In Swedish, about a Swedish author. -- Dénis Lindbohm (1927-2005) var en svensk författare. Härmed en titt på några av hans sf-noveller.
Dénis Lindbohm debuterade som skribent i Jules Verne-Magasinet 1945 (denna tidskrift hädanefter = JVM). Berättelsen hette
Atombranden. På 50- och 60-talet publicerade han så några noveller i Häpna, ett annat sf-magasin. Sedan, från slutet av 60-talet och framåt, följde en rad noveller i det återupplivade JVM.
Detta är alltså en titt på Dénis Lindbohms sf-noveller. Och for the record så har några av hans romaner tidigare granskats här på bloggen:
.
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
.
Frostens barn
Slutsatsen av dessa recensioner är att Lindbohms prosa kanske inte alltid är så raffinerad. Och han hänfaller ibland till irriterande klichéer (såsom "god alien med groteskt utseende föreläser för människan varför hon är ond"). Men -- i långa loppet hade Lindbohm ett trumfkort: han hade något att säga genom sin esoteriska approach. Han kunde i skönlitterär form ibland spritta till och långt överträffa sina mer stilmedvetna kolleger, såsom
Bertil Mårtensson, Sven Christer Swahn och Sam J. Lundwall.
Dessa guldkorn hos Dénis, dessa plusvapen inom idéer, upplägg och passager, är det som gör att jag alltid kommer att hålla Lindbohm högt. Särarten i Lindbohms verk har fångats i detta påstående:
När man läser dina sf-böcker så får man intrycket att du sitter och kikar genom ett hål in i en annan värld och bara beskriver vad du ser för det är precis som om det är levande.
Detta sa en gång Bertil Mårtensson till sin kollega Dénis Lindbohm. [
källa] Lindbohm hade till exempel
sin esoteriska bakgrund. Och i vissa, enstaka fall kom den till synes även i hans science fiction.
- - -
Jag börjar denna (inkompletta) översikt över Lindbohms novellistik med att titta på en samling. Det är
Världar runt hörnet, utgiven 2005 av Aleph förlag. På sina 140 sidor har den ett flertal noveller av vederbörande, sträckande sig från 50-tal till 80-tal.
En tidig novell (ur Häpna nr 4, 1958) som intresserar är
Gryningsbarn. Tema: telekinesi. Vi möter pojken Willy med annorlunda begåvning: Han är av "... en ny ras, kommen ur den gamla rasens smältdegel, med ett arv i stjärnorna. En ny ras med överlägsna parapsykiska krafter." [s 17] Willys far, Erik, måste lägga band på sig för att inte pojken på telekinetisk väg ska ge honom gåvor, såsom reda pengar och annat han norpar under sina astrala utflykter. Han måste lära pojken att bete sig som folk, utan att för den skull förneka sin parapsykiska förmåga.
In alles är detta en pärla till novell. Sf med tema "psykiska krafter" kan man aldrig få för mycket av, särskilt inte sådana som behandlar fenomenet med insikt -- såsom Lindbohm gör här.
Slutet: fader och son går iväg genom staden och... "högt ovanför dem glimmade en myriad av stjärnor. Och natten kom med vila och ro efter en lång dag och det skulle stunda till en ny gryning där bortom." [s 18]
- - -
Lindbohm hade viss bredd. Han kunde skriva både idéfokuserat samt mer underhållande. Ett exempel på det sistnämnda är space opera-novellen
Den bottenlösa brunnen (ur samlingen enligt ovan; först publicerad i JVM nr 2, 1969). Det är en i raden av berättelser om Vito Laird och den ljuva Siljita som tampas mot Bran Rod och hans piratvälde.
Här går det undan, ibland lite väl snabbt. Men Lindbohm kan sf-konsten; det är inte bara äventyr i sf-förklädnad, handlingen är baserad på spekulativa idéer. En vokabulär som
metaparadyn, psitronisk bomb, femte dimensionen antyder något av den nivå en sådan här text måste röra sig på för att få godkänt.
Dessutom förekommer här en drink vid namn "kváturglonsk Glaciär". Denna detalj får ökad betydelse när man vet vad Kvatur-Glon betydde i Lindbohms personliga mytologi,
först avslöjad i Jagets eld 1971.
Vad gäller Vito Lairds äventyr så sammanställde Lindbohm senare dessa berättelser till romanen
Solens vargar (1980).
- - -
Världar runt hörnet har fler noveller av i stort sett godkänt snitt. Det är sf-valuta för pengarna. Jag kommer nu endast att titta närmare på den sista texten,
Vilddjurets dotter (JVM 418, augusti 1986). En kvinnlig ävenryrare i en science fantasy-värld (= svärd och högteknologi förekommer parallellt) är på väg mot ett mål.
Hon är en Actionist, hon har viljestyrka. Men räcker det när hon stöter på
Ångestfältet...?
Hon rörde sig långsamt och tyst genom snåren och föste de sista grenarna åt sidorna. Därmed nådde hon Ångestfältets utkant och kände den första ilningen av skräck. Den gick inte att behärska. Det psykoniska kraftfältet påverkade varje oskyddad hjärna och uppväckte en primitiv skräck. Men till skillnad från djuren var hon beredd och hade riktat in all sin vilja på det som måste göras.
[s 125]
Och som antytt, viljestyrkan tar henne igenom.
Actionism in motion...!
Hon tampas med vargar, hon smyger förbi drakar. Fantasy! Och för att ta sig igenom ännu ett kraftfält skyddar hon sig med ett tunt metallnät hon bär, plus att hon jordar sig genom att låta svärdsspetsen plöja genom gräset. Science fiction! -- Detta är en mix som är originell i svensk fantastik. Denna novell har en säregen atmosfär, främst antydd genom konkretioner som dessa.
