Detta är den fjärde och sista delen av "Jakten på Minilorden", en följetong här på Galaxen. Den handlar om hur Trygger Disium utförde en tidig bragd, nämligen att finna den gåtfulle Minilorden. Del 1 läser du här, del 2 här och del 3 här.
Det hade varit en underbar middag: sju sorters sill, därefter tryfferad anka med ugnsbakt potatis, och därefter helstekt gös med krassesmörsås. Allra sist hade man fått tårtor, bakelser och frukt. Till alltsammans, till denna oförglömliga måltid, hade det serverats dubbelmumma, brännvin, öl och vin
en masse.
På assietten låg det smulor efter den sista bakelsen samt ett päronskal, vindruvskärnor och en äppelskrutt. Disium sköt assietten ifrån sig. Vad gäller äpplet hade han ätit det utan att skala det, åt det utan att ens skära det i klyftor vilket hade mötts av höjda ögonbryn från en och annan bordsgäst. Det ansågs nämligen barbariskt i dessa höviska salar. Men vad brydde sig han om det - han, Disium, den bålde hjälten som hämtat hem deras nye kung.
Det var i riddarsalen i Clasan, huvudstad i Raventa, dit man kommit efter sjöresan från Flagencia. Disium hade dagen före gått i land och haft med sig Numation, även känd som Minilorden, den nye kung som Disium fått i uppdrag att leta upp. Och han hade funnit honom i ödestaden Vivarion i söder.
Luss tillhörde en sidolinje av Raventas utdöda härskarhus, och därför skulle han bli den nye kungen. Och kung blev han; man fick ett furstligt mottagande och ordnade med kröning på en gång. Alla hade jublat när Numation fått kungakronan på huvudet under en ceremoni på borggården framför slottet, det kungliga slottet med sin laxrosa fasad, sina nischblinderingar och sina tornhuvar av obsidian. Krönare, den som satte kronan på Numations huvud, var ingen mindre än hovmästaren, Pinna Stax vid namn, den smalaxlade pipskäggsmannen som varit ledare för den tremannagrupp som uppsökte Disium i första hand, när uppdraget att finna lorden hade getts.
Det var för sin del över en månad sedan. Men nu var det dagen efter kröningen, det var kröningsmiddagen som man just hade avslutat. Disium såg sig om i salen, en praktsal med långbord, fanstänger, vävda dukar på väggarna och tjänare som hade börjat duka av borden. Vid änden av det egna bordet hade Disium själve Minilorden, själve Numation, själve kungen av Golagong. Han var fortfarande långhårig, men han hade nu låtit fläta skägget och kamma håret, så att det bredde ut sig över den röda mantel han bar. Han var en liten man, en veritabel minilord, men han skulle nog bli bra som kung; han verkade trivas där han satt med sin gyllene bägare, han spred välvilja omkring sig.
En bra kung! tänkte Disium, en lat kung, en som kunde delegera de viktiga uppgifterna för att själv ägna sig åt sina mätresser, avla barn och bastarder och säkra tronföljden. En tjusig donna satt mitt emot Disium, själva kronmätressen Emilia Fnagert: silvervitt hår, långa ögonfransar, ädla kindknotor och ett rikt dekolletage. Disium förlorade sig i hennes behag, beundrade barmens ljuva albaster - och kom på sig med vad han gjorde, såg upp och mötte hennes blick. Hon blinkade skälmskt åt honom och viftade sig med sin solfjäder. Disium blinkade tillbaka, höviskt som det anstod en kungatjänare. Något äventyr med kronmätressen skulle det inte bli, inte nu i alla fall...?
Han hade gjort sitt jobb, hade letat rätt på Minilorden och fört denne till Raventa. Därmed var uppdraget slut. Han hade redan fått en påse guldmynt för besväret, en belöning förutom den pengapung han fått av Stax innan uppdraget. Så därmed återstod väl bara att söka nattvila, stiga upp i gryningen och rida iväg?
Lekare trädde nu in i salen. De började fjanta och ha sig, göra akrobatiska konster och recitera ramsor. Publiken, hobfolket och dignitärerna och Disium och mätressen och Numation, ja alla som begått middagen såg på och skrattade, det var roligt att se lekarna snubbla och hoppa och kasta bollar. Sedan kom en skara musiker och spelade upp till dans och mången stolts jungfru och ungersven trådde dansens virvlar till skalmeja, säckpipa, fagott och flöjt. Disium tog sig en svängom med Emilia innan han tog farväl för kvällen, bad sin kung farväl och uppsökte sitt sovgemak.
Det var märkligt: han hade flörtat med Emilia men han lägrade henne inte! Det var inte heroiskt. Nog ska väl en varmblodig hjälte som Disium kunna få en läcker donna på fall...? Ja, jag medger det: att han inte låg med Emilia var lite egendomligt. Men han hade sina andra kvinnoaffärer denne Disium. Porrsugna läsare ombedes till exempel gå
hit för att läsa om ett av hans amorösa äventyr. Vad gäller Emilia så blev hon senare nunna och då kunde Disium räkna sig till godo sin återhållsamhet. Om det kan ni läsa
här.
---
Hästen var sadlad med nytt remtyg och ny sadel, nyryktad och utfodrad, vattnad och klar för långresa. Det var Disiums grålle, den hästa han nyttjat hela äventyret. Från Vivarion till Flagencia hade den färdats på flotten, samma flotte som Disium och Numation åkt på, den flotte Disium byggt, ty det var en stor flotte. Sedan hade den lastats ombord på den segelskuta som tog dem till Raventa.
Disum trädde ut ur den laxrosa slottslängan, som alltid klädd i läderskodda ridbrokor, justaucorps och hatt med uppvikt brätte och om livet ett svärdsgehäng. Han klev ut på borggården, gick fram till drängen som höll hästen och tog tyglarna. Solen hade just stigit över de östliga bergen. Disium ville ge sig av, hans uppdrag var fullgjort. Kungen hade visserligen bett honom stanna, men Disium hade avböjt; han var en fri man, en släntrare på slätten, en skogsryttare och en kringirrare. Skulle han ändra sig finge dock möjligheten att återvända hit hade kungen sagt, och det lät ju bra. Han kunde bli rådgivare, ledare för en fänika eller hovmästare, valet var fritt.
En liten man kom ut ur slottslängan och gick emot honom. Det var Minilorden, för dagen iförd blå kjortel, röd överdräkt och gyllene skärp. I handen bar han ett svärd och en ränsel.
- Trygger Disium! sa kungen.
- Ers majestät, sa Disium och bugade.
- Så det är dags att fara?
- Ja.
- Nåväl, du är alltid välkommen tillbaka.
- Tack.
Några svanar flög kväkande över borggården. Skira moln vispade upp på himlen.
- Jag tänkte ge dig detta, sa kungen, ett svärd. Väl bekomme!
Disium bugade och tog emot gåvan, en huggare med skida i lackerat läder, brännförgylld parerstång och svärdsknapp med en infattad smaragd. Han drog bladet ur skidan och kände på eggen, vass nog. Han ägde redan en huggpamp, men goda vapeb kunde man inte få nog av!
Men det var inte slut med gåvorna, för i schatullet som kungen överräckte låg briljanter, rubiner, stubiner och granater, skimrande ädelstenar nog för att köpa sig ett eget kungarike.
- Tack, ers majestät.
- Ingen orsak. Du är värd det! Det var skönt att lämna Vivarion, lämna ödestaden och komma hit och krönas till kung, få vistas bland människor igen. Var sak har sin tid, som sagt.
- Det gläder mig, sa Disum och satte sig upp i sadeln. Farväl, konung, kanske vi ses igen!
"Farväl" sa kungen och såg hjälten rida iväg över borggården, nå porten, ta sig över vindbryggan och försvinna ur synfältet.
---
Disuim red iväg genom staden, såg förstrött på förbihastande borgare, nådde den östra porten och red ut på landbygden bland ek och bok, lönn och alm. Fåglarna sjöng och blommorna blomstrade, bin började surra och det verkade bli en varm sommardag. Disuim funderade på kvällen före, om han inte skulle ha gått lite längre med den där snygga mätressen, den vacka Emilia, som inte verkade nödbedd - men det var nog bäst som skedde, bäst att låta det vara, bäst att inte fresta på sin lycka. "Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt" som någon sagt. Förresten kunde han väl köpa sig egna mätresser för de ädelstenar som kungen gett honom. Javisst, vilken lycka...
Nej, bäst vore nog att gräva ner denna skatt tänkte Disium, gräva ner schatullet, rita en karta över platsen och glömma den tills vidare, spara skatten för regnigare dagar.
Så fick det bli! Och sedan ut i vida världen, ut i det susande, brusande Rokkana och njuta lugn och ro, njuta av ögonblicket som Borken lärt honom. Denna lärdom, detta guldkorn ur vishetens gömmor som han fått av den där gurun i början av äventyret, samme guru som gav honom ledtråden var Minilorden kunde finnas - den lärdomen var på något sätt behållningen med det hela. Lärdomen att man kunde vila medan man handlade, fånga nuet, leva i ett evigt här och ett oändligt nu. Men hade Borken verkligen sagt allt det där, var det inte han själv, Disium, som spånade nu? Det kanske det var - men i så fall var han vis själv, en kringvandrande
dyad av vishetslärare och svärdsman, av äventyrare och guru i sin egen rätt.
Skogen stod lövegrön, koltrasten sjöng, en hare försvann i ett buskage, och Trygger Disium red iväg i ett gyllengrönt skimmer: en gloria av solstrålar, silade genom lövverket.
---
Här slutar alltså denna saga. Men ett nytt, elvadelars äventyr med Trygger Disium finner du här.
Bild LS
