steg uppför trappan.

Stegen närmade sig arbetsrummet. Så stod han där, Karl XII, och betraktade författaren. Kungen satte sig på en stol med värjan vilande i knät. Han ska ha sagt: ”Kom ihåg att jag bad till Gud den sista natten jag levde!”

Heidenstam noterade allt detta. Så blev han omtöcknad och böjde huvudet med handen för ögonen. När han såg upp var figuren borta. Inga ljud hördes av steg som avlägsnade sig. Det rådde en gravlik tystnad. Heidenstam satt kvar vid bordet, förvirrad. På morgonen togs han om hand av tjänare. Han blev sängliggande i flera dagar. Därefter steg han upp och beslöt sig för att ändra i sitt manus. Lite forskning förde honom till en ”Karl XII:s bön vid Narva”. Denna lät han omarbeta och infoga i skildringen av kungens sista dygn. Ytterligare några tillägg gjordes i boken för att det religiösa inslaget i Karl XII:s liv bättre skulle komma till sin rätt.




Slutsats

Jag är radikalnationalist. Jag gillar böcker om det traditionella Sverige. Sedan får de även vara konstnärligt högtstående också. Och detta får man med Heidenstams böcker. Vi lever idag i en tid när "eliten" ofta är svenskfientlig, när den rackar ner på det sedvanliga Sverige vi andra älskar. I denna kamp kan man inte alltid bruka "högtstående stil, eviga formuleringar, odödliga konstverk" -- men med Heidenstam ombord får man även detta. Så om du ser en bok av Heidenstam, köp den. "Karolinerna" trycktes till exempel i över 100.000 ex sammanlagt. Och det finns samlade verk-utgåvor och annat.

Man ska inte jämföra stora namn, men jag håller Heidenstam en smula högre än till exempel Frans G. Bengtsson. Bengtsson är bra, men han seglade inte på samma sätt över de stora djupen som Heidenstam.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Recension: Screaming for Vengeance (Priest 1982)

Visst gillar jag även annan hårdrock. Visst gillar jag även Maiden, Rainbow, Purple, Zeppelin, Sabbath, Accept, Blue Öyster och i viss mån Motorhead, Nazareth och ZZ Top. Och visst gillar jag även Wagner och Bach, en del jazz och en hel del J-M Jarre, Tangerine Dream och Ennio Morricone. Och vanlig rock och pop. Men mitt favoritband, alla kategorier, är Judas Priest. Här ska jag recensera deras skiva "Screaming for Vengeance" från 1982.

Judas Priest bildades i England i början av 70-talet. Sitt genombrott fick man sedan i slutet av 70-talet. Deras största succé är "Screaming for Vengeance". Den slog framför allt bra i USA. Men Priest gav USA något nytt: detta var inte standardiserad AOR-rock. Detta är betydligt vassare än så, även om det såklart är en något anpassad platta. Den har vad någon kallade "that Priest-gone-American-sound" -- rårock med vass sång. Amerikansk hårdrock har softare röster (Kiss, Grand Funk Railroad, Blue Öyster). Brittisk rock är alltid vassare vokalt. Därför, sägs det, slog inte Slade så bra där borta när det begav sig. Kiss var redan etablerade och sjöng softare, mer i harmoni med det amerikanska psyket.

Se här även punken: Joey Ramone i Ramones sjöng inte soft men han hade mindre skärpa, rundare ton än britternas Strummer, Rotten och allt vad de hette. Och sådan är den amerikanska smaken. Jag lägger inte in någon konstnärlig aspekt på detta, jag säger bara som det är.

Priests sound var i alla fall i mycket präglat av Rob Halfords röst. Som kan vara allt. Men som framför allt är vass, som i titellåten på "Screaming for Vengeance". Detta är britrock med metallklang. Jänkarna, God bless them, kan inte göra detta. Låten ifråga är som sig bör den uppskakande titellåten, en "take no prisoners"-attack. Det är liksom allvar: hård rock med gastryck och falsettsång som plusvapen.

Än mäktigare är skivans inledning: gitarrharmonin "The Hellion" med ett skimrande, triumfatoriskt patos. Som sedan övergår i "Electric Eyes" kommentar över det moderna övervakningssamhället. Men inte är det någon kritik egentligen. Det är en triumf!

I'm elected, electric spy,
I'm protected, electric eye (...)
protected -- detective -- electric eye.

Det där är rader, och riff, som visar var skåpet ska stå.

Sedan kommer "Riding on the Wind", en marsiansk ritt på vinden. ("Glowing God of Mars, body burning bright.") Det må vara en nonsenstext men texten i sig har poetisk klang. Man måste vara poet för att få ur sig sådana här rader. Halford är en naturbegåvning både som textförfattare och sångare. Han är nog inte själv medveten om sin skrivförmåga. Men han har den:

Tearing up through light
Million miles an hour
Blinding all in sight
Surging rush of power

- - -

Låtar som "Bloodstone", "Take These Chains" och "Pain and Pleasure" är jämförelsevis mindre exklusiva. Men jag gillar dem med. Denna platta var en av de första ny vågs-heavy metal-verken jag lyssnade på och den har fortfarande något att ge. Det finns alltid solon, riff och effekter att återupptäcka, verkar det som.

Låten på B2, "You've Got Another Thing Coming", brukar hyllas i alla tonarter. Men jag är mer neutral till den. Jag tror den kom bland topp 5 när MTV en gång utsåg de 100 bästa hårdrockslåtarna (vann gjorde Sabs "Iron Man"). Aktuell Priest-låt saknar cachy refräng. Men man kan inte gilla allt.

Man får sedan "Fever", en intrikat mid-tempo låt om en självömkande sate. Men visst är den bra: Tipton-introt, solot, och ett bisarrt ackord som markerar övergång från solo till sista versen är minnesvärt.

Och "Devil's Child", sista låten, må vara en banal sexlåt av en typ som Halford ofta frossade i. Men sticket på slutet, med texten "You took my heart and left it blown to smithereens / I gave my body as a slave / You cut my flesh and drank my blood that poured in streams / I'm left here broken and ashamed" är ruggigt bra. Jag menar, ingen S/M för min del, men den där falsettsången låter som om den kom från 10 km över jordytan, kompat av skapelsens gitarriff.

På vinylen var detta sista låten. Remasters-cd:n har en liveversion av "Devil's Child", den är OK som sådan, samt den mindre lysande balladen "Prisoner of Your Eyes". Nog är den kompetent gjord. Men efter tio genomlyssningar orkar jag inte med den längre. Det är synd om sångaren och låten suger energi. Vissa låtar blir det liksom inget särskilt av, trots att arret och framförandet är perfekt.

- - -

Några betyg brukar jag inte sätta på mina recensioner här på bloggen. Jag sätter ju ändå 8-10 på allt. Men "Screaming for Vengeance" är en favorit. Utan att jämföra den med de andra jag recenserat så kan jag bara säga att detta är essentiellt material för Priest-fanen. För mig är som sagt detta en av de första plattor jag mötte i "New Wave of British Heavy Metal". Och dess riff, lyrik och passager är oupplösligt förknippade med mitt väsen. Jag köpte ju vinylen en gång i tiden (fullpris med foto och texter på innersleeven), sedan spelade jag in vissa låtar på en kassett. Men jag insåg till slut att jag måste äga hela plattan, så remasters-cd:n står nu på hedersplats i min hylla.

