In Swedish. -- Härmed en reflektion om den svenska bonnigheten.
Bonden är Sveriges ryggrad.
Den händige svensken, han som kan något om det mesta: som kan bygga hus, laga mat, försvara sitt land etc etc -- som står för den han är -- "där ja är ja och nej är nej" som Lundell sjöng: detta är "bonniga" egenskaper.
En svensk är i själ och hjärta en bonde. En man från landsbygden. Och bor han i stan så har han ännu landsbygden i sig...
+++
Urbaniseringen kom sent till Sverige.
Landsbygdsmänniskor, det är till 95% vad våra förfäder är.
Bonden och bonnigheten är vår särart och unika resurs.
Så jag menar: att direkt odla marken är inte grejen här.
Det handlar mer om att i sin attityd vara "icke-stad, icke-08, icke-mediahjärntvättad"... ha kontakt med historia, släktband, seder och bruk...
+++
Låt oss göra en kulturell tagning på detta.
Hur kan "bonnighet" vitalisera svensk kultur, svensk litteratur...?
Och redan nu vill jag säga ifrån: den bonnighet jag söker innebär inte inskränkthet, provinsialism, oemottaglighet för bildning, likstelt anammande av gamla sägner och sagor. Den bonnighet jag söker är dynamisk; med forna attityder och berättelser skapar den Sverige nytt.
+++
Som sagt: svensken i gemen är en bonde, en man som har nära till torvan, till djur och natur, till årstidernas gång. Och beger vi oss in på de svenska klassikernas område finner man romanhjältar såsom Röde Orm (han kommer från bondlandet och återvänder dit) och Folke Filbyter (en viking som blir bonde och är stolt över sin bondska enkelhet).
Här ser vi ett intressant par av nyckelord gruppera sig:
bonnighet och hedendom.
Hedendomen passar som hand i handske på bonnigheten. Asatrons färg är brun, brun som en arbetshäst. En kultur av trä, grillfest, glögg och glupande ulvar i skogskanten, av Horga-dans runt majstången, runosång över mossen och mon, och blondiner i folkdräkt tutande i näverlur.
Här finns iaf en outnyttjad potential för svensk kulturskapande.
Pionjärer i hedniskt färgad svensk litteratur är för sin del Tegnér med Fritiofs saga, Geijers nordmannadikter, Rydbergs Germansk mytologi samt Fädernas gudasaga, Heidenstams Folkungaträd, samt Bengtssons Röde Orm. Och detta har omsider gett avkastning i en hel subgenre, ty det finns idag på svenska en diskret strömning hedendoms-, forntids och vikingatexter i fiktion och prosa. Såsom Gautica av Andersson, Gotisk av Holm, samt trilogin Blodet och jorden, Svärdet och gudarna, samt Ynglingakonungarna av Magnus Stenlund. Plus en del officiellt sanktionerade verk typ Anders Kaliffs Källan på botten av tidens brunn och Kristina Ekero Erikssons Gamla Uppsala.
Framtiden är nygammal. Den är
novantique.
Framtiden ligger
bakom oss, i form av en nygammal forntidsvurm. Detta kommer att, på sikt, lyfta den svenska litteraturen. Lyfta den från drogromantik, skörlevnad, nihilism och suicidal storstadsvurm.
+++
Fler bonde-litterära förebilder i Norden...
I Norge har vi till exempel en sådan som Knut Hamsun, som med Markens gröda skildrade bondelivet med traditionell vurm. Vi har även namn som den tidige Harry Martinson. Och Artur Lundkvist, som vurmade för bondelandets vitalism i diktsamlingen Glöd. Och vi har Vilhelm Moberg med Ge oss jorden, en hyllning till blod och bygd. Och vi har Karlfeldt med sin Fridolin, en dalman som, frustande vital, dansade runt i bondlandet.
Fridolin kunde tala med bönder på bönders vis, och med de lärde på latin.
Här har vi en nisch även för dagens människa. Dvs. man kan vara bildad och insatt i det moderna livets olika instanser, utan att för den skull förlora kontakten med jorden, hembygden, naturen och folklivet.
Ja min själ, Karlfeldts Fridolin-figur är en manande förebild för det jag försöker säga.
Karlfeldt kom från Dalarna. Och han blev författare och Akademiledamot. Som typ var han kanske inte så rustik och "bonnig", men han hade en medfödd bild av denna rustika livsform. I form av sina Fridolin-dikter. Fridolin var en bonde som även var bildad och hövisk. Som antytt.
+++
Den moderne bondlands-profeten känner både lantliv och stadsliv. Man behöver, med andra ord, som bondekär Sverigevän inte ensidigt vurma för landsbygd och småstad. Vill man bo i storstad ska man göra det. Man kan leva rätt "bonnigt" i storstan också. Bara man säger nej till ett liv dominerat av droger, snabbmat och kopulationsdisko.
Vidare så har vi ju historiskt även i storstan mer genuint folkliga, "bonniga" författare. Namn som Bellman och Lundell har en klart folklig-bonnig framtoning. Lundell var även den som vurmade för vikingar och runstenar kring 1982 (i en bisats i sitt Sommarprogram... och på Kär och galen gav han oss rader som "där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen").
Även Ekelöf, stockholmaren, vurmade för lantliv i Norrland. Där fanns det vitala, det tidlösa svenska, tycks han ha menat. "Målat på näverbitar"...
+++
Man kan tänka sig att det alltid funnits ett stadsboende vurmande för bonnighet i detta land. En "elit", en typ av etniska svenskar som haft en vision av att vitalisera svenskheten i Sverige.
Man kan säga: Sverige måste, på något sätt, alltid nyskapas, alltid återerövras. Inom ramen för land och folk, en kultur med mångtusenåriga anor, måste uppvaknanden ske.
Den svenske bonden är trög, som själve Grimberg noterade en gång...!
+++
Man kan säga: iofs "elitära" idkare måste ta ledningen, även i bondevurmen. Dessa medvetna vurmare måste ge sig ut i bonnlandet för att lära bönderna att de är unika, ungefär som Artur Hazelius på sin tid. De ojämförliga bondföremål han samlade för sitt Nordiska museum var det ju ingen bonde som då, på 1800-talet, själv såg något egenvärde i.
Och de litterära verk ifråga som skrevs av Tegnér, Heidenstam och F. G. Bengtsson -- de var också "elitära" fenomen. Dessa verk uppstod inom dessa geniers kreativa vision, och inte genom majoritetsbeslut. De förvånande sin samtid genom att säga det uppenbara. Nämligen att den nordiska människan är en förunderlig kulturell företeelse.
Nynordism och nyhedendom är en trend som kommer. Suget från det fornnordiska är oemotståndligt. Man måste förstås ha någon inneboende folklighet eller "bonnighet" för att gilla detta; det är inte en vurm som alla kan ha. Men bra många etniska svenskar dras till det gammelnordiska. Vi har ju sådant som den tecknade serien
Valhalla, som började utges 1980 och sedan dess har fått många läsare i vårt land. Den, och otaliga böcker om vikingar plus de tre författare jag nämnde ovan (C-O Andersson, LH Holm och Magnus Stenlund) har framtiden för sig.
De och deras efterföljare, det är framtidens banérförare. Författare som medvetet säger: detta är nordiskt-gotiskt-svenskt, och detta värnar jag i evigheters evighet, amen.
Denna genre lever idag ett diskret liv. Men den har börjat erkännas offentligt och den omhuldas i folkdjupet.
+++
Det intressanta är också huruvida en framtida nyhednisk litteratur kan känna sig kreativt fri.
Det räcker inte med att skriva om vikingar, goter och fornfynd för att göra intryck.
Att, omvänt, litterärt överträffa Fritiofs saga, Folke Filbyter och Röde Orm är ju svårt.
Dessa episka verk har ens stilnivå som är svår att uppnå.
Men vi har även något som heter "historisk essä".
Allt måste inte vara roman och dikt.
En stilmedveten, fackmässigt insatt text är för sin del en fröjd att läsa.
+++
För att summera.
Svensken är i själ och hjärta bonde.
Kärlek till natur, hembygd, friluftsliv, händighet i hemmet -- dessa "bonniga egenskaper" är vitt spridda i det etniskt svenska folkdjupet. Dessa egenskaper "är" Sverige. Och att på något sätt relatera till denne bonde, historiskt och nutida, kommer att bli den svenska litteraturens mainstream.
En Sverigevänlig själ må ha vida intressen utöver Sverigevurmen. Men han måste vara förankrad i svenska bonnlandets bonniga bonnighet. På något sätt. Han måste förstå att Sverige i obruten följd är bebott av samma folk sedan bronsåldern, ett folk som kan symboliseras i en bonde på sitt gårdstun, trygg i sitt odal, själv sin bäste dräng, friboren och stolt.
Relaterat
Serien Valhalla
Ett rike utan like
Svensk granskog, fotograferad av LS
