Recension: Mythago Wood (Holdstock 1982)

"Mythago Wood" av Robert Holdstock har alltid fascinerat mig. Den ställer seriösa frågor om vad myter betyder för oss. Den för dig som läsare bokstavligt talat in i mytens hjärta, symboliserat av en skog.

England 1946. Stephen Huxley återvänder efter kriget till sitt barndomshem Oak Lodge, beläget i utkanten av Ryhope Wood. Där bor hans bror Christian. Föräldrarna är döda. Fadern brukade för sin del undersöka skogens mytiska dimensioner och Christian har fortsatt med detta. Han har skrivit Stephen och meddelat sina forskningsresultat och det är därför denne har återvänt. Så försvinner brodern in i skogens magi och Stephen börjar gå igenom sin faders efterlämnade papper.

I papprena läser han hur fadern vandrat runt i Ryhope Wood och träffat på arkaiska figurer, mytiska gestalter, bland annat en kvinna vid namn Guiwenneth. Stephen beslutar sig till slut för att själv ge sig in skogen och loda dess mytiska djup. Och han finner vad han söker: han möter Myten med stort M. Han möter sagogestalter i ålderdomlig inramning, legendariska figurer i mysig miljö.

- - -

Ryhope Wood är, kan man säga, en dimensionernas korsväg. Den är som Avgrunden hos Nietzsche: "The deeper you look into it the deeper it looks into you". Ju djupare du vandrar in i skogen, dess djupare vandrar du in i ditt psyke - och dess fler arektyper ser du, alltifrån tomten och Robin Hood till första världskrigets "Harry Hellfire" och Pan, Merlin, kung Arthur och whatnot.

Stephen går in i skogen och ser energier som sedan förkroppas till det ena och andra av hans fantasi. Tenderar han att se Robin Hood klädd i grön hätta, trikåer och snabelskor så visar sig denne så för honom.

Man kan säga: ens egen sinnebild växelverkar med vad de mytiska energierna väljer att visa sig som. För att underlätta för oss kan till exempel en "tomte-energi" visa sig med luva, skägg och kolt för att underlätta visualiseringen, eftersom vi människor är vana att se tomtar på detta vis. Om detta läste jag i "Findhorns trädgårdar" som rör sig i samma ontologiska kraftfält som "Mythago Wood". Findhorn finns dock i sinnevärlden, skapat av Helen och Peter Caddy i Skottland på 1960-talet.

- - -

I "Mythago Wood" ger sig Stephen in i skogen: han följer i faderns fotspår, lämnar kända länder bakom sig och möter fläktar från det arkaiska. Likt en Södergran kan han utropa: "Vad som hänt i sagan ska hända även mig...!"

In alles är "Mythago Wood" en styv uppvisning, en skön blandning av saga och idélitteratur, en seriös fantasy. Fantasyn som genre är inte alltid så idérik; det kan vara Äventyr, Suggestiv Miljö och Sagoaktig Briljans men idéer, vare sig av jungiansk natur eller annat essentiellt, finner man sällan. Men Mythago Wood tycks mig vara i toppklass vad gäller konceptuell styrka. Skogen som psykologiskt landskap, som skådeplats för myt och historia, har här en oförliknelig skildrare.




Relaterat
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Recension: Sarnaths undergång (Lovecraft 2011)

Härmed en titt på en nyutgiven Lovecraftbok.

Bakhåll har gett ut en antologi med Lovecraftnoveller. Det är en snygg hårdpärm, se bild. Översättningen är ypperligt utförd av Charlotte Hjukström. Och Martin Andersson har skrivit ett efterord. Innehållet är "Sarnaths undergång", "Iranons dröm" och "Den lurande skräcken". Dessa är samtliga bra. Men bäst är den längsta storyn, "Sökandet efter det drömda Kadath".

Jag har alltid gillat denna "The Dream-Quest Of Unknown Kadath". Den har både skir drömstämning och mörkare drag, den har en antihjälte i huvudrollen, en äkta drömmare och ingen stridis = ingen sedvanlig svärdsvingare. Konceptuellt är denna berättelse en av Lovecrafts bästa.

En viss Randolph Carter är besatt av visionen av en stad, en drömstad, det lysande Kadath bortom höglandet Leng. Så han letar länge i drömmen, men förgäves. Han måste drömma intensivare förstår han, drömma djupare. Så då tar han de 400 stegen ner till den djupa sömnens land, ner i det undermedvetna, och där vidtar hans symboliska resa. Här är man alltså i fantasyns hett omhuldade andra värld, en parallell- eller fantasivärld, det där som alltid är spelplats för våra drömmar och visioner men här sägs uttryckligt att det är dröm - samtidigt som allting gestaltas sömlöst och trovärdigt. En svår balansgång detta: att måla upp en sagovärld, trovärdig ner till minsta tomte, men samtidigt blinka åt läsaren och säga att allt är drömt. Lovecrafts jag-narrativ, hans "gammeldags berättarröst", passar bra för en sådan strategi.


Som sagt utspelas det hela både i ljusa och mörka riken. Efter att ha förts vilse av några flygande demoner hamnar han i den nedre drömvärlden (the secrets of inner clubland), och där möter man ghouls and demons och annat "lovecraftianskt". Den som gillar hans nitty-gritty, mörka sida får här sitt lystmäte.

Men det slutar inte där, ånej! För Carter hittar vad det lider en trappa upp till den sedvanliga drömvärlden igen, dit demonerna inte vågar sig. Snart går han genom ett fagert landskap i sitt återupptagna sökande:

Solen steg allt högre över det mjukt böljande landskapets ängder och lundar och förhöjde färgerna hos de tusen blommor som täckte både kullar och dalgångar. Ett välsignat dis vilar över hela denna trakt, som rymmer lite mer av solljus än andra bygder rymmer, och lite mer av fåglarnas och binas nynnande sommarmusik; människorna vandrar därför där som genom ett sagoland och känner större lycka och förundran än de efteråt kan minnas.

Han söker här, han söker där; han söker i hamnar, han söker i städer, men ingenstans finns det strålande Kadath. Ingen har hört talas om den, inte ens i drömvärlden. Till sist hittar han dock ett spår, och - spoilervarning - det strävas på mot ultima nejder med gudasäten och troner, Nyarlathotep bedriver sitt spel, och det frågas om inte allt är en projektion av något vardagligt. För allt slutar där det började, i Carters hemstad Boston; han vaknar upp och frågar sig vad som egentligen hänt, men frågan huruvida allt bara var en emotion dribblas effektivt bort av den lovecraftska retoriken, solen lyser på fjärran hustak och kvar blir längtan, känslan av att ens känslor trots allt är verkliga.

Det är inget simpelt "drömmen finns inte, sätt dig i askan och gråt" man serveras. Nej, det är en resa rätt ner i det undermedvetna, "right into the heart of mankind's dreams". En resa i en värld man sällan ska glömma. Drömlik och fattbar på samma gång, som antytts ovan. Drömmen lever! Symbolismen fungerar!




Relaterat
En annan nyutkommen antologi
Lovecraft: The White Ship, Celephais, Polaris
Christin och Mézières: Vårdagjämningens hjältar (1979)

Demokrati och demokratism

Demokrati, demokrati, alla värnar de demokrati: Merkel, Obama, alla västvärldens ledare. De utövar demokrati och värnar den därmed på samma gång i en märklig cirkel.

Demokrati är ledordet för dagens Normaldebattör typ 1A. Demokrati antas nämligen vara begynnelsen och förutsättningen för allt annat gott här i världen.

Det följande resonemanget må tendera till "strågubbe" men jag vågar försöket ändå för att sätta fingret på problemet ifråga. - Gällande demokratins välsignelse brukar det låta så här, detta lägge framställs: i ett tidigare auktoritärt samhälle införs demokrati. Därmed, med demokrati i systemet, har man vips fått den främsta motorn för ekonomisk utveckling, och med ekonomisk utveckling får man automatiskt välstånd och teknologisk utveckling. Och med dessa får man i sin tur möjlighet att lösa problem som arbetslöshet, överbefolkning, miljöförstöring och korruption.

Det är som Family Guys parodi på hur USA ska frälsa Irak. Kolla här på passagen "Democracy Kicks In". Cirka 1.35 in i klippet kommer det i sammanhanget roliga.

Att bara se demokrati som drivkraft för ekonomisk utveckling är fel. Även råvaror, ett stabilt samhälle och annat måste till. Men för liberalen är demokrati ett metafysiskt värde i sig. Det är som en frälsningslära. Det är Den Enda sanna kyrkan. Den som är emot demokrati är en kättare.

Nu är jag själv inte emot allt som heter demokrati. Demokratin ger oss till exempel, som Lars Gustafsson sa för länge sedan, möjlighet att reglera de styrande. Man får till exempel möjlighet att rösta in ett parti som SD, trots att rådande sentiment är emot allt vad SD står för. Demokratin, om den fungerar, ger möjlighet till ÅTERKOPPLING, feedback. Det skulle inte finnas om vi hade en ”upplyst elit” eller ämbetsmannaregering som tillsattes av samhället toppar internt.

- - -

Man kan säga: demokrati ja, demokratism nej. Demokratism är i så fall denna fanatism, tendensen att lösa alla problem endast genom att införa demokrati, principrytteri utan hänsyn till hur folk har det. Demokrati i sig har dock mycket som talar för den.

För i en eller annan mening är nog demokrati vägen framåt. ”Government for, by and with the people” som Lincoln sa. Det är även mitt recept i framtidsromanen "Antropolis". Nog kan det vara frestande att måla upp framtida i diktaturer eller feodala samhällen, men här såg jag det plausibla i ett styre där informationen flödar fritt och medborgarna tillåts göra sin röst hörd. Det har funkat någorlunda i Sverige under efterkrigstiden om än inte optimalt. Idag är censurtrenden i media rätt stark. Obekväma nyheter som det sjuka förtigs. På det måste det bli ändring.

Vi ser diktaturtendenser idag men vi har också internet. Informationen som ges via internet kompenserar gammelmedias censurtendens. Vi ska vara väldigt glada att internet ännu är igång. Om man satt tyglar på internet hade nog eliten kunnat stoppa Dansk folkeparti och Sverigedemokraterna. Nu lät man internet förbli fritt och därmed kunde dessa regimkritiska, sant oppositionella partier komma till köttgrytorna i varsitt land. Nu är anden ute ur flaskan, nu är det för sent att stoppa den oppositionskraft som ligger i SD, Fria Tider, Politiskt inkorrekt, Nordisk.nu och Motpol.

I kölvattnet av Breiviks dåd är jag också glad att internet ännu är igång. Och kanske förblir det fritt. Jens Stoltenberg sa ju nyss att alla åsikter är legitima, endast våldet är oacceptabelt:

I ett tal på engelska till omvärlden slår Norges statsminister fast att det demokratiska samtalet inte ska begränsas till följd av de fruktansvärda terrordåd landet utsatts för:

- Vi måste vara noga med att skilja mellan extrema åsikter och uppfattningar som är helt legitima att ha och det illegitima att försöka implementera dessa extrema åsikter med hjälp av våld. Det är inte åsikterna som är oacceptabla, det är våldet som metod som är oacceptabel. I ett öppet demokratiskt samhälle måste vi vara mycket tydliga med att vi accepterar olika åsikter, även åsikter vi inte gillar och åsikter vi uppfattar som extrema. Men vi ska aldrig acceptera våldet.

Nej visst, inget våld. Jag förspråkar också fredlig debatt, laglig opionsbildning. Om alla politiker är så upplysta som Stoltenberg återstår att se.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
svd svd

Bild Robert Svensson

Recension: Rymdlegionen (Williamson 1934)

En så kallad klassiker inom science fiction är Jack Williamsons "Rymdlegionen" Originalets titel var "The Legion of Space".

År 3000. John Ulnar, rymdlegionär, får som första uppdrag att vakta en kvinna som har kunskap om ett hemligt vapen, AKKA. Hon befinner sig på Mars. Färden dit företar John tillsammans med kusinen Eric. Denne är också med i Rymdlegionen och tillika hjälte efter en färd till Barnards stjärna. Där träffade man på diverse mystiska aliens och Eric är en av de få som inte blivit vansinnig efter hemkomsten.

På Mars framkommer Erics verkliga syften. En natt landar ett besynnerligt rymdskepp intill legionens fästning och samtidigt hittas dess kommendant död. John förmås fängsla den lilla garnison som vaktar kvinnan -- Aladoree -- eftersom de av Eric misstänks för mordet på chefen. Men när det mystiska rymdskeppet försvinner går den hemska sanningen upp för John Ulnar: Eric har rövat bort Aladoree, och med henne hemligheten om AKKA, och fört henne till Barnards stjärna. Han har gått över till utomjordingarna. Mänskligheten är i fara.

John tar sig samman efter detta debacle, låter det inte knäcka honom. Han befriar de legionärer han tidigare låst in och tillsammans åker de till legionens högkvarter på Phobos. Där blir de emellertid inspärrade av legionens ÖB, ännu en av Johns släktingar. Efter en rad vedermödor lyckas de ta sig ut ur fängelset och styr mot Barnards stjärna för att befria Aladoree. Spoilervarning: de lyckas med detta och åker sedan hem till jorden igen. Väl där märker de att utomjordingarna under tiden anfallit mänskligheten, dödat miljoner och förvandlat återstoden till kannibaliska monster. Legionärerna beger sig då till lämplig gruppering, bygger supervapnet AKKA efter Aladorees anvisningar och utplånar alienflottan. Vapnet består av några spikar och lite ståltråd: quel tour de force...!

Intrigen verkar rätt välkonstruerad för att vara en sf-roman från 1934, denna Jack Williamsons "Rymdlegionen". Men han lär ha stulit upplägget från Dumas' "De tre musketörerna"... Så kanske är Adam Ulnar en blåkopia av kapten de Tréville och kanske är den matglade Giles Habibula modellerad efter någon Porthos eller Aramis, men jag kan leva med det. In alles är det en rätt snygg stöld får man väl säga. För Williamson är ingen simpel tjuv, han kan gestalta, han målar upp en space opera-värld i sköna former. Det fanns inga aliens och ingen AKKA i Dumas' text. Och Williamson har patos:

Bänkar med tusen platser var grupperade kring en liten öppning mitt i salen -- alla tomma. På en hög estrad stod en stor tron av röd kristall med juvelprydd baldakin -- tom. På tronen låg kejsarens gamla krona och spira -- väntande.

Stämningsskapande symbolism kallar jag detta:

I det röda diset tedde staden sig som en mörk bergskedja. De jämna murarna reste sig otroligt högt över djungeln, och ovanför dem avtecknade sig egendomliga torn och väldiga, fantastiska mekanismer. En svart stad, byggd av jättar.

Man är alltså på planeten vid Barnards stjärna, och i beskrivningen av stadens innevånare nås surreala undertoner:

De svävade fram över muren som gröna ballonger. Deras ögon var små punkter på de buktiga sidorna - var och en hade fyra ögon som satt med jämna mellanrum runt kroppen. Från den cirkelrunda undersidan hängde en krans av svarta, piskliknande tentakler - ungefär som repen från en ballong. -- (D)eras mystiska sätt att röra sig i luften ingav respekt, en respekt som ökades av vetskapen att det var de som hade byggt denna svarta jättestad.

Det första citatet här pekar på storyns politiska dimension. Bakgrunden är att solsystemet styrs av den demokratiska Gröna Hallen, som föregåtts av Röda Hallens envälde. John Ulnar är för sin del beredd att försvara Gröna Hallen till varje pris. Men under ett intermezzo i legion-ÖB:s residens får John reda på att denne Adam Ulnar tänker återupprätta Röda Hallens kejsardöme och förmå John att bli den nye kejsaren. John är nämligen ättling i rakt nedstigande led till den siste kejsaren. Men han vägrar -- eftersom han står för Gröna Hallens föregivet "demokratiska" ideal.

På slutet blir John Ulnar dock solsystemets kejsare. Han restaurerar Röda Hallen eftersom han insett betydelsen av att ta politiskt ansvar i det rådande dödläget. Etatismen råder ånyo, det ska styras med järnspira. Detta rimmar väl med omslaget till hårdpärmsutgåvan 1947, se ovan. Ett auktoritärt styre tycks mig symboliserat i dess stålskimrande bastioner.




Relaterat
Dick

Recension: The Fire From Within (Castaneda 1984)

Detta år har jag roat mig med att recensera Castanedas böcker. Det är skönt som omväxling mot världshändelserna. I våras var det Jasminrevolution och Libyenkrig som varvades med dessa djupsinnigheter, nu är det Breivik och de engelska kravallerna.

1.

”The Fire From Within” handlar om ett och annat. Bland annat nämns häri att människan är skapad till Guds avbild. Don Juan utrrycker sig inte i termer av ”Gud”. Han använder begreppet ”människans form”, ”the mold of man”. Men det är realiter frågan om Gud som förebild för människan anser jag. Dock är don Juan osedvaligt obstinat i sin beskrivning av detta fenomen. Så häng med på en liten ontologisk lektion om ni pallar...

Den centrala scenen i ”The Fire From Within” är bokstavligt far out: den visar oss hur det går till ”i himlen” när människor skapas. Vi har alla dessa själar som ännu är oformliga, själsmassan kan vi säga. Denna stöps sedan i mänsklig form via något som kallas ”the mold of man”. Det är som en glorifierad pepparkaksgubbe: massa in, stans, och vips har vi en mänsklig själ, formad efter Guds avbild...!

Det hela beskrivs industriellt och lite vanvördigt. Vanvördigheten står don Juan för som kommenterar denna transartade syn med diverse pejorativ. Castaneda däremot är förundrad och ser Gud. Jag ser också Gud.

Jag måste ge diverse citat för att belysa det hela. Det är alltså ur kapitel 16 i ”The Fire from Within”, kapitlet ”The Mold of Man”. Det börjar med att don Juan under en lektion ute i det fria har börjat tala om ”the mold of man”:

He [don Juan] gave me a detailed explanation of what the mold of man was. He did not talk about it in terms of the Eagle’s emanations, but in terms of a pattern of energy that serves to stamp the qualities of humanness on an amorphous blob of biological matter. At least, I understood it that way, especially after he further described the mold of man using a mechanical analogy. He said that it was like a gigantic die [= gjutform] that stamps out human beings endlessly as if they were coming to it on a mass production conveyor belt. He vividly mimed the process by bringing the palms of his hands together with great force, as if the die molded a human being each time its two halves were clapped.

Sedan säger don Juan att the mold inte ska ses som Gud. Nähä. Men det är bara en tolkning. Jag tycker med Castaneda (som personligen invände mot don Juans resonemang) att man visst kan kalla det Gud. Don Juan kallar gjutningen för en själlös process, ”a cast that groups together a particular bunch of fiberlike elements, which we call man”. Man grälar över detta. Castaneda förs sedan in i en djupare trans.




2.

Castaneda förs in i en djupare trans. Han känner ett överjordiskt lugn i ett öververkligt ljus:

That light was a haven [sic = fristad, ej ”heaven”], an oasis in the blackness around me. – From my subjective point of view, I saw that light for an immeasurable length of time. The splendor of the sight was beyond anything I can say... I knew beyond a shadow of doubt that I had come face to face with God, the source of everything. And I knew that God loved me. God was love and forgiveness. The light bathed me, and I felt clean, delivered.

Men sedan kommer don Juans röst till honom genom transen. Han säger att det där stadiet av lugn och ro man upplever vid the mold bara är en hållplats på vägen. Formen i sig är steril och statisk. Och sedan detta: ”It was at the same time a flat reflected image and the mirror itself. And the image was man’s image.”

Det sista alltså don Juans beskrivning men det är ju kristen esoterism i ett nötskal. Där kan det heta: "urbilden är bild och spegelbild". Så att nedvärdera det hela till en industriell process tycks mig väl egensinnigt. Och i redogörelsen protesterar Castaneda mycket riktigt mot don Juans beskrivning. Sedan tänker han, well, det är som det är. Och sedan ser han den glorifierade LJUSVARELSEN:

... the light seemed to condense and I saw a man. A shiny man that exuded charisma, love, understanding, sincerity, truth. A man that was the sum total of all that is good.

Castaneda vill då falla på knä och tillbe denna gud men då förs han ut ur transen av sin guru, den allsmäktige don Juan. Vad vi ser här är motstridiga tolkningar. Castaneda ser the mold i termer av Gud och så vidare. Don Juan ser det i termer av industri. Det är en smaksak. Don Juan ironiserar också över att Castaneda sett Gud som en man. Men det är fler än Castaneda som gjort det, som Göran Grip i hans nära döden-upplevelse.




3.

Det är en fråga om vissa förförståelser vi alla har. Castaneda har nämligen personligen ett visst kristet bagage. När han i bok 1 möter Mescalito, peyoteguden, faller han på knä för denne och ”bekänner sina synder”. På vissa andra ställen i serien kommer en del kristna drag fram hos Castaneda. Don Juan är för sin del helt icke-kristen, men han medger också att andra siare i sällskapet sett shamanismen i kristna termer. Så det är en fråga om tolkning, inget annat. En fråga om hur man uttrycker de saker man ser i trans, inte en objektiv beskrivning av ontologin i sig.

Således: them mold kan mycket väl kallas Gud. Om vad Castaneda såg INTE var Gud, vad ska man då kalla det? Det blir en lek med ord bara.




4.

Kapitlet vi talar om är nr 16 i ”The Fire from Within”. Och efter "formen" fortsätter det med diverse resonemang hit och dit. Castaneda återkallar att han sett the mold flera gånger. Den var entydigt manlig, likaväl som den ljusvarelse ”nära-döden-upplevaren” Göran Grip såg var entydigt manlig. Förklara det den som kan: varför är Gud en man? Det är inte fördom. Så när Don Juan säger att kvinnor ser Gud som kvinna anmäler jag min skepsis (även om det förstås finns kvinnliga gudar, dock är ej överguden kvinnlig). – Castaneda säger sedan att med shamanernas sätt att se the mold mer opersonligt fick man en nyktrare syn. OK, det kan jag gå med på. Sedan återges en ny transartad syn Castaneda fick vid tillfället och återigen är det värme och fromhet. Det är villkorslös underkastelse, tjänande kärlek och stilla glädje. Castaneda känner detta spontant inför ”the mold”, alltså Gud. Han tar emot kärleken. Försöker man tolka bort detta är man blind och döv.

Detta ordlekande med ”the mold” är Don Juans besatthet. Han säger sedan att the mold kan ses antingen som ett ljus eller som en människa. Don Juan vill ha det till att the mold EGENTLIGEN är det eller det, mer ett ljus än en gestalt, men det är hybris. Visst kan man styra sina visioner till en viss del, det är vad magin handlar om, men att kalla Gud blott en själlös gjutform är magstarkt. Man kan säga: don Juan är som han är, en osentimental krigartyp. Så om denna luttrade knekt inte förmår känna hänförelse, låt gå då. Men att se honom som idealmänniska, som idealet för en guru, är dock svårt efter denna hans avgränsande, insnävande attityd till det gudomliga.

Dock är denna episod mycket belysande rent allmänt. På de essentiella punkterna kan det inte bli mer häpnadsväckande än så här. Detta är central metafysik. Vem har inte frågat sig hur själar skapas, hur detta med ”Guds avbild” funkar i verkligheten? Denna scen i ”The Fire from Within” ger ett svar så gott som något, det bästa svar jag sett. Fokuserar man på den kärlek Castaneda känner för Ljusvarelsen och glömmer Don Juans larviga obstinathet, så har man här kristen mystik in nuce. Att se det hela delvis nyktert, se processen som själiskt material som förs in i en gjutform där det får sin mänskliga gestalt, det är ett substantiellt bidrag till frågan hur människor skapas. Den metafysiska forskningen går framåt. Vi måste uttrycka gamla sanningar med ny vokabulär. Detta är esoterismens frontlinje, dess mål för det 21:a århundradet.




5.

”The Fire from Within” innehåller mycket annat också. Den handlar om den kraft som bringar död, fysisk död: "the rolling force” kallar Castaneda den. Boken handlar även om hur man får kraft från jorden (the earth’s boost) samt detta med fogpunkt, hur ens perceptioner bidrar till att foga samman en specifik världsbild, ”vår vardagliga värdsbild” via en punkt på vår aura. Flyttas denna fogpunkt får man en annan världbild, en obekant sådan – en hemsk sådan. Tänk dig att du en vacker dag befinner dig i en svaveldoftande öken utan orienteringspunkter? Det gör Castaneda i denna bok och han gör det efter det att don Juan ”flyttat hans fogpunkt”. Mer om ”fogpunkt” i min Castanedaordlista.

Detta är en svår bok, en tung bok. Den avhandlas inte på en kafferast. Ändå är det vad jag försöker göra här...! Låt det vara sagt att boken dock har sin populära form, sin läsbara form trots alla avancerade ontologiska uppträden. Här finns också en dos shamanism och magi. Så detta är inget för transparenta, vardagliga sinnen.

Allt är mycket omskakande. Castaneda befinner sig på slutet i obekant land efter en prövande själsresa. Han ser gator, hus, träd. Men vad betyder allt? Det får han inte veta, för ”... then a windlike force blew the world away.” Där slutar boken, bok sju i Castanedas serie om sin andliga resa.

Den är litegrann som en antologi, en uppsamling av lösa trådar från de tidigare böckerna. Bok 1-4 skildrade ju Castanedas resa från neofyt till magiker. Sedan följde trevanden som magisk ringledare utan don Juan i bok 5 och 6. Här i bok sju, ”The Fire from Within”, görs diverse omtagningar. Det är central metafysik som i the mold of man plus spökerier, siarnas historia under pre- och postcolumbianska tider och mycket annat. Det är stilmässigt ganska lättläst men innehållsmässigt rätt så tunga saker. Det är rapportprosa med sensationella kvaliteter. Ett slags klassiker för den som står ut med den speciella världsbild som här rullas upp.




Relaterat
The Teachings of Don Juan
Castanedas värld: en ordlista
Apatia
Melinas resa
Vivekânandas liv och budskap

Svensk polis vet besked: ni ska föra dialog

Det har varit kravaller i London. Nu har de även spritt sig till Manchester. Det är fullt krig på gatan och det talas om gummikulor och hårda tag. Situationen har varit kritisk med (huvudsakligen) svarta gäng som plundrat, förstört och levt fan.

Brittisk polis har gjort vad den kunnat. Man är ju klavbundna av oskrivna regler som säger, "gå inte för hårt åt etniska brottslingar, då är du rasist". Dock, polisen har gjort sitt jobb så gott den kunnat. Den har inte, som i Sverige, försökt sig på dialog.

Tills nu. För nu har svenske polisen Ola Österling ställt sig upp och hött med fingret (SvD):

– Polisen ska vara där för medborgarna, det upplever inte jag att de är, säger Ola Österling, chef för Dialogpolisen i Stockholm.

Dialogpolisen startade som en försöksverksamhet för drygt tio år sedan och har sedan utvecklats till en permanent grupp med ett 30-tal poliser runt om i Sverige. Ola Österling är chef för Stockholmsdelen och har föreläst om arbetssättet i både Storbritannien och andra delar av Europa.

– Vår huvuduppgift är att föra en dialog med motparterna inför demonstrationer och liknande händelser. Dessutom samarbetar vi med exempelvis kommuner och medborgarorganisationer och gör ömsesidiga utvärderingar av våra erfarenheter.

- - -

Metoden har väckt stort intresse internationellt och i bland annat Liverpool och Manchester är liknande grupper i startgroparna hos den brittiska polisen. Ola Österling har även besökt London och hållit föreläsningar för Londonpolisen Metropolitan som däremot inte varit intresserad.

– Metropolitan police är mycket mer ortodox, den verkar inte tycka att det behövs några samverkansgrupper eller satsningar på dialog och utvärdering.

Jag baxnar. Nu får det vara nog. Det här är så absurt så klockorna stannar. Läs resten av artikeln själva, jag blir helt mongo av att sätta mig in i denna totala naivitet.

Natten har i London varit rätt lugn rapporteras det. Detta tack vare 16 000 poliser och improviserade medborgargarden. Så stoppar man buset: med legitimt, statsburet våld. Inte med "dialog". Sancta simplicitas.

- - -

För övrigt hänger jag upp mig på bilden ovan. En svart man tvingar en vit man att klä av sig? Varför? För att stjäla dennes kläder? Knappast, när det finns så mycket annat att stjäla just nu (TV-apparater, datorer, sprit). Det hela är bara symbolisk förnedring, symbolisk maktutövning. Men rasism är det förstås inte i MSM:s ögon (om de ens publicerar bilden, om de ens nämner att mobbarna är svarta).

(Ras)upplopp i städer har förekommit förut (Brixton på 80-talet, Los Angeles 1992). Men nu kommer det hela i ett läge av peak oil, fallande börser, amerikansk ekonomisk kris och kölvattnet av Breiviks dåd som inte var någon försumbar händelse. Den var ju en reaktion på multikultikram som detta att MSM mörkar upploppens raskaraktär. Enligt Juholt är detta resultatet av stängda fritidsgårdar... Men något mer än så handlar det nog om. Upploppen i sig dör väl ut efter hand men nog bidrar de till att göra 2011 till ett oförglömligt år. Det blir en intressant höst.




