Här följer en titt på en ny bok. Boken ifråga har nämnts förut här på Galaxen. Nu kommer den utlovade, grundliga recensionen.
Köp boken på Amazon.se
Nyss fick jag frågan om jag ville läsa och recenserna en ny bok.
Jag sa ja. Eftersom boken verkade intressant: en sf-roman.
Jag har nu läst boken. Den är skriven av Nils Klintvik Olofsson.
I teknohordens skugga är titeln. I stora drag så höll den vad baksidestexten lovade: ett sf-äventyr i en dystopisk framtid. Några brister finns i det språkliga utförandet, men överlag så gav boken ett fräscht intryck. Detta är sf som förtjänar sin genrebeteckning.
Handlingen. -- Antydningsvis så befinner vi oss i Sverige i framtiden, även om varken "Sverige" eller något årtal nämns. Civilisationen har brakat samman. De folkspillror som finns kämpar en kamp mot "teknohorden", tekniskt augmenterade djur såsom noshörningar med laserkanon i pannan. Den som styr dessa djur är en gåtfull superdator. En tveksam hjälp i kampen har man från ett militärförband kallade "metallmän".
Mycket hinner hända innan det hela är över. Handlingen är tät och actionfylld. Den speciella framtid det gäller är rätt väl skildrad, med fokus i en huvudsakligen lågteknologisk by av "trädkramare", Torvaborg. Därtill har vi "metallmännen", grupperade i en jämförelsevis högteknologisk utpost. Persongalleriet är för sin del varierat och trovärdigt. Handlingen är väl strukturerad med osökt presentation av scenariot och de olika aktörerna, konfliktens utveckling, samt ett klimax mot slutet. Därefter nedtoning och avslutning med ganska god tonträff i stilen.
+++
Bristerna då?
Bristerna ligger i den ska vi säga jordnära, konkreta språkbehandlingen. Grammatiska fel finns, inte himmelsskriande många, men ja, de finns. Därtill möter ibland ett något otympligt sätt att skildra saker och ting.
Boken borde ha korrekturlästs bättre: stavfel av typen slarvfel, samt pronomen av typen sin/hans, kräver här bättre koll. Det är iaf min huvudpunkt på kritiksidan. Och skildringen kunde ställvis ha varit mindre pedantisk. Man förstår alltid vad författaren vill säga, romanen är aldrig dunkel, men i detaljernas utmejslande har det hela ibland blivit lite rörigt.
Men detta kan i stort sett hänvisas till nybörjarfel. Man får, som kritiker, inte vara för kritisk mot en debutroman.
Med andra ord: språkliga/grammatiska detaljer kan en författare lära sig. Och att strömlinjeforma sitt uttryck kan uppnås med övning och rutin. Svårare att lära sig är skapandet av sådant som intrig, framtidsscenario, tekniska innovationer, neologismer ("nya ord") samt persongalleri. Och då vill jag hävda: på dessa punkter består denna roman provet tämligen väl.
+++
Man kan säga: i de två grundelementen för en roman, intrig och persongalleri, består I teknohordens skugga provet.
Ja mer än så: här finns miljöer, karaktärer, actionscener. Samt för sf så nödvändig innovation, kreation, skapandet av föremål och neologismer och annat som öht gör det hela till sf.
Jag anser: boken har ett slags primitiv charm. Den har tillräcklig nivå på sina skapelser, miljöer och scener. Mångfalden teknisk rekvisita gör att man minns den sedan man lagt ifrån sig den.
Detta är sf, ren sf. Sf som på varje sida påminner läsaren att detta är "framtid, annorlunda". I detaljer, repliker och scenerier finns genom hela romanen indikationer som samverkar till den obeskrivbara sf-stämningen.
Det hela är en unik skapelse; det är inte "fan fiction", det är inte stulen rekvisita, så där som man annars kan få se i nybörjarsammanhang. Tvärtom: Klintvik Olofsson har lagt ner tid och energi på sin kreation, på hela den speciella myten som rullas upp. Därtill är det en svensk roman, med antytt svenskt sceneri. Detta har sitt värde; detta förankrar boken i svensk sf-tradition,
+++
Som sagt: språket har sina brister, men man förstår ändå hela tiden vad som pågår. Att teknohordens själva bakgrund inte utreds kan man leva med. Det nämns för övrigt i själva berättelsen att man inte visste varifrån den kom. Och därmed är ändå scenen beredd för det viktiga: action!
Actionscenerna är av godkänd klass. Här spelar författarens inspirationskällor såsom 70-talets kioskböcker med tämligen väl. Författaren skrev i sitt introduktionsmail till mig att han påverkats av verk som Casca, De överlevande, Lindqvist sf-pocket mm. Och hans färdiga verk, I teknohorden, lever i stort sett upp till den anda som detta frammanar. Här gäller action, här finns ett slags "djävlaranamma" som måste till för att skapa en spänningsroman, ja en roman öht.
Detta med djävlarannamma, "the word is
gusto" som Chandler sa -- detta har inte alla fattat. Man måste som författare ibland låta den stora, tragiska ambitionen vila och istället få skeppet flott med konkret handling. Man måste kort sagt låta blodet flyta när det gäller genrelitteratur som deckare, thriller och militärisk sf. Nu är I teknohorden ingen våldsorgie, den är rätt human i sin skildring av denna hårda framtid -- men här finns ändå rätt nivå på actionscenerna. Det handlar om att låta striden ha sin gång och skildra den med verve och inlevelse. Och inte göra det till moralistisk klagan av typen "varför skola mänskor strida"...
Detta slipper vi här, tack o lov. Var sak har sin tid. Det har författaren förstått. Vardaglig frid och ro, vardaglig konflikt, samt stridens intensitet. Här finns allt, i en överlag väl samspelande helhet.
+++
Här finns inte bara action. Det finns även en antydd moralisk dimension med "naturens hämnd" och Moder Natur själv i en scen. Samt en shamanfigur som får symbolisera andlig strävan, även i denna dystopiska framtid. Här drar författaren religiösa ess ur rockärmen måste jag säga.
På det rent produktionsmässiga kontot kan nämnas andra plusvapen. Såsom det behändiga pocketformatet, som en kioskbok, fast med bättre papper. Därtill har vi omslag av serieromanen Neo-Germanias skapare, Henrik Jonasson. Han bidrar även med tre svart-vita illustrationer i inlagan. Jag kallar detta "god grafisk standard och mervärde".
+++
Jag medger att jag ibland fördes mellan hopp och förtvivlan under läsandet av denna roman. Detaljbristerna hotade att göra mig negativ, även med tanke på att det var en debutroman.
Men som antytt, I teknohorden levererade ändå. Den klarade provet för "sf-roman" genom sitt utstuderade framtidssceneri, persongalleriet med sin mer än nöjaktiga utmejsling, samt handlingens "flow" och kulmen. Denna kulmen hade en vetenskaplig twist som överraskade men som var plausibel.
Det må vara att jag läst svenska debutromaner från 2000-talet som haft bättre grammatik och något bättre korrläsning. Men viktigt i sammanhanget är också att här, som sagt, finns innovation, kreation, en glädje i att skapa nyord och i att uppfinna tekniska ting. Detta är essentiellt för sf och Klintvik Olofsson har förstått det.
Köp boken på Amazon.se
Nils Klintvik Olofsson
I teknohordens skugga
Gamma förlag
246 s.
Omslagsbild av Henrik Jonasson
Relaterat
SF Seen From the Right: presentation på svenska
Eurocon 2011
Mitt liv som sf-fan
Heinlein inspirerar svensk höger med Starship Troopers