Framför allt hade denna skiva ett snyggt omslag: en strömlinjeformad örn, på gränsen mellan organism och mekanism. Se ovan. Hårdrocksgrupper hade inte alltid sådan här elegans på sina omslag, det skulle alltid vara blodiga lik på dem får jag för mig... Men här härskar stil. Det är en förening av kraft och skönhet. Och det är inte bara konstnären Doug Johnson man ska tacka för detta. Bandet, jag gissar Halford, hade nog den ursprungliga visionen: "concieved by Judas Priest" står det i infotexten om denna bild. Och trots att det inte står något författarnamn så torde det vara Halford som författat den prosapoetiska blurben på omslagets baksida:

From an unknown land and through distant skies came a winged warrior. Nothing remained sacred, no one was safe from the Hellion as it uttered its battle cry... Screaming for Vengeance.

Relaterat
Judas Priest: historia
British Steel (1980)
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)
Unslaved: "The Soul of Western Man" with Lennart Svensson
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)

Recension: The Doctrine of Awakening (Evola 1943)

Disclaimer: jag är inte buddhist. Jag är mer lagd åt Actionism. Samt åt Vedânta och kristen mystik. Men med det sagt, visst kan buddhismen vara intressant som fenomen. Och när en viss Julius Evola behandlar buddhism, då är det högintressant.

Julius Evola gillade buddhismen. Man kan säga att han var esoterisk buddhist. Han var ju annars emot kristendomen, han trodde inte på Gud i sedvanlig bemärkelse. Så i övrigt, med sin rigorism och krigarmentalitet, påminner han om Castanedas shamanism. Där är man i regel anti-kristna (eller likgiltiga till kristendomen), man talar föga om fromhet och barmhärtighet och man idkar systematisk meditation med en krigares mentalitet.

Jag menar, visst finns det fromhet i buddhismen. Men i Evolas variant tonas fromhet och medkänsla med allt levande ner. I hans tolkning är urbuddhismen något av en arisk krigarlära med självdisciplin i högsätet, ägnad att nå ett högre medvetandetillstånd.

Med viljestyrka nås det absoluta, det obetingade. Med samâdhi – koncentrerad tanke – får man makt över både liv och död. Detta var som sagt urbuddhism enligt Evola. Av den senare buddhismen, mahâyâna, godtog han enbart den japanska zenbuddhismen.

Evola ville bland annat prisa asketismen i buddhismen. Den västerländska asketismen hade vid denna tid – 1900-talet – i praktiken dött ut, hävdade han. Han polemiserade även mot Nietzsche, annars en av hans inspiratörer, för att vara anti-asketisk. Buddhismen visste ännu vad asketism var och Evolas bok lyfter det. Det finns, säger han, två former av asketism: aktiv och passiv. Den förra utövas av stoiska krigare, den senare av mediterande munkar. Evola ansåg att buddhismens meditation var lämplig för envar asketisk natur, för både andens och stridens män.

Evola skrev i detta ämne ”The Doctrine of Awakening – The Attainment of Self-Mastery According to the Earliest Buddhist Texts” (1943). Enligt Richard Smoley i Parabola 23 1998, s 94-96, har Evola förstått buddhismens kärna: främst detta hur den (theravâda-buddhismen) inte är en sedvanlig, organiserad religion. Någon dyrkan av en extern Gud förekommer ej.

Men, hävdar Evola, den upplyste idkaren tycks förkroppsliga allt det som människor brukar vilja dyrka. Det är en inspirerande rad. Och med den i bakhuvudet förstår man hur Buddha omsider kom att dyrkas som en gud.

En buddhist, säger Evola enligt Smoley, tuktar och renar sitt medvetande för att nå en högre medvetandenivå. Medlen för detta heter asketism och meditation. Att nå ett högre medvetandetillstånd är målet. Dyrkan av gudar och följande av moralbud är inte godtagbara substitut.

- - -

Smoley har problem med att Evola är radikalhöger och traditionalist. Det vill säga att samhället ska styras av eviga, transcendenta värden. Trots det anser Smoley att Evolas bild av buddhismen är korrekt.

Gautama Buddhas familj var kshatriyas, tillhörig det indoeuropeiska härskarskiktet. Detta ser Evola som avgörande för denne Gautama att nå fram till sin läras esoteriska sanning. Smoley anför mot detta att de tidiga buddhistiska texterna, som Dhammapada, säger att anor, födsel och frisyr är oviktigt för att bli präst. ”Den som har sanning och Dharma, den rene är en brahman”. Gautama Buddha må ha varit kshatriyaprins, men hans esoteriska lära – liksom hinduismens ”ariska” veda – överlagrade en tidigare, inhemsk esoterisk tradition, en fruktbar mylla som fick den att blomstra. Så rasspåret inom esoterismen leder lite fel. Men gillar man den indoeuropeiska krigartraditionen och intresserar sig för andlighet, då kan Buddhas lära vara ”einen heimlichen Eingang” till det hela.

Evolas bok säger det mesta man behöver veta om buddhismen. Såsom reinkarnation (som Evola inte anser finns belagd i Pâlikanon), den ädla åttafaldiga vägen, att genom meditation befria sig från vardagsvärldens lägre verklighet (”att se igenom mayas slöja”) och se bortom vardagens dualism – ”gott-ont”, ”bra-dåligt” osv.

Prisad är Evolas beskrivning av niddana-kedjan, hur okunskap och otyglade begär leder till ständig återfödelse, ständigt slaveri i samsâra. Evola utgår från en italiensk översättning av Pâli-kanon, theravâda-buddhismens urkunder, baserade på Gautama Buddhas egna lektioner.

- - -

I Evolas självbiografi ”Path of Cinnabar” (1963) berättar Evola om sitt första möte med buddhismen. Det var avgörande för hans andliga utveckling. När han kom hem från första världskriget kunde han nämligen inte återvända till det normala, borgerliga förkrigslivet. Istället för att, som avsett av dem som startat kriget, sänka folk andligt hade han höjts. Via dadaism och droger (som han båda till slut förkastade, men bejakade som erfarenhet), nådde han så fram till esoterismen, att börja med i form av buddhismen.

Evola hade att börja med beslutat sig för självmord. Men en utsaga av Buddha i Majjhima Nikaya I,1 fick honom att ändra sig. Buddha säger ju att ”den som ser på utplåning som utplåning, som tänker på utplåning, som överväger utplåning, som tänker: 'Utplåningen är min' och gläds åt utplåning, den personen, kungör jag, vet inget om utplåning.” [egen övers ur Evola 1963]

Evola insåg då att önskan att döda sig, utplåna sig, var bara okunskap. Det hade inget med sann frihet att göra. Detta framhöll han i ”Path of Cinnabar” [ibid]. Och i ”The Doctrine of Awakening” säger han sig ha skrivit denna bok, långt senare (den publicerades 1943), för att betala av en tacksamhetsskuld: till den lära som räddade honom från självmord.




Relaterat
Evola: Metaphysics of War (2011)
Evola: Ride the Tiger (1961)
Hancock: Fingerprints of the Gods (1995)
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)

Storkrig = skitsnack

Det blir inte storkrig. Vi lever idag i en fredligare värld än någonsin. Det är vad alla rapporter i sammanhanget säger.

1. Wallensteens rapport

Är 2010-talet en krigisk tid eller en tämligen fredlig tid? Jag skulle vilja hävda att den är tämligen fredlig. Två (2) inbördeskrig av format pågår i skrivande stund, Syrien och Kongo. Det kallar jag, överlag, en lugn värld. Min åsikt stöds av den senaste rapporten från fredsforskaren Peter Wallensteen, utgiven i juli 2012.

Sett till tiden efter 1950 har krigen både blivit färre och mindre blodiga. Den minskande krigstrenden håller i sig.

Att det kalla kriget inte kommer tillbaka, är en viktig faktor när man tar en titt på världen av idag.

Jag menar så här: jag ser inte i min kristallkula att stormakterna plötsligt skulle börja hota varandra med kärnvapen igen. Och arméstyrkorna är för små för ett nytt kallt krig. De konflikter som förr rasade över hela världen, de skedde mer eller mindre inom ramen för denna stormaktskonflikt. De underblåstes av att USA och Sovjet sålde vapen billigt till kontrahenterna.

Denna storskaliga vapenhandel och ”bistånd i form av vapen” finns inte längre, inte på långt när samma nivå som under 1980-talet. Bland annat därför är jag optimist.




2. Wallensteen optimist

Wallensteens rapport återges i Anders Bollings DN-artikel "Minskande krigstrend bröts" (6/9 2012). Där uppges att Wallensteen, trots en liten uppgång i krigsaktivitet på sistone, trots allt är optimist: ”Han framhåller samtidigt att nivån fortfarande ligger långt under de mörkaste åren i början av 1990-talet, när som mest 53 väpnade konflikter rasade.” Man ska också minnas att Wallensteen matematiskt räknar antalet konflikter, alla som har minst 1000 döda. Men det finns ett till kriterium, antalet döda i strid per konflikt, som har rasat dramatiskt. Det har, enligt Bolling, forskare i Kanada kommit fram till. De säger att antalet döda i strid per konflikt minskat med 90% mellan 1950 och 2000-talet.

Detta är en förbluffande siffra. Och en övertygande siffra. Detta måste vägas in när man diskuterar vår värld och dess förmenta krigiskhet. Man måste se helheten. Att tro på en återgång till en krigisk värld à la 50-talet, med blodiga konflikter i Korea, Mellanöstern och Afrika, eller att vi får tillbaks konflikter som Vietnamkriget, Afghanistan 1979-89, kriget Iran-Iran samma tid eller att Mellanamerika skulle bli en krigsscen som det var under 80-talet – det tycks mig magstarkt. Det är en svartsyn och pessimism som är smått enfaldig.

Vår statsminister Reinfeldt må till exempel kalla vår värld ”en trasig värld” (han tweetade detta i januari i år: ”Så ser en trasig värld ut: är det krig i Syrien så påverkar det Sverige”). Men då överdriver han grovt anser jag. Problemhärdar finns, låt vara definitionsmässigt fler än de Syrien och Kongo jag framhöll som ”inbördeskrig av format” ovan. Men dagens värld är långt fredligare än vad den var före 1990-talet. Då skedde ett trendbrott. Det kalla kriget kommer inte tillbaka med allt vad det innebar av stormaktskonflikt och stormaktsförmåga att göda småkrigen med avancerade vapensystem och armévapen i mängd.




3. Inga fler hyperkrig

Min gissning är att hyperkrig, alltså den form av krig där två stater anfaller varandra med allt de har – den formen av krig hör till historien. Vietnam var ett sådant krig, Korea ett annat. Och under 1980-talet rasade ett sådant krig mellan Iran och Irak. Senare, 1990-91, återtog FN-alliansen Kuwait från Irak i ett liknande hyperkrigsscenario. Några enstaka sådana krig har förekommit sedan dess (Irak 2.0, Georgien). Men nu är det nog slut. USA hotade fram till cirka 2007 att anfalla Iran. Jag anser att det tåget har gått. Obama deklarerade i januari 2012 att USA inte längre kan föra regelrätta, gammeldags anfallskrig. Man har inte trupp nog för det. Special ops-företag, flygattacker och drönaranfall är vad man klarar. De arméstyrkor man har får territoriella uppgifter.

Jag antar att Rysslands förmågor är ungefär desamma. Ryssland (och Kina) må ha mer trupp tillgängligt än USA, men det sentiment som tillät hyperkrig finns helt enkelt inte längre. Det är en fredligare värld och de inbördeskrig som rasar är hanterliga. Jag ska inte dra alltför långtgående slutsatser av den bild jag skisserar här, men jag skulle önska att Makterna slutade vinkla nyheterna om konflikter som den i Syrien. Det är, för att hårdra, inte lika med slaget vid Stalingrad om en stridsvagn slås ut av en rebell. Men den bilden får man nästan av medias krigsrubriker. Makterna, det vill säga media och politiker, bör sluta skrämma folk med att vi lever i en konfliktfylld värld.




Lista, efter DN, över ”genomsnittligt antal döda på slagfältet per konflikt och år”:

1950-1959: 9.800
1960-1969: 6.000
1970-1979: 7.000
1980-1989: 5.200
1990-1999: 2.200
2000-2007: 1.100

Relaterat
Antropolis (2009) --- recensioner
Till Smaragdeburg (2010) --- bloggtråd med recensioner

Målning: Robert Svensson

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (slutet)

Här kommer upplösningen av min sommarföljetong, Melina Starrs äventyr. Melina är en säkerhetsagent som bekämpat antivitismen. Och under tiden har världen förändrats. Och hon har själv bidragit till förändringen. Bland annat har hon utrotat svenskfientligheten för tid och evighet.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy

Det var i mitten av oktober 2013 -- en mild dag, en indiansommardag. I Hagaparken gick de och promenerade, Melina och Topsy. Topsy skulle summera läget för sin toppagent. Han gick igenom vad som höll på att hända i världen. Topsy sa:

"Fraktionell bankverksamhet har upphört. Skuldavskrivning är legio. Dollarn, kronan och alla andra valutor är guldbackade numera. Euron har avskaffats och man har gått tillbaks till franc och D-mark."

"Mer som är...?" sa Melina.

"Man kan lugnt säga att PK-ismen är död nu", sa Topsy. "PK-ism handlade ju inte, som man trodde, om att ta hand om invandrare och kvinnor. Det var ett sätt att kontrollera folk och deras tankar. Well, Sverige är friare nu och folk tänker fritt. Nationalister blir inte längre regelmässigt rasiststämplade och Sverigevänner får komma till tals även i TV och tidningar."

"Skönt", sa Melina.

- - -

Topsy berättade vidare om vad som hänt. Han hade avvecklat Svenska Relä. Han hade vidare varit i Tyskland och sålt Gram och Andvaranaut till en samlare. Det gav honom ett par miljoner som han skulle dela ut till sitt folk.

"Bland annat till dig, Melina. Du kan få motsvarande en miljon svenska kronor i D-mark."

"Har man inte Euro i Tyskland?"

"Nej, man har ju återgått till D-mark sa jag. Vill du ha det då?"

"Gärna", sa Melina.

"Du får smurfa in det på ditt konto", sa Topsy. "Pytsa in lite då och då."

"OK", sa Melina.

"Känns bra va", sa Topsy. "Ekonomiskt oberoende för resten av livet?"

"Ja, Topsy, det känns bra. Tack ska du ha."

"Tack själv. Det var ju du som räddade svärdet från att besudlas och, möjligen, förstöras av Dribbling. Så du är värd varenda D-mark."

Man gick tillbaka till parkeringen. Efter en middag på Ulriksdals värdshus körde Topsy hem Melina till Söder. Väl framme vid Folkungagatan stannade man och gick ur. Topsy öppnade bagageluckan på sin gröna Passat och tog ut en sportbag.

"Här är din miljon, sa han. Ha det bra."

"Tack sa Melina och kramade sin gamle chef och älskare. Det fanns ingen attraktion kvar nu, bara kamratlighet. Gott så, tänkte Melina, hejade på Topsy och såg honom sätta sig bilen och köra iväg längs Folkungagatan.

- - -

Nästa dag vaknade Melina. Hon såg som i trans på solljuset som silades in genom persiennen. Något har vänt, något har hänt.

Sverige var fritt. Ja hela världen höll på att befrias. Förändringarna hade skett snabbt. Avgörande var som sagt midvintersolståndet 2012. Och bistånd från högre makter, parat med folks vilja att bli fria.

