Hårdrockens ABC

Jag har gillat hårdrock ända sedan jag var barn. Nazareth och Black Sabbath trängde ner ända till min barndoms trumhinnor. Här har jag kokat ihop en ABC-lista på temat hårdrock och den är hård.

AC/DC behöll sin popularitet från medio av 70-talet över 80-talets nya HM-våg och vidare. En grupp som diggades både av punkare och hårdrockare, en bedrift de delade med Motörhead.

BIOGRAFI -- en bra biografi över en heavy metal-artist är Mark Putterfords "The Rocker" om Phil Lynott. Tragedi på slutet (han dör) föregått av en brokig karriär. Dylan ansåg till exempel att Lynott var ett geni.

THE CULT var ett vanligt rockband, men ett stormigt sådant. Vid ett tillfälle lämnade trummisen bandet och gick med i Guns 'n' Roses istället, för att få lite lugn...

DEATHMETAL, mörk metall skapad av Black Sabbath. Vad denna dödsdyrkan kan säga en esoteriker som mig vet jag inte, men kanske: för att se ljuset måste man ha sett mörkret.

ELEKTRISK KYRKOMUSIK var vad Jimi Hendrix kallade sin musik. Ett annat namn var "free feeling"...

FLARES eller vida byxor användes inom hårdrocken ännu 1975 (se till exempel Jimmy Page i "The Song Remains the Same"), men med punkens ankomst förstod man vad klockan var slagen och övergick till stuprörsbrallor.

GLASÖGON bärs inte ofta av hårdrockare, men dock: Noel Redding, basist åt Jimi Hendrix, Ian Paice, trummis i Deep Purple samt sångaren i Linkin Park, har glömt namnet.

HEADBANGING -- uppfanns av Ozzy Osbourne, som ett sätt att skaka av sig svetten och kyla ner sig.

IRON MAIDEN klottrade Ozzy Osbourne en gång på en vägg i sin hemstad Birmingham, långt innan själva bandet Maiden bildades i London. Annat han skrev var "Ozzy -- Iron Man"...

JUDAS PRIEST - en biografi över detta band har skrivits av Neil Daniels. Den heter "Defenders of the Faith -- The True Story of Judas Priest" och fokuserar på de tidiga åren då en viss Al Atkins var med, han slutade efter andra LP:n.

KERRANG! -- punkens ikonografi speglades väl i fanzines och NME:s dagstidningspapper, men den nyuppväckta hårdrocken krävde glansigare papper; säga vad man vill om den nya metallvågen, men den hade en aura av fest och show. Därför startade Kerrang! som en fyrfärgsbilaga till Sounds 1980, och snart blev den en egen, bivecklig blaska. Det är än idag roligt att läsa dess texter av Mick Wall, Sylvie Simmons och Dave Dickson.

LOUDNESS var ett japanskt heavy metal-band på 80-talet. Det svängde rejält kan jag meddela.

METAL som i "heavy metal", ett namn på aktuell genre som kommer från Steppenwolfs "Born to Be Wild" om MC-åkning: "heavy metal thunder". Sandy Pearlman ska senare ha applicerat termen på hårdrock. Eller om det var någon Rolling Stone-skribent som hade ett finger med i spelet också.

NU-METAL är dagens hårda rock, 2000-talets "ännu hårdare, ännu tyngre, ännu mer komplicerade" rockmusik... Svarta kläder och rakade skallar, street credibility som i en liten ask. Och sedan drar alla åstad och gör ett konceptalbum över Moby Dick, följt av samarbete med symfoniensemble; hårdrocken är sig lik, igår och idag...

OLJUD, att spela på hög volym. Inlett av Hendrix som drog upp stärkarna på 10, följt av Spinal Tap som drog upp dem på 11. Idag tycks även poppigare band spela rätt högt, det är tidens melodi kort sagt.

PUBLIKSURFNING - uppfanns av Ozzy Osbourne.

QUEEN - att Queen har rötterna i hårdrock är ingen hemlighet, Brian May gör sina solistiska metalluppvisningar - men in alles har denna grupp brutit genregränserna och inkorporerat det mesta i sin musik, även opera, jazz och vaudeville förutom sedvanlig pop och schlager.

RIOT som i Quiet Riot, ett amerikanskt metalband som definierade genren i början av 80-talet. Covrade Slade, "Com On Feel the Noize" var det väl.

STAGEDIVING -- uppfanns av Ozzy Osbourne...

THIN LIZZY -- deras namn kommer sig av en seriefigur i "The Beano", en "Tin Lizzie" som är ett vedertaget namn för "Plåtlisa". Därav kallas även T-Forden för "Tin Lizzie", men Lynotts grupp fick inte sitt namn av bilen om någon nu trodde det.

UFO var ett engelskt hådrocksband som levde under de svåra åren från mitten av 70-talet till 80-talets början. Men hur svåra dessa år var kan diskuteras; hårdrock var förvisso ute från 1977 och framåt, kritikerna svek och något nytt skapades sällan, men publiken var trogen och hård musik dånade ännu över västvärldens villaförorter och höghusområden...

VAN HALEN var liksom UFO ett late seventies rockband, med ett speciellt sound skapat av gitarristen Eddie van Halen. Han nyttjade bland annat flagelott-toner, som uppstår om man lägger fingret löst på vissa punkter av gitarrsträngen.

X som i Racer X, det band som Judas Priests nuvarande trummis tidigare spelade i. Travis är amerikan och bevisar återigen att USA tagit ledningen över England som metalland; även de gamla englandsbanden måste söka sig västerut för nytt blod...

Y&T var ett amerikanskt band i tidigt 80-tal, lett av Dave Menketti och med minnesvärda låtar såsom "Meanstreak" och "Forever".

ZZ Top med sin boogierock gouteras av de flesta hårdrockare. Någon sa att deras "Eliminator" från 1983 var "ljudet av kassaapparater världen över" -- men om det nu är så lätt att skapa ett kommersiellt sound, varför kunde inte denne någon profitera på det själv och skapa en succé? Svaret är att ZZ Tops 80-talssound var resultatet av mångårigt lirande, slutprodukten av en intern, gåtfull process. Det är som träsnidaren som fick frågan hur man gör en dalahäst, på vilket han svarade: "Man tar bort det som inte är häst..." På "Eliminator" hade ZZ Top tagit bort det som inte var "ZZ Top"...




Relaterat
Priest: Sin after Sin
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)

"Eld och rörelse" rosad

Sommaren 2007 gavs "Eld och rörelse" ut. Det är en novellsamling. Vill du ladda ner pdf:en gratis, gå hit.

"Eld och rörelse" har recenserats lite här och där. Fler än en skribent har satt tänderna i denna min novellsamling. Senast var det signaturen Nordbo på bloggen Gudomlig Komedi. Om titelberättelsen säger han bland annat:

Det finns ett jüngerskt drag i berättelsen genom att den är befriad från sentimentala åtbörder. Vissa skulle kunna uppleva det som obehagligt, men jag tycker det är en styrka att författaren inte försöker manipulera läsarens känslor.

Om resten av samlingen säger Nordbo:

Texterna gav mig en upplevelse av att jag kan vila i dem. De har en slags frid. Den upplevelsen tror jag kommer dels av att författaren är opretentiös. Och dels av just det att han inte försöker styra läsarens känslor. Trots att novellerna är sinsemellan mycket olika så känns samlingen förvånansvärt jämn. Det måste bero på att Svensson behärskar sitt hantverk väl.

Hela recensionen finner ni här. PDF:en för boken finns länkad här.




Fler recensioner:
Marmeladkungen
BTJ
Nova SF
Elektrubadur

Bertil Mårtensson: Maktens vägar

Bertil Mårtensson är ett centralt namn i svensk fantastik. Kring 1980 gav han ut sitt magnum opus: "Maktens vägar".

Led Zeppelins musik brukade beskrivas som tight but loose. Det var tät musik, stringent rock av proffsiga musiker, men ändå lös och ledig och lekfull. Detsamma kan sägas om Bertil Mårtenssons fantasytrilogi "Maktens vägar": den är tight but loose, har tät spänning parad med prosalyrik, ett modernt idiom med lekfullhet och snits.

Mårtensson har sagt sig ogilla jämförelser med Tolkien. Men det får han tåla. Skriver man en fantasytrilogi om kamp mot en tyrann så kommer jämförelser med förebilden som på posten. Mårtensson har dock, medvetet eller omedvetet, distanserat sig från Oxfords store son. Ty här, i Maktens vägar, har språket en lätt modern klang, det är förhållandevis korta meningar -- medan atmosfären såklart är helt gammeldags och arkaisk.

Här finns förvisso mycket; det är valuta för pengarna, lön för fantasymödan. Det är faktiskt "ett sagoaktigt myller" här, klichén stämmer. Och, som sagt, syntaxen är lätt modern, det finns inget "lundensiskt silverlatin" här trots författarens skånska rötter. Jag menar, det kunde ju i en viss Tolkiens efterföljd vara roligt att skriva långa meningar, "ohlmarxa" stilen med pynt och rysch, låta berättelsen skrida fram med långa perioder som hos Frans G. Bengtsson. Men Mårtensson har motstått frestelsen -- eller helt medvetet valt en mer nedtonad klang, en klang som ändå växer och blir musikalisk. Han är musiker och sa även någonstans att trilogins delar har varsin tonart. Och det stämmer.

- - -

Om jag ska komma med lite kritik kan sägas: verket har tre delar (Vägen bort, Vägen tillbaka, Vägen ut), men när jag läst ut del två kändes sagan tämligen komplett. Del tre kan trots det vara en god bok, jag har ännu inte läst den. Jag bara sätter ett litet frågetecken ifall verkets treklang bär.

Sedan kan man tycka att naturen borde ha mer skog, det är lite för mycket slätter. Men det kan vara författarens skånska miljöer som gör sig gällande och det må vara. Förresten sa han sig vilja ge lite Tusen-och-en-natt-feeling åt det hela som spärr mot alltför mycken tolkienism, så naturen kanske är medvetet vald. Hur som helst, jag kan bara lyckönska den som inte läst verket än, det är en guldgruva detta, här finns många godbitar. En viss unik ton dröjer sig kvar efter läsningen, och det är bra gjort eftersom prosan inte är utpräglat musikalisk utan enkel. Musiken finns där liksom immanent.

Verket finns att låna på bibliotek lite varstans. Samt som e-bok på Adlibris.

- - -

Ett citat kan ges för att visa på stilen:

... det rådde ett allmänt larm överallt på det stora torget i stadens mitt. Det var marknadsdag och här såldes och köptes allt som finns att köpa och sälja: matvaror, vapen, smycken, stolar, mattor och längst bort människor, såväl till arbete som till nöje.

Överallt, tätt packade, fanns stånd överfyllda med varor, staplade på brädor som låg över träbockar eller upptravade lådor. Och överallt, tätt packade även de, fanns människor som sålde, bjöd, prutade och köpte. Det var ett virrvarr, ett helvete för den känslige som älskar tystnaden och den rofyllda ensamheten, men ett paradis för den som älskar stoj och mynt. Marknaden på Albazdat är den största marknaden i landet och många säger att det är den största marknaden i det landet och många säger att det är den största marknaden i alla länder.

[Kapitlet "Albazdat" i Maktens vägar -- vägen bort]

"Maktens vägar -- vägen bort" och "Maktens vägar -- vägen tillbaka" är eminent läsvärda. Och de är inte linjärt förutsägbara med "kamp mot ondskan", utan har överraskande intrigtvistar, flott flödande miljöer och väsen, och personer med roliga namn som "Jore Duff", "Jarel" "Andira" och "Vaaz Algaz deRuin".

(Not: trilogin gavs först ut i början av 80-talet på Bokád. En nyare, lätt omarbetad version gavs sedan ut på Replik. Jag har läst den äldre versionen.)




Relaterat
Mårtensson som kritiker
Mårtensson: Vakthundarna
Jim Ballard

Bilder

Leksaksbilar

Jag äger många bilar.

På min kryddhylla vid köksfläkten har jag inga kryddor. Men jag har leksaksbilar där.

De pryder sin plats må jag säga. Som smycken och skarabéer: läckert lackröda metallvarelser som drömmer bak juvelskimrande lyktor, de jewelled headlights som Corgi Toys hade före 1975.

Vissa av bilarna är från min barndom, vissa har köpts senare. Men jag är glad att några av min barndoms bilar överlevt hit till min kryddhylla; många gick annars åt i sandlådor och lera, de målades om eller blev kvar hos den där kompisen man lekte hos och sedan aldrig besökte mer. Nåväl: jag har skattat några från förgängelsen, jag har dem ännu i min ägo. Jag beundrar varje dag karosslinjernas former, förundras över fenor och lister och hjulupphängningar och allt.

Som antytt: leksaksbilar har det tufft, inte alla överlever barnaårens stormar. Men några gör det trots allt...! Det är ungefär som med riktiga bilar: de flesta rostar bort och skrotas efter en tio-tjugo år, men några bevaras av samlare och blir klenoder, veteranbilar att visas upp på sommarmöten och muséer.

Men man kan fråga sig: borde inte relativt fler leksaksbilar överleva än riktiga bilar? Leksaksmodellerna är ju så små, så lätta att förvara. En riktig bil däremot måste ha garage, gärna uppvärmt; den måste ha försäkring mot allehanda olyckor som kan drabba den. En leksaksbil däremot kan slumra i en låda i åratal, kan glömmas bort och sedan dyka upp igen som en relikt. Och, om vi jämför leksakbilen med andra leksaker och modellföremål, så är den rätt tålig: till skillnad från plastmodellen håller den sig väl, ungefär som en skalbagge håller sig bättre än en fjäril i en insektssamling.

Så min gissning är, att i en fjärran – eller kanske inte alltför fjärran – framtid när vi inte längre har bensindrivna fordon, när avgaslukt och motorvägar och allt annat som hör till bilismen såsom själva dessa bilar är ett minne blott – då kommer modellbilarna att leva vidare, de kan fortfarande komma att existera i ett eller annat exemplar. De metallbilar i skala 1/43 som en gång gjordes av Corgi Toys, Matchbox och Tekno och som bevarats av någon hängiven samlare – eller som bara råkat läggas i en låda, glömts bort och sovit vidare på en vind genom åren – de torde kunna klara sig genom framtidens stormar, de kan bli påminnare för morgondagens människor om vad detta med bilism var. Och nu kommer bara de vackra dragen av fenomenet att återstå, bara skönheten i karosslinjer och lack och briljantslipade jewelled headlights.




Relaterat
Om Hadrianus' Tivolivilla
Bysantinsk roman
Åselehaiku

Dikt: Den soldyrkande systern

Det är sommar och sol, guld och Ofir, flödande nåd och godhet i oändlighet. Det är solen genom en björk, glänsande sund och horisonten fjärran, fjärran - och på en klippa står en kvinna med uppsträckta armar, formande en perfekt Y-runa - och jag tänker oh my God, det är DEN SOLDYRKANDE SYSTERN...!

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
solen går upp i dina ögon...

Du är jorden, du är vattnet, du är sanden,
du är melodin genom tidshavet
soldyrkande syster;
du är regnbågen på berget,
ordet som viskades,
fåglar i skymningen,
blygrått vatten.

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
i drömmens stund är du med mig...
I städer på bergen,
i hemliga länder,
där vid affären,
solens syster –
i drömmens stund är du med mig.

Så diktar jag. Fler dikter av min hand hittar ni här, och här har ni en diktsamling av mig i pdf-format, gratis att ladda ner. "Grönt ljus" heter den.

J. G. BALLARD: originell man

1.

Det är eftersommar nu, ty. Nachsommer, det gör sig så bra i munnen: Naaachsommer, man riktigt suger ur den sista musten ur värmen och grönskan.

Den dyraste bok jag äger är Jim Ballards samlade noveller. Den är bra men lite tjock: 1000 sidor. En annan bra bok jag äger är samme mans "The Atrocity Exhibition". Jag äger också mindre bra böcker av mannen, det kan ni rota fram om ni läser denna tråd.

Men visst är han bra! I stora drag, sett som helhet. Jag är inte ironisk, jag gillar J. G. Ballards lek med symboler, föremål och konkretioner.

Det är ett skönt frosseri i rymdskeppsvrak, sanddyner, betongöknar och tomma swimmingpooler, hans trasiga jukeboxar, öde nattklubbar och militärbaser, ja rostig industri och skrot i största allmänhet. Det är som hos van Vogt symboler som talar till ens undermedvetna, hieroglyfer ur samtidsskatten. En "sann" drömvision av vår värld, som någon sa.

Jag vet ingen annan än Ballard som omhuldar formellt fula miljöer, såsom moderna industrilandskap, motorvägar och höghus av betong. Han omfattar dem med kärlek skulle jag vilja hävda, han erkänner deras existens och berikar därmed vår syn på omvärlden.

Att läsa Ballard kan vara befriande: ahh, ännu en som noterat formrikedomen i den moderna världen tänker jag, ännu en som ger vardagsprylar mytologisk status...!




2.

Någon sa att Ballard skildrade det urbana landskapet som en vildmark, tekniken som urtidslandskap. Något liknande sa ju också Apollinaire om Paris: "Här tillhör till och med bilarna urtiden"... Se där en övning i att öva upp "den oförlikneliga blicken" som Rimbaud talade om. Vad var då det? Jo, det var att medvetet hallucinera över synbart banala ting så att "en kabaréaffisch får håret att resa sig på ens huvud". Det påminner om conscious unreality à la Lovecraft.

Detta att ha drömtung blick på betongmiljöer: det kan få en att tänka på Robert E. Howard, som hade förmågan att se in i "förundrans länder" enligt E. Hoffman Price. Dunsany ska ha haft samma förmåga: den där drömska blicken. Även Ernst Jünger sägs ha haft en drömmares ögon.

Nåväl, men är vi inte långt från Ballards eländesprosa nu, hans frosseri i undergång och död? Han hade förvisso en dragning åt hopplöshet, åt makabra detaljer och defaitism, åt kapitulation inför titaniska makter. Detta får honom på sätt och viss att likna Lovecraft.




3.

Ballard kan påminna om Lovecraft. Ballard kan börja en novell med ett berättarjag som säger sig vara på väg att ta självmord, på väg att dö av letala skador eller redo för psyket, vilket tycks mig vara Lovecraft upp i dagen. Se till exempel HPL:s "The Hound" från 1922.

Ballard går i närkamp med vårt välplanerade Kosmopolis, mot den "luftkonditionerade mardröm" vi tycks leva i. Romanen "Super-Cannes" från 90-talet kan sägas sammanfatta detta. Den skildrar en gated community i en dal strax norr om Cannes, en perfekt bostadsanläggning för högborgerliga typer - men just på grund av att allt är så perekt riskerar dess pipel att bli galna, så huspsykologen leder dem ut på stöldraider och annat hyss för att de ska bevara stimulansen i sina liv.

Det kan behövas sån medicin för att hålla nihilister vid liv. Annars tycks mig Ballard ha kört slut på sina idéer; javisst, moderna samhällen kan ha sjuka drag - men vad ska vi ha istället då? Han nämner vagt något om hur mycket bättre det var i 30-talets urbana grannskap, där man hälsade på varandra och var aktiva i intresseföreningar. Låter som en väl diffus vision, en gamlings utopia; han är reaktionär den gode Ballard, hatar datorer och är i otakt med tiden.




4.

Det räcker inte med att gnälla, man måste ha något positivt att säga också. "Que est-ce qu'on faut dire les hommes?" som Saint-Exupéry sa. Vad ska man säga till människorna? Ballards budskap är detsamma som det alltid varit: allt är elände. Men man får medge att han turnerat detta budskap genom åren, han har ibland förädlat sin defaitism till pessimism. Det var Jünger som gjorde distinktionen mellan dessa begrepp; pessimism innebär nämligen att ändå ha något slags vision, man har sett igenom optimismen och hoppas på något bättre. Pessimism är därför bättre än defaitism, som ju bara är kraftlöshet och uppgivenhet.




5.

JGB har yppat vissa visdomsord. Som:

. In a totally sane world, madness is the only freedom.

. Endast sf har den vokabulär av inre bilder som krävs för att skildra nuet, för att inte ens tala om framtiden.

. Den enda verkligt främmande planeten är jorden.

Han rör sig i psykologiska landskap, nejder där yttre och inre geografi möts. Sinnet projicerar landskapet och landskapet präglar sinnet, i ett evigt tvåvägsflöde. Någon gräns mellan inner- och yttervärld finns inte, det ena ger det andra.

Ta alltså en promenad i ditt psyke med Ballard som vägkarta, förslagsvis med stories som "The Voices of Time", med laboratorier, tomma swimmingpölar och radioteleskop i meningsfull hieroglyfskrift. Eller "The Ultimate City" som är en kortroman om en öde stad, ett måste för sådana som jag (q v "Eld och rörelse" och dess öde stadslandskap) - eller "The Last World of Mr. Goddard", om ett miniatyrlandskap som blir verkligt - eller "The Terminal Beach" och "My Dream of Flying to Wake Island", med stillahavskrigets titaniska betongöar som psykiska scenerier.




Relaterat
Robert Holdstock: Mythago Wood
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn

Bilden visar en BAC Jaguar, putsad och lackad och utställd på Tate Gallery. Den fanns att se där i skrivande stund 2010 i alla fall.

"Skönhet och harmoni råder överallt"

Dessa bilder är från Hadrianus' villa i Tivolibergen. Man kanske skulle skriva "så kallade villa", för det var en stor anläggning när det begav sig, en hel mängd hus och byggnader, bland annat det Canopus med sina fonder och vattenspeglar vi ser skymta ovan.

Anläggningen beskrivs bra av Bjöl/Hjortsö i "Romarriket" (1981):

Skönhet och harmoni råder överallt. - - - Idag finns där bara ruiner, men platsen präglas ännu av ett upphöjt lugn. - - - Ännu idag är det en märkvärdig upplevelse att vandra omkring i dessa drömska ruiner, som speglar en människas hela livssyn och längtan efter ensamhet. En liten värld, påtaglig, men skapad av en fantasi som sökte sina förebilder långt från den romerska vardagen, i kulturens Grekland eller det exotiska Egypten. /Sjön/ Canopus kan man se som en liten kopia av Nilstranden överflyttad till Italiens jord.

Så säger dessa danskar om det hela. Det är alltså bara ruiner och nog kan man förföras av talet om "längtan efter ensamhet" och "en liten värld... skapad av en fantasi", men i ett annat textavsnitt sägs helt korrekt att det hela varit ett större komplex med palats, villor, gymnasium, bibliotek, termer et cetera. Anläggningens skala framgår bra av en modell jag sett avbildad på annan plats. Där får man nämligen se ett komplex som är mer än en simpel villa, det blir ett slags antikens Versailles... och det kan ju göra en besviken, här hade jag nästan förletts att tro att Hadrianus byggt en eremitboning åt sig där han kunde uppfylla sin ovannämnda längtan efter ensamhet. Det hade varit fantasieggande, en kejsare över ett världsrike som helst uppehöll sig i en enkel villa på landet. Men det gick så klart inte, en kejsare måste bo ståndsmässigt, måste ha utrymmen för viss regeringsapparatur även i en villa på landet. Privatpersonen Hadrianus hade kanske velat bo i en eremitstuga men det gick inte för sig för kejsaren Hadrianus, så det fick bli en kompromiss.

Detta åsido speglade nog denna villaanläggning sin skapares karaktär, den konstgjorda sjön med mera röjer ju en kultursinnad ande, och Hadrianus var verkligen musiskt lagd med måleri, diktande, skrivande och sång på programmet. Så oavsett Tivolivillans rätt väl tilltagna proportioner så är det en musiskhärskares boning, att jämföra med exempelvis Diocletianus' kejsarresidens i nuvarande Split på Balkankusten. Detta hade å sin sida byggts med ett fältläger som plan, en fyrkant indelad i raka gator, en soldatkejsares boning och inget annat. Men Hadrianus åter var för den skull ingen världsfrånvänd drömmare eller Nero (qualis artifex...), utan en helgjuten statsman som reste runt i sitt rike och ofta besökte trupperna; dessutom hade han delatagit i Trajanus' fälttåg i Dakien och Mellanöstern. In alles torde Hadrianus för sin tid ha varit så nära den ideale härskaren man kan komma, en mångsidig kejsare med håg för både det musiska och det administrativa.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Credo

En japan sa: "Det är lättare att göra ett hus varmt på vintern än att göra det svalt på sommaren."

Det kommer jag att tänka på under rådande hetta. I Japan var lösningen på problemet med svala sommmarhus att bygga dem i papper. Själv bor jag inte i ett pappershus - men mina fönster vetter mot norr, det gör boningen hyfsat sval.

Idag är det söndag.

Denna blogg har många läsare, nya och gamla. Och till eventuellt nytillkomna läsare kanske det vore på plats med en liten introduktion, en presentation av min världsbild. "Om mig" kan ni läsa i högerspalten, just där alltså, men för en mer filosofisk exposé över mig och mitt, kan sägas att jag är en vaken typ, en smart man. Jag är en fritänkare som tänker själv. Det innebär att jag tror på allt som sas till mig i skolan och sväljer allt som står i tidningen; då är man fri. Bunden är man däremot om man tror på liv efter döden, på Gud, på att ens handlingar spelar roll (karma) och på änglar, devas och andra väsen.

Jag accepterar alltid den mest jordnära förklaringen. Stonehenge? Stenar uppförda för att markera en handelsplats. Pyramiden? Gravkammare över farao, ungefär som att Uppsala domkyrka är gravplats för Gustav Vasa. Att sedan domen har fler roller än så, kultplats, andaktsrum, Gudshus, fattar jag inte för jag är en jordnära typ.

Jorden minsann! Man kommer av mull och blir det åter vid döden. Kroppen dör och materien sönderfaller, det är mitt credo. Hur uppstod vi då? Slump så klart, en bekväm ad hoc-förklaring jag brukar ta till när jag blir svarslös.

Har någon sett något konstigt, något oförklarligt? Då är det hallucination. Att dylika syner dels kan vara vilseledande, dels upplysande, förstår jag inte. Att det behövs en vidare vokabulär än "hallucination" går jag inte med på, då kan man ju inte stämpla alla icke-positivister som idioter. Att vissa oförklarliga syner lett mänskligheten framåt förtiger jag. Jag bejakar framsteg inom etik, såsom allt vad I viljen och älska dina fiender, men att dessa skulle ha religiös, transcendental källa förnekar jag. Jag kan helt enkelt inte tänka i de termerna, jag är tvärsnittsförlamad i hjärnan.

Jag är av min utbildning och uppfostran betingad att reagera på vissa stimuli, som "vetenskap - bra", "religion - dåligt". Då rinner snålvattnet på mig och jag belönas.

Jag är lobotomerad och glad för det. Jag ser allt i platta, materiella termer. Enligt mig uppstår allt - tillvaron, allt vi ser - allt uppstår på jorden, betingat av något annat. Allt som sker är fysiskt, allt är materiell rundgång. Gudomlig inspiration vet jag inte vad det är, obetingade inflytanden finns inte i min bok - för jag har inte läst i Livets bok, jag har aldrig sett Livets träd.

Människan uppträdde hux flux ur en bubblande pöl med sörja. Flygplan skapades av en uppfinnarjocke som bara slängde ihop några delar han hade liggande. Att krukan beror av krukmakaren är bara en lek med ord. Dikter är bara slumpvis hopkomna ord. Själv är jag också bara en slumpvis hopkommen gestalt; vad konstigt då att jag inte bara försvinner när som helst, som en slump - poff?

Fenor och krom

En orgie i färg och form, plåt och bakelit, lack och läder. Det är de amerikanska bilarna från storhetstiden 1950-1970.

Jänkebilarna är ute och luftar sig. Härnösands gator livas upp av jänkebilarna, 50-60-70-talare med V8-muller, krom och tjusig design.

Så märkligt: många är stora som hus men ser slimma ut ändå, ja gracila.

Och många är cabbar. Sommarbilar? Ja sicken lyx.

Men det är som sagt gamla bilar det gäller. Efter oljekriserna hämtade sig aldrig USA-bilen. Den saknade då flair och zest, appeal och pizzazz. Den saknade det.

- - -

Så vad hände egentligen? Vad blev det av jänkebilen som begrepp?

Jag menar, ända från T-Fordens dagar stod "amerikansk bil" för lyx och glada dagar, vräkighet, styrka och kvalitet. Det var något extra med en jänkare helt enkelt, hade man råd la man pengarna på en USA-bil.

Jag kommer här osökt att tänka på min salig morfar som hade ett snickeri, ett enmansföretag; kanske hade han lite klöver över ty faktum är att han ägde en hel rad jänkare. Först var det en Studebaker Commander med "spinner" i kylaren och panoramabakruta, avantgardestuk i tidigt 50-tal. Sedan blev det en grön Cheva '55, en stor bil, en riktig fullsizare (men vars sexcylindriga motor i kombination med 15-tumshjul på grusvägar kanske inte var så bra, bilen "åt däck" sägs det).

Sedan blev det en Valiant '61 att åka med där i Sörbynejden. Denna röda vagn ägde han ett bra tag, ja till och med jag själv åkte i den och njöt av sexans fina gångkultur, den plastiga galoninredningen och den stora kupén. Och detta var en stor bil i våra ögon, en jättemaskin trots att amerikanerna själva höll den för småbil, "compact".

Morfars sista bil blev en vit Volvo 142. Det var slut med jänkebilsägandet och något senare tappade "Made in USA" på bilområdet sin lyster rätt allmänt; det var 70-talskrisen som jag antydde i början. Ungefär samtidigt började de japanska bilarna höja sin image, både här och i USA. En och annan ny Camaro och Corvette må ha skrynklat asfalten här i Sverige sedan dess, men generellt har jänkebilen förlorat sin aura.

Och det är samma sak över där: ska en amerikansk rikisunge önska sig en bil blir det antagligen en Range Rover, en BMW eller Mercedes, inte en Jeep, Cadillac eller Lincoln. De tre sistnämnda är inte kattskit, ånej, men "Made in Europe" är nu högsta mode när den rike amerikanen väljer bil. Och Volvo och Jaguar osv har sina givna marknadsandelar.

- - -

Att USA-bilar kunde vara rätt dåligt monterade vet alla som läst om dess bilindustri från 50-tal till 70-tal, bland annat Iacoccas memoarer och Halberstams "The Reckoning". Det var massproduktion för dess egen skull (bra för aktiekursen...), det var efterkoll av kvalitet och växande berg av osålda bilar, år för år. Japanerna å sin sida hade kvalitetskollen inlemmad i produktionen, montören kollade sitt eget monterande så att säga, ansvar var nyckelordet. Sedan lärde sig européer och amerikaner samma sak.

Och idag är USA-bilarna som antytt färglösa, designen tar sig aldrig. Då kan man ju vända på steken och säga att USA-bilen under sin storhetstid var överdesignad: enkel konstruktion med separat ram, som en prärieskonare, och så en kaross med diverse barock formgivning. Men att designa barockbilar är en konst i sig - för i slutet av 50-talet kom ju i USA dels snygga kreationer, som Chevrolet '57, Oldsmobile '58 och Ford '59, men också rena horreurer som Nash och Studebaker.

En skapelse som Chevrolet '57 kommer alltid att leva, en bil som är snygg både framifrån och bakifrån: "sweet, smooth and sassy" som reklamen sa.




Relaterat
Channeling, sectioning, chopping...
Fula amerikanska bilar

Illustration: Robert Svensson

Episod i domkyrkan

Här i stan har vi en kyrka. En domkyrka: Härnösands domkyrka.

Den står öppen för enskild andakt. Som de flesta kyrkor i landet. Så att: häromdagen for jag dit för lite enskild andakt. Det var en varm eftermiddag, lite mulen. Jag stegade in i denna vita kreation på sin platå. Väl inne fann jag dock ingen andakt. Någon satt och spelade på flygeln.

Det är envars rätt att inom vissa gränser traktera detta instrument, placerat framme vid altaret, strax framför vänstra bänkraderna. Det var väl någon kantor som såg det för gott att denna dag hamra fram lite Lars-Erik Larsson eller annan avantgardemusik.

"Fantomen på Stora operan", anyone...?

Alltnog. Jag satte mig. Och mediterade. Till tonerna av "hård pianomusik". Vissa passager var njutbara men -

Jag har upplevt samma sak i Uppsala domkyrka. En gång vid lunchtid en vinter, ja då brölade man på med storbasarna i orgeln. Det kan vara mäktigt, det kan vara lite katharsis. Men jag föredrar lugn måste jag säga.

