Jag är författare. Jag föddes i Västerbotten 1965.
Visst är västerbottningen speciell. Han är en född berättare. Hans ansikte lyser ibland upp med ett ja måst' berätt'... Och sedan är vägen fri för fabuleringar kring gammelgäddan i farmorvika, när fan tog bofinken och om vittra i Näversjöberg.
Fråga mig, jag är själv västerbottning, om än i förskingringen. Jag är född i Åsele i Västerbottens läns inland. Landskapsmässigt blir man därmed i och för sig tillhörig Lappland. Västerbottens landskap ligger ju vid Bottenvikens kust.
- - -
Apropå "ja måst' berätt'". Min pappa säger ofta det där "ja måst berätt". Och då är det svårt att få tyst på honom. Men jag har kanske ärvt hans fabuleringsförmåga. Jag är som han född i Åsele i en släkt som grundade orten under sent 1700-tal. Jag har själv skrivit om Åsele i novellen "Norrlandsproblematiken", som finns att läsa i novellsamlingen Eld och rörelse (2007).>
I novellen "Norrlandsproblematiken drabbas Norrland av en hemsökelse: folk får plötsligt spader av att bo där, man blir galna av att leva i ödsligheten bland tysta skogsbryn och tigande berg. Så man överger landsdelen i ett veritabelt exodus och inkvarteras i flyktingläger i Mellansverige. En forskare får så i uppdrag att råda bot på denna lappsjuka. Ensam i sin Opel Omega kombi med bränslesläp åker han E4:an norrut från Uppsala och banar sig väg mot mörkrets hjärta, det övergivna Norrland. Väl i Norrlands geografiska centrum, Åsele, "dit vägarna bär", möter han ännu en ditkommenderad forskare. Med henne finner han den esoteriska lösningen på Norrlandsproblematiken.
Sådan är västerbottensprosans ställning idag. Jag har även diktat om Åsele i haikuform.
- - -
Jag har skrivit om olika saker genom åren. Men jag kan ärligt säga att Åsele och Västerbotten inspirerar mig. Jag vandrar i andanom varje dag i dess nejder. Det Åsele som är mitt är kombinationen av ett litet, vitalt samhälle, del av "the global village" med TV och västvärldens kultur, bilar och bensinmackar, allt mot en tidlös bakgrund av blånande berg och Älven, Ångermanälven, landets största älv.
Nu bor jag inte längre i Åsele. Men jag bor vid samma älv, jag bor i Härnösand vid Ångermanländska kusten, söder om älvens utflöde i Bottenviken. Och här i denna bygd möter man ofta älven och här diktar jag: "älvens vågor tar mig tillbaka, älvens vågor för mig till ro"...
- - -
Åsele är lite av en enklav i Västerbotten. Det är platsen "dit vägarna bär", så säger en slogan, men detta kan även tolkas omvänt: det är i mitten av ingenstans, långt bort ifrån allt. In the middle of nowhere.
Västerbotten: de flesta kända författarna från denna region är från kusten, Umeå och Skellefteå med omnejd (Lidman, Enquist, Lindgren...). De är med andra ord från landskapet Västerbotten. Åsele hörde landskapsmässigt från början till Ångermanland men blev med tiden för svårt att nå för Härnösands handelsmän. Så man överfördes till Umeå-sfären som man dock inte riktigt etablerats i.
Åsele är som antytt som en egen värld där i södra Lappland. Desto roligare då att muta in denna enklav som litterärt territorium...! So join me as I return to Saxnäs and Malgomaj, Torvsjö och Blattnicksele, Hälla och Gafsele, Sörnoret och Annersia, country roads take me home...
Relaterat
Åselehaiku
Memoarer: barndom i Åsele
Eld och rörelse: genuin kvalitet
2 kommentarer:
Det förundrar mig alltid att många som kommer från Lappland tycks skämmas över sitt landskap.
Vad är skogslandet i Västerbotten och Norrbotten i jämförelse med Sveriges mest storslagna landskap med sina fjäll och vidder?
Lappland är ju inte bara storslaget Lappland är ju också störst.
Rune
Lappland har onekligen sin charm. Och det är inte bara kalfjäll, det är också småkulligt platåland med skog så långt ögat når. Tusenmilaskog.
Lappland, även om det är inrutad i skogsskiften, känns som Europas sista vildmark, lika mycket som kalfjället gör det.
Vad som annars gör att man som etnisk svensk inte driver detta med Lappland kan ju vara att man inte är "lapp" = same.
Skicka en kommentar