Sverige var fritt, världen var fri. Samnationalism var ordet på allas läppar: varje folk hade numera rätt att existera fritt i sitt ursprungsområde. Det var slut med att fasciststämpla svenskar som ville leva fritt, tala fritt i det land de levat i sedan hedenhös. Frågorna ”vem är svensk, definiera svensk” förekom inte längre. De dog med Dribblings kloner.

Antivitismen var historia.

Och världen var fri. Dit hörde bland annat att kriget i Syrien avvecklades vid denna tid. Fakta som avslöjade elitklubbens försök att fälla Assad med provokatörer, förklädda som rebeller, kom i dagen. Övriga krig i världen var redan tämligen få vid tiden för 2012. Det var i stort sett bara inbördeskriget i Kongo. Detta bilades successivt, tack vare att goda krafter nu styrde. Ingen i hela världen hade intresse av att kriga -- ingen, förutom några "elitmänniskor". Vidare avvecklades Afghanistaninsatsen och de svenska soldaterna kom hem, nu för gott. Svensk soldat försvarar Sverige sa man. Inte så att det var något hot mot Sverige, Ryssland var inte aggressivt längre, men skulle svenska soldater finnas så skulle de verka i Sverige. Det var den allmänna meningen.

Världen befriades. Skulder avskrevs, först i fattiga länder, sedan i Västvärlden. Fred rådde och handel och näringar blomstrade.

- - -

Det var en dag i slutet av oktober. Hon hade inget för sig denna dag. Sedan Melina duschat gick hon och handlade på Metro. Sedan gick hon hem och drack snabbkaffe och åt en croissant. Sedan surfade hon på nätet. Sedan sov hon middag. Sedan gick hon ut och promenerade i Vitabergsparken. Detta var ett kuperat grönområde på östra delen av Söder, ganska nära där Melina bodde.

Vandrandes där mötte hon en mamma med en dotter. Melina log åt kvinnan. Hon såg ut som hon själv: blond och fräsch, håret i hästsvans, cirka 35. Fast den andra var av den rundare typen. Den moderligare typen.

"Så fint det är idag", sa Melina. "Gyllene löv."

"Visst är det vackert", sa kvinnan. "Vinden river guld ur träden."

Dottern var en liten lintott med rosiga kinder. Melina böjde sig ner och klappade henne på huvudet.

"Nu kan du leva tryggt, lille vän", sa hon till barnet. "Antivitismen och svenskfientligheten är utrotade – för gott."

Den lilla lintotten förstod inget av detta, men hon log. Hennes leende strålade ikapp med solen.

Så gullig hon var! tänkte Melina. Hon ställde sig på knä och kramade flickan. Vad skönt att krama ett barn tänkte hon. Det fick en nästan att vilja bli mor...

Nåja, bara nästan tänkte hon. Jag vill inte ha barn. Jag vill ju bara ha ett nytt uppdrag.




Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy




Relaterat
Rosen i Solgläntan
Vad som hände när George Bush och en alien var på väg till Bohemian Grove
Ekon i gaturummet
Galen polis
Möte med Mannerheim
Avmarsch 2500

Målning Robert Svensson

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 16 av 17)

Det är hösten 2013. Sverige befrias från antivitism. Melina kommer i detta avsnitt till exempel att delta i en TV-debatt om nationalism. Hon drar sig senare till minnes när hon träffade Topsy Lindblom första gången. Han är hennes chef, hennes läromästare i spionage och operativ verksamhet.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 17: Fri

Melina levde i sin lägenhet, hon gick till jobbet, hon befriade Sverige ihop med de andra på Svenska Relä.

Melina tänkte denna tid av och till på sin chef, Topsy. Han var som en fadersgestalt för henne. De hade haft ett smärre förhållande under deras operativa USA-resa 1999. Efter det kunde de tala friare med varandra; man hade genombrutit den andres aura. De blev inte ett par, inte ett sedvanligt sådant, men ett bra exempel på förhållandet guru-elev inom den Operativa Kunskapens domäner, det var de nog.

Topsy och Melina träffades sällan numera. Topsy var upptagen av sina egna affärer denna tid, hösten 2013. Och Melina jobbade mycket hemifrån: hon hade kontakter med nymedia, hon skrev artiklar som berättade om antivitism och motsatsen, nationalism. Detta gjorde Melina denna tid. Och hon var med i en intervju i TV, som började reformeras inifrån; dess antivita operatörer hade ersatts av nya krafter. Melina kunde därmed lägga ut texten inför tusenden och åter tusenden.

Med Melinas TV-intervju var det, mer i detalj, så här. Den 20 augusti fick hon ett mail från Helena Bom på Svt:s debattprogramm ”Debatta”. Bom frågade om Melina hade lust att debattera nationalism med Egon Dribbling. Melina frågade sig själv vid denna upplysning om Dribbling verkligen kommit tillbaka till Sverige. Han hade ju flytt landet sas det.

Nåväl. Han fick väl vara tillbaka då. Hans båda svenska företag, DriCo och SFC, låg ju ändå i spillror. Det förra hade hon, Topsy och de andra sett till i raiden mot DriCo i april. Och det senare hade den uppretade folkmassan ordnat i maj. SFC:s bastion i Vasastan var stormad, rensad och utrymd.

Melina sa ja till att medverka i TV. Hon konsulterade inte med Topsy. Hon bara sa ja. Och den 25 augusti skulle inslaget ifråga spelas in. Melina tog vid elvatiden en taxi till TV-huset på Gärdet. Dagen var varm och mulen. Melina var för dagen klädd i svarta jeans, och under sin svarta fjällrävenjacka hade hon orange blus och blågrön scarf. Därtill hade hon håret i hästsvans.

Väl framme gick Melina in i foajén och anmälde sig i receptionen. När det var gjort väntade hon ett tag, gående bland stora blomkrukor med palmer och en vattenkonst. Så rogivande tänkte hon. Det kan behövas. Jag ska debattera hårt nu, debattera för mitt liv. Make or break. Tala tydligt och övertygande – eller stamma sig och göra sig till åtlöje för hela svenska folket...?

Där hon stod i foajén tog Melina ett djupt andetag. Blås ut luften, sedan inandning. Och det gjorde susen, hon blev lite lugnare.

En kvinna iförd grön dräkt och med det mörka håret utslaget kom och mötte henne. Det var Fylgia, Helenas sekreterare. Under tystnad fördes Melina till en hiss. Medan hissen åkte tänkte Melina: jag leds av Fylgia, forntidens vägledare i andens riken, guide till dödsriket eller bortom Bortom. Så vart för hon mig? Till en kaosdebatt eller en segerrik debatt? Nåväl, det beror på mig. Lugn, bara lugn...

- - -

Sedan hissen nått rätt våning fördes Melina till makeup-rummet. Man skulle spela in reportaget om en halvtimme sa Fylgia.

Melina fick lite påbättring i ansiktet. Hon satt lugn medan kosmetologen arbetade. Ännu ett tillfälle att lugna ner sig tänkte Melina. Hon tänkte på sina strategier: alltid attack, gestalta positivt, inga glåpord. Det borde göra susen.

När makeupen var klar fördes Melina till ett green room. Dribbling satt där, synbarligen i god form. Melina nickade, tog ett glas vatten och satte sig i en soffa. Dribbling såg på henne. Han flinade till och sa:

”Ska du skjuta mig?”

Han syftade på deras intermezzo vid DriCo i våras. Melina såg tillbaka på mannen, fixerade hans näsrot med blicken och försökte tänka ut ett bra svar. Det blev:

”Ska du skjuta mig?”

Hon bara upprepade repliken. Hon antog inte erbjudandet att slänga käft. Förutom den stundande debatten hade hon inget att säga denne man i svart kavaj, röd t-shirt och sneakers. Han var svenskfientlig, han ansåg att svenska folket skulle alstras bort. Han var en folkmordsförespråkare. Sådana skulle man inte slösa kallprat på.

Efter fem minuter kom Helena. Hon var klädd i vita slacks, blå dräktjacka och lågklackade pumps. Det blonda håret var tillkrånglat i en omöjlig fristyr, dock TV-mässig. Helena var en öppen, utåtriktad journalissa. Hennes ansikte var något litet och ihoptryckt, men trots det gav hon ett både skarpt och vänligt intryck.

”Välkomna, båda!” sa Helena. Man tackade och lät sig föras till studion, ett stort rum där i ett hörn en desk var placerad. Helena ställde sig bakom den och Melina och Dribbling fick stå på flyglarna. Från publikens sida sett stod Melina till vänster, Dribbling till höger. Det var inte uträknat, det bara blev så. Melina kände sig bekväm på sin flygel, ”hänförd i lugnet” som poeten sa. Nu ska vi leka TV tänkte Melina.

Studiomän kom och applicerade mikrofoner, trådlösa manicker fästa i byxlinningen baktill. Helena loggade in på sin dator. Melina såg kameror, hon såg parkettgolvet, hon såg de omgivande skärmväggarnas violetta och vita lyster. Så andligt.

”Då så”, sa Helena. ”Vi börjar snart. Som sagt ska vi debattera nationalism. Jag gör en inledning, sedan ställer jag en fråga till Dribbling. Sedan får du komma in. OK?”

Melina nickade.

En studioman räknade ner. Så körde man. Helena sa, in i kameran:

”Nationalism: det är dåligt det. Eller? Vissa svenska debattörer hävdar idag nationalismens goda sidor. Men lika många anser att nationalismen är passé, att den är skadlig. Därför har vi hos oss ikväll Melina Starr, dynontolog, och Egon Dribbling, antivit. Dribbling, du anser att nationalismen är hemsk...?”

”Ja”, sa Dribbling. ”Se på Nazityskland, se på Mussolinis Italien, se på Francospanien. Nationalism och fascism går hand i hand.”

”Hur ser du då på att nationalismen ändå fortsätter att leva? Som i Sverige idag?" frågade Helena. "SD, i någon mån ett nationalistiskt parti, har över 10% i opinionen.”

”Precis”, sa Dribbling, ”jag fattar inte –”

Melina såg sin chans och sa:

”Klart du inte fattar. Du är dum!”

”Men alltså”, sa Dribbling, en aning bragt ur fattningen, ”jag förstår inte hur detta kunnat hända. Att som SD hävda nationalism, att hävda människors olika värde, att vilja slänga ut folk.”

Dribbling gjorde en rövare; han ställde en fråga till Melina:

”Hur kan du Melina tro att fascismen är framtiden...?”

Melina bleknade för en sekund. Detta var lågt. Men hon lät sig inte distraheras. Henne kunde man inte dribbla bort, varken Dribbling, fan eller hans moster...! Melina vägrade att nappa på ”fascism” och sa istället:

”Nationalismen är sund. Och det är det vi debatterar här idag: nationalism. Envar är nationalist. Över hela världen finns folk som värnar sitt. Japaner i Japan, somalier i Somalia, turkar i Turkiet. Och nu, tänk er det, svenskar i Sverige. Det är samnationalismens väg, det är jämlikhet, det är likaberättigande. Varje folk får existera i sitt ursprungsområde.”

”Men”, bröt programledaren in, ”vad säger du till invandrarna då? Och adoptivbarnen? Ska de slängas ut?”

”Nej”, sa Melina, ”inte alls. Allt ska gå legalt till. Har man medborgarskap får man behålla det. Jag har aldrig påstått något annat. Dribbling däremot, som vill ta ifrån mig min etnicitet, han bryter mot Deklarationen om mänskliga rättigheter, paragraf 15. Varje människa har rätt till en nationalitet.”

”Det betyder statstillhörighet”, insköt Dribbling, ”inte etnicitet.”

”Idioti”, sa Melina, ”ordvrängeri. Natio är av latinets ”jag är född”. Det vill säga ens etniska tillhörighet. Nation betyder folk.”

Dribbling skulle just säga något mer då Helena avbröt honom. Hon kom med denna fråga:

”Men hur är det Melina, är inte nationalism lika med våld och övergrepp? Vi har sett det i Tyskland, och i Bosnien på 90-talet då serberna utförde etnisk rensning...”

”Nationalismen är progressiv”, sa Melina som svar. ”Kommer du ihåg Vietnamkriget? Vietnams folk försvarade sig mot amerikansk aggression. Avvecklingen av kolonialismen på 60- och 70-talet var just detta: nationalism, progressiv nationalism. Afrikanska och asiatiska folk definierade sig som folk och slängde ut den imperialistiske erövraren. Detsamma var det i Europa på 1800-talet. Mellan 1815 och 1870 var nationalismen revolutionär. Europa levde då i reaktionen, i monarkiska autarkier. Sedan kom en liberal offensiv i nationell skepnad. Nationalstater bildades i Belgien, Polen och så vidare. Nationalismen blev det nya normala. Klart progressiva rörelser. Nationalismen hade brett stöd i folkdjupet. Se på Sverige under andra världskriget. vad samlades vi kring? Den svenska fanan så klart. Hög som låg var nationalist på den tiden.”

Detta var kill all-argumentet. Både programledaren och Dribbling tappade efter detta geisten att nagla fast Melina som fascist. Hon fick istället frågor om den svenska nationalismens natur och då kunde hon berätta om Heidenstam och Lagerlöf, om Karlfeldt och Carl Larsson, samt hur även vänsterfolk som Strindberg drogs med. Strindbergs historiedramer i början av 1900-talet var ju klart nationalistiska. Det var inget kulturmarxistiskt släpande i smutsen av tro och tradition, det var affirmativa, Sverigevänliga pjäser.

Inslaget var slut. Fler inslag skulle spelas in för detta program, Helena Boms ”Debatta”. Så studiomännen kom och befriade Melina och Dribbling från deras mikrofoner.

”Så då är vi klara då?” sa Melina till Helena.

”Ja”, sa programledaren.

”Tack och hej”, sa Melina och gick ut ur studion och bort till en toalett i anslutning till green room. Hon utförde ett naturbehov, snyggade till sig och blev sedan sittande ovanpå stolslocket. Wow tänkte hon, det där var en smärre pärs, syftade på programmet. Men det gick vägen.

Hon drack lite vatten. Hon lugnade ner sig. Så gick hon ut. Ingen Dribbling där, tack och lov. Inte så att hon var rädd för att möta honom. Hon hade bara inget mer att säga denne galning. Historien hade dömt honom. Svenskfientligheten var passé.

Melina gick ut ur TV-huset och såg upp i skyn. Det var fortfarande grått, men med svaga skyar av blått. Hon gick bort över Norrmalm mot city, vandrade över Strömbron mot Gamla stan, korsade denna ö via Österlånggatan, tog sig över Slussen, gick uppför Katarinavägen, släntrade över Mosebacke och kom till Folkungagatan. Hon kom omsider hem, gick in och la sig att sova middag.

- - -

Programmet sändes nästa vecka. Folk såg det, det gick hem. Nationalismen etablerades, den togs åter på allvar. Den blev en färg i den svenska politiska debatt-paletten.

Dagen efter det att ”Debatta” sänts ringde Topsy och gratulerade Melina.

”Bra gjort, tjejen!” sa han. ”Skitbra. Den research du gjorde i Berlin, det där som jag sa åt dig, att kolla juridiska aspekter på nationalism – det gav frukt. Igår. Du fick med Deklarationen om mänskliga rättigheter till exempel.”

”Just det”, sa Melina. ”Tack för att du tipsade mig om det, för att du bad mig kolla upp juridiken.”

Man sa inte mer. Man ville inte säga onödigt mycket på telefon. Svenska Relä gick för sin del bra i den svenska omdaningens tid. Men chefen, Topsy, förstod nu att han inte kunde fortsätta som förr med sin firma. Han hade diverse skumrask på sitt samvete. Som att ha värvat och lett legosoldaterna som plockade ner Dribblings Huddingefabrik. Det var olaga kårverksamhet, om inte värre.

Topsy avvecklade därför firman och slutade sin verksamhet som företagsledare. Han levde från oktober 2013 som fristående konsult. Svenska Relä var historia. Melina hade därmed inget jobb att gå till längre, inget socialt sammanhang av det slaget. Men hon klarade sig. Hon gillade att som Topsy vara frilans.

- - -

Melina låg henna i sin säng, i lägenheten på Folkungagatan. Det var den 1 september 2013. Hon tänkte på vad hon visste om Topsy. Hon visste att han var född 1954. Och hon visste än mer. Som att han efter latinlinjen och lumpen vid I19 blev fänrik på aktiv stat. Som sådan fick han anställning vid FST/säk. Det var Försvarsstabens säkerhetsavdelning, dåtidens motsvarighet till MUST.

I denna befattning insåg han 1) en hemlig elitklubb håller på att ta över världen 2) goda krafter försöker motverka detta, bland annat inom militären. I mitten av 70-talet hade Topsys aktioner fått honom att hamna i klammeri med denna elitmaffia. Han måste fly, lämna allt bakom sig. Men han var ungkarl så det gick relativt lätt. Han hade ingen familj han måste ta hand om, ingen fru som kunde användas som utpressning mot honom.

Han övergav sin lägenhet i Årsta och gick, bokstavligt talat, under jorden. Han hade nämligen under sitt jobb på Fst/säk upptäckt en labyrint av tunnlar under Stockholms tunnelbana. Där hade han sedan förr upprättat en säkerhetsbas, bra att ha om han måste fly. Som nu. I detta underjordiska rum inrättade han nu sin operationsbas. Förutom denna replipunkt var hans läge inte helt desperat, inte alldeles hopplöst. Han hade till exempel en grupp omkring sig som skydd, en skara kontakter bland människor i tillvaron, delvis utgjord av Fst-folk. Men Fst i stort var i händerna på elitmaffian. – Topsy skred till aktion i sin subterrana bas. Vidare utforskande av tunnlarna ledde till upptäckt av underjordiska folk i underjordiska länder.

Det var utlöpare av riket Agartha, omtalat i buddhistiska och teosofiska legender. Innevånarna var andligt avancerade personer. Melina och Doris hade som bekant stött på Agarthas utkanter under den underjordiska färden från Berlin till Stockholm. Och Topsy fick, vid sitt umgänge med agarthanerna, veta att de via daglig meditation och koncentration hade kontakt med Källan, dvs Gud. Topsy var inne på samma våglängd. Han samlade krafter och började sedan operera för Ljuset, samlande kunskaper och spridande info till kontakter i Sveriges krigsmakt och statsförvaltning.

Topsy opererade mellan Agartha, Fst-säk och starseeds i det civila samhället. Starseeds var för sin del folk som inkarnerats på jorden efter ett liv som utomjordisk människa, som plejadisk eller lyransk avancerad humanoid, allt för att hjälpa mänskligheten att vakna och inse sin potential att vara fri och skudda elitmaffians ok av sig. Den amerikanske författaren David Wilcock sades vara ett sådant starseed.

Och segern var nu, på 2010-talet, nära. Agarthanerna beredde sig på att komma upp till ytan. Maffians dagar var över. En av Topsys kontakter på Lunds universitet hade sagt honom att avgörande för befrielsen var Harmonic Convergence 1987. Den gjorde slut på en över 400-årig era av krig och obalans. Dessa dagar styrdes vi istället av Gudinnans energi, den hade helt återvänt till jorden nu. Isis har fått tillbaka sin krona.

Segern var 2010 inom räckhåll. Så det fanns 2011 ännu saker att göra. Som att städa upp efter hobbyklubbens härjningar. Till det hörde att rensa upp i deras övergivna underjordiska baser, vilket som sagt gjordes sent 2011 och tidigt 2012. Övrigt i den vägen var att plocka ner Dribbling och Svenskfientligt Centrum, vilket Topsy, Melina och alla de andra på Svenska Relä gjort.

- - -

Melina klev upp ur sängen. Genom fönstret såg hon skymningen falla över Söder. Hon mindes när hon träffat Topsy första gången. Det var medan hon bodde i Sålunda i Värmland. Hon gick ut gymnasiet 1995. Efter det läste hon inte vidare, trots att hon var begåvad. Men hon fick ett stipendium som gjorde att hon kunde flytta till en lägenhet i Sålunda stad. Med stipendiets hjälp bedrev hon privatstudier i esoterica. Hon jobbade även extra på ett café. Det kan vara bra att spara en del av stipendiet tänkte hon.

Vid denna tid fick hon besök av Topsy. Det var på hösten 1995. Han ringde henne och presenterade sig som läsare av hennes esoteriska fanzine. Han hade ett jobberbjudande åt henne.

Han gav adressen till ett kontor på stan. Väl där, på kontoret, sa han rakt på sak, här är 50.000 i kontanter. Vill du ha dem? I så fall är de dina. Du kan få göra lite underrättelsearbete åt mig.

"Men varför jag?" sa Melina då.

"För du är andligt intresserad."

"Hur vet du det?"

"Var du inte med i Sålunda Sällskap? Gav ni inte ut fanzinet Gråzonen?"

Det stämde förstås. Melina hade i denna fotostatkopierade tidning recenserat böcker av Castaneda och urkunder i kristen mystik. Detta hade fått upp Topsys ögon för Melinas andliga och analytiska talang. På kontoret frågade Melina nu om Topsy var andlig själv, och det var han sa han. Han trodde på universums kreativa urkälla. Gud. Detta avgjorde saken för henne. This sealed the deal. Sedan Topsy frågat henne detsamma var hon ombord.

Åren 1995-99 gjorde Melina frilansarbete åt Topsy, som vid denna tid drev diverse konsultverksamheter. Han hade klarat sig från elitmaffians anslag och var "off the hook". Han kunde leva ovan jord, dock hade han ingen fast adress utan flyttade runt. I samarbetet gav Melina synpunkter på rysk återhämtning, mellanösterns geopolitik, ostasiatiska optioner och amerikanska egenheter. Hon jobbade, som sagt även på ett café i Sålunda. En annan viktig guru var Aspilian, som hon redan mött via Sålunda Sällskap. Denne figur var som jag avhandlat tidigare numera ihop med Melinas syster Zinnia. De hade ett andligt retreat vid Vänern.

År 1999 gjorde Melina som sagt en USA-resa med Topsy. De hade då en smärre kärleksaffär. Att dela hotellrum för en ihop, så att säga. Melina hade inte haft någon pojkvän förr och gillade detta att vara ihop med någon. Men man fick inte bli för nära, sa Topsy. Melina, som den behärskade kvinna hon var, förstod det. Hon begärde inte mycket inom romantikens sfär och detta gav henne mer än nog. Det var en gråzonsaffär: en udda kärleksaffär i udda miljöer. Och när man kom hem i december sågs man inte på ett bra tag. Men Melina värdesatte det hela och höjde sig andligt av det hela. Hon var inte den som alltid måste vara ihop med någon, även om separationen tärde henne en smula.

Under resan besåg man diverse hemliga baser och träffade folk inom den nyandliga rörelsen likväl som goda krafter inom försvaret och förvaltningen, så kallade White Hats.

Så var det! tänkte Melina, drog för gardinen, klädde om för natten, släckte i taket och gick och la sig. Och nu var befrielsen av världen igång mer än tillförne. Det var nu, som det hette, en irreversibel process.

I nästa avsnitt får vi ser hur denna följetong slutar. Spännande...!




Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 17: Fri




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 15 av 17)

Melina Starr är en säkerhetsagent, aktiv i befrielsen av Sverige.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 16: Topsy
Del 17: Fri

Sverige var befriat. Svenska Relä fortsatte att rensa upp i landet – fredligt, som konsultfirma.

Det blev augusti. Munkon åkte hem till Berlin på ett ärende. Melinas och Munkons förhållande las på is, av praktiska skäl. Melina levde vidare i sin Söderlägenhet. En natt i augusti drömde hon att hon mötte Doris. De satt på en servering i ett gammalt timmerhus. En moraklocka tickade. När Melina sagt ”Jag tror på den elektroblå poesin” stannade klockan. Pendelns slag upphörde, tick-tockandet upphörde. Pendeln stod stilla, visarna på Moraklockans tavla stod stilla.

"Så där ja", sa Doris och såg på Amerikaklockan. "Nu upphörde tiden. Nu lever vi i tidlöshet."

"Vilket innebär...?"

"Att vi lever i ett evigt här och ett oändligt nu. Världen är vår föreställning."

"Det betyder alltså", sa Melina, "att nu är allt möjligt...?"

"Ja", sa Doris. "I den text vi skriver och skrivs i, det vill säga tillvaron, är allt från och med nu möjligt."

Som dansa pausa –

Och Jesus is here, let’s dance –

Och hey goggo moggo, let me out of here –

När solen sig lägger i simmerisi, och havet i vovvovjvoj –
då blir alla trollen så lojlojloj och fåglarna vimmerivi –
Och fjärrilimé, korrimistig –
Begriper du det är du listig –

- - -

De stod helt plötsligt, långt långt bort
och horisonten har fjärmat sig till en ring
och skimret har fallit från alla ting –

Tiden står stilla, allt är möjigt. Alla färger, alla former, alla minnen flödar samman i en gigantisk och kaotisk jazz. Melinas minnen, Doris’ minnen, dina och mina minnen -

Som minnet av grönt –

Och steg i en korridor –

Och bilder i en hall

Pictures hanging in a hall-way
and the fragments of a song,
Half-remembered names and places
but to whom do they belong...?

Jag är ung och tight, jag är ljus och god,
jag är ju så god... och ljus –

I have nothing to say and I’m saying it –

Tiden, så som vi känner den, står stilla.

Vi vet inget om det kommande.

Allt går i stå.

Allt är ett evigt nu, ett oändligt här. Man har lämnat timmerhuset där man satt. Nu är man, båda två, i ett odefinierbart Något – en säll gråzon, en drömmande, allmedveten icketillvaro. Man vet vilka man är, man har varandra – Doris och Melina – men saker och ting är ontologiskt i stöpsleven. Dreamtime dilemma –

And now we die, sa Melina.

Beyond the Realms of Death, sa Doris.

Ah, Judas Priest, sa Melina. Jag frågade dig om dem när du kom till Avdelningen, minns du det?

Ja, sa Doris. Nu går jag bortom dödens portar.

Vi dör fysiskt, sa Melina, men lever upp bortom Bortom: lever i sällhet som högre väsen.
Men vi är inte där än. När är vi där, Topsy?

I denna fas av drömmen hade nämligen Topsy, deras chef på Svenska Relä, dykt upp. Han sa:

"Vi är i limbo. Mitt emellan liv och död, 3d och 4d. Vi är i fesljummet vatten."

"Vilket öde", sa Melina.

"Öde och öde", sa Topsy. "Det är en fas att gå igenom. En rannsakande fas. Vart vill ni komma? Vill ni fortsätta i 3d eller ta er vidare till 4 och 5d? Repliker båtar föga; ni blir istället ”prövade till hjärtan och njurar”. Vad som finns i era hjärtan kommer att leda er vidare. ”Open your heart, I’m coming home.”"

Tippe tapp. Slatt ur en flask.

"Hey Topsy, hur långt bort i gråzonen är vi nu?"

"Det bestämmer du. Ditt väsen, din själ är det rymdskepp du navigerar genom denna tidsvirvel."

Melina förstod. Hon hittade friläget, spände av, skaffade viljekontroll över tanken. I ett nu ljusnade sceneriet: hon svävade över en tallskog, flög fritt över träd, myrar, bäckar och rågångar. I fjärran låg ett berg i middagssolen. Hon landade på bergstoppen, vände sig mot solen och tackade sin skapare för Ljus och Liv.

- - -

Topsy ledde vägen ut ur mellanzonen och gick, i drömmen Melina drömde, med kvinnorna till ett förråd. Där hejdade hon sig.

"Vill ni ha kläder?" frågade han.

"Kläder...?" sa Doris med något lystet i blicken.

"Ja. Arbetskläder", sa Topsy och tryckte på en kontrollknapp. Dörren svischade upp och blottade en förrådskammare i skeppet.

De gick in i kammaren. De rotade fram kläder. Doris valde slutligen svarta sammetsbyxor, paisleymönstrad blus och kinaskor. Melina valde gul klänning med grön stola över axlarna, på fötterna pumps.

- - -

Sedan vaknade Melina. Drömmen var slut. Detta var alltså vad Melina drömde en natt i augusti 2013.




Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 16: Topsy
Del 17: Fri




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 14 av 17)

Melina Starr är invecklad i en operation. Den handlar om att befria Sverige från PK-ismen. Hon får hjälp av en viss Raggidus Munkon.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri

När Melina var i Berlin mötte hon Raggidus Munkon för första gången. Jag har berättat om det i kapitel 7. Han gav henne en dröm: en grön dröm. Hon gillade det. Och när hon sedan fick jobba med Munkon på Svenska Relä, som jag nyss berättat, uppstod kärlek. De blev ihop de tu, Melina och Raggidus Munkon. Vad det beträffade hade de sex hemma hos Melina en viss kväll i juli. Och nästa dag, som var tisdagen den 9, vaknade de. Snart satt de vid köksbordet och drack kaffe och åt smördegsgifflar. Det vill säga croissanter.

"Så vad ska vi göra idag?" frågade Melina. "Köra vidare med att överta SFC:s lokaler?"

"Idag...?" sa Munkon. "Ja, det var visst Topsys order. Ta en sväng till Vasastan. Sedan kanske lunch på 2.0. Vill damen göra mig sällskap...?"

"Klart man vill", sa Melina och log skälmskt över koppen.

- - -

De pratade vidare om ditt och datt -- Heinlein, Goethe, Nietzsche. De var själsfränder, de hade en del gemensamt. När gifflarna strukit med gjorde de sig klara och gick ner till garaget där Melina hade sin S60, en linjeskön skapelse med gyllenröd glans i metalliclacken. De steg in i dess plast- och ädelträdoftande inre. Munkon startade och trampade ur och navigerade genom stadslabyrinten. Man kom omsider, via Skeppsbron och Norrmalm, i höjd med Kungsgatan. Munkon sa:

"Här på Kungsgatan finns det filmbolag. Med körrum."

"Vad kör dom där då?" frågade Melina.