Sedan når hon målet i en fästning. Och det följer en show-down med en viktig person. Denne förklarar hennes ursprung, hennes särart: hon började sin existens som ett mänskligt embryo, placerad i en tigrinnas livmoder. "Arvskodens instruktion var mänsklig, men din kropp byggdes upp av ämnen ur tigerns blod. Du föddes som en kropp med mänsklig form, men av tigerkött." [s 134] -- Kort sagt: originellt. Och på det en actionfylld slutscen.
Summa summarum:
Världar runt hörnet är science fiction av klassiskt märke, med inslag av esoterism och
Actionism.
- - -
Denna titt på Lindbohm-noveller ska avslutas med en rätt snitsig sak. Jag hittade den i min samling av stencilerade amatörtidskrifter om sf:
Någonting av vikt ur fanzinet Ziné nr 2, 1981. Redaktör för bladet var Jan-Erik Zandersson.
Det enda felet med
Någonting av vikt är att den återigen ska ha detta i modern sf, inklusive Lindbohms sf (
Domens stjärnor, Regression), irriterande tema: "grotesk alien föreläser för människan varför hon är ond." OK, människan har sina sinistra drag. Och hon behöver utvecklas mentalt och andligt. Men att få detta påskrivet av en ful, fenotypiskt abnorm varelse -- detta finner jag som läsare både svårsmält och osannolikt. Ska Gud höja oss till högre nivåer så nog kan han sända aliens med mänskligt utseende. Den mänskliga formen är enligt uppgift rätt vanlig i universum.
Någonting av vikt är överlag en ypperlig historia. Ett UFO störtar i Sverige. Kraschplatsen noteras -- men när man letar finner man inget vrak där. Platsen ger upphov till anomalier, störningar i rumtidsväven som måste undersökas. Det görs av en dr. Andreas Sainek:
Långsamt, vaksamt började han gå i cirkel och tittade oavvänt mot centrum av området. När han kom närmare kände han något underligt: det var som om marken lutade. Men marken lutade inte, den var plan. Ändå kände han, kände i balanssinnet, att marken lutade inåt. Det kändes som om han gick i cirkel strax under kanten av en grop. Det drog i honom.
Men han såg ingenting underligt. Förundrad steg han rakt in i det underliga området, med den uppenbara vårdslöshet för den egna säkerheten som gett forskningen några av dess stora upptäckter. Sedan föll han.
[s 23]
Han känner det som om han slår en kullerbytta. Sedan vaknar han av att ligga på rygg, stirrande upp i den blå himlen. Området är fortfarande märkligt men han reser sig och möter strax en intelligent varelse formad som en pumpa, gulgrön- och svartgrönrandig. Detta är ufo:ts pilot som strax börjar föreläsa för Sainek hur människan skövlar jorden, aja-baja...! Det är sant att vi gör det men konstnärligt måste man av en novell kräva lite originalitet.
Det åsido sägs en del som känns fruktbart. Som att varelsens kultur bejakar psykisk vetenskap, medan hos människan denna disciplin är föraktad. -- Få andra sf-författare predikar dylikt. De är i regel nihilist-materialister, "glaserade" med en pseudoreligiös tro på den vedertagna, reduktionistiska vetenskapen. (
Mer om denna problematik i Borderline.)
Sist så förklarar varelsen anomalin som Sainek upplevt i terrängen kring kraschplatsen:
Det är en fältkrökning av den lokala rumtiden (...). Jag använde skeppets drivfält för det. En bit av den lokala rumtiden pressas ut extradimensionellt. Men vid själva förbindelsepunkten råder givetvis en mycket stark krökning av rymden, vilket ger en gravitationstratt. Det var genom den ni råkade falla in.
[s 26]
Bra är även människoskildringen i denna novell. Sainek har här just anlitats till undersökningen, ledd av en major Lublin. Stilen tycks mig rik både på information och attityd:
Dr. Sainek fick ett eget tält av exakt samma slag som major Lublin hade och fick oinskränkt tillträde till det aktuella området, två saker som visade att han var helt accepterad som pålitlig ufo-expert av de militära instanserna. Dessutom inbjöds han till major Lublins tält samma kväll lägret upprättats, vilket visade att han var major Lublins vän i så hög grad som någon kunde vara vän med denne bitvarg.
"Nå, gamle tefatsskådare", hälsade Lublin. "Tror du att vi skall få se några små gröna gubbar den här gången?"
"Det beror på styrkan och kvantiteten hos din whiskey", svarade Sainek och tog emot det glas som majoren räckte honom.
[s 20]
- - -
Lindbohms skönlitterära verk som helhet må vara ojämnt. Stilen kan ibland vara lite stel. Och disposition och intrig är ibland haltande och föga originella. Men när han var i form var han oslagbar.
Så att: "Master of Swedish SF" -- det var han kanske inte. Inte rakt av. Men -- jag vill nog ge honom utmärkelsen "Master of
Mindful Swedish SF". Bara en sådan sak som att han nämnde
vilja i proaktiva, positiva sammanhang (
Vilddjurets dotter, Domens stjärnor). Däri skiljer han sig från Mårtensson, Swahn och alla de andra svenska sf-författarna. De hade inte alls denna
Actionistiska läggning som, om man närläser, faktiskt är påvisbar i Lindbohms verk.
Litteratur
Lindbohm, Dénis. Världar runt hörnet. Stockholm: Aleph Bokförlag, 2005
Lindbohm, Dénis
i Ziné 2. Någonting av vikt. Stehag 1981
Relaterat
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn
