Jag läste nyss att Alistair Maclean var isviddernas man: romaner som "Station Zebra", "Natt utan slut", "Björnön", "HMS Ulysses", "Åtta glas" och "Örnnästet" utspelades alla i isiga, snöiga, vindpinade trakter. Till och med "Hemliga vägar" med sin ungerska inscenering börjar med hjälten liggande i en snödriva.
Hur annorlunda då med Ernst Jünger! Hans arketypiska landskap var den yppiga södern, med fruktträd, orkidéer och färgstarka insekter, och som pricken över i sömniga ödlor lägrandes i solen. Vi har sett det i "Heliopolis", "Eumeswil" och "På Marmorklipporna", och finner det i rikt mått i reseberättelserna, från både för- och efterkrigstid.
Nordliga nejder besökte han sällan. Visst var han i Norge en gång, förevigat i "Myrdun", men i Sverige var han till exempel aldrig. Det hindrar inte att han uppskattade Linné; fler än en gång bugar han för dennes gärning. Linné för sin del hade sinne för naturens helhet, för hur flora och fauna och mineraler och människor påverkar varandra ömsesidigt; alla ingår i en större konsert, i ett "ekosystem" som vi säger idag. Detsamma ansåg för sin del Goethe, en annan av Jüngers husgudar - och konstn att se varje enskild blomma som en gestalt, förmågan att uppskatta gåtfullheten i ett djuransikte, detta var ett arv från Weimarapollon till Silverräven. Att reducera naturens nätverk till simpla utvecklingslinjer och tabeller, att försmå skönheten i skapelsen och kalla allting för slump, detta var en väg som varken Jünger eller Goethe gick.
Goethe hade ett valspråk: "Mitt åskådande är ett tänkande, och mitt tänkande är ett åskådande." Detta pekar på hur han förkroppade sina resonemang, förankrade idéér och uppslag i konkretioner i form av blommor, bergarter, moln och färger. Ett liknande drag finner man hos Jünger; han höll skådandet för lika viktigt (om inte viktigare) än ett begreppsligt sönderdelande av världen. Att se helheter och gestalter når längre än att diskursivt tänka sönder problemen.
Vad hade han mer för läromästare då, den gode Jünger? Hugo Fischer är ett namn som inte kan förbigås. Denne filosof var inne på exakt samma holism som apostroferats ovan. Med Plotinos som ledfyr kunde Fischer till exempel kalla blomman "ett spontant och massivt livssammanhang", "en totalitet av färg och form, växande och uppkomst" som står i samklang med sin omgivning. Och en katedral var i samma anda att likna vid en fuga som ackompanjerande sig själv, en struktur med inre rytm där del speglades i helhet och vice versa; dess struktur var "den varande utläggningen av dess tema, dess 'sursum corda'".
I "Die Aktualität Plotins. Über die Konvergenz von Wissenschaft und Metaphysik" gick Fischer till storms mot mekanistiska och reduktionistiska synsätt, till förmån för en mer gestaltisk helhetssyn. Redan i det 50-tal då studien utgavs kunde han finna stöd hos Heisenberg och Whitehead, ja ett flertal engelska fysiker som var på väg bort från det strikt Newtonska arvet:
"Universum liknar mer en stor tanke än en stor maskin" - James Jeans
"Molekyler, atomer och elektroner tycks utföra en koordinerad dans" - J B S Haldane
"Det finns inga fasta och fixerbara ting, bara ett nätverk av skeenden och förändringar" - Alfred North Whitehead
"Universum är en tanke hos Gud" - Arthur Eddington
Idag kunde man placera in en sån som Paul Davies i denna tradition, djärvheten att våga sig ut i metafysiska marker för att förstå universum. Vi har ju också en viss David Bohm som propagerar för systemsyn istället för reduktionism, konsten att se alltings "implicita ordning" samt förståelsen av världen som helhetsflöde där inget är isolerat utan "allt är i allt". Detta är Plotinos i modern dräkt, och Fischer var en av pionjärerna i denna skola vill jag hävda.
Lekande lätt fogar Fischer in antika holister i sitt system liksom Leibniz, Spinoza och Goethe, för att inte nämna målare och författare som alla haft blick för helhet och under, som inte bara grinigt reducerat allt till en trasa. På målerisidan nämner han sådana som Rembrant, Leonardo och El Greco, och som skolexempel tar han den venetianska eran från Tizian till Tiepolo den yngre, där alla deltagare blir del av en större opusgeatlt, ett supraverk vars fullhet man inte kan fatta förrän det hela gått till historien.
Dylik holism kan man såklart även se hos Jünger. Den är svår att formulera i klatschiga slagord, just för att den är så omfattande, så väldig i sin gestalt - men vägledande för en Jüngers hela tänkesätt tycks mig vara credot "allting finns", tolkat som att hela historien bjuder oss mänskliga dokument, läsefrukter och tankefrön, och som det är vår plikt att åter ta upp och läsa, kommentera och reflektera över. "Plikt" kan låta lite stramt, men Jünger såg nu sitt författeri som ett kall, ett slags ämbete - vilket förstås inte hindrar att det är med en stor lust han läser Bibel och kyrkofäder, epos och historiker, Eckart och Machiavelli, moralister och idealister och allt. Han var väldigt beläst sa Jonasson om Silverräven, det förtjänar att nämnas.
Jag har behandlat Goethe och Fischer, så vad blir det tredje namnet i denna exposé över Jüngers privatgurus? Kanske Nitezsche - om man i denne förmår se en besjälad mystiker, en glorifierad vulkandansare och bildstormare, en ropandes röst i öknen. Jag är inte den förste att hänföra honom till mystikernas skara, även om detta inte är platsen att utreda Nietzsches kryptoreligiösa attityder. Och riktigt vari dennes påverkan på Jünger består är inte lätt att säga; dock hade den senare en klar blick för Krutskallens betydelse, för hur dennes "filosoferande med hammaren" drog med sig många i 1900-talets Tyskland. Bland annat ska alla dessa idéer om vilja till makt, om tragik och heroism ha fått många prästämnen att lämna sin bana.
Heroism och nihilism läser jag in i Zarathustragestalten, och detsamma präglar Jüngers tidiga skrifter i rikt mått. Så finner ju också denne Nietzsches alter ego gröna öar i havet, precis de resemål som Jünger ofta hade: "Atlantische Fahrt", "Ein Inselfrühling" och "Besuch auf Godenholm", för att inte nämna den roll Hesperiderna spelar i "Heliopolis".
