Svenssons novellsamling

Härmed några rader om min skönlitterära debutbok: "Eld och rörelse" från 2007.

1. Info

Härmed info om en bok skriven av mig. I fortsättningen av detta inlägg kommer jag att omtala mig själv i tredje person. Ske alltså. Boken det gäller är denna:

Titel: Eld och rörelse
Författare: Lennart Svensson
Utgivningsår: 2007
Förlag: Etherion

Boken är på 146 sidor. Den innehåller 13 noveller plus en kortroman, själva "Eld och rörelse". Bland novellerna kan nämnas "Riddaren, djävulen och döden" (gillad av dramatikern Perceval), "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman (gillad av Amelia Andersdotter) och "Norrlandsproblematiken" (gillad av Björn Lindström).

Boken gavs ut i pappersform 2007. Sedan ett bra tag är den slutsåld.




2. En recension

Nyss nämndes vad några ansåg om samlingen. Härmed en mer utförlig recension.

Recensionen är skriven av Fredrik F. G. Granlund. Han har gett ut diktsamlingen "Annorlunda men ensam". Liksom ett flertal noveller, nu senast i Catahyas antologi 2014.

I december 2008 recenserade Granlund "Eld och rörelse" på bloggen Marmeladkungen. Han siktar där in sig på bokens titelberättelse, kortromanen "Eld och rörelse". Så här säger han bland annat:

Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande (även när man inte förstår militärjargongen).

3. I närkamp med texten

Sedan går Granlund i närkamp med texten:

Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:

"Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom Bortom kan han i andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.

Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken." (sid 126; recensentens egna versaler)

Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.

4. FG gillade boken

Fler än aktuell recensent gillade boken. FG säger detta:

Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!

Detta säger Granlund om opuset. Och han säger än mer:

... skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den.

Detta ansåg alltså Granlund om "Eld och rörelse".

Boken är som sagt på 146 sidor. Pdf:en innehåller bara text, men pappersutgåvan hade för sin del ett omslag i svartvitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel (se nedan). Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.

Granlunds hela recension läser ni här. Och hans egen diktsamling finns recenserad på denna blogg, här.





5. Om författaren till "Eld och rörelse"

"Eld och rörelses" författare heter Lennart Svensson. Svensson föddes 1965 i Åsele. 1985-2010 bodde han i Uppsala, där han bland annat skaffade sig en fil kand i indologi. Våren 2010 flyttade han till Härnösand. År 2007 utgav han på eget förlag novellsamlingen "Eld och rörelse".

2009 kom romanen ”Antropolis”. Nova SF beskrev den som ”lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll” (Mats Linder i nr 20). 2014 utgav så Svensson "Ernst Jünger -- A Portrait" på Manticore Press. Svensson har även publicerat artiklar i tidningar som Flygrevyn, Magasin Provins och Nya Tider.




Relaterat
Mina lumparminnen
Herbert: Dune (1965)
Mårtensson i Nova SF

The Golden Boy (poem)

Hereby a poem by me, Svensson. It's called "The Golden Boy". First there's an introduction, then the poem proper begins.

There's a lot of talk about GOLD these days. Investors and bankers are debating the value of buying gold. Despite gold being unproductive and sterile in modern economic terms, people still want to own it and be charmed by its shiny yellow allure.

Gold is romantic, gold is for poets and dreamers. In olden days poets and soldiers (and whores they say) accepted nothing but payment in gold. Paper money would have been an insult. So hereby a tribute to that everlasting metal.

There’s gold in the blood,
gold in the sunshine,
gold on the weathercock
and gold on the bookspine.

There’s gold everywhere:
gold on the street
and gold within me,
small particles of gold
pumping around
in the bloodstream.

I’m Elvis in gold lamé,
the sprinter with the golden shoes...

I am Salomo in Jersualem where
silver was worthless --
gold was the only thing valued...!

I’m a hockey champion with a golden helmet.

I’m the Nordic Frode with the Golden Age.

I’m a golden king and a golden boy,
literally I am:
through the gold in my blood I am gold --
a walking-talking, one-man Fort Knox.

Related
Antropolitan -- The Only Way to Fly
Caza: The Ark
Details (flash fiction)

Media Coverage of the Jünger Book

The buzz around "Ernst Jünger -- A Portrait" continues.

Swedish weekly Nya Tider has payed attention to my Jünger book. No 48/2014 runs an item about it. It's only a short piece, however, all the facts are there. So I've taken the liberty to translate a few lines from it, for your information and reading pleasure.

For example it says:

Nya Tider has a writer named Lennart Svensson. He has contributed to the magazine since 2013, mostly by way of cultural items. Now he has broadened his record by writing a biography of the author Ernst Jünger. The book is called Ernst Jünger -- A Portrait and is published by Manticore Press.

On 290 pages Svensson tells about Jünger's life and his central books such as Heliopolis, the war diaries, Storm of Steel, On the Marble Cliffs and Eumeswil. Jünger's role as an outsider is also discussed as well as his spiritual sides. And his ideas about art, literature and history.

There's more but this is the gist of it.

As for Nya Tider, it's a rather promising independent newspaper, publishing stories and presenting views that MSM tends to be silent about. As concerns items like immigration, multiculturalism, the seedier side of foreign affairs, the corruption of MSM and established politicians. Nya Tider also covers books and films beside the mainstream and presents interviews with counter-culture figures like Jared Taylor. Also, there's sometimes articles on foreign policy by Manuel Ochsenreiter of the German monthly Zuerst!

Nya Tider began circulation by the late fall of 2012. Editor-in-chief is Vavra Suk.




Related
More on the Book
Everyday Songs With Religious Feeling
The Swedenborg Machine (short story)
The Middle Zone (short story)
The New Improved Sun (poem)

I Wanna Be Seen Green (poem)

It's November and it's alright. I only want to be here now. I don't long for Christmas. Pure existence in the Here and Now will do.

Hereby another poem, another work of my own. It's about the colour green, of verdure; I have a green period now, as it were. The poem is something of a borderline piece, bordering on the parodic as well as the fantastic. You choose where the emphasis lies.

I hit the sack in my four-poster bed
with a four-leaf clover under my head.

Then I trail off into lands unseen
with a clarkashtonesque, jewelry sheen...

There I dance with a heavenly sprite
on a flowery meadow lush, green and bright.

Starry-eyed I sail over ground
to a secret pool where I can’t be found.

I dive in the water, I’m finding a stone,
a crystalline object, an emerald throne.

I sit on the throne like a submarine king
and I’m falling asleep as the fish start to sing.

The next thing I know, I’m awake in my bed
with an emerald gem lying under my head.

The four-leaf clover has somehow been changed
into a precious stone – am I deranged...?

Or maybe it’s so, that what we see in our dreams
is more than we see, more than it seems...?

Related
The Poetry and Purple Prose of Clark Ashton Smith
Ascended Masters: Some Info
Swedish Mystique
Caza: The Ark
More Poems on This Blog

Pic Åke Ehrenberg

Rave Review of My Jünger Book

In Australia there was a magazine called Living Traditions. It isn't online anymore. It wrote about spirituality, history and culture. In 2014, it reviewed "Ernst Jünger -- A Portrait".

On the whole the unsigned review was positive towards my book. In fact, Living Traditions (= LT) seemed to have nothing negative to say about it.

For instance LT says this, about the life-story of Jünger you find at the beginning of the book:

Svensson’s biography (...) is precise and matter of fact, it avoids all the undue speculation and interpretation found in so many other biographies and offers a clear and accurate picture of Junger’s truly amazing life. He offers a detailed look at Junger’s role in WWI and WWII and his literary output.

LT summarizes various chapters of the book, LT in the process making these apt reflections:

The next chapters examines his [= Jünger's] other books such as his WWI volumes, here Junger has much in common with Julius Evola he does not just discuss war but the mindset required to be a devoted warrior. At the same time Junger produces more adventurous literature which is hard to place in a single genre, his books in this vein are enigmatic and thought provoking. On the Marble Cliffs is an example of this new style which can be read on multiple levels and needs reflection to be fully appreciated for the work of literature it is.

LT has more praise to give my book. Like this:

In chapters 20 and 21 Svensson goes way beyond a traditional biography and offers a substantial examination of German figures that influenced Junger and then offers an exceptional comparison of Junger with Yukio Mishima, Carlos Castenada and Julius Evola. In Chapter 26 after examining the role of religion in Junger’s work as well as reoccurring key esoteric themes Svensson looks at Junger the fantasy writer and compares him to others such as Tolkien. Svensson also considers other characteristics of Junger such as his surprising optimism, sense of play and poetic side.

And lastly the pay-off. LT seems to like "Ernst Jünger -- A Portrait", stating:

Svensson offers us a superb biography (...) Rather than get caught up in all the fruitless debate about Jünger in the 20’s he offers an honest yet nuanced approach which in my mind stands up rather well compared to academic biographies which spend their time in politically correct disputation. (...) Svensson has produced an amazing work which is not only approachable but perceptive. His analysis of obtuse aspects of Jünger’s work not found in other biographies makes this a must read by themselves. When you add the sheer comprehensiveness of the work this really is a biography of the very highest calibre.

That was that. More info about the book below.




Info About the Book on This Blog
Presentation on the Publisher's Site




Related
Info About the Book
Presentation on the Publisher's Site

Sword and Staff (poem)

Now for a poem of my hand. Everything on this blog is by me, and who "me" is you should have found out by this time.

It's time for a poem, a gnomic piece, a scholarly text in poetic form. If you're in for mysticism and metaphysical poetry, this might be for you.

An old wisdom tells us:
we need both the Sword of Reason
and the Wand of Intuition,
both The Pentacle of Valour
and The Cup of Sympathy.

Bring ’em all on your journey,
forgetting one and you’re lost.

Without the sword you’ll go mad.
Without the wand you can’t find the way.
Without the pentacle you’ll dare nothing
and without the cup you’ll lose your heart.

Thus a golden wisdom.
So sing this for memory:

”Sword and staff, cup and pentacle,
emerald, sapphire, topaze and ruby –
reason, intuition, courage, sympathy –
eeny, meeny, miny, mo”...

Related
Swedish Mystique
Caza: The Ark
Details (flash fiction)
PKD Stories I'm Critical Of

Book News: Ernst Jünger -- A Portrait (Svensson 2014)

My latest book is a biography about Ernst Jünger. The title is "Ernst Jünger -- A Portrait". The imprint is Manticore Press. As a Swede you can buy the book on Adlibris. Or, if you're in the USA, on Amazon.com -- or, in the UK, on Amazon.co.uk. -- Edit 24/11 2014: here's a review of the book, a summary of a text in Living Traditions Magazine. Among other things the review says this about my book: "[A] biography of the very highest calibre." -- [A Swedish version of this presentation can be found here.]

For about 30 years I've read the books of Ernst Jünger. He was a German author living 1895-1998, a true legend having participated in both world wars as well as being a nationalist, a collector of beetles and butterflies, a world traveller and an informal teacher on esotericism.

Suddenly, having read most of Jünger's books and some bios, I realized that I could write a bio of my own. My goal was to create a Jünger bio without Politically Correct bias, a hands-on, affirmative and inspirational portrait of the greatest German author since Goethe.

My book goes into it all: Jüngers eventful life per se, his books on war, the controversial politics, the philosophical and life-affirming sides and then some. The number of pages is 288 and the book layout is smashing. See for yourself in the pictures of this entry.

An example of the style is this, from the chapter about the novel "On the Marble Cliffs" (1939):

”On the Marble Cliffs” displays a rich collection of characters. We have [for example] prince Sunmyra, pale and frail yet strong and belligerent, a romantic dreamer aroused from his sleep and ready to act against darkness, mirroring in a way the statue of the Bamberg Horseman (der Bamberger Reiter) in Bamberg cathedral: a heroic medieval knight, seemingly distraught but essentially a true rock of resistance. Mythologically he is in my book juxtaposed by the knight depicted by Dürer in his 16th century engraving ”The Knight, Death and the Devil”, a no-nonsense fighter with a literal devil-may-care attitude, a man of a hard mindset and yet no mere barbarian. And this character could be said to be represented by another ”Marble Cliff” figure: Biedenhorn, the commander of the mercenaries. The brothers at the centre of action get some help from him at the end, and before that he is lovingly depicted as the timeless solider, without higher ideals but reliable when it comes to battle and a jovial friend to his brothers in arms.

The book is already selling and I've received praise for it from readers.

Buy it on Adlibris.

Buy it on Amazon.com

Buy it Amazon.co.uk.

Related
Review of "Ernst Jünger -- A Portrait"
Svensson: biography
Presentation on the Publisher's Site

Nordic Sphinx (poem)

Here's a poem by me, Svensson. It's about "northernness", a term coined by C. S. Lewis. And about "archeofuturism", a term coined by Guillaume Faye.

I’m a Nordic Sphinx,
looking out over the boundless hills,
seeing a bright future

for all and sundry – a future perfect,
an archaic future, a future in
purple and gold, silver and green.

The pine is ever green,
the sun casting its gold
on the mountain side,

the moon etching its silver runes
and the purple twilight –
the colours of a new era.

- - -

I’m the king of comedy,
a metal guru and an
implicit whiteness.

I’m a prophet, a poet,
a preacher, a piper,
a guru, a sphinx,

an attic fanatic and a forest creature,
an aristocrat of the soul
in a time of decay.

- - -

I’m a poet and a piper,
a prophet of Northernness
singing for the trees,

singing for the people,
singing for fun in an age
where no one seems to

be laughing any more, no one
smiles, no one feels the joy of anything.
There I come with my flute

throwing green melodies over
everyone, saying ”life can be
fun too, you know”.

- - -

The prophet has spoken,
the guru is gone, the
Northern Spinx has left

the building, left us for
the boundless hills, the
thousand-mile forest,

the moors and the swamps,
the grey-green expanses of
coniferous woods

holding a future for us all,
an old future, an archaic future:
archeo future, a future perfect.




Related
Swedish Mystique

Boknytt: Ernst Jünger -- A Portrait (Svensson 2014)

Min senaste bok är en biografi över Ernst Jünger. Living Traditions Magazine säger om den: "A biography of the very highest calibre." Boken kan köpas här.

Jag har skrivit en bok. Boken handlar om Ernst Jünger. Han var en tysk som levde 1895-1998. Boken är på engelska. Förlaget som gett ut boken heter Manticore Press. Det är baserat i Australien.

Boken heter "Ernst Jünger -- A Portrait". På 288 sidor berättar jag om Jüngers liv, hans centrala verk, hans kontroversiella sidor och lite till. Som hans syn på konst och historia, hans sf-romaner och hans särprägel i största allmänhet.

Boken kan beskrivas som en essä, en personligt hållen biografi. Kort sagt: ett porträtt (eng. portrait). På tyska har vi Helmuth Kiesels och Heimo Schwilks mer akademiskt hållna Jüngerbiografier. Dessa böcker kom 2007. Och här är min Jüngerbok, en bok med en friare, personligare utgångspunkt. En bok som både tar en titt den kontroversielle Jünger och som lyfter den esoteriske, livsbejakande Jünger. En Jünger som är synnerligen aktuell i dessa nihilismens tider.

- - -

Boken har 32 kapitel. Ett exempel på stilen är detta, ur kapitel 10 som handlar om "På Marmorklipporna", Jüngers roman från 1939 som på engelska heter "On the Marble Cliffs":

”On the Marble Cliffs” displays a rich collection of characters. We have [for example] prince Sunmyra, pale and frail yet strong and belligerent, a romantic dreamer aroused from his sleep and ready to act against darkness, mirroring in a way the statue of the Bamberg Horseman (der Bamberger Reiter) in Bamberg cathedral: a heroic medieval knight, seemingly distraught but essentially a true rock of resistance. Mythologically he is in my book juxtaposed by the knight depicted by Dürer in his 16th century engraving ”The Knight, Death and the Devil”, a no-nonsense fighter with a literal devil-may-care attitude, a man of a hard mindset and yet no mere barbarian. And this character could be said to be represented by another ”Marble Cliff” figure: Biedenhorn, the commander of the mercenaries. The brothers at the centre of action get some help from him at the end, and before that he is lovingly depicted as the timeless solider, without higher ideals but reliable when it comes to battle and a jovial friend to his brothers in arms.

Du köper boken till exempel här, på Adlibris.




Relaterat
Recension av boken
På Marmorklipporna
Heliopolis
Svensson: biografi med galleri

Some Notes on A Book by Clark Ashton Smith

Hallelujah.

Who has seen the towers of Amithaine
swan-throated rising from the main
whose tides to some remoter moon
flow in a fadeless afternoon...?
Who has seen the towers of Amithaine
shall sleep, and dream of them again.

These are words by the poet Clark Ashton Smith (1893-1961). I sit here with his "Out of Space and Time" vol. 2, reading about demons and gargoyles, brownies and fairies, charnel-dungeons and emerald hornettoes. A truly mind-boggling journey through thick and thin:

Rememberest thou? Enormous gongs of stone
were stricken, and the storming trumpeteers
acclaimed my deed to answering tides of spears,
and spoke the names of monsters overthrown -
griffins whose angry gold, and fervid store
of sapphires wrenched from mountain-plunged mines -
carnelians, opals, agates, almandines,
I brought to thee some scarlet eve of yore.

The collection also has prose-poems like "From the Crypts of Memory", about a shadowy existence in a dying land beyond the Beyond. This is fat, rich poesy with words you don't even find in Longman Dictionary. The piece ending the book, "The Shadows", is as rich, with all its "fretted windows", "the undesecrated seal of death" and "a meaningless antic phantasmagoria". I read them again and again these jewels of literature: neither stories nor versified poems, but poems in prose. Being about two pages long they have the right length for a prose poem.

I like the book's more conventional tales too, like "The Last Hieroglyph", "The Monster of the Prophecy", "The Death of Ilalotha" and "The Vaults of Yoh-Vombis". These outings aren't overly deep, not profound in any sense of the word -- but fun in a quiet way, fun in a "oh-how-he-can-adorn-his-language-with-obsolete-words"-way. There's that personality you can't mistake, that jewelry tinge to it all that makes me come back for more. Purple shadows, man.

For trumpets blare in Amithaine
for paladins that once again
ride forth to ghostly, glamorous wars
against the doom-preparing stars.
Dreamer, awake! ... but I remain
to ride with them in Amithaine.

Related
The Operational, Endemic Problems of Today's MSM
My Bibliography
Obama: Is He the Mahdi?
Jordkrönikan, del 1 (in Swedish)

As you can see the depicted book is another one than the one treated in the post. However, I love that bluegreen cover, painted by Bruce Pennington as it is.

Svensson: The New Improved Sun (poem)

Essentially, we live in a peaceful world. There is no longer the threat of all-out war, whatever MSM says. Mankind is on the eve of a new era. Hereby a poem that catches the gist of this.

It was an early morning in September, 2010. I was out on a bike ride in my beautiful town, Härnösand.

It was fairly warm. The air was moist, the effect of a rain the night before. "The wild and windy night / that the rain washed away / has left a pool of tears / crying for the day"... as Macca had it in "The Long and Winding Road".

The sun had risen, but from my point of view it was concealed behind a mountain on my right.

On my right a brook ran, carrying rather a lot of water; it had been raining as I said. I was in an area of detached houses, a villa region in the near-city zone, and to have an open brook running through the scenery was a quaint eyecatcher: they hadn't led it through ducts and covered it with soil. No, freshly running water, murmuring in the early morning sun...!

In front of me was an old regimental barrack, a yellow "kasern" as we say in Sweden, presiding on a small shelf in the hillside, surrounded by emerald green lawns and flanked by maples, the building resplendent like a castle with the front catching the sun rays. And in my mind I transformed it into a watering place, a place to quench your spiritual thirst. And along with some other reflections on the times, it all evolved into this poem. Note the Macca-reference in line #1...! By the way, the rest of the lines are also made up of quotes/titles. I won't tell you which ones though. Not today.

Now for the poem:

I'm in love with her and I feel fine
living in this Midsummer Century
praying at the Watering Place of Good Peace
under the New Improved Sun.

I could comment a lot on this. Now I only say: since after November 11, 2011, earth lives on a higher, spiritual level, for example resulting in the impossibility in an all-out war, such as "total Middle Eastern War" or "war between Nato and Russia over Ukraine".

It just won't happen. And I sensed it, vaguely, already in 2010, writing this poem.




Related
Swedish Mystique
Caza: The Ark
Details (flash fiction)
PKD Stories I'm Critical Of

Svensson: Good Cop, Mad Cop (flash fiction)

It's time for another ultra-short piece, a flash fiction as we call it in the industry. A work of fiction shorter than 1000 words. Here's my latest oevre.

Criminal investigator Johnson lived and worked in Anytown, a city somewhere in the Heartland. Once he was working on a murder case. However, the poor man went mad trying to solve it so another policeman had to take over the case. Smith, the new guy, did his best trying to decipher the illegible notes of Johnson, and he got some leads that eventually led him to a villa on 378 Park Drive. There a possible suspect would be living so Smith took his car and went over.

Finally there he found a letterbox with the address ”378 Park Drive” next to the drive of the villa. But turning around the streetcorner Smith found another letterbox, this one next to a cobbled walk leading to the back door of the same house. Here the address was ”101 Mayfair”. In a way it was logical since they were different streets and the house was situated at a streetcorner -- but why two letterboxes at the same house?

Smith went up to the door and pushed the ding-dong. And who opened but Johnson, the mad policeman. After some more investigation Smith concluded that Johnson was the murderer, under the covername ”B. Batty” who happened to live in the same house although around the corner. A true schizoid: one man with his two personalities living in the same house, but on different addresses!

”I daresay,” Smith said to himself when the case was solved, sitting in his office smoking his victory cigar, ”this was a remarkable case. You could call it a criminal variety, with psychopathological undertones, on the theme of ’fireman also being a pyromaniac’. In this case, it was about a policeman being a criminal, my own colleague Johnson as it turned out.”

Smith took a whiff and let the smoke dance around in his mouth, slowly blowing the smoke out. Smoking cigars shouldn’t be done by inhaling, namely.




Related
Another Flash Fiction: Details
The Ark
The Ascended Masters
In Swedish: Kopisten i Babylon
In Swedish: Melinas resa

Swedish Mystique

What foreigners know about Sweden is the Nobel Prize, Ingmar Bergman and such.

In my library I have a book by Peter Englund. Yeah, it's him, the Secretary of Svenska Akademin. He even signed it for me, imagine that...! Maybe I should write him and try to influence him in giving me the Nobel Prize in literature. Well maybe. Or maybe not.

Anyhoo, The Prize and Akademin are part of what you can call Swedish Mystique. It's those things that foreigners find exotic and alluring with Sweden. Another one might be Ingmar Bergman. Everybody loves him, right? Who can resist "The Seventh Seal" with the white-faced Death playing chess with the statuesque Max von Sydow?

I too like this film. Bergman might lack some depth, some esoteric footing, but on the whole his film is a great one. Life and death, the knight and the common people he meets, the landscapes, the interiors, it all adds up to a mystic whole, Swedish style.

- - -

So what's more to say about the Swedish allure? Neverending pine forests, that's pretty typical for Sweden's inland. I was born there. Now I live by the coast but we have rather a lot of woodland here too. I love these woods. It's the playground for sagas and myths, for John Bauer and traditionalism.

An artist of Bauer's school was Gustaf Tenggren who eventually joined Disney Studios and painted backgrounds for Snow White and Pinocchio. He knew how to draw trees and make them contribute to the atmosphere. Tenggren made a lasting impact on the Disney Studio and their renderings of folk tales such as Cinderella and The Sleeping Beauty.

I'm a Swede and a mystic, an adept and a scholar, so I've got to be the definition of Swedish Mystique. We've been living in a materialistic paradigm until now. Now's the time for Actionism. Now's the time for dancing in the woods to the tune of Jethro Tull's "Broadsword":

Bring me my broadsword
and clear understanding,
bring me my cross of gold
as a talisman...

Related
Actionism (2017)
Burning Magnesium (2018)
Redeeming Lucifer (2017)
Science Fiction Seen from the Right (2016)

The Not-So-Good of Philip K. Dick

Of course I love Phil Dick also. Even when he was bad he could be interesting. Along with Heinlein, Dick was an all-time great of SF. But now I'm going to list some Dick books that I disagree with.

1.

A Maze of Death -- you've got it, death-death, desolation and drug-induced paranoia such as insects with guns... However, there's energy and drive to it too; the setting, though depressing, has some depth. Although a hackwork this novel, being written by Dick, kinda "radiates quality". A novel about God and prophets, it has its moments but overall it's something of an oddity. Read Galactic Pot-Healer instead, it's got a modicum of optimism.




2.

Dr. Bloodmoney or how We Got Along after The Bomb -- in short: you can't write about The Bomb. It goes beyond human drama, then as well as now.




3.

The Three Stigmata of Palmer Eldritch -- all in all a rather fine book but I'm bothered by the setting in an Earth plagued by scorching sunshine. It doesn't contribute to the story, other than saying we shall pity the characters.




4.

Eye in The Sky -- again a good book compared to many others. However, the framing of the characters (right-wing guy, prissy secretary, religious fanatic) is a bit too clever-clever, a Simpson's-like satire, i. e., not hard-hitting at all. And all the railings against religion are trite; later on Dick learned better in that respect.




5.

The Man in the High Castle -- Nazis bad, Japs innately good, now that's "a bedtime-story for the children of the damned"... OK, it's wrong to call this a bad book. In fact it's got most of the marks of a classic. But I freak out on the implicit antiwhiteness of it all.




Coda

So then, I'd say the good Dick novels, the ones to read, are: The Game-Players of Titan, Do Androids Dream of Electric Sheep (mid section great, the basis for the film Blade Runner), Flow My Tears, the Policeman Said (anti-Nixon but overall great) Time out of Joint and Selections From the Exegesis (ed. Sutin).




Related
Heinlein and My SF Study
Jünger and the Craft of Science Fiction





Related in Swedish
The Man In The High Castle
Katedralbyggare och kritiker
Jim Ballard

Dokument: Min värnpliktstjänstgöring

1984-1985 gjorde jag lumpen som infanterist. Bevisen för detta finns hos Rekryteringsmyndigheten. Jag har nu begärt ett utdrag ur deras register.

Man måste ha belägg för det man säger. Säger jag till exempel, "jag är fil kand", så bevisar jag det med relevanta dokument.

Detsamma gäller för min värnpliktstjänstgöring. Fakta om den finns lagrad i Rekryteringsmyndighetens datorer. Nyss tillskrev jag denna instans och bad om ett utdrag. Det har man rätt till. Sin egen tjänsteförteckning har man rätt att få ut.

Nu återger jag delar av det hela här. Det gör jag för att förebygga angrepp på mig, angrepp sådana som en nationalist får vara beredd på i dagens kulturklimat. Anklagelser om lögn etc.

- - -

Jag begärde ut mina uppgifter. Vad fick jag då? Jag fick en bunt med papper.

Nu tänker jag inte återge allt som står i dem. Men det jag nedan återger ur dokumentet berättar på ren svenska om mitt liv som infanterist, som verksam I Rikets Tjänst, som soldat beredd att försvara landet med liv och blod.

De papper jag fick av Rekryteringsmyndigheten kan sammanfattas som: följebrev signerat Lena Ahlbom-Barrefors (handläggare), kopior av inskrivningsdokument (hälsotest mm) samt utdrag ur Rekryteringsmyndighetens dataregister.

I det sistnämnda kan man läsa sådant som att jag, LS, var furir. Denna grad erhöll jag 2/8 1985. Min befattningskod var BEVAKNINGSGRUPPCHEF.

Vidare så var min krigsbefattningskod STF C BEVAKNINGSGRUPP. Jag har färdighet att köra lastterrängbil och tung lastbil. Mitt vitsord var X88 (= normalhögt). Jag tjänstgjorde på Västernorrlands regemente I 21, från oktober 1984 till augusti 1985. Utryckningen skedde 1/8 1985. Mönstrade gjorde jag i Östersund, den 19/9 1983.

- - -

Det var något om min tjänstgöring. Detta är fakta i målet. För övrigt kan man ju i ämnet tala om skidpatruller, grg-skjutning, ksp-rassel och taptot som ljuder över kaserngården i skymningen, en färdiginspelad trumpetmelodi, ekande från kasernvakten och ut över regementets kaserngård, dess huvudgata, dess bakgator och prång. Mer om det, om mina lumparminnen, här.

Om min värnplikt vill jag bara tillfoga detta: jag tjänstgjorde, jag försvarade landet. Dokumentet ovan talar sitt tydliga språk. Och nu fortsätter kampen metapolitiskt. Det är än tid, det är hög tid att försvara det traditionella Sverige mot globalister, kulturmarxister och betongliberaler. Det gör jag genom inlägg som detta.




Relaterat
Mina lumparminnen
Jag är fil kand

Öde städer i "Eld och rörelse"

År 2007 gav jag ut en bok, novellsamlingen "Eld och rörelse". Den kan numera läsas fritt i elektronisk form. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Där finns en länk till filen på Dropbox. Det är gratis.

Ett subtema i "Eld och rörelse" är för sin del öde städer, övergivna stadsrum som psykologiska landskap. I novellen "Latonia" kommer t ex en man till en öde stad, möter en vacker kvinna, umgås med henne och förstår sedan att hon var stadens själ, dess "anima" - men då var det för sent...

En annan öde stad har vi i "Nineves skatt", om en antik perser som finner nämnda ruinstad och går ner i ett valv för att möta ett vaktande monster. Kommer han att överlista detta för att finna skatten? Denna story gillades av författaren Percival. Det sa han åtminstone till mig på telefon.

I "Norrlandsproblematiken" har folket i denna landsände drabbats av galenskap, av vansinne av att stirra in i de omgivande skogarna dagen lång; de har lämnat Norrland i stora skaror och inkvarterats i läger i Mälardalen. Uppsalapsykologen Rickard Länseborg sänds då upp till Norrland för att studera problemet på plats, och i den kända metropolen Åsele möter han en annan psykolog, Viveka Pjäx, utsänd från Lund. De inser att enda sättet att rädda staden, rädda Norrland från sitt elände är att drömma en bättre värld, "dreaming together" i Castanedas anda. Resultatet överträffar deras vildaste fantasier...

- - -

Vidare bland "Eld och rörelses" öde städer kan man nämna novellen "Synkrongeneratorn". Där går en man runt i en öde teknostad och växelverkar med dess engram. Läs om impedansmanometrar, alkalieflor, hardyskivor och annat dylikt.

Sist har vi titelstoryn, själva den 40-sidiga "Eld och rörelse", där allt kulminerar i en krigshärjad, ödelagd stad. Det är ruiner som skelett och takbjälkar som blottade revben, det är klagande metall och ekande tomma gaturum, tomhylsor i rännstenen och mulen himmel, avancemang ut i tomma intet och regn som faller utan att han blinkar... Storyn jämfördes av Göran Lundstedt med Ernst Jüngers "Sturm".

Det finns en nätsajt som heter Rostsverige [edit 2018: numera offline]. Där visas bilder över allsköns nedlagda miljöer: tennisbanor, fabriker, dansbanor och allt som tänkas. Gillar man den gillar man nog de öde nejderna i "Eld och rörelse" också. Och där finns förvisso noveller om mycket annat: om en åsiktskonstnär, galaxens herre, riddaren, djävulen och döden (en annan Percivalfavorit), en kvartsklippa och ett svenskt Roswell. Med mera!

Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Där finns en länk till filen på Dropbox. Det är gratis.




Relaterat
Eld och rörelse
Glädje
Kopisten i Babylon

Tisdag

Idag är det tisdag.

Idag är det tisdag. Och idag ger jag detta råd: se till så att det kokta fläsket inte är stekt.

För övrigt kan jag säga detta: korven tjorvar, potäten vill bli äten och äpplet päpplar. Det är så sant som det är sagt.




Relaterat
Novell: En dag i statsminister Neros liv
Novell: Näringsminister Annie L. möter sin överman
Dick: The Man in the High Castle
Niven: Ringworld

Birger Jarlspassagen

Caza: The Ark

Hallelujah.

It's nice to buy things, put them in your library and see them "sweeten through the years like wine". To see them grow and develop, see them take on new meanings. Like: you buy a book, read it in 1987, then save it and read it again in 1992, 1998 etc, and all the time the work takes on new colours, new meanings, new dimensions. It's some sort of alchemy: "the alchemy of consciousness and time" as Ellie would have it.

Anyway: it's fun to buy books and magazines and re-read them over the years. And here I have a magazine just like that, Heavy Metal from February 1983. It runs the poem "The Ark" by the French artist Caza, a graphic rendition of a poem by one Francois Bazzoli. I've read it again and again since the eighties and each time it astounds me.

It's about an ark, a stony vessel fastened to the ground, going through epochs of water, earth, air and fire. It's very majestic, the images perfectly mirroring the words, words like:

The Ark.

The Ark is closed... waiting.

The antediluvians, guided by the immemorial voice
of a myth, are already there.

That's the beginning, showing The Ark going through torrential rains and then getting drowned completely - "a shipwrecked cathedral". It's sleeping with the fish as they say. Then the water recedes, exposing the ark to the light of day:

The Ark reappeared on the earth's surface, covered
with slimy excrement and silt, enclosed in anticipation
- immobile.

The closed ark: shrine and prison, mountain and temple,
chest and skull. Arcane.

... And, under the petrified matrix: deaf ripening, slow
sculpture, secret maturation - transmutation.

The colours at the beginning were greyish violet. And the water epoch was green. Then the epoch of earth and sand becomes ochre yellow; The Ark is worn down by the desert winds, severe abrasion seeming to dissolve it completely. But then a new epoch dawns, transforming The Ark into a reddish violet gem:

Resurrection: in the sparkling air, it is The Ark! Delivered
from its origin of chalkstone, the rarified nave reveals
its silvery chrystallizations to infinity. (But still opaque.
The time of revelation hasn't come yet, prince.)

(Thus, the age of air: of clear and cold night, of
purification, of coagulation - a chrystalized psalm.)

(Millions of years frozen in the instant of dawn.)

Then the sun goes nova and everything falls apart, literally:

And see: what boils under the shell, this terrible lava of unleashed gods and spirits of the underworld, spring up and are united with the fires of the howling sky, in the incandescent apotheosis of a cosmic copulation.

Everything burns and desintegrates, except, of course, The Ark. The glorified nave withstands it all, just quietly sailing away into the abyss. Stars fade and die in this era of emptiness, akâsha, the fifth element. Only The Ark remains, attracting matter and contracting into a cosmic egg. Everything ends with a Something orbiting a center, a rainbow coloured orbit with lights in the dark:

Thus, prince, The Ark will not open onto the outside
- it is abolished as well as the inside. It turns in on its
entirety - inverts itself, and is revealed.

So... so here is the one that was integrated with eternity.

Here is where opposites converge... here, finally
recomposed, the ultimate principal of the living
universe, Alpha and Omega...

Here is THE ARK.

Period.

And Genesis.

In other words, this is a work of genius. The original poem might have been in Italian or French, but the actual version to me has echoes of a poet like T. S. Eliot.

Furthermore, no human beings are depicted in "The Ark". No humans are part of the story -- and yet it's so moving. We see some lizards at the beginning, we see the odd fish -- but other than that it's just water, earth and air. Pictures and words cooperate seamlessly, merging into a new amalgam. It's alchemy!




Related
Science Fiction Seen from the Right (2016)
In Swedish: Information om "Eld och rörelse"
In Swedish: Novell: En dag i statsminister Neros liv
In Swedish: Novell: Näringsminister Annie L. möter sin överman

Den som säger "döden är farlig" gör sig implicit till en dödsdyrkare

Det är sommar.

Jag smyger som en katt, ryter som en tiger. Jag är en visslande man som går gatan fram.

Jag glider fram, smyger fram. Jag är, jag existerar. Döden finns inte. Jag dyrkar den i alla fall inte, så som de flesta andra gör idag. Döden är farlig och därför helig, det är den allmänna meningen. Döden är hemsk, den ska vi inte tala om. Den är tabu.

Så låtom oss istället sitta ner och snacka och fika, det är livets mening och bara det: frodas i glada vänners lag. Men att existera, att reflektera, att relatera till döden, att internalisera den och leva för evigt – nej se det går inte. Ty döden är hemsk. Den får man inte nämna.

Idag, som på Flashback, skriver många till exempel ”gått bort” i dessa sammanhang. Den gamla omskrivningen för att dö, ”gå bort”, har åter kommit till heders. Det är ett exempel på den allmänna oron, denna rädsla för att explicit skriva ”han har dött”.

- - -

I gamla TV-deckare (amerikanska) förekom ofta detta replikskifte när liket upptäckts:

- Är han...?

- Ja.

Som barn brukade jag och mina kompisar ha roligt åt det där. Jag menar, nog ska man respektera dödens majestät, men det får inte gå för långt.

- - -

Döden är farlig och därför helig, och därmed uppstår implicit en dödskult. Jag säger bara: den som dyrkar döden kan läsa Edith Södergrans dikter, som ofta handlar om döden. Si förmäl dig med döden, som går i Landet Bortom Bortom med strålande krona... Eller gör som Karin Boye, njut av de lockande stegen bakom. "Död – det är du."

Boye och Södergran kunde nog dikta men de var lite dödsfixerade.

- - -

Återigen: respektera dödens majestät. Men låt det inte gå för långt. Bli inte lamslagen av skräck inför döden.




Relaterat
Bota ångest med "memento mori"
"Tänk på döden": text på porten till kyrkogården
Edith Södergrans dikter
Dynontologi

Icke-händelser i mitt icke-liv

Det är sommar. Halleluja.

Det är sommar. Och varmt. Cirka 30 grader här på Norrlandskusten. Sägs det. Jag har ingen termometer.

