"Ett liv i det blå", "Yeager" och "Krig i en nätkasse" anmäls här. Det är böcker skrivna av flygare.
Jag har just läst Chefsingenjörens blogg där han berättar om livet som Viggenpilot. Incidenter, off the record, på gränsen: mycket läsvärt!
Jag brukar själv flyga ibland. Dock ej Viggen. Och bara som passagerare.
Jag åker till en flygplats, går till en gate och går in i planet. Och då kan man fråga sig: Varför sitter dörren alltid på planets vänstra sida?
Ja, varför? Men nu har jag forskat lite och det lär ha varit så här: de första piloterna var i regel ryttare och hästar kliver man upp på från vänster sida. (Av någon anledning; högerhänthet, lättare uppsving på så vis?) Detta bruk följde med till de första flygplanen, man klev upp i dem från vänster sida, med påföljd att man på denna sida monterade fotsteg, handtag och med tiden dörr för att kunna kliva in i kabinen.
Så var det med den saken. Själv brukade jag flyga Uppsala-Övik en gång i tiden. Det var roligt. Numera åker jag buss. Snart blir det väl Botniabana = tåg hela vägen.
Som ung var jag flygtokig, läste Pilot och planerade en karriär som stridspilot. Sedan fick jag glasögon och tänkte nu är det kört -- men kanske transportpilot går an, kanske kan man få flyga Hercules, där är månde kraven inte så hårda...?
Så kallades jag in i armén och glömde allt flygtrams, armismen blev min ledstjärna. Men en och annan flygbok har man väl läst sen dess och än behåller denna värld sin fascination. Det är ju så eteriskt och fint att vara pilot, tänk bara på Saint-Exupéry och Richard Hillary, filosofer i sittbrunnen...
Filosofer åsido, de bästa flygböckerna är de rakare memoarerna, som Yeagers och Charles Lambs. Den sistnämnde skrev "War in a Stringbag" (på svenska som "Krig i en nätkasse"), om livet som marinpilot i Royal Navy under VKII. Han flög Swordfish, de där dubbeldäckarna som var riktiga bitvargar får man säga, sänkte Bismarck och allt. Lamb var inte med där men han var med och sänkte italienska flottan vid Taranto 1940. Säg vad ni vill men sådant där är spännande.
Lamb hamnar även i Nordafrika på spionflygningar (frakt av spioner), men störtar och tas till fånga, och detta skapar sin egen episod i boken. En välskriven, omväxlande sak således. Författaren är pugilist och kan bita ifrån sig med båda nävarna; en man med full koll och elegans, en officer och gentleman.
Chuck Yeagers memoarer å sin sida, om livet som Mustangpilot i Europa 1944 och testpilot på Bell X-1, är en annan höjdare. Miljön kring Rodgers Dry Lake, Murocbasen och californiaöknen är väl fångad, se här filmen "Det rätta virket" som har den i inledningsscenerna. Barägaren "Pancho" Barnes porträtteras med värme, ett rivjärn med hjärtat på rätta stället. En hundans kvinna.
Yeager flög både här och där, chefade divison och flottilj i Västtyskland och Vietnam och slutade som brigadgeneral. Som pilot var han gudabenådad, men som officer var han antagligen blott genomsnittlig. Han går den byråkratiska befordringsgången helt enkelt; gör man inga misstag så skuffas man sakta men säkert uppåt.
En tredje flygmemoar är Ulf Björkmans "Ett liv i det blå" och nu snackar vi Sverige. Björkman blev stridspilot 1943 och sedan spakade han sig igenom Mustang samt alla jetplan som kom. Han var därtill en oregerlig typ som ofta fick disciplinstraff varför karriären gick lite knackigt. Jämför med Yeager, denne strulade aldrig till det och befordrades därför, även om han och Björkman i övrigt är samma andas barn: födda piloter, snitsiga snajdare. Björkmans bok är bland det bästa jag läst -- och detta generellt bland memoarer, inte bara vad gäller flygböcker. Han har en och annan vitsighet att dela med sig av, à la "äktenskapet slutade lyckligt, det vill säga med skilsmässa", "stadens han- och honoratiores", och "overheadapparat = ombudsmannarespirator"...
Relaterat
Om J. G. Ballard, en annan pilot
"Saab Kliszow" (novell)
Jag och Flygrevyn
Katedralbyggare och kritiker
Jim Ballard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar