tisdag 27 november 2007

Den lille korbusiären


Le Corbusier var ateist. Ändå skapade han en odödlig kyrka i Notre Dame du Haut. Det finns bara ett ord för en sådan man: salongsateist. Alltså knappast vad man skulle kalla en ateist av en Friedrich Nietzsches kaliber.




Det finns inga fula kyrkor vill jag hävda. De kan se ut lite hur som helst. Det är ändå alltid något som röjer syftet, alltid någon udda detalj som höjer anden.

Åsynen av tempel gör mig glad. På hemväg från jobbet passerar jag t.ex Eriksbergskyrkan. Västfasadens resning får mig alltid att tänka: "Victoria, seger åt de rättrogna!" Jag gör det utan att lägga in något djupt i det. Det är bara känslan av andlig resning, samt glädjen över att ha jobbat klart för dagen...

Ett tempel kan se ut hur som helst. "En hög med sten upphör att vara en hög med sten, när den som betraktar den inom sig har bilden av en katedral" sa för övrigt Saint-Exupéry.

Annars behövs inte direkt någon byggnad för att ägna sig åt dyrkan. "Din kropp är ditt tempel och ditt bröst ditt altare" heter det ju.

Men åter till ateismen, den kära! Le Corbusier var salongsateist och jag kan gott och väl förstå denna ståndpunkt, jag har ju själv varit det... åtminstone agnostiker. Och Simone Weil framhöll t.ex "ateismen som rening", där man som troende tvingade sig att tänka i termer av "värld utan Gud, utan hopp om frälsning" etc för att rena sig, för att inte försjunka i liknöjdhet. Ett sätt att uppnå sann tro, sann religiositet. Det får mig att tänka på Frank Herbert och hans "Dune", där det heter:
Religion must remain an outlet for people who say to themselves: I am not the kind of person I want to be. It must never sink into an assemblage of the self-satisfied.
För övrigt hade vi ju Pär Lagerkvist som kallade sig "religiös ateist". Jojomen; kyrkan har svärtat ner religionen så pass att en anti-ståndpunkt förefaller vara den enda rätta. Men här ligger ett feltänk; man tror att kristna kyrkans gudsbild är den enda som finns, "extra ecclesiam nulla salus" - och finner man inte det man söker där tar man sin tillflykt till den totala förnekelsen, flyr ut i betongöknen och sätter sig och stirrar på ett lysrör. Man är för lat för att undersöka gudsbilden inom gnosticism, mystik, islam, hinduism osv osv. Gjorde man det skulle allt se annorlunda ut, då vore inte ateismen så populär längre. Gissar jag.




Relaterat
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

10 kommentarer:

Anonym sa...

Det var väldigt vad du har kommit igång!

Appropå ateister så tror jag att många av dem som säger sig vara ateister och envisas med att kritisera en annan som är religiös för att man tillhör kyrkan, de kritiserar en kyrka som inte funnits på väldigt länge.

Man får intrycket att en del vill vara sociala reformatorer mer än något annat.

Nu ska det kanske tilläggas att organiserade religion i kyrkor och annat, precis som annan social verksamhet lider av att människor blir mer tanklösa i grupp. Det är knappast ett problem med religion i sig.

Nåja, jag babblar.

/ante

Svensson sa...

Jag bugar för kommentaren, den första på denna blogg. Vilket betyder att jag är igång på riktigt, jag bloggar inte ut i tomheten; det hela är inte längre "porträtt av konstnären som autist" som Nessle sa...

Anonym sa...

Nå, då kan du väl få en kommentar till, så är du snart en av de stora i blogosfären.

Fast just det här ämnet är kanske inte ett där vi lär komma överens. Det är inte kyrkor jag inte tror på, för de finns där ju tyvärr; det är gudar jag inte tror på eftersom jag är lika övertygad om att de inte finns där. Och då pratar jag inte om någon viss av de otaliga som hittats på genom årtusenden, fast skulle jag välja några som förefaller mig mer tilltalande än de flesta så vore det antagligen det gamla grekiska gänget, som åtminstone verkade ha lite kul.

För mig är emellertid det här inte det minsta vare sig känsligt, betydelsefullt eller ångestladdat. I högstadieskolan fick jag en hemanmärkning i veckan för att jag vägrade delta i morgonsamlingarna; på min artonårsdag besökte jag för första och sista gången i livet pastorsexpeditionen för att personligen lämna in min utträdesansökan ur svenska kyrkan, och hittills har jag aldrig sedan dess ägnat saken en tanke, lika lite som jag avundats någon som säger sig tro eller önskat att jag själv gjorde det. Jag varken tror på eller önskar att jag trodde på varulvar, tomtar, spöken eller flygande tefat heller, och jag har aldrig förstått på vilket sätt det skulle finnas någon skillnad.

Varför du å din sida skulle ifrågasätta Le Corbusiers ateism förstår jag inte heller. Du menar att han blottar sin "andlighet" och att han ritat en kyrka. Ja, än sen? Han var arkitekt, gillade utmaningar, hade ett sällsynt skönhetssinne och var intresserad av att lösa spatiala och estetiska problem. Varför skulle han tacka nej om någon hade lust att betala honom för det? Och varför i hela världen skulle "andlighet" ha med religion att göra?

Och personligen hoppas jag förstås att du har fullständigt fel och att religioner med tiden kommer att tillhöra samma mänsklighetens förhistoria som förhoppningsvis alla andra former av intolerans, fobier, vidskepelse och bondfångeri. Men jag medger förvisso att ingenting tyder på att den förhoppningen skulle slå in under överskådlig framtid.

Allt gott,
John-Henri

Svensson sa...

Till JHH: härligt med debatt... även om jag inte tror just vi två kan samtala om det här. Jag tror på Gud, JHH gör det inte; jag ser konstnärlig verksamhet (inklusive arkitektur) som något andligt, JHH gör det uppebarligen inte. Mycket tycks handla om vad för slags associationer man får av begegrepp som dessa, samt "religion"; detta ord kan förvisso förknippas med sånt som "statsreligion" osv, men som synonym när man sagt "andlig", "esoterisk" osv ett par gånger använder jag gärna religiös, religion etc och menar då att man är "bunden" (av lat religio) av något högre i sin tillvaro.

Svensson sa...

By the way: du är övertygad om att gudar inte finns. Då är ju det också ett slags tro, för något bevis för att de inte finns har du inte. Och för övrigt är frånvaro av bevis inte bevis för frånvaro...

Anonym sa...

Jag undviker också att diskutera i sak, men två detaljer kan jag väl få försöka specificera.

1. Visst ser jag konstnärlig verksamhet som något andligt. Men jag ber att få hänvisa till Nationalencyklopedin, som skriver: "andlig 1.: sådant som tillhör människans inre liv". Att vi skulle ha ett "inre liv" har jag aldrig fått för mig att förneka: vi fantiserar, spekulerar, skapar teorier, uppskattar konst och musik och litteratur. Däremot tror jag inte att det här har med något annat än hjärnans funktioner och kapacitet att göra.

2. Nej, det är ingen tro att inte tro. Förekomsten av gudar i någon vedertagen bemärkelse är enligt en naturvetenskaplig värdsuppfattning så osannolik att den i allt väsentligt kan uteslutas. Därmed är inte sagt att det är totalt otänkbart att det skulle kunna finnas en eller annan gud, och skulle vi vid något tillfälle finna starka bevis för den saken måste man naturligtvis revidera sin uppfattning. Men eftersom existensen av gudar skulle kräva drastiska revideringar av vid det här laget femhundra års ackumulerade kunskaper måste bevisen vara mycket gedigna. Jag är på precis samma sätt övertygad om att det inte finns planeter eller månar som huvudsakligen består av mögelost, att tidresor inte är möjliga och att det inte var utomjordingar som lärde egyptierna att bygga pyramider. Men ingetdera är heller helt uteslutet (till och med tidresor är enligt senare kosmologiska teoribildningar tänkbart möjliga), så också här finns en marginell möjlighet att man kan bli tvungen att ändra uppfattning. Frånvaro av bevis är i sig, som du säger, inte bevis för frånvaro. Men kombinationen av frånvaro av bevis med närvaro av bevis för en mängd ting som talar i annan riktning är tillsammans åtminstone tillräckligt tungt vägande för att bevislösa påståenden om motsatsen tills vidare bör lämnas därhän. Det är inte bristen på bevis för astrologi eller teleportation som gör att påståendena om deras existens bör avfärdas. Det är kombinationen av brist på bevis för dem, och det faktum att deras existens skulle innebära att vad vi vet om objekts inverkan på varandra, den relativa styrkan i olika slags strålning och energier, hjärnans aktivitet och kapacitet att generera energi, stjärnornas relativa lägen och en kolossal massa andra saker som prövats oräkneligt många gånger under decennier eller århundraden skulle vara fel, som gör att de saklöst kan förkastas.

John-Henri

Svensson sa...

Apropå din första kommentar, JHH: jodå, visst ska ateister få bygga kyrkor, som teknisk utmaning osv. Likaväl som icke-våldsförespråkare ska få konstruera vapen, som teknisk utmaning osv...

Och visst, andlighet har inget med religion att göra - i samma mening som Jesus inte vill att vi ska vara andliga eller oandliga, religiösa eller irreligiösa, kristna eller icke-kristna. Han vill att vi ska vara människor.

Svensson sa...

Men om gudar är lika med förkroppsligade ideal, om gudar är gestaltiska korrespondenser till vissa högre idéér (Mars = tapperhet, Venus = kärlek, Hefaistos = händighet osv), är du lika emot detta med gudar då, JHH?

Sigge Fridulfsson sa...

Tycker trots allt att Notre Dame på kullen eller va den heter ser så SMURFIG ut...

Men det finns fina moderna kyrkor, kapellet på kyrkogården här i Ua bla.

Det var intressant i TV Existenz när Natalia Kazimierskaja tyckte att deras katolska kyrrka i Sthlm såg väl svensk ut, det skar sig lite mot de små klassiskt pråliga katolska konstverken.

Svensson sa...

Det finns inga fula kyrkor - sa jag väl i inlägget, och om inte säger jag det här. Det finns väldigt fria ramar för hur det ska se ut. Det är som med skivomslag (vinyl); "det finns inga fula skivomslag" brukar min brorsa hävda, den stora ytan medger att man tar ut svängarna, CD-omslag blir aldrig samma grej.

Sedan vad gäller Notre Dame du Haut... visst, lite smurfhus. Man undrar om det överhuvud hålls gudstjänster i den; å andra sidan behöver ett tempel inte nödvändigtvis vara en plats för såna ceremonier, med folk i bänkar som ser prästen mässa; hinduiska tempel är bara plats för att hylla guden, inte några auditorier för högmässa.

Så även om Notre Dame du Haut kanske blivit lite museal, är den fortfarande ett tempel i min bok. Även vissa moderna, renodlade muséer har för resten tempelkänska, bl a det nyöppnade riksindianmuséet i USA. Ett kryptoreligiöst tempel - och inget fel i det.