Jag har ingen termometer. Och varmt eller inte: jag badar inte, solar inte, har inte grillparty på tomten. Detta är icke-händelser i mitt icke-liv.

Härmed fler saker jag inte gjort på sistone. Jag har till exempel inte sett filmen "Da Vinci Code" (2006). Den gick på TV häromkvällen. Och jag började se den. Intressant tänkte jag, konspirationer och mystik...!

Men den gick inte att se. Det var för mycket illuminatikänsla i den.

OK. Det hela baseras på en bok av Dan Brown. Och han har i sin tur hämtat fakta från "Holy Blood, Holy Grail" (1982). Och denna berättelse kan ju vara intressant. Även om Baigent m.fl som skrivit boken torde övertolka Jesu släktlinje i sammanhanget. Det är nog kung Davids släktlinje som Prieure de Sion anser sig tillhöra. -- Men i alla fall: filmen gick inte att se. Den osade av illuminism och insider-givna fakta och attityder.

Med andra ord: att se denna film blev för mig en icke-händelse.

- - -

Mer som är? Fler icke-händelser? -- Det följande har jag bevisligen gjort, men är ändå ett slags icke-händelser. De har inget att göra med något. Som:

Jag drack honungsvatten häromdagen (hett vatten med honung och socker). Jag tyckte det smakade lite beskt. Vanunu? tänkte jag, har vattnet blivit dåligt, har honungen härsknat? Men jag har den ju i kylskåpet denna varma tid. -- Svaret på gåtan, att vattnet var beskt, var att jag inte sköljt munnen tillräckligt efter tandborstningen.

Kul, intressant, ointressant -- en icke-händelse.

Jag har även börjat ordna mina böcker i bokstavsordning. Så långt som till "börja på a i hylla 1, sluta på ö i hylla 5" gick jag inte. Men jag ordnade i bokstavsordning, a-ö, på varje hyllplan. Har man många böcker måste man ha någon j-la ordning i sina hyllor. Får se om jag går vidare med en ännu striktare ordning.

- - -

Detta är sådant som jag gör om dagarna. Well, jag gör mer också. Men mycket är som detta: icke-händelser.

Nej, om man skulle ta och INTE gå och lägga sig i solen med en god bok... Och sedan INTE gå på gardenparty. Och sedan INTE resa till Örkelljunga för att gå på stadens brännvinsmuseum.




Relaterat
PK-regimen är ett skräckvälde
Is Obama the Mahdi?

Östanbäcksgatan

Slaget om Caen (slutet)

I Frankrike finns en stad. Den heter Caen. Den ligger i landskapet Normandie. Där stod ett stort slag 1944. Tyskarna vann här en avvärjningsseger, kan man säga. Här är sista delen i min följetong om slaget vid Caen. Källan är, nu som förr, Hans von Lucks memoarer.




Index till alla delar

Tuff dag

Som jag berättat i tidigare avsnitt så var Hans von Luck stationerad i Normandie 1944. Den 6 juni kunde han direkt delta i försvaret och avvärja allierade framstötar. Men förgäves. Fienden lyckades landstiga.

Juni och juli fortsatte med misslyckade tyska motanfall och försvarsstrider. Läget verkade stabiliseras något. Så kom det sig att von Luck var på permission i Paris 15-18 juli. Som sagt ville han egentligen inte åka dit, men han övertalades. Men vid återkomsten till stridsgruppen, i gryningen den 18, härskade kaos. Det visade sig att den bombats i flera timmar och att inget gjorts för att åtgärda detta. Man hade ingen radiokontakt med förbanden, man hade inte sänt ut förbindelsekarlar till dem och divisionen hade inte underrättats.

Den 18 juli var en tuff dag i von Lucks karriär. Skulle han lyckas reda upp situationen?

von Lucks ställföreträdare hade drabbats av chock och handlingsförlamning. Han fick nu ”stå till förfogande” vilket innebar att han kickades. von Luck måste genast ta över och reda ut läget. Fienden torde vara på väg att anfalla. von Luck måste fram och kolla. Han rusade ut till den Panzer IV han fått som ledningsfordon, gav föraren en cigarrett och beordrade honom att köra mot Caen. Från tornluckan sa von Luck till sin adjutant att be divisionsstaben om reserver.



88:or

På sin väg mot fronten kom von Luck först till en by i stridsgruppsområdets mitt, obesatt av dem själva. Byn hette Cagny. I dess västra utkant såg han 25-30 brittiska stridsvagnar. De var på väg söderut mot Caen. von Luck beslöt sig för att återvända till stridsgruppsstaben för att ordna ett pansrat motanfall. På väg tillbaka byn fann han emellertid något som kunde hejda pansaret: ett batteri 88:or ur Luftwaffe.

Luftvärnstrupperna i Tyskland stod organisatoriskt under flygvapnet, ej armén. Om de ingick i fältarméer lydde de förstås under dessa, som lv-batterier i pansardivisioner, men detta batteri var inte underställt aktuell stridsgrupp.

Dessa lv-pjäser var som antytt utmärkta som pv-pjäser. von Luck frågade batteriets kapten om han visste vad som hände, om han över huvud taget sett det fientliga pansaret. Men detta brydde sig kaptenen inte om: ”Jag tillhör en luftvärnsring som skall försvara staden Caen och dess fabriker mot flyganfall. För ögonblicket väntar jag på nästa angrepp.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel" s 187]

von Luck blev rosenrasande. Men han lugnade sig och gav sedan kaptenen order att koncentrera sig på de fientliga stridsvagnar som byn vimlade av. Gruppera i byns norra utkant och beskjut fienden i flanken sa han. Kaptenen fattade ännu inte. Han var ju luftvärnsofficer. Det var först sedan von Luck dragit sin pistol som han insåg vad det handlade om.




Order: bekämpa fientligt pansar

von Luck sprang med lv-officeren till byns norra utkant. Som antytt är von Lucks bok exemplarisk i att visa hur man leder strid, och den order han nu gav lv-officeren bör återges i sin helhet för att visa hur det görs. Stående i aktuell del av byn sa von Luck till kaptenen:

Här, gruppera era fyra pjäser i den här fruktträdgården. Säden därborta är så hög att ni kommer att vara väl skyddad och ha skjutfält precis över den. Skjut på varenda stridsvagn ni ser. Jag skall se om jag kan sända er en pluton grenadjärer som skyddar er mot överraskningar. Om läget skulle bli kritiskt för er, förstör ni era pjäser och drar er tillbaka söderut. Jag hoppas att vår Tigeravdelning snart kommer att kunna inleda en motattack från högra flanken. Med dem och med er borde vi kunna slå tillbaka det fientliga motanfallet, särskilt som det inte åtföljs av infanteri så långt jag kunde konstatera. Hör på, jag är tillbaka om en halvtimme. Är det klart?

Den andre nickade och von Luck återvände till staben. Där visade det sig att Tigerbataljonen och divisionens reguljära Panzer IV-bataljon hejdats i sin framryckning av tung eld. Major Becker hade dock två av sina stormpjäsbatterier i aktion på vänsterflygeln ihop med grenadjärerna i I:a bataljonen, som stred mot brittiskt infanteri. De båda andra batterierna understödde II:a bataljonen som försvarade högerflygeln.




Avvärjningsstrider

Linjen var full av luckor. Någonstans på vänsterflygeln hade man i alla fall de tre egna avdelningarna 88:or; de stod i byn Bourgebus i närheten av vägen Caen-Paris. Högerflanken var värst utsatt. Dit sändes pansarspaningsbataljonen, vars chef kapten Brandt just anmält sig. Han skulle fylla luckan mellan II:a bataljonen och von Lucks stabsplats. Understöd fick han av ett av stormpjäsbatterierna, utrustat med 75 mm pv-pjäser.