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
svd svd svd svd dn dn dn dn

Mellanösterns geografi

Vad är egentligen Mellanöstern? Vilka är dess geografiska gränser?

Det har talats om Mellanöstern hela 2011. Men vad är då Mellanöstern, rent geografiskt? Det ska jag skriva om här.

”Mellanöstern” är området mellan Europa, Indien och Afrika. Det är Mesopotamien med periferi, för att utrrycka det enkelt. Sedan finns det några distinktioner som behöver göras, några detaljer som måste klargöras. Det följande resonemanget är baserat på sedvana och känsla så opponerande röster uppskattas.

Vi har idag begåvats med begreppet MENA, ”Middle East and North Africa”. Det antyder att Afrika norr om Sahara hör till Mellanöstern. Jag har själv, baserat på historiska faktorer, alltid sett det så. Perserriket, Alexanderriket, Kalifatet och Osmanska riket bestod alla av ett kärnland i Mespotamien plus nordafrikanska regioner. Därför tycker jag man bör räkna Nordafrika till Mellanöstern. Dock kan begreppet ”MENA” fortsätta att användas som beteckning för Mellanöstern och i sammansättningar (”MENA-invandrare” osv), eftersom det är så kort och koncist.

Vi går vidare. Afrika söder om Sahara hör inte till Mellanöstern om ni frågar mig (och alla andra). Dock kan Östafrika sägas höra dit: Sudan, Etiopien och Somalia har sedan urminnes tid tack vare vattenvägarna varit nära förbundna med Arabien och Egypten. Etiopiens och Sudans grannar Kenya och Zaire har dock traditionellt varit avskurna från dem (och därmed från Mellanöstern) tack vare djungel och urskog.

I söder avgränsas Mellanöstern av Indiska oceanen. Och i öst?

- - -

Ja, vad avgränsas Mellanöstern av i öst? I öst avgränsas regionen av bergskedjan mellan Afghanistan och Pakistan, Hindukush med Khyberpasset. Pakistan är nog för sin del ett muslimskt land och islam må vara ett typiskt MENA-karakteristikum, men pakistanierna är etniskt sett indier och de använder indisk skrift. Så för vad det är värt anser jag att vi här har gränsen mellan två kulturer, Indien i öst och Mellanöstern i väst. Pakistan tillhör inte republiken Indien (Bhârat) men det tillhör den indiska kulturkretsen vill jag mena.

Och: pakistanierna är muslimer men så är även indonesier utan att tillhöra Mellanöstern.

Afghanistan och Iran tillhör Mellanöstern. Huruvida de gamla sovjetrepublikerna Turkmenistan osv ska räknas hit också kan diskuteras. Nästa gräns är i alla fall Kaukasus, då nästa gräns är Bosporen. Borta i Västafrika kan sydgränsen dras någonstans i Västsahara. - Således har vi vårt Mellanöstern klart definierat som Nordafrika plus Afrikas horn, Arabiska halvön, Mesopotamien, Iran och Afghanistan plus Mindre Asien, dvs dagens Turkiet. Att Levanten med Israel, Syrien och Libanon plus Jordanien också hör till Mellanöstern är ganska givet.

Då är min definition av begreppet Mellanöstern klar. Det är i daglig tal en något vag entitet som behöver fastslås. Alla vet vad Indien, Europa och Kina är medan Mellanöstern begreppsmässigt hamnat mellan stolarna. Dock är det en ärevördig representant för en av de fyra världskulturer som utgått från den euroasiatiska landmassan, som antytt: Kina, Indien, Europa och Mellanöstern.

Att däremot bara tala om ”Asien” om allt som är öster om Bosporen syns mig andefattigt.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
svd svd svd dn dn dn dn dn

Topp 5 sjuka citat ur Breiviks manifest

Breiviks manifest "2083 - A European Declaration of Independence" är lätt sjukt. Det är kanske inte kliniskt sjukt i bemärkelsen "förryckt, omöjligt att följa ens ord för ord". Det går att följa ord för ord, stycke för stycke. Men mixen mellan livsstilsråd, taktiska instruktioner, formalism och terrorism - den mixen är galen. Härmed några citat som belyser verket.

1. Livsstil

Take a time out, make your favourite smoothie, work out or check the newest DVD of your favourite sjanger [sic, ska vara genre], or whatever cheers you up! It’s important to enjoy life even if we work with thankless tasks. [s 1412]

Detta säger Breivik i den autointervju han publicerar på slutet. På frågan, "Are you a social type with a positive attitude?" svarar han att visst kan han vara social men han arbetar bäst ensam. Men under perioder av hårt arbete måste man också kunna roa sig lite, därav livsstilsrådet ovan.




2. Taktik

[Hur man hejdar en bil och säger åt föraren att lämna över bilen:] If he refuses, insist and threaten with criminal charges for obstructing a criminal investigation and offer him your service number... If he still refuses threaten with shooting him if he does not vacate his car within 10 seconds. If he still refuses, shoot him in the head. [s 957]

Detta råd ges i den operativa delen. Hur ska en attentatsman göra för att snabbast skaffa en bil och kunna lämna platsen? Man bryter sig då inte in i en bil, nej iförd polisuniform (motsv) hejdar man en och övertalar föraren att lämna över den. Vi ser här Breiviks "krigiska" sinnelag. Han ser sig som en soldat i krig, därför den totala kompromisslösheten. Formellt måste ju en soldat vara beslutsam men att en terrorist anser sig vara i krig även om det är fred, ja däri ligger hans operativa övertag: det möjliggör hänsynslöst handlande i en samhällsatmosfär av fredlighet. Även Baader-Meinhof-ligan såg sig som soldater i krig. Även jihadister torde anse det.




3. Marknadsföring

The... military operation is a sub-task as well as it is a marketing method for the distribution of this compendium...[s 1410] If I fail to generate the specified amount I will move forward with the operation, in order to market the compendium that way. [s 1416]

Det sjuka i det här citatet är alltså: Breivik ville nå ut med sitt kompendium, manifestet "2083", därför dödade han 77 människor.