Jag satt alltså i Härnösands domkyrka denna junieftermiddag. Väntade så smått på att spelmannen skulle sluta. Då fick jag infallet att gå på toaletten för att ta av mig de långkalsonger jag mysteriöst valt att ta på mig denna dag.

Och hast du mir gesehen - väl inne på hemlighuset slutade musiken! Kantorn la av! Fantomen gick hem!

Frid.

Med förrättat ärende gick jag ut i salen. Frid, gudomlig frid...!

Pelarna presiderade. Högaltaret med målningen vilade på sin plats. Förgyllningarna förtrollade. Ja, jag tog en liten tur ner mot det allra heligaste, förundrades av synerna. Och friden.

Så satt jag mig för att meditera på en av bänkarna. Milt och rogivande.

Sedan gick jag ut och satte mig i parken bakom kyrkan. Också det var fint. Mulet väder med aningen sol.

Bilden visar som ni förstår Härnösands domkyrka, en basilika med kupol över altaret, ungefär som Peterskyrkan. Men så stor är den inte, nej den är rätt liten: Sveriges minsta domkyrka.

(Detta var ett inlägg under etiketten tempel. Klicka och kolla in fler svenssonska kyrkäventyr.)




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Holy holism

När Bob Rock skulle producera Metallicas svarta LP lärde han dem ett nytt sätt att producera. Dittills hade Ulrich och Hetfield proddat själva: de hade då spelat in ett avsnitt av låten i sänder, det var lättast så tyckte de, men detta gav ett lite stelt intryck i slutändan. Istället sa Rock åt dem att bara spela låten först för att få känsla för helheten, och därefter analysera hur den skulle spelas in. Och därefter, såklart, spela in. 

Med andra ord var detta ett holistiskt synsätt. Det gäller att greppa helheten innan man går vidare. Låt mig ge några fler exempel på hur holism och systemsyn kan användas för att lösa problem. Den närsynta metoden, ensidig analys och detaljfixering är däremot återvändsgränder. Analys må behövas, men den måste alltid fogas in i en helhet. 

Exempel: i den strategiska debatten råder ofta ett slags yrvakenhet; man stirrar sig blind på det senaste kriget och säger att så här kommer alla krig att utkämpas från och med nu. Efter 9/11 talas bara om terroristhot, efter Jugosalvien och Rwanda talades bara om etniska konflikter, efter Kuwaitkriget bara om smarta vapen osv. Och efter Oktoberkriget 1973 var det pansarvärnsrobotarna som var på tapeten; aj satan tänkte alla försvarsanalytiker, måste vi skrota alla stridsvagnar nu? Pv-robotarna hade nämligen skördat väldeliga i detta krig. 

En viss major sa då (Sune Nyström i Arménytt) att detta var fel synsätt; pv-roboten var nämligen del i ett system, och i detta system ingick både stridsvagnar och robotar. Och med dylik holism applicerad på strategidebatten, kan man säga att nästa krig inte blir så eller så, utan en kombination av flera elemenet: lite terrorism, lite etnokonflikt, lite high-tech... 

I vilka delar varje dos kommer att förekomma, det däremot är kruxet - i varje överblick, varje holistisk analys. 

Fler exempel på holism till vardags, i sakliga verksamheter? Tja, i ett modellprogram på TV (Top Model Canada) fick de tävlande en dag besök av träningsguru som gick ut med dem i skogen, la fram en våg - och krossade den med en slägga...! 

Budskapet var: "Strunt i vågen, strunt i kaloriräkning, det enda som betyder något är hur du ser ut i spegeln och hur du känner dig!" Ett sant holistiskt råd; se gestalten, strunt i nördiga mätvärden. Modellerna jublade förstås, det var ett hjärtevärmande gott råd; ändå undrar man hur många Anna Skippers och skönhetsmissar som verkligen orkar köra ett sånt upplägg. Enkelt i teorin, svårt i praktiken. Och det enkla är svårt som Clausewiz sa. 

Fler tunga exempel på holism i vardagen, i näringsliv och "verklighet"? Det kunde vara uttrycket "på gott och ont". Man ser ett visst fenomen (en författare, en film, ett land, en stad) och tar både in ljus och skugga i kalkylen. Man erkänner att någon enkel formel för att beskriva fenomenet finns inte, man lär sig leva med komplexiteten. 

Detta är holism in nuce för mig. Holism är vägen. Man må analysera problem så mycket man vill, tänka sönder dem och ta isär dem i sina beståndsdelar, men något slags vision av något större måste man ha i slutändan. I arbetsliv och strategi, i bantning och skapande, ja på alla livets områden (vetenskapssyn, livsåskådning...). Se gestalten! "Ich bin kein ausgeklügelt Buch, ich bin ein Mensch mit seinem Widerspruch!" (Fritt übersatt: Jag är ingen konstruerad roman, jag är en motsägelsefull människa.)