"Nya filmer. Om man har kontakter kan man ringa och fråga ett visst bolag: ”Vad har ni i körrummet just nu?” Då svarar de att de visar den och den filmen ikväll. Det är en service för journalister och kändisar. Genom att förhandsvisa en film på detta sätt ges filmen buzz i de rätta kretsarna."

"Vad går det nu då?"

"Inte vet jag", sa Munkon. "Men det är ball att gå på en sådan där visning, frottera sig med skådisar och artister."

"Men alla är säkert PK och materialister."

"Nej, det är de inte. De har, tills nu, hållit sådana åsikter dolda. Men jag vet massor av mediafolk, konstnärer och folk som räknas som är emot massinvandring. Och som lider under materialismen. Men de säger det bara mellan skål och vägg. Det vill säga inte i pausen under en körrumsvisning. Men kanske på krog eller café."

Man stannade vid ett rödljus.

"Men det där är en akademisk fråga nu. Folk är mycker mer öppna nu generellt. Folk smyger inte med sina åsikter."

"Sant", sa Melina. "Förr liksom spanade folk efter dolda kameror när de skulle säga något kontroversiellt, som: ”Jag är inte rasist, men är inte invandringen för stor...?” "


- - -

Under tystnad körde de Sveavägen norrut mot Odengatan. Munkon frågade Melina:

"Var du med i raiden mot DriCo?"

Melina svarade varken ja eller nej. Hon sa:

"Dribbling ville ta över det svenska samhällslivet med klonade PK-ister, kopior av honom själv, programmerade att säga ”det finns inga svenskar, definiera svensk”. Detta jämte hans svenskfientliga verksamhet i SFC, med svartvit propaganda – svensk ond, PK-ist god, nationalist ond, mångkulturalist god – det är bra att det stoppats. Dribbling har ju flytt landet och DriCo har konkat..."

"Så bra", sa Munkon. Melina fortsatte sin predikan:

"Och Dribblings andra företag, SFC, det ödelade folks liv, de svartmålade invandringskritiker och fick dem avskedade, de uppmuntrade till våld mot nationalister, de förvandlade det svenska kulturlivet till en helt primitiv, gudlös, impulsstyrd maskin. Nu lever vi i en rikare, mer mångtonig värld; debatten av idag förs i en mer positiv, affirmativ anda, förverkligat genom samnationalism. Varje folk, inklusive det svenska, har rätt att existera i sitt urpsungsland. Det är idag debattens huvudfåra."

"Bra sagt, sa Munkon. "Nåväl, vi skulle som sagt till Vasastan och snoka runt, det blir intressant. Är det här man svänger eller...?"

Man var i höjd med Handels. Melina guidade Munkon att omsider ta till vänster in på Odengatan. Väl inne på den fortsatte man förbi Odenplan och Gustav Vasa kyrka, en pampig barockpjäs.

Framme vid Pingefyrs Gata 5 stannade man och gick ur. Det var ett femvånings funkishus, byggt 1938. Det hade hörnbalkonger, hög entréhall, marmorgolv och ingav en förhållandevis harmonisk känsla. Melina måste för sig själv erkänna att hon gillade huset, trots att hon avskydde SFC och allt vad det stod för. Men man kan tycka att hon hade rätt att gilla huset i sig. Det var ju byggt på 30-talet, långt innan SFC, Egon Dribbling eller svenskfientlighet ens existerade.

"Snyggt hus", sa hon. "Då kan vi inte bara riva det."

"Nej", sa Munkon. "Det är nog K-märkt upp över taknocken."

Huset var övergivet eftersom SFC lagt ner. Man hade tack vare det förändrade samhällsklimatet inte kunnat fortsätta sin verksamhet i Sverige. Stiftelsen hade tagit sina pengar och dragit till Bahamas.

Melina och Munkon gick upp en våning. Man tog sig genom en dörr och in i en korridor. Man såg halvt sönderslagna rum. Vissa var helt tomma. I ett kontor fann man svenskfientliga dokument. ”Plan för att asfaltera Sverige” stod det på ett. ”Plan för att alstra bort de etniska svenskarna inom två-tre generationer” stod det på ett annat. ”Svenskar har inte rätt till Sverige” stod det på ett tredje.

"Jag spyr på all denna propaganda", sa Melina. "Vad är det för sinnessjuka individer som sysslar med sådant här? Varför hatar de så mycket?"

"Stålsätt dig mot vidrigheterna", sa Munkon. Han tog fram en plastsäck och började samla ihop dokument. När han och Melina fyllt en säck sa Melina:

"Men vad hände egentligen? Övergav de detta hus bara knall och fall?"

"Nja", sa Munkon, "det var faktiskt ganska dramatiskt. I början av maj kom en massa fakta fram om SFC:s natur. Nå, det var redan framme, alla på nätet visste vad SFC sysslade med, men finmedia teg om det. Men nu kom det fram mer öppet. Och Topsy hade sin del i spridandet av info till nyckelpersoner. Fakta som att SFC fått folk att förlora jobbet bara för att de var patrioter. Nu fick man igen det; en uppretad folkmassa stormade huset 12 maj. Ingen skadades, men allt gick över ända. Personalen fick fly via en helikopter som landade på taket. Sist klev Dribbling in, med ett förgrämt ansiktsuttryck. Allt detta skedde medan kontoren rensades, papper slängdes ut på gatan, rummen vandaliserades och plundrades och det blev som det ser ut idag."

"Jag har hört detta förr", sa Melina. "Det var ett passande slut för ett svenskfientligt centrum.

Man började fylla säck nummer två. Halvvägs in i denna syssla sa Melina:

"Varför har inte Doris’ grupp redan rensat här? Det här är deras jobb."

"Precis, sa Munkon. Vi skiter i det här och åker och fikar istället."

- - -

Man bar ner säcken till bilen och körde ner på stan. Tog in på Centralens fik i södra, övre änden. Man såg ut över centralhallen, hörde bruset av folk och snackade om ”Ride the Tiger”, Drunvalo Melchizedek och David Wilcock. Sedan sa Munkon:

"Allt är gjort – och inget."

"Hur menar du", sa Melina och drack av sitt te.

"Vi har lagt grunden för befrielse. När dels SFC, dels elitklubbens makt brutits – då finns det ingen väg tillbaka."

"SFC och elitklubben hör väl ihop?"

"Ja", sa Munkon, "antagligen. PK-ismen är ett vapen för elitklubben, här likaväl som i USA där det hela började kring 1996. I samma veva som PK och invandring blev en religiös fråga här hemma började uppladdningen för att fejka 9-11 och planera erövringen av Afghanistan och Irak. Så härskade elitklubben med järnspira, internationellt och nationellt, i hela västvärlden, till 2003. Det fanns ännu risk för att de skulle störta hela världen i krig 2007 sägs det, med Iran som nästa steg. Men det blev inte av. Ty goda krafter motverkade det. Och folk började söka sanningen på internet."

"Det sägs att Al-Qaida, kriget mot terrorn et cetera bara är fejk", sa Melina och åt av sin Delicatoboll.

"Ja", sa Munkon. "Så är det. MENA-invandring och terrorism är dirigerat av elitklubben för att splittra europeisk höger."

Han drack av sitt te.

"Men skit i det nu. Allt kommer att rullas upp. Sverige är befriat och svensken lever. Skiftet i opinion har skett. Vindkantringen är här. Ingen kommer längre att varaktigt förneka att Sverige tillhör svenskarna. I en fredlig process befrias landet. Svensken blir åter centrum för vem detta land är till för. Svenska lagar ska gälla i Sverige. Ingen mannamån – lika för alla."




Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
Boye: Kallocain (1940)
Granlund: Annorlunda men ensam (2009)