4. Uniformskod

The uniform jacket is an elaborate uniform worn for formal or ceremonial occasions... The Knights Templar has adopted the stripped version of the USMC dress blues jacket due to the classic design and availability. When you order the jacket, you strip it of accoutrements (buttons and insignias) and apply your own. [s 1098]

Att vara intresserad av uniformer i sig är inte sjukt. Kanske inte heller detta att ha en speciell ordensuniform. Men en massmördare som ägnar många sidor i sitt manifest åt Tempelherreordens medaljer och uniformer, well - klart konstig grabb!




5. Terror

The Knights Templar are currently unwilling to detonate a nuclear warhead above 0,1-0,2 kt device as the civilian causalities would be too great. [s 1030]

Vad säger han? Riddarna vill inte smälla av en för stor atombomb? Men det var väl hyggligt...? Men ni förstår vart jag vill komma: om man som terrorist ens överväger insats av atomvapen så är man s-j-u-k. Jag tog med citatet bara som ett exempel på Breiviks frivola sätt att resonera kring frågor om liv och död.




Coda

Breiviks "2083" bjuder på en del insikter i ett kriminellt sinne. Visst är dokumentet långt och spretigt men det är väl litegrann manifestförfattarens rätt att spreta. Det är ingen roman, ingen akademisk avhandling. Genren varierar från anarkist-kokbok till predikan, från politisk analys till extrapolation, från självbiografi till världshistoria. De som försöker avfärda det hela som "Breiviks så kallade manifest" gör det lite lätt för sig. Det är ett manifest, ingen roman man avfärdar på grund av vissa brister i stil eller miljöskildring. "2083" är en karaktärsskildring, och en resa till mörkrets hjärta och radikala analyser i ett. Sjukt, ja, intressant - ja! Den som avfärdar "2083" utan att ha läst gör det på egen risk. Man riskerar att hamna utanför debatten.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Att vara nationalist idag
svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn

Breiviks manifest jämfört med UNA-bombarens och Ulrike Meinhofs texter

Inberäknat både centrala Oslo och Utöya tycks dagens dödssiffra vara 77 människor. Anders Behring Breivik har dödat 77 människor. Till synes oberörd sitter han idag på anstalten Ila, tränar och sover gott.

77 människor har ljutit en våldsam död. 77 människor har stupat, mördats. 77 människor har ryckts bort från livet av en galning.

Jag kommer osökt att tänka på Clannads låt, temat till TV-serien "Harry's Game". Den sjungs på iriska men jag har alltid tolkat refrängen som mourn the dead, "sörj de döda". Det är i alla fall vad man måste göra nu, sörja de döda. Clannads låt är för sin del mycket suggestiv. Den måste höras, kan inte beskrivas.

Sorg och vrede svallar efter attentatet. Något liknande dåd kan jag inte åminna mig i Nordens historia. Ett massmord, ett planerat dråp av över 70 personer. I fredstid var det länge sedan ett sådant dödande förekommit på våra breddgrader.

Dådet är exempellöst. Dock finns det beröringspunkter till andra brottslingar och händelser. Breivik är förryckt, det torde få gensäga. Dock har han gjort det svårt att avfärda honom som klinisk galning, rännstensprodukt, irrationell. Man kan säga: bisarr ja, galen ja, psykopatämne, visst, men det är en sak som gör att hans dåd hamnar i en annan division jämfört med andra terroristdåd. Det är manifestet "2083 - A European Declaration of Independence". Visst kan man avfärda det som en galnings gastande, likt man kan avfärda UNA-bombarens manifest. Dock tror jag två saker skiljer Breiviks manifest från UNA:s:

1. Distribution: Breiviks manifest fanns att läsa på internet direkt efter dådet. UNA:s manifest publicerades i några iofs breda amerikanska rikstidningar, men nog får man väl säga att internet gynnar tjocka pamfletter som dessa. Lättare att distribuera, lättare att spara ner och läsa.
2. Innehåll i relation till tidsandan: Breiviks manifest har nog, med rätt eller orätt, mer att säga dagens människor är vad UNA hade att säga sin samtid. UNA talade för sin del om miljöhot och det faustiska samhällets felaktiga färdriktning, en lovvärd kritik kanske men lite abstrakt. Breivik talar för sin del om hotet från islam, kulturmarxism och västerländska värderingar, tre saker som varje europé kan relatera till.

UNA slog till i ett mindre krispräglat samhälle, det av år 1995. Då hade vi varken sett 9/11, dotcomkraschen, 2008:s finanskris, peak cheap oil-debatten eller USA:s monumentala budgetunderskott. 1990-talet var en fredlig parentes mellan kalla krigets slut och "kriget mot terrorismen". 2010-talets utsikt är mycket blekare: vi inser idag ihåligheten i pappersbaserade valutor (Zimbabwedollar, US dollar, euro), ädelmetaller ses som det enda säkra medan börserna viker och olje- och råvaruförsörjningen är oelastisk. Än finns det mat i affärerna men att hamstra och "preppa" (prepare yourself for the worst) är en nationalsport i det tysta över hela västvärlden, även i Sverige.

- - -

Detta med tidsandan, tidsläget, gör att effekten av Breiviks dåd skiljer sig även från Baader-Meinhof-ligans mordturné. Baader-Meinhof ville bekämpa den USA-imperialism man såg i Vietnam och i amerikansk närvaro i Tyskland. Att sedan Vietnamkriget slutade och majoriteten av tyskar ville ha US Armys närvaro som stöd mot ett aggressivt Sovjet, i en tid när status quo dessutom gav gemene man ett rätt gott liv, gjorde att inget som helst stöd fanns för Baader-Meinhof hos de breda massorna. Boken "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt" (Cavefors 1976) gav förvisso förläggaren problem här i Sverige men utöver det tror jag inte Ulrike Meinhofs samlade krönikor hade sådan sprängkraft. Visst hade hon rätt i tankefoster som detta: "Om stadsgerilla dödar en människa är det terrorism, om USA dödar tusentals är det statsnytta". Men hennes bok och vänsterpräglade "befrielseteori", hennes och andra RAF:ares idé att våldsdåd skulle visa samhällets förtryckarnatur varvid folk skulle resa sig i revolt, fungerade inte. RAF dog i Stammheim 1977 och med den vänsterterrorismen.

Återstår modern högerterrorism där Breivik är symbolgestalten. Han har gett modern, våldsbenägen högerextremism ett ansikte. Och hans manifest, med medvetna lån från olika källor, har viss bärighet på dagens diskurs. Döm själva. Och här och här går bloggaren Oskorei igenom verket. Oskorei gör som jag, han tar avstånd från dådet per se. Men han anser samtidigt att ett och annat i aktuell text bör diskuteras och analyseras. Detaljer åsido är Oskoreis genomgång helt nödvändig för den som vill läsa en svensk sammanfattning av "2083". Framför allt del ett av Oskoreis analys.

Hela Breiviks maifest är på över 1500 sidor. Sitter folk verkligen och läser det? Ja. Antagligen. Ensamma människor sitter och skärmläser eller laddar ner på sin ipad eller blackberry. Dagens teknik möjliggör det. Det är de ensamma som läser manifestet. Förmodligen diskuteras det inte särskilt vida. Detta kanske glädjer vänstern. Det är inte rumsrent att för gemene man diskutera "2083". Men manifestet läses. En dylik spridning hade nog UNA och Ulrike Meinhof gett mycket för. UNA fick sin text publicerad i New York Times och Washington Post. Samt, när internet uppstod, spridd på nätet. Jag tror dock "2083" har större spridning.

Anden är ute ur flaskan. Det är en ny mediaverklighet, använd politiskt. Via dådet satte Breivik ljus på sitt manifest. Hur gör man för att få sin 1500-sidiga PDF läst? "Man mördar 77 människor", tycks det hemska svaret vara.




Relaterat
Breivik var för otålig
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer

Recension: The Power of Silence (Castaneda 1987)

Av och till brukar jag recensera Castanedas böcker här på bloggen. Nu är det dags igen.

Castanedas åttonde bok heter ”The Power of Silence”. För den som vill ha anekdoter ur det mexikanska trollkarlslivet finns det här en hel del. För att belysa olika idéer återger Castaneda sin lärare don Juans historier om sin egen lärjungetid, om sin guru Julian och dennes guru Elias. Don Juan hade förmånen att instrueras av både den hårde Julian och den softare, äldre Elias.

Julian var en hård man, en diabolisk man. Nog utsatte även don Juan på sin tid Castaneda för tuffa prov men Julian verkade för sin del njuta av att pröva don Juan. Dock var målet som alltid ökad Kunskap.

De berättelser som Castaneda återger i ”The Power of Silence” har ett visst syfte. De sägs vara don Juans, hans lärares sätt att illustrera hur Anden, the Spirit (= Gud) närmar sig oss. Vi ges därför en serie berättelser med innebörd, abstract cores. Dessa visar i tur och ordning hur Anden approcherar en Kunskapare, hur Anden knackar på dennes slutna värld, hur Kunskaparen tvingas svara och öppna och sist ge sig ut att möta Kunskapen i det stora Okända. Ett generalkrav för att nå Kunskap är att tysta sin inre monolog. Man måste uppnå Inner Silence för att kunna erhålla Tyst Kunskap. Och med denna tysta kunskap kan man flytta sin fogpunkt och se Andra Världar.

Berättelserna handlar så om hur trollkarlarna i aktuell cirkel mötte sitt kall och blev dem de blev. En intressant sak är att Julian, don Juans lärare, var spanjor. Han hade spanskt påbrå likt Castaneda. Don Juan är som alla vet indian. Även Elias var indian liksom de flesta andra i de magiska cirklar som beskrivs här: don Genaro, la Catalina, la Gorda, Nestor och Pablito och Silvio Manuel. Emellertid: vissa var spanjorer (= yoris) såsom Vicente och Florinda Grau (och Castaneda och Julian). I stort spelar detta inte så stor roll i böckerna men visst finns den etniska faktorn där ibland. Indianerna har ett marginellt övertag i det att trolldomen är indiansk, har traderats av indianer mestadels.


”The Power of Silence” är som antytt en klart disponerad bok. Vi har de abstrakta kärnorna, vi har berättelserna om shamanism som ska illustrera hur Anden knackar på. Vi får möta Julian, Elias och don Juan som ung liksom följa don Juan och Castaneda på deras nutida vandringar: i en scen får vi till exempel skildrat deras möte med en puma i öknen vilket är besynnerligt eftersom pumas inte vistats i öknen...! Det hela är rätt konkret och vardagligt, det är berättelser man kan följa. Ändå är detta en svår bok, en krävande sak. Jag minns att jag gav upp halvvägs i den under min första genomläsning. Man möter en speciell vokabulär med sådant som assemblage point, intent, dreaming body, stalking och allt det där. Men det tar sig och man blir som alltid upplyst om ett och annat. Och man får sig till livs ett suggestivt poem av diktaren Juan Ramón Jiménez. Det säger mycket om att ana det outsägliga, att intuitivt fatta de krafter som finns Där Ute:

Is it I who walks tonight
in my room or is it the beggar
who was prowling in my garden
at nightfall?

I look around
and find that everything
is the same and it is not the same...
Was the window open?
Had I not already fallen asleep?

Was not the garden pale green?...
The sky was clear and blue...
And there are clouds
and it is windy
and the garden is dark and gloomy.

I think that my hair was black...
I was dressed in grey...
And my hair is grey
and I am wearing black...
Is this my gait?
Does this voice, which now resounds in me,
have the rythms of the voice I used to have?
Am I myself or am I the beggar
who was prowling in my garden
at nightfall?

I look around...
There are clouds and it is windy...
The garden is dark and gloomy...

I come and go... Is it not true
that I had already fallen asleep?
My hair is grey... And everything
is the same and it is not the same...

Relaterat
"The Second Ring of Power"
Första boken