Antikens kvinnor

Nu skriver jag om kvinnor. Vågor, vågor mina systrar. Antika systrar, antikens kvinnor.

När det gäller antikens kvinnor kommer man osökt att tänka på Herodotos som ger några lödiga porträtt. Det är till exempel Nitokris, drottning i Babylon. När hon dör låter hon begrava sig i en kista som placeras över en av stadens portar. På kistan hade hon låtit inskriva att det fanns pengar i den, där att använda för envar framtida Babylonhärskare. Senare, när hon dött och Darius intar staden får han reda på detta, hittar kistan och låter öppna den. Men där finns bara en lapp med innebörden: "Ha-ha, lurad! Nu står du där med smäleken att ha vanhelgat en kista bara för att stilla din girighet!"

En liknande färgstark figur var massageternas drottning Tomyris som försvarade sitt land mot Kyros' invasion. Vid ett tillfälle ingicks vapenstillestånd och Tomyris ville att man slöt fred, men Kyros vägrade och fortsatte invasionen. Så dödades han i en strid, Tomyris lät hugga av honom huvudet, stoppa detta i en säck full med blod och sända den åter med meddelandet: "Nu har er kung fått sin blodtörst stillad!"

Tuffa tjejer. Men ännu en dylik finns hos Herodotos, nämligen Artemisia som är galärkapten i Xerxes invasionsflotta 480. Hon har en respekterad ställning och kungen lyssnar ofta på hennes råd, men bortsett från detta gör hon en väldigt ful sak vid Salamis när slaget går perserna emot och Artemisia hamnar i ett trängt läge. För att rädda sitt skepp låter hon då nämligen ramma och sänka ett av de egna skeppen för att bli tagen för grekiskt skepp, och därmed kommer hon undan. Maken till fräck krigslist får man leta efter. Ska denna fräckhet hänföras på hennes kvinnlighet? Å andra sidan säger man ju att i krig och kärlek är allt tillåtet.

Men vad med vanliga kvinnor då? Jag kommer här att tänka på Fokions' maka, som trots att maken var Athens härskare höll ett enkelt hushåll och till och med knådade brödet själv. En betagande bild. Fokion levde på 300-talet f Kr.

Man får även en bra bild av antikens husmor i Ordspråksboken:

Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den;
av sina händers förvärv planterar hon en vingård.
Hon omgjordar sina länder med kraft
och lägger dristighet i sina armar.

För den betryckte öppnar hon sin hand
och räcker ut sina armar mot den fattige.
Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus,
ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
Sköna täcken gör hon åt sig,
hon har kläder av finaste linne och purpur...

[Ords. 16-17, 20-22]

Ett kvinnoporträtt av betänkligare slag är Tacitus' av Poppaea, Neros maka. Jag avstår från kommentarer och invändningar, vill bara säga att här står en människa framför en med både fel och förtjänster:

Hos denna kvinna fanns allt utom anständighet. Hennes moder, sin tids vackraste kvinna, hade givit henne ett ärat namn och skönhet; hennes rikedom motsvarade hennes ädla börd; hennes konversation var vinnande, hennes begåvning inte ringa.

Hon visade ärbarhet och hängav sig åt lösaktighet. Sällan framträdde hon offentligt; när hon gjorde det var det med en slöja över en del av ansiktet för att inte tillfredsställa nyfikna blickar eller för att det passade henne. Hon skonade aldrig sitt anseende...

["Annaler", bok XII]

De spartanska kvinnorna hade för sin del stor erotisk frihet sägs det. Men erotisk frihet med vem frågar sig vän av ordning, med sina män som ju var bögar...? Men detta är en myt, spartanerna älskade kvinnor. Och gällande spartanska kvinnor så hade de ruter i sig. Herodotos berättar ju om joniern Aristagoras som i samband med det joniska upproret är i Hellas för att värva stöd för sin sak; när han är i Sparta lyssnar kung Kleomenes intresserat, men när denne får höra hur långt det är till huvudstaden i det perserrike varemot man gör uppror - tre månaders färd - slår han dövörat till och ber joniern åka hem.

Aristagoras försöker dock en sista gång få spartanernas stöd och går hem till kungen med en olivkvist i handen. "Tala", säger kungen. "Sänd iväg barnet först", säger Aristagoras, syftande på kungens nioåriga dotter som råkar stå vid sin fader sida. Men hon får stanna och joniern börjar nu erbjuda kungen pengar för att gå med honom, buden blir högre och högre, men när han nått 50 talenter säger flickan, Gorgo vid namn: "Far, det är bäst att du går iväg, för annars kommer främlingen att fördärva dig."

Kleomenes uppskattar varningen och går in i ett annat rum. Aristagoras lämnar snart Sparta med oförrättat ärende. Bättre lycka har han i Athen men det är en annan historia.

Om detta och annat kring antiken kan man läsa i "Skallet från den kapitolinska varginnan", en essäsamling i pdf-form. Du hämtar den här.




Relaterat
Svensson: bibliografi