Målet för det brittiska anfallet var att nå orten Falaise, 20 km söder om Caen. Stora brittiska pansarrerserver liksom infanteri- och flygstöd fanns, men terrängen och von Lucks aktiva stridsledning avvärjde det hela. Han och andra tyska förband försvarade fronten, liksom 1:a SS-pansardivisionen Leibstandarte Adolf Hitler och 12:e SS-pansardivisionen Hitlerjugend. Dessa enheter kom vid denna tid att uppta försvar strax till vänster om 21:a pansardivisionen.




Det var ännu den 18 juli

Det var fortfarande den 18 juli. Dagen var långtifrån över. Och de ovannämnda SS-pansardivisionerna hade inte kommit än. von Luck hoppades att den ”omskolade” lv-enheten vid Cagny samt de två stormkanonbatterierna intill skulle uppehålla fienden länge nog för dessa två elitdivisioner att nå fram.

Läget för von Lucks stridsgrupp var, efter omständigheterna, gott. Man försvarade sig och tillfogade fiendens pansar förluster. Det sistnämnda kunde von Luck framför allt se när han tog sin personliga befälsvagn och körde till Cagny igen. Det till pv omskolade Luftwaffe-batteriet hade förstört cirka fyrtio engelska stridsvagnar. Och man var själva oskadda: ”Männen vid kanonerna var stolta över sin första insats som pansarvärnsenhet. Alla fyra pjäserna var oskadade och hade inte angripits.” [ibid]

I samma by verkade de nämnda stormkanonbatterierna, som från högra flanken hade skjutit sönder alla stridsvagnar som försökte gå runt byn. Den kapten som ledde styrkan fick order att fortsätta som förr: bekämpa fiendens pansaranfall.




Rapport till divisionschefen

Tillbaka i sitt högkvarter sände von Luck en rapport till Feuchtinger, divisionschefen. Han rapporterade om framgången, att man sannolikt hejdat det brittiska pansaranfallet, särskilt med insatsen i Cagny. Men han var orolig för sin högerflygel och bad om reserver. Generalen gratulerade honom och sa att Leibstandarte var på väg från Falaise; denna division hade i uppgift att ta upp försvar vid höjderna vid Bourgebus, alltså på 21:a divisionens vänsterflank. Denna enhet kom också senare samma eftermiddag. Hitlerjugend-divisionen beräknades komma nästa dag. I sin senare rapport sa Feuchtinger att Leibstandarte genast gett sig in i striden och att britterna i slaget sammanlagt förlorat över 200 stridsvagnar.


von Luck hade, som sagt, återkommit från Paris samma morgon. Han hade varken haft tid att äta eller byta från permisuniform. Det kunde han nu. Han fick också höra att tio Tigerstridsvagnar klarat sig från det tidigare bombardemanget och nu kunde sättas in för ett anfall på fiendens vänstra flank, vilket alltså för tyskarna innebar utgångspunkt högerflygeln. Vagnarna ifråga hade bara fått indirekta skador, skador från tryckvågor och liknande som rubbat skottställningen och skadat kylsystemet. Detta var nu lagat. Men deras anfall fick anstå till nästa dag. Den 18 julis strider var i stort sett över och de hade varit framgångsrika för tyskarna.




Förflyttning

Den 19 juli såg endast svaga fientliga pansarframstötar, som avvärjdes. Men på eftermiddagen ökade trycket. Föregående dag anföll Montgomery med två pansardivisioner; nu satte han in tre. Med stöd av artilleri och infanteri slog man söderut men tyskarna avvärjde angreppen. von Lucks stormkanoner och 88:or fick britterna att uppträda försiktigt. 21:a divisionen hjälptes av insatserna av Leibstandarte, det nya vänstra grannförbandet. Dessutom kom Hitlerjugend-divisionen och avlöste 21:a divisionen. Feuchtingers division skulle dra sig mot nordöst, mot floden Dives.

Avlösningen gick tämligen lätt. På kvällen den 19 konstaterade von Luck att britterna förvisso tagit Caen och ryckt fram nio kilometer sedan dagen före, men ”genombrottet i riktning mot Falaise hade inte lyckats”. [ibid s 194] Man kan säga: slaget om Caen var en tysk avvärjningsseger.

Det kom regn vilket försvårade avlösningen och förflyttningen. Men å andra sidan hölls det allierade flyget på marken av detta dåliga väder. Den 17 juli spreds även nyheten att Rommel hade sårats svårt vid ett flygangrepp mot den bil han färdades i längs en landsväg. Det skedde för övrigt intill byn Montgomery. Fältmarskalk Montgomery, som ledde den engelska armégruppen, hörde till en släkt som härstammade från detta Normandie. Några dagar senare kom nyheterna om 20:e juli-attentatet mot Hitler.




Över Seine

21:a pansardivisionen och von Lucks stridsgrupp hämtade krafterna. Man fick ersättningsmanskap och ny materiel, såsom fabriksnya pansarskyttevagnar. Den tyska industrin fungerade ännu, trots allierad flygbombning dygnet runt: amerikanarna på dagen, engelsmännen på natten. – von Lucks division hade stridit oavbrutet i åtta veckor. Nu, i slutet av juli och början av augusti, kom även Pattons utbrytning vid Avranches och slaget om Falaisefickan. 21:a divisionen hamnade som antytt delvis inne i mottin, men von Lucks stridsgrupp hörde till de lyckligt lottade som mer eller mindre samlat kunde retirera mot öster. Feuchtinger sa att man skulle förflytta sig mot en region nordöst om Paris för att där återuppbygga divisionen. von Luck fick order att klara sig bäst han kunde; generalen hoppades att han skulle återkomma med ”massor av män ur vår division”. [ibid s 199]

Under äventyrliga former korsade von Luck personligen Seine i en så kallad Schwimmwagen, en amfibisk Volkswagen-jeep. Dessförinnan såg han till att manskap och stridsvagnar i hans stridsgrupp skeppats över. Detta var den 29 juli. Strax fick han ny kontakt med Feuchtinger, som sa åt honom att gå mot Strassbourg och gruppera till försvar väster om staden. Det var svårt att få tag på bensin till fordonen, men det gick. Och fiender, i denna region amerikanska pansarspetsar och förtrupper, stöttes knappt på.

Det allierade flyget syntes heller inte till. Det var ett osäkert läge men fienden kunde ju inte vara överallt. Därför, och med von Lucks fasta ledning, lyckades stridsgruppen efter elva dagars marsch nå Strassbourg. Det var då den 9 september.




Slutsats

Resten av kriget stred von Luck huvudsakligen på östfronten. Han försvarade Tyskland vid Oder och Neisse osv. I slutet av april togs han till fånga av ryssarna. Han satt några år i fångläger tills han frigavs. Sedan slog han sig på en civil karriär i Förbundsrepubliken Tyskland. Mer om memoarerna här.

Vad gäller slutsatsen om slaget vid Caen har jag inget att komma med. Det var som sagt en avvärjningsseger för tyskarna. Priset för engelsmännen blev högt, även om de vann. I övrigt har jag bara det att säga att von Lucks bok, i kapitlet om Caen, ger en bra bild av hur man som överstelöjtnant/regementschef leder striden. Det är inte så vanligt annars. Generalsperspektivet känner man till, och det mer omedelbara frontsoldats-perspektivet skildras ofta annars. Mellannivån slutligen, en lätt försummad nisch, täcks in bra av von Luck.

Index till alla tre delarna av slaget om Caen finner du här.




Relaterat
von Lucks memoarer
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

Slaget om Caen 1944 (forts)

För 70 år sedan stod slaget om Caen i östra Normandie. Det är värt att berätta om anser jag. Del 1 i denna följetong finner du här. Nu som då har jag Hans von Lucks memoarer som källa. Han var chef för ett pansargrenadjärregemente i detta slag.




Index till alla delar

Motanfall

Det var den 6 juni. De allierade hade landstigit i Normandie. Och hans von Luck tillhörde det tyska försvaret på platsen. Striderna var förvirrade. Men läget var inte helt mörkt för tyskarna.

Den 6 juni: fram på dagen fick von Luck äntligen order att utföra ett motanfall. Man skulle återta de två broar över Orne som engelsmännen tagit, bland annat den som senare fick namnet Pegasus Bridge. Sedan skulle kontakt uppnås med de tyska kustenheterna, i detta nu i strid med den från havet landstigande fienden. von Luck skulle anfalla med sin II:a bataljon, pansarspaningsbataljonen, stormkanonbatterierna och en plutom 88 mm lv-pjäser. von Luck frågade sig vad han skulle ha pansarspanarna till, denna pansarbilsenhet var inte till för anfallsoperationer. Hans II:a bataljon var delvis engagerad i strid mot fallskärmsjägarna. Dock fick han ett pansarkompani som stöd.




Fartygsartilleri

Det hela satte igång. Man ryckte fram och nådde en bit, men sedan ”bröt helvetet löst. De tyngsta fartygspjäserna, upp till 39 cm kaliber, artilleri och jaktbombare hamrade på oss utan uppehåll. Radioförbindelserna gick förlorade, sårade kom tillbaka och pansarspaningsavdelningen måste ta betäckning.” [von Luck, "Pansarchef under Rommel", s 177]

Anfallet avbröts och man upptog försvar. När adjutanten meddelat detta till divisionsstaben fick han av divisionschefen, Feuchtinger, veta att divisionens pansarstridsgrupp ”hade nått kusten i luckan mellan de delar av brittiska 3:e infanteridivisionen och kanadensiska 3:e infanteridivisionen som landstigit. Tung eld från brittiska flottan, upprepade anfall av jaktbombare och fallskärmsjägare som nyligen hoppat i pansargruppens rygg hade tvingat den att dra sig tillbaka för att undvika att bli omringad.” [ibid]




Gruppering: söder om Escoville

Man hade gjort vad man kunnat. von Lucks regemente grupperade nu söder om orten Escoville, öster om Orne, nordöst om Caen. Till vänster om sig hade han systrerregementet 192:a. Den högra flanken var rätt svag men hölls av II:a bataljonen vid byn Troarn. Men fienden hade för sin del bara fallskärmsförband där. Landsättningen hade knappt börjat och dess truppkoncentration var framför divisionens vänstra flygel. Här fick man vid denna tid stöd av pansardivisionerna Panzer Lehr och 12:e SS-pansardivisionen.

Den 9 juni gjordes ett grandiost försök av en stridsgrupp ur 21:a pansardivisionen att återta Escoville. I gryningen körde man in i staden med pansar, stormpjäser och pansargrenadjärer, men återigen hejdades man av fartygsartilleri. Åter fick man avbryta och retirera. Då förstod von Luck att det inte gick att kasta britterna i havet.




Resten av juni och juli

Vid denna tid hade alltså engelsmännen, och amerikanerna i västra Normandie, defintivt kommit i land. Men det gick sakta för dem att utvidga brohuvudet. För von Lucks och 21:a divisionens del kan sägas att man under den följande månaden successivt fick uppge Caen, men man lyckades segt uppehålla den brittiska framryckningen. Montgomery fick lansera anfall på anfall för att komma framåt. Han förlorade 450 stridsvagnar i denna strid [ibid s 194].

Något senare, i västra delen av Normandie, bröt emellertid Patton igenom vid Avranches. Det var den 31 juli. En motattack mot hans vänsterflank gjordes av Panzer Lehr, men den hade avslöjats i förväg via signalspaning. En tysk divisionschefs order kodades med Enigma-maskin, men britterna hade knäckt koden och anföll nu divisionen massivt från luften. Motanfallet misslyckades. Patton kunde sedan svänga mot nordöst och ringa in Panzer Lehr, 12:e SS-pansardivisionen och hälften av 21:a pansardivisionen i den så kallade Falaisefickan. von Luck befann sig öster om denna motti och kunde med viss möda retirera till Tyskland.




Avvärjande försvar

Men jag går händelserna i förväg. Under juni ledde von Luck ytterligare två motanfall. Dessa misslyckades. Det gick inte att återta broarna över Orne. Nu gällde det att hålla kvar de allierade så länge det gick i deras brohuvud. Det lyckades, som antytt, ganska bra. Men allierad stridspatrullverksamhet, skeppsartilleri och flygverksamhet höll tyskarna sysselsatta dag och natt. Nätterna kunde lysas upp av så kallade ”julgranar”. Detta var system av flygfällda lysgranater, var och en med en liten fallskärm som bar en lyskropp av brinnande magnesium. Lyskroppen brann med ett grönblått sken, vilket bidrog till smeknamnet ”julgran”.

von Luck försvarade divisionens högerflygel, vilken som sagt var tämligen öppen. Brittiskt pansar kunde försöka kringgå den. Från mitten av juni och framåt byggdes därför försvaret ut här i flera linjer. Hjälp hade man av de många byar, häckar och skogsdungar som fanns i landskapet.

Det blev juli, detta ödesdigra 1944. Britterna lanserade då Operation Epsom väster om Orne. Av gåtfull anledning hade de inga pansargrenadjärer, inget infanteri som åtföljde pansaret: ”följden blev att de inte genast kunde slå ut små pansarvärnsnästen som låg väl kamouflerade i skogsdungar eller bakom häckar. Huvudanfallet bröt samman inför vår försvarseld, fastän brittiskt och kanadensiskt infanteri på flanken lyckades tränga in i västra delen av Caen. Vår front höll fortfarande.” [ibid s 184]




Krisverksamhet

Den stridsgrupp (Kampfgruppe) von Luck nu chefade bestod av en nytillförd bataljon Tigerstridsvagnar, alla fem kompanierna i Beckers stormpjäsbataljon, en bataljon ur divisionens pansarregemente samt tre avdelningar 88:or. 88:an var som nämnt en 88 mm pv-lv-pjäs. Fronten hölls av manskap från en så kallad Luftwaffe-fältdivision. Bakom dem grupperades 125:e regementets två bataljoner pansargrenadjärer ”i så kallade blockställningar från vilka de antingen kunde inleda en motattack eller sätta upp en försvarslinje.” [ibid] Försvaret drogs upp i flera linjer och kom därmed att få inte mindre än 15 km djup. Det var mycket. Man lyckades även dölja grupperingen för fiendens flygspaning, med påföljd att de brittiska pansaranfallen misslyckades gång på gång. De hade, säger von Luck [ibid], bara räknat med ett 7 km djupt försvarsbälte.

von Luck var på permission i Paris 15-18 juli. Han ville egentligen inte åka dit, men han övertalades. Han hade sin fästmö där och hade det trevligt så länge det varade. Vid återkomsten till stridsgruppen, i gryningen den 18, härskade emellertid kaos. Det visade sig 1) att den bombats i flera timmar 2) att inget gjorts; man hade ingen radiokontakt med förbanden, man hade inte sänt ut förbindelsekarlar till dem och divisionen hade inte underrättats.

Att vara befäl i fält är en konstant krisverksamhet sägs det. Och här var det verkligen kris. Den 18 juli torde initialt ha varit den värsta dagen i von Lucks karriär. Det var det svåraste läge han ställts inför som officer, vilket inte vill säga lite. Mer om detta i den avslutande delen av denna följetong. Den finner du här. Och här finner du del 1.




Relaterat
Operation Bagration, östfronten 1944
D-dagen 1944
Slaget om Caen, del 1