Memoarer, del I

Som alla vet heter jag Lennart Svensson. Jag föddes i december 1965 på Vilhelmina BB. Vilhelmina ligger i Södra Lappland, Västerbottens inland, vid sjön Malgomaj.

Jag föddes där -- men vi bodde inte där utan nerströms Ångermanälven i Åsele, känt för sin marknad i juli varje är. Åsele BB var stängt dessa år, håken vet varför, så pappa måste skjutsa mamma i den mörkblå Volvo PV:n de fyra-fem milen upp till Vilhelmina, genom mörka midvinterskogar, kalla skogar dessutom -- för det var rekordkyla denna december, det var fryskallt, minus 20 och därikring. Folk lät bilarna stå på tomgång medan de var inne och handlade, det måste man göra, annars startade inte bilarna, de fick ispropp och allt. Kanske ett tidens tecken, kanske nåt man gjorde förr -- ty idag är bilarna bättre härdade mot kyla, man har testat dem i Arjeplog och Ivalo och utvecklat bort gamla struntgrejer, gamla systembuggar som gjorde att bilarna inte gick att starta om i sträng kyla.

Jag föddes i alla fall på Vilhelmina BB, och sen gick färden hem till Åsele. I mörkblå PV. Med pappa vid ratten. Vi for ner till det ljuva Åsele vid Ångermanälvens stora krök, for hem till det tvåvånings tegelhus där vi hyrde lägenhet, en centralt belägen lya vid Centralgatan, mitt emot mejeriet. På den tiden kunde man fortfarande köpa mjölk på flaska även om tetran börjat komma, papperspyramiden, den ihopvikta rausingskapelsen med dekor i gult och vitt som på denna tid gjorde sitt segertåg över världen.

Vi kom hem. Där väntade min syster och bror, födda respektive 1961 och 1963. Det skulle firas jul, så man kan ju säga att "ett barn är oss fött" och allt det där passade bra i sammanhanget. Dock var jag till skillnad från Jesus ingen inkarnerad deva, utan -- gissar jag -- ett högst vanligt samsâraväsen, en sedvanlig reinkarnerad människa som just tagit plats i ännu en kropp.

Nytt liv och en ny kropp. Av mitt tidigare liv minns jag dock inget.

- - -

Mitt första minne är av grannfrun Kerstin Burström uppe vid kyrkan, kanske en julotta; har för mig jag såg henne där, en anblick i vimlet. Henne fick vi alla fall som granne när vi flyttade till villa, det skedde rätt snart; vi lämnade Centralgatan och flyttade ner på Breviken, ett villaområde ner mot åkröken. En gråvit trävilla fick vi, liggande panel och tegeltak, enplanshus med tillhörande garage. Detta garage byggde pappa sedan om till gillestuga, och bilen fick sig en så kallad carport framför. Garageuppfarten hade grovt grus, singel eller vad det kallas.

Huset omgavs av gräsmattor. Och rabatter. Framför entrén stod ett par solrosor. På husets baksida kantades gården av tallar; kottar brukade blåsa ner och hamna på gräsmattan.

Ni märker hur det osökt blivit sommar i denna minnesteckning. Well, i mitt minne var det alltid sol i Åsele, sommar och sol och små vita moln som drev förbi på en blå himmel. En gång satt jag på min trehjuling, cyklade iväg en bit på trottoaren och stannade vid elskåpet, flaggat med en gul-svart-randig stång för att inte plogbilen skulle köra på den. Jag satt där, och det var såklart en varm sommardag, och på himlen såg jag en kondensstrimma från någon farkost. "Det är säkert en raket på väg till månen" tänkte jag. Detta kan alltså ha varit 1969-70, man sysslade ju med sånt på den tiden: åkte raket till månen. Och jag var med, i anden var jag med dem på den äventyrliga färden.

Jag var barn. Jag levde för läsk: Portello, Trocadero och Sockerdricka, det var grejer det. Vi fick en 33 cl flaska att dela på tre vi syskon; man hällde upp till mönstret på Verecoglaset, då blev det rättvist. En dryg deciliter på lördagen, det var vad man fick; inga 1,5-litersexcesser där inte, sånt som dagens ungar drogar sig med!

Man åt godis. Jag minns till exempel:

. ett slags platta tuggummin med tatueringsbild, man slickade på denna och tryckte mot huden, då blev det en tribaltatuering modell '65, en fjäril eller en nallebjörn eller ett äpple eller vad

. klubbor i grönt, rött och vitt, ogenskinligt vitt och de andra färgerna gåtfullt transparenta

. tomteklubbor, rödläckra figurer

. hallonbåtar

. gelehallon

. sockerbitar (geléskum)

De tre sistnämnda finns fortfarande att köpa slår det mig, i livsmedelsaffären vid plockgodiset.

- - -

Som barn åt man godis, det gjorde man, det var ens livselixir (som Roald Dahl sa om sin barndomstid). Även om det bara var på lördagarna. Man åt även glass; jag minns till exempel Manolitoglass, döpt efter en figur i High Chaparall på TV. En pinne täckt av hallonis och med chokladtopp. Papperet hade cowboystuk, det var vitt med beige applikation och en stiliserad revolver. Annat man minns i glassväg var tärning, vaniljglass i en stor plasttärning man sedan kunde leka med. Detta var inte GB Glace utan Trollhätte glass, vill jag minnas.

Jag åt godis och glass och levde som ett frimodigt barn, mitt i sjumilaskogen i min norrländska nejd. Jag levde med min familj, levde i villan och strosade på gräsmattan, såg på molnen i himlen, såg bergen vid horisonten och hörde musiken på radion: "Love Is Blue", "Mammy Blue", "Up Up and Away", "De Sista Entusiasterna" och "The Windmills of Your Mind". Har även ett klart minne av att ha hört Black Sabbaths "Paranoid" där i villan på Myrstigen, adressen hette så; jag minns tydligt denna låt, Ozzys ekopålagda stämma sjungande om nånting gåtfullt. Att det var Sabs visste jag såklart inte då - men jag minns låten, och man kan säga att jag blev hårdrocksfrälst redan då!

Jodå min själ: hårdrocken levde detta tidiga 70-tal. Måste ha varit självaste 1970. Hendrix dog ju detta år, och vårt hembiträde Bodil sa en dag en passant:

- Vet du att Jimi Hendrix har knarkat ihjäl sig?

Det där ringde såklart ingen klocka hos mig. Men jag fastnade för meningen som sådan, gick igång på denna poesi i sak, denna formel i sig själv; jag gick snart runt och sa "vet du att Jimi Hendrix har knarkat ihjäl sig" till alla och envar, det blev en visa. Senare kom jag också att lyssna på Hendrix, jag köpte skivor av honom, men det var långt senare. Till exempel en dag på Vaksala torg 2006 då jag köpte "Isle of Wight" för 20 kronor, hans sista livespelning med låtar som "In From The Storm", ""Lover Man" och "Foxy Lady". Denna dag råkade jag tala med mamma på telefon, och hon frågade vad jag gjort. "Köpt en skiva med Jimi Hendrix" sa jag, och hon kunde då direkt koppla:

- "Jimi Hendrix har knarkat ihjäl sig"?

Hon mindes med andra ord att jag som liten gått runt och sagt detta, detta ödesdigra men soliga 1970, på villan på Myrstigen 16 i Åsele.

Del 2 av memoarerna finner du här.

Bild: jag när jag bodde i Åsele.

Den Sjungande Sjustjärnan

Härmed en fristående novell rakt ut ur det obetingade. Det är en legend, en myt, en flärdfull liten staxabraxare... med gåtfulla tongångar att beledsaga den... så här...

Han var klädd i vadderad hatt i blått siden, grön tunika med vinröd surcot, svarta stövelkängor och, som pricken över i, ett flätat skärp av gyllenläder. Han var mästare i Den Sjungande Sjustjärnans Orden. Man var i sin sammanträdeslokal, en spatiös historia med taket uppburet av genomskinliga kristallpelare. Salen var fullsatt med adepter och lärjungar.

Mästaren gick upp i pulpeten, ögnade auditoriet och sa:

- Vi har haft en lång tid tillsammans, ni och jag. Jag har lärt er allt jag kan, lärt er allt ni behöver inför övergången till Den Andra Sidan, till det stora okända beyond the Beyond. Ni ska passera genom Porten till en annan värld. Nu gäller det att minnas vad jag lärt er: att gå fria och lätta, att släppa efter, att inte hålla fast vid era liv här på denna sidan. Ni ska träda fria genom livets port och lämna allt bakom er.

Man befann sig i Villonia, en grönskimrande ö i ett azurblått hav. Från sina sedvanliga rokkanska länder hade adepterna kommit, man hade lämnat livets ävlan bakom sig för att kunna möta döden med bevarat medvetande. Här hade man levat ut sin sista tid inför portpassagen, här hade man lärt sig avskudda livets smuts.

Idag skulle man gå genom porten. Men även själva Ordesmästaren skulle träda igenom, han skulle avsluta skolans verksamhet genom att själv gå över.

- Mina barn, sa Mästaren, det är dags! Res er och följ mig!

Alla reste sig och följde Mästaren genom en korridor behängd med gobelänger, via en rotunda med ett takfönster där ett silverne ljus silade ner, så vidare till ett kakelklätt bassängrum och sist ut på en innergård där målet tronade, en vit port vars inre var lysande gyllengult. Utan att tveka trädde man in i ljuset, en efter en med Mästaren i täten.

Snart var alla försvunna. Alla? Nej, för tre adepter hade stannat kvar, tre kaippare i slutet av processionen, tre sammansvurna vid namn Gias, Teron och Evad. Den förste var svärtskäggig och snedmynt, den andre var ljushårig och hade långa armar, och den tredje såg ut som folk gör mest: rödhårig och fräknig. Alla var klädda i blå särkar och kalotter.

Från innergården återvände de till bassängrummet, och där satte de sig ner att rådslå.

- Nu kan vi bli världens herrar, sa Gias. Mästaren har gått över till andra sidan. Nu är det bara vi som har kunskap om mysterierna, om hemligheter och esoterica. Dessa kan vi grunda en kult kring på fastlandet, ett hemligt sällskap; vi värvar medlemmar och låter dem successivt få veta mer och mer, successivt nå nya nivåer av initiation. Vi kan locka furstar, rikisar och vackra kvinnor att bli medlemmar. Hemliga sällskap har alltid lockat människan.

- Du talar sant, sa Teron. Vi seglar till fastlandet, köper ett tempel, och drar igång ruljansen, hyllar gudar och läser heliga texter. Och börjar med lektioner i ontologi och mytologi för dem som är intresserade - mot en avgift.

- Ackurat, sa Evad, betalt ska vi ta. Jag förstår mig inte på lärare som gör 'et gratis, som Mästaren här. Nej grabbar, dags att sno åt oss lite bokrullar i bibblan, och sedan stoppar vi på oss lite juveler och annat som är lättburet. Sedan tar vi ett fartyg och seglar till fastlandet!

Sagt och gjort; man stal böcker och skatter och gav sig av till rokkanska fastlandet, där man snart vandrade in i staden Jutrikon. Här fick man tag på ett tempel i en grön lund, med en bäck rinnande intill och med blå berg i fjärran. Man började sin undervisning och lyckades förvisso få många adepter, rika adepter. Man blev en makt att räkna med.

Men vad man inte räknat med var Ordensmästaren. Sedan denne gått över, passerat till andra sidan, hade han upphöjts till en deva, ett övernaturligt väsen. Från fjärde dimensionens allnärvaro såg han trojkan förfela esoterismen, göra den till ett maktmedel. Så fick det inte gå till!

Mästaren trädde bort i skimrande ljus, i fyrdimensionell eter. Kring sig samlade han lysande själar, själva de adepter som passerat porten med honom. Han sa till den:

- Vänner! Ni har alla nått himlen, nått frid och ro. Men bara temporärt, för ni måste leva några liv till för att nå fulländning. Men ett sätt att rena er karma är att återigen inkarneras på jorden, i det sköna Rokkana, och där utföra en uppgift: utplåna den sekt som Gias, Teron och Evad grundat i Jutrikon. Deras doktrin är baserad på den godhet och skönhet som de lärt av mig på Villonia, men de har förvanskat den för sina snöda syften.

Mästaren avslutade:

- Så drag åstad och låt knyta era själar till ofödda foster, och låt er födas som människor i Rokkana ånyo. Välj goda föräldrar, fromma mödrar, och väx upp till fulländade mystiker - och bekämpa trojkans vilsegångna lära! I Den Sjungande Sjustjärnans namn: verkställ!

- Ja, mästare, sa själarna, och drog åstad med sin uppgift, att bekämpa Gias, Teron och Evads myskosekt. Det blev en kamp med stålblanka citat, sammansvärjningar, dimensionsresor och uppehöll i grottor och vattenrika dalar. Det blev en story om fagra kvinnor och onda, om gröna tigrar och flygande älgar, om marscherande härar och rungande fältslag, om ädelt vin i sköna läglar och helstekta vildsvin i djupa skogsgläntor. Det blev en legend om särkar och flärpor, om lustiga hattar och lösmustascher, om himmelsvagnar och ångbilar, om porrsugna sexbrudar och bromerade flammskyddsmedel, om trådlöst internet och galvansierad trådspik.

Med andra ord: det blev ett liv och ett kiv. På slutet besegrades De Tres alltför världsliga sekt och Andligheten vann, Fromheten segrade. Esoterismen, propagerad och torgförd av Mästaren, stod som triumfator i det fagra Rokkana.




Relaterat
Ambres
Lovecraft: The White Ship, Celephais, Polaris
Det bästa bandet: Judas Priest
Melina Starr, 35, kriminalinspektör (del 1)
Morgondagens barn

Tidningsbud: så funkar det

Att dela ut tidningar är en fascinerande syssla. Man jobbar 3 till 6 på morgonen.

Jag heter Lennart Svensson. Jag jobbar som tidningsbud. Detta är de tidningar jag delar ut:

. Upsala Nya Tidning

. Dagens Nyheter

. Svenska Dagbladet

Dessa kommer ut sju dagar i veckan. Så har vi Dagens Industri måndag till lördag, och Computer Sweden måndag, onsdag och fredag. Travronden kommer för sin del två dagar i veckan, och Hemmets Veckotidning, ATL (jordbruksblaska), Kyrkans Tidning och Land en gång i veckan.

Man kan som bud antingen gå med vagn eller ha cykel. Jag har cykel. Med väskor, tidningsväskor. Mörkblå med påskriften "Upsala Nya Tidning Distribution". Förr var förresten denna dist separat, hette PS Distribution. Nu ägs det av UNT.

Det bästa för ett bud utomhusbrevlådor, tättsittande. Som vid radhus. Jag har faktiskt rätt mycket radhus på mitt distrikt.

Sedan kan man ju bli filosofisk över de olika typer av brevlådor det finns. Den sämsta typen har lucka på sidan med öppning utåt. Inkast som öppnas inåt är mycket enklare; tänk på det villaägare där ute, om ni funderar på att skaffa ny låda och vill göra budet en tjänst...!

Sedan har vi estetiska aspekter på det hela, som ljudet när tidningen läggs i, eller ljudet av luckan. Då kan man lugnt säga: brevlåda av trä ger skön klang, brevlåda av plåt lite mindre skön. Träbrevlådans lucka ger ett varmt, organiskt plung ifrån sig när den stängs, medan plåtlådan ger ett pjämmel-skrammel ifrån sig, inte så snyggt.

Jag tänker nu på enkla lådor. Lyxlådor med olika sorters inkast däremot, de kan ge en rad ljud ifrån sig, från "smatt" till "plungol", "sproing" och "blipp-flipp". Rena rama konserten.

Slutligen detta med utomhusbrevlådor igen: varför är det bättre än inomhusdito, än inkast i lägenhetsdörr? Jo, tänk dig om du har en abonnent i ett hyreshus, tre trappor upp och utan hiss; det är mycket mer jobb att ge blaskan till en sån, än att bara glida förbi en låda i det fria och tjonga ner tidningen. "Så e de ju", som Loket Olsson brukade säga.

Men det är klart: glest sittande villabrevlådor kan innebära mycket jobb, många småvägar och uppfarter och larv. Detta är utomhusbrevlådans skuggsida. Men som jag sa har jag mest radhus på mitt distrikt, så detta bekymrar inte mig.

Och beträffande hyreshus, beträffande inomhusbrevlådor, finns det varianter även där. Det finns till exempel små, högt sittande inkast, och det finns lägre, bredare. Den förra typen är lika med gammal modell, från den tid då DN bara var två ihopvikta tryckark. De funkar inte idag, man får hamra in tidningen - och hamra måste man, blaskan får inte sticka ut, för då kan TJUVAR se att abonnenten inte är hemma om så skulle vara, och då går han genast dit med en kofot, bryter sig in och stjäl familjesilvret.




Relaterat
Ballard: Solens rike (1984)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Transpiranto

"Transpiranto" är, kan man säga, en diktform.

Grönköpings veckoblad får gärna gå i graven vad mig beträffar. Den har överlevt sig själv. Men en gång i tiden hade man iaf väldigt roliga verser, esperanto-parodier kallade transpiranto.

Viktor Rydbergs "Tomten" heter till exempel "La nisso" i denna språkform. Början låter så här:

Fimbulnocturn hat strong klimat,
asterix funkas et brassas.
Tutti slafas in isolat,
tief in las missinassas...

Detta är alltså en rolig parodi på esperanto, detta konstgjorda språk, avsett att överbrygga språkförbistringen men någon framgång har ju det inte varit. Engelska har istället blivit vårt lingua franca. Att skriva denna transpiranto kräver sin man, man måste behärska en hel rad språk, och så måste man kunna originalet till den dikt man parodierar; en svår balansgång, en språkjonglering med flera bollar: latin, grekiska, franska, tyska, engelska och svenska, ja allt vävs samman i ett nytt amalgam...

Fler exempel? Fler transpirantoverk, skrivna av (tror jag) Gunnar Ljusterdal? Varför inte denna Frödingdikt:

Mi prösas amore kontanto,
existas tji alternativ.
Guitarra defekta, belkanto,
belkanto d'amore fiktiv...

Som alltså lyder i original:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig fanns ej annan att få.
Sjung vackert, i skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå...

Ett sista exempel får bli Runebergs "Vårt land", som ursprungligen löd:

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord.

På transpiranto lyder den:

Va paj, va paj, va farsipaj,
falsette glossan kar!
Nek hivas alpan celestaj,
nek firas kjusan, diskas kaj,
amandalundo kvam polar,
kvam fadripajan var.

Relaterat
Poetiska utflykter
Small Candies

Jakten på Minilorden, del IV (slutet)

Detta är den fjärde och sista delen av "Jakten på Minilorden", en följetong här på Galaxen. Den handlar om hur Trygger Disium utförde en tidig bragd, nämligen att finna den gåtfulle Minilorden. Del 1 läser du här, del 2 här och del 3 här.

Det hade varit en underbar middag: sju sorters sill, därefter tryfferad anka med ugnsbakt potatis, och därefter helstekt gös med krassesmörsås. Allra sist hade man fått tårtor, bakelser och frukt. Till alltsammans, till denna oförglömliga måltid, hade det serverats dubbelmumma, brännvin, öl och vin en masse.

På assietten låg det smulor efter den sista bakelsen samt ett päronskal, vindruvskärnor och en äppelskrutt. Disium sköt assietten ifrån sig. Vad gäller äpplet hade han ätit det utan att skala det, åt det utan att ens skära det i klyftor vilket hade mötts av höjda ögonbryn från en och annan bordsgäst. Det ansågs nämligen barbariskt i dessa höviska salar. Men vad brydde sig han om det - han, Disium, den bålde hjälten som hämtat hem deras nye kung.

Det var i riddarsalen i Clasan, huvudstad i Raventa, dit man kommit efter sjöresan från Flagencia. Disium hade dagen före gått i land och haft med sig Numation, även känd som Minilorden, den nye kung som Disium fått i uppdrag att leta upp. Och han hade funnit honom i ödestaden Vivarion i söder.

Luss tillhörde en sidolinje av Raventas utdöda härskarhus, och därför skulle han bli den nye kungen. Och kung blev han; man fick ett furstligt mottagande och ordnade med kröning på en gång. Alla hade jublat när Numation fått kungakronan på huvudet under en ceremoni på borggården framför slottet, det kungliga slottet med sin laxrosa fasad, sina nischblinderingar och sina tornhuvar av obsidian. Krönare, den som satte kronan på Numations huvud, var ingen mindre än hovmästaren, Pinna Stax vid namn, den smalaxlade pipskäggsmannen som varit ledare för den tremannagrupp som uppsökte Disium i första hand, när uppdraget att finna lorden hade getts.

Det var för sin del över en månad sedan. Men nu var det dagen efter kröningen, det var kröningsmiddagen som man just hade avslutat. Disium såg sig om i salen, en praktsal med långbord, fanstänger, vävda dukar på väggarna och tjänare som hade börjat duka av borden. Vid änden av det egna bordet hade Disium själve Minilorden, själve Numation, själve kungen av Golagong. Han var fortfarande långhårig, men han hade nu låtit fläta skägget och kamma håret, så att det bredde ut sig över den röda mantel han bar. Han var en liten man, en veritabel minilord, men han skulle nog bli bra som kung; han verkade trivas där han satt med sin gyllene bägare, han spred välvilja omkring sig.

En bra kung! tänkte Disium, en lat kung, en som kunde delegera de viktiga uppgifterna för att själv ägna sig åt sina mätresser, avla barn och bastarder och säkra tronföljden. En tjusig donna satt mitt emot Disium, själva kronmätressen Emilia Fnagert: silvervitt hår, långa ögonfransar, ädla kindknotor och ett rikt dekolletage. Disium förlorade sig i hennes behag, beundrade barmens ljuva albaster - och kom på sig med vad han gjorde, såg upp och mötte hennes blick. Hon blinkade skälmskt åt honom och viftade sig med sin solfjäder. Disium blinkade tillbaka, höviskt som det anstod en kungatjänare. Något äventyr med kronmätressen skulle det inte bli, inte nu i alla fall...?

Han hade gjort sitt jobb, hade letat rätt på Minilorden och fört denne till Raventa. Därmed var uppdraget slut. Han hade redan fått en påse guldmynt för besväret, en belöning förutom den pengapung han fått av Stax innan uppdraget. Så därmed återstod väl bara att söka nattvila, stiga upp i gryningen och rida iväg?

Lekare trädde nu in i salen. De började fjanta och ha sig, göra akrobatiska konster och recitera ramsor. Publiken, hobfolket och dignitärerna och Disium och mätressen och Numation, ja alla som begått middagen såg på och skrattade, det var roligt att se lekarna snubbla och hoppa och kasta bollar. Sedan kom en skara musiker och spelade upp till dans och mången stolts jungfru och ungersven trådde dansens virvlar till skalmeja, säckpipa, fagott och flöjt. Disium tog sig en svängom med Emilia innan han tog farväl för kvällen, bad sin kung farväl och uppsökte sitt sovgemak.

Det var märkligt: han hade flörtat med Emilia men han lägrade henne inte! Det var inte heroiskt. Nog ska väl en varmblodig hjälte som Disium kunna få en läcker donna på fall...? Ja, jag medger det: att han inte låg med Emilia var lite egendomligt. Men han hade sina andra kvinnoaffärer denne Disium. Porrsugna läsare ombedes till exempel gå hit för att läsa om ett av hans amorösa äventyr. Vad gäller Emilia så blev hon senare nunna och då kunde Disium räkna sig till godo sin återhållsamhet. Om det kan ni läsa här.

---

Hästen var sadlad med nytt remtyg och ny sadel, nyryktad och utfodrad, vattnad och klar för långresa. Det var Disiums grålle, den hästa han nyttjat hela äventyret. Från Vivarion till Flagencia hade den färdats på flotten, samma flotte som Disium och Numation åkt på, den flotte Disium byggt, ty det var en stor flotte. Sedan hade den lastats ombord på den segelskuta som tog dem till Raventa.

Disum trädde ut ur den laxrosa slottslängan, som alltid klädd i läderskodda ridbrokor, justaucorps och hatt med uppvikt brätte och om livet ett svärdsgehäng. Han klev ut på borggården, gick fram till drängen som höll hästen och tog tyglarna. Solen hade just stigit över de östliga bergen. Disium ville ge sig av, hans uppdrag var fullgjort. Kungen hade visserligen bett honom stanna, men Disium hade avböjt; han var en fri man, en släntrare på slätten, en skogsryttare och en kringirrare. Skulle han ändra sig finge dock möjligheten att återvända hit hade kungen sagt, och det lät ju bra. Han kunde bli rådgivare, ledare för en fänika eller hovmästare, valet var fritt.

En liten man kom ut ur slottslängan och gick emot honom. Det var Minilorden, för dagen iförd blå kjortel, röd överdräkt och gyllene skärp. I handen bar han ett svärd och en ränsel.

- Trygger Disium! sa kungen.

- Ers majestät, sa Disium och bugade.

- Så det är dags att fara?

- Ja.

- Nåväl, du är alltid välkommen tillbaka.

- Tack.

Några svanar flög kväkande över borggården. Skira moln vispade upp på himlen.

- Jag tänkte ge dig detta, sa kungen, ett svärd. Väl bekomme!

Disium bugade och tog emot gåvan, en huggare med skida i lackerat läder, brännförgylld parerstång och svärdsknapp med en infattad smaragd. Han drog bladet ur skidan och kände på eggen, vass nog. Han ägde redan en huggpamp, men goda vapeb kunde man inte få nog av!

Men det var inte slut med gåvorna, för i schatullet som kungen överräckte låg briljanter, rubiner, stubiner och granater, skimrande ädelstenar nog för att köpa sig ett eget kungarike.

- Tack, ers majestät.

- Ingen orsak. Du är värd det! Det var skönt att lämna Vivarion, lämna ödestaden och komma hit och krönas till kung, få vistas bland människor igen. Var sak har sin tid, som sagt.

- Det gläder mig, sa Disum och satte sig upp i sadeln. Farväl, konung, kanske vi ses igen!

"Farväl" sa kungen och såg hjälten rida iväg över borggården, nå porten, ta sig över vindbryggan och försvinna ur synfältet.

---

Disuim red iväg genom staden, såg förstrött på förbihastande borgare, nådde den östra porten och red ut på landbygden bland ek och bok, lönn och alm. Fåglarna sjöng och blommorna blomstrade, bin började surra och det verkade bli en varm sommardag. Disuim funderade på kvällen före, om han inte skulle ha gått lite längre med den där snygga mätressen, den vacka Emilia, som inte verkade nödbedd - men det var nog bäst som skedde, bäst att låta det vara, bäst att inte fresta på sin lycka. "Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt" som någon sagt. Förresten kunde han väl köpa sig egna mätresser för de ädelstenar som kungen gett honom. Javisst, vilken lycka...

Nej, bäst vore nog att gräva ner denna skatt tänkte Disium, gräva ner schatullet, rita en karta över platsen och glömma den tills vidare, spara skatten för regnigare dagar.

Så fick det bli! Och sedan ut i vida världen, ut i det susande, brusande Rokkana och njuta lugn och ro, njuta av ögonblicket som Borken lärt honom. Denna lärdom, detta guldkorn ur vishetens gömmor som han fått av den där gurun i början av äventyret, samme guru som gav honom ledtråden var Minilorden kunde finnas - den lärdomen var på något sätt behållningen med det hela. Lärdomen att man kunde vila medan man handlade, fånga nuet, leva i ett evigt här och ett oändligt nu. Men hade Borken verkligen sagt allt det där, var det inte han själv, Disium, som spånade nu? Det kanske det var - men i så fall var han vis själv, en kringvandrande dyad av vishetslärare och svärdsman, av äventyrare och guru i sin egen rätt.

Skogen stod lövegrön, koltrasten sjöng, en hare försvann i ett buskage, och Trygger Disium red iväg i ett gyllengrönt skimmer: en gloria av solstrålar, silade genom lövverket.

---

Här slutar alltså denna saga. Men ett nytt, elvadelars äventyr med Trygger Disium finner du här.

Bild LS

Jakten på Minilorden, del III

Trygger Disium är på jakt efter Minilorden. Denne sägs bo i en ökenstad, Vivarion.

"Finn lugn och ro här och nu" sa Disium till sig själv då han red in i staden. "Njut av ögonblicket, koppla av, slappna av". Det var Borkens lärdomar han mindes, visdomsorden från den guru som även lett honom till den plats där han var nu: Vivarion, en gåtfull ökenstad som sades hysa Minilorden, den person han skulle hitta.

Disium red in i staden, red fram längs en huvudgata kantad av bleka hus, tysta hus, ornerade och dekorerade och pyntade hus, målade i pastell och mycket vackra, men alla övergivna. Tomma fönster blickade ner på honom där han red, en grå himmel välvde sig över staden, och Disium andades lugnt och frågade sig om Minilorden verkligen fanns här.

Dagen hade börjat med sol, men så fort han trädde in i stadsrummet hade molnen skockat sig.

Han red fram längs en bred gata, hovarna klapprade mot stenläggningen, och detaljer i arkitekturen fångade vår hjältes uppmärksamhet: en fronton, en sprucken minnestavla, karyatider som bar upp en gavel, festonger, pistonger, metoper, triglyfer och skulpturnischer. Fasaderna gick i skiftande kulörer, med rosa och gula och ljusblå och pistagegröna nyanser, men det fanns ingen fräschör i anblicken, de rappade ytorna var övervuxna med murgröna eller lavar och mossor. Glansen var sedan länge försvunnen, det var förfall och nedgång, undergång och sömn, tusenårig sömn.

Disium red in på ett torg, steg av, gick fram till en brunn och hivade upp hinken. Tom. Nåväl, han befann sig ju i trans, hade ridit genom en öken utan att känna törst, så det betydde föga. Han satte sig ner och mediterade, kopplade av, fann lugnet i ögonblicket.

En timme senare kom där in på torget en liten, skäggig man, klädd i trasor. Disium reste sig och bugade:

- Trygger Disium, till er tjänst.

- Va? Vadå? Vem är du? sa den lille. Han var fem fot lång och hans kläder var förvisso trasiga, men hade en gång varit dyra: de var av siden och sammet.

- Jag söker Minilorden, sa Disium. Numation. Är han bekant?

- Nej. Och ja... namnet låter bekant... det kanske är jag... ja, jo, det är jag. Hur så?

Disium berättade om sitt uppdrag, hur tre män från landet Raventa bett honom leta fram och hämta Minilorden för att bli kung i deras land, där ättens huvudlinje utslockat. Luss tillhörde en sidolinje.

- Intressant, sa den lille.

- "Intressant"? sa Disum. Borde du inte bli glad, jublande glad över att ha blivit kung i ett land!

- Men jag är redan kung, sa Numation. Jag är kung av Vivarion, denna ökenstad, denna ödestad. Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och prata för mig själv, än vara kung i ett befolkat land där jag jämt kommer att vara påpassad.

- Men vad lever du på då?

- Drömmar.

Disium nickade: det var metod i galenskapen. Man begav sig ner till floden och det hus Minilorden hade där, ett övergivet palats i rosa marmor, beläget alldeles vid kajkanten. Man satte sig på altanen och såg ut över strömmen, beundrade dess makliga flöde under den silvergrå skyn. Framför sig hade man varsin bägare flodvatten, klart och gott.

- Men att vara kung behöver inte vara så jobbigt..., började Disium.

- Nej jag vet, sa lorden. Jag är kung här och det är ljuvligt!

- Jag menade inte så. Du kan bli kung av Raventa och njuta ditt otium; du har ju rådgivare som sköter affärerna. En förste minister som major domus, och sedan en fältherre, en stallmästare, en ceremonimästare, en smakdomare och så vidare.

Lorden drack av vattnet, ställde ner bägaren, strök sig över skägget och såg ut över floden, spanade bort i lointänerna där floden gjorde en krök och försvann bakom en kulle. Man såg ganska långt denna dag, det fanns inget soldis, utan fukten i luften gjorde allting knivskarpt. Man såg det gröna gräset på kullen, man såg vattnet skimra i violett, platina och tenn, och fasaderna till de palats som omgav flodrummet, som bildade detsamma, kunde avnjutas som på en palett: gräddgult, capuut mortum, stålblått, ljuslila, resedagrönt och blekrött.

- Nåväl, sa Minilorden, jag kanske ska anta erbjudandet. Men ändå...

- Vad?

- Det är vackert här. Se bara!

Disium såg sig om och nickade, insöp flodrummet med alla sina nyanser. Men han var inte här för att njuta av arkitektur, utan för att fullfölja ett uppdrag:

- Förvisso är det vackert. Men kanske har du levat här länge nog. Var sak har sin tid. Mot nya världar, nya djärva mål!

- Ja, sa lorden och såg på Disium. Du kanske har rätt. Var sak har sin tid. Jag har gått runt här i dessa öde nejder bra länge. Jag sökte mig till det legendariska Vivarion för att finna skatter, men väl här tappade jag orken. De dyrare skatterna var redan plundrade, något guld fann jag inte. Jag fan endast ro. Inte så bara, men...

- Men den ro du funnit, den bär du ju med dig i så fall.

- Bra sagt min gode man, du är inte så dum!

- Nej, sa Disium, jag är smart. För även jag har funnit ro, jag har tipsats av en guru om det: att finna lugnet i ögonblicket, njuta av ögonblicket. Att finna lugn och ro här och nu, var man än är.

- Lugn här i Vivarion, och lugn i Raventa... nåväl, det borde gå. Så jag ska anta ditt erbjudande, jag ska bli kung på riktigt. Det kan vara skönt med omväxling, att vistas bland människor ett tag!

- Utmärkt, sa Disium. Han frågade sig om lorden verkligen skulle orka vara kung i Raventa, orka regera någon längre tid, för det där med "skönt med omväxling, vistas bland människor ett tag" lät inte helt seriöst. Som om han bara ville prova på sysslan som kung. Men lordens eventuella attityd till jobbet var inte Disiums sak, han var bara hyrd för att hämta mannen och bringa honom till Raventa.

Resten av dagen ägnades åt att leta fram lite bättre kläder åt lorden - det fanns gömmor i den öde staden -, och efter en måltid på fisk som lorden fångat i floden var det dags för nattvila. Nästa dag ordnade Disium en flotte som man kunde åka på nerför floden, och väl vid flodens mynning, i en sjudande hamnstad kallad Flagencia, skaffade man båtlägenhet till Raventa. Detta skulle kosta dem dyrt men Disium hade ännu guldmynt i pungen, den pung han getts av sina uppdragsgivare, Raventas tre vise män som uppsökt honom på värdshuset där han bodde. Det var nu över en månad sedan.

Man satte segel och rundade ökenlandet, stävade uppför branta kuster och såg pelikaner och albatrosser, apor och nektariner, och med tiden flackare länder och kargare nejder. Man närmade sig Raventa, ett nordligt kungarike som väntade på sin nye tronföljare, den gåtfulle Minilorden. Han stod där vid relingen iförd röd rock, blå knäbyxor, brett skärp, snabelskor och basker, alltsammans kläder man funnit i Vivarions gömmor. Dock hade lorden inte velat klippa sig, nej långhårig och skäggig skulle han möta sina undersåtar. På den punkten var han orubblig.

Den fjärde och sista delen av denna saga läser du här.

Jakten på Minilorden, del II

Trygger Disium har ett uppdrag: att finna Minilorden, öriket Raventas laglige tronföljare. Denne lever dock i isolering i en fjärran öken.

Solen sken över sundet. Fiskmåsar skrek i luften. Stuvare sjöng nere i hamnen, sjöng sina sedvanliga arbetssånger när de lastade ur och lastade i de tjärade skepp som låg i bassängen, sida vid sida. En gul stad bredde ut sig på sluttningarna, en stad vid namn Gippolam.

Trygger Disium satt på en knabbe och såg ut över alltsammans. Fragranta dofter av timjan och rosmarin omvärvde honom, örterna växte vilt här i den röda jorden. Han höjde ett lerkrus med vin, hällde i sig en klunk, smackade och svalde. Ja minsann! tänkte han, det här är jag värd. Jag har ridit genom skogar och över berg, och jag har omsider tagit mig hit till Gippolam och det legendariska Ackusundet för vidare befordran till torrare nejder. Där, i Drytivi-öknens pinande landskap, ska jag rida vidare mot mitt mål, det fjärran Vivarion, platsen där den gåtfulle Minilorden ska finnas, den egendomlige figuren vid namn Numation. Det är mitt uppdrag att finna honom, så hjälpe mig Det Ena, världens styrande makt.

Disium drack av vinet, tog slatten och slängde den gräddgula flaskan mot några stenar, så att den splittrades i skärvor. Det var det det tänkte Disium, lätt fånget lätt förgånget. Här idag, borta imorgon -liksom jag... Man lever här bara en kort stund, sedan går man vidare till en ny inkarnation. Så tänker vi alla här i Rokkana, här får vi karma och reinkarnation med modersmjölken så att säga, vi är alla glorifierade mystiker.

Vi är alla insatta i det hinsides - men (fortsatte Disum sin tankegång) ändå var det ju märkliga tidender jag fick av den där vise uppe i norr, under första etappen av min jakt, den där mannen i praktsalen som sa mig att Minilorden funnes i Vivarion; alltså, av Borken, så hette han den vise, av honom fick jag höra att man måste behärska nuet, ta tag i ögonblicket och njuta av det. Där låge svaret på lösningen: vila i handling. Nå, det sista sa han inte, men det torde vara konsekvensen av hans lära: att alltid kunna slappna av, vare sig man njuter lycka eller har motgångar, vare sig man vilar eller stretar på. Alltid vila: vila både i vilan och i arbetet! Det låter smart, och detta ska jag leva efter.

Disium reste sig från knabben, gick ner till staden och hämtade sina pinaler i det hus där han bott. Han hade varit inackorderad några nätter hos en skomakare, de hyrde ut ett rum; angenäm plats, måltider ingick, vällagad husmanskost som kramspalt och spickeskinka.

Han lämnade ett guldmynt i betalning, hämtade hästen i ett stall, gick med sin ränsel ner mot hamnen och ordnade sig båtlägenhet över sundet. Väl på andra sidan red han över cypressklädda kullar mot öde länder, tomma slätter, steniga länder. Han följde en flod som höll honom vid liv, han och hästen drack vatten från den, men annars var här tomt på liv, här var öde land, skymmande land.

Inte så att det gick någon nöd på honom, vår hjälte, vår Trygger Disium. Han gillade att rida på traden, rida mot okänt mål, mot konstig ökenstad på jakt efter Minilord. Han hamnade i trans där han red, struntade i att äta, hypplade på sin häst att trava vidare, ständigt vidare - så pass att även hästen hamnade i trans, den behövde snart varken mat eller vatten. Därför kunde man lämna flodens lopp och våga sig ut i Drytivi, den hemska öknen.

Man red ut i öknen och man red genom natten, såg himlens svarta sammetsduk breda ut sig där ovan med sina små skinande briljanter, dessa gåtfulla ljus i fjärran. Disium såg landskapet diffust framför sig, anade blott dess konturer - men eftersom han var i trans gjorde det inget, han red aldrig fel, han och hans häst var ett enda väsen, ett enda intuitivt nattströvande väsen, drivet av önskan om apatia, om frihet, om omöjlig frihet.

Himlen bleknade och de skrittade ständigt, for fram över de sandiga vidderna, for som ett spöke över vida vallar med mattgrönt gräs och finkornig sand, torr sand som lämnade spår i sig av hästens hovar, ett spår beskrivande en lätt slingrande kurs så där som hästar plägar gå, de rider ju inte spikrakt, nej lätt kurvigt går färden - och det är som det ska va, det är som sig bör, det är naturligt och dannt, miljövänligt dessutom: ett färdmedel endast drivet av halm och vatten, och i detta tillstånd inte ens av det, nej man for fram utan behov av vare sig fast eller flytande föda, Disium och hans grå häst. Man var i trans.

Himlen ljusnade, den rodnade, och rätt vad det var fann man sig ridande i en glatt gul ökenmorgon, en varm härlig sommardag, kanske lite väl varm och gassande men Disium bar förvisso hatt med brätte.

Man red, man skrittade, man skrattade - och innan Disum visste ordet av såg han pastellfärgade hus i fjärran, en stad som reste sig vertikalt ur marken. Det var Vivarion, platsen där Minilorden skulle finnas!

Disium smackade på sin häst, hejade på den, manade på den i ritten mot den gåtfulla staden.

Del 3 av denna saga läser du här.

Jakten på Minilorden, del I

Här börjar en följetong, skriven direkt för bloggen: "Jakten på Minilorden". Det är en fet saga, en berättelse om fiktiva kungariken och sagoaktiga länder. Det är en story om apatia, personer, vapen, vin och soldis i fjärran.

Det hela utspelas i en forntida värld, det sägenfrejdade Rokkana där lägereldarna brinner i natten, där flygande tigrar svävar, där luften är frisk och klar och där vattnet är rent, ej förgiftat av industrialismen. Det är ett hjärtevärmande land där traditionella dygder såsom heroism, ordhållighet och plikt hålls högt. Det är en arkaisk nejd med människor i samklang med elementen, ett land där nihilismen ännu inte slagit rot utom i vissa stinkande städer; där, i dessa hålor, idkar fanatikerna sin religion med urartad konst, hyllandet av skökor och fanflyktingar samt ett trampande i smutsen av allt som är heligt.

I denna värld ska vi möta en hjälte, en Trygger Disium, på väg ut på ett uppdrag han fått av staten Raventa. Detta Raventa var vad det beträffar inte något skörlevnadens fäste utan en ärevördig, traditionellt land där envar hade sin rätta roll och identitet. Och Disium var en samlad, harmonisk kaippare med styrka balanserad av välvilja.

När vi möter Disium har han just lämnat sin bas för att utföra sitt uppdrag. "Så håll någon hårt i hand / för nu bär det av till Rokkanaland!" Vi ska med andra ord bege oss till den Rokkanska världen, en susande, skimrande sagovärld där allt kan hända - och gör det...

Uppdraget var enkelt: finn Minilorden!

Han skulle finna en gåtfull furste vid namn Minilorden. Och han som skulle göra det, hans namn var Trygger Disium. Nu var det en vacker vårdag då han red fram genom en skog; koltrasten sjöng, solen strålade, inte ett moln syntes på himlen och en hare sågs skutta bort i lingonriset.

Han var en kringvandrande äventyrare denne Disium, en frilansande aktör i den rokkanska världens gröna nejder. En dag hade Disium fått besök av tre herrar i lustiga hattar. De var från landet Raventa sa de och de hade ett problem: deras fursteätt hade utslocknat och nu måste man ta en kung från en sidolinje. Huvudman för denna sidolinje var en viss Numation, även känd som Minilorden på grund av sin ringa kroppslängd.

Disium hade lyssnat på de tre herrarna där de kommit och besökt honom på det värdshus där han bodde. Han hade inget för sig för tillfället, han hade inga andra uppdrag att utföra - men han var förvisso en erfaren kaippare, hade deltagit i krig och skattsökanden och jakter på Leviatan och Behemot, så en liten Minilord skulle väl inte vara så svårt att finna...?

- Jag går med på det hela, sa Disium. Jag ska finna Minilorden.

- Bra, sa ledaren för tremannadelegationen, Pinna Stax kallad, en smalaxlad man med spetsig haka och pipskägg. Svär vid Det Ena att du ska fullgöra uppdraget!

- Ja, sa Disium och höjde högerhanden, jag svär vid Det Ena att jag ska göra allt som står i min makt att finna er furste, den legendariske Minilorden.

- Bra, sa pipskägget och räckte fram en pung med guldmynt. Här har du för omkostnader.

Lite formalia avverkades, som vart han skulle föra lorden sedan denne funnits (målet skulle så klart bli landet Raventa). Därefter hade de tre gett sig av. Disium åter hade sovit på saken och nästa dag frågat runt i staden där han var, Klibydon, var denne Minilord kunde finnas. "Fråga Jalle Borken" sa honom en smed, "han kanske vet." Denne Bork var en smart man sas det, en kunskapare som levde på ett berg. Hygelak hette berget. Disum beslöt sig för att följa upp denna ledtråd.

Han lämnade Klibydon och red ut i de stora skogarna, skrittade längs välupptrampade stigar genom mörka nejder. Några dagar förlöpte, med övernattning under granar och måltider på torkat kött och vin. Det var som nämnt vår, det var soligt, och djur och natur hälsade honom med sina färger, former och melodier. "Minsann" tänkte Disium, "vilket uppdrag va, finna en person som är försvunnen, en vilsegången småkung, en veritabel Minilord. Men det ska väl gå; jag är ju ung och stark, är klädd i brokor med läderskoning och justaucorps, har hatt med uppvikt brätte och en huggare vid min sida - så det här ska nog gå bra. Dessutom har jag en påse guldmynt. Och jag ska inte falla för frestelsen att sno pengarna och strunta i uppdraget. Nej, har man svurit vid Det Ena, den övergud vid hyllar här i vår värld, vår Rokkanska värld, då är man bunden vid det, då måste man fullfölja det man lovat - död eller levande."

---

Senare samma dag red Disium fram till ett skogsbryn. Här öppnade sig terrängen. En skimrande dal lägrade i soldiset. I fjärran sågs ett flackt, välformat, skogbevuxet massiv med ljusgröna fläckar bland allt det furumörka. Det var björkar som just hade slagit ut.

Massivet han sett var berget Hygelak där den vise, den där Jalle Borken skulle finnas. Borken skulle ha upplysningar om Minilorden om smeden talat sanning.

Disium red ner i dalen, fann en stig och började uppstigningen. Trots de flacka sidorna måste han leda hästen. Omsider kom han upp på en nisch med ängsmark och en björkallé. Allén ledde fram till ett rött hus med loftgång. Disium red fram, satt av sin häst, ledde den till en bäck där den kunde dricka och gick själv fram till huset.

Ingen kom ut och hälsade. Mystiskt! Men det rök ur skorstenen.

Disium tänkte: jag har rent mjöl i påsen så jag går in. Och in trädde han, via en kopparbeslagen dörr, och hamnade i en sal med synliga takbjälkar. Där fanns ett ekbord, jakttroféer på väggarna, vävda mattor på golvet samt en gåtfull tavla på en vägg, visande en ökenstad vid en flod.

Vid bordets ände satt en skallig man med runda kinder och kalott på huvudet. Han sa:

- Jag är Jalle Borken. Varsågod och sitt.

Disium tog av sig hatt och gehäng, tackade och satte sig.

---

Disium hade funnit sin sagesman, Jalle Borken. Nu satt han i dennes sal, såg sig om och sa:

- Vackert hem ni har, herr Borken.

- Visst har jag det, herr...?

Disium presenterade sig. Borken fortsatte och sa att han älskade denna sal, denna höga sal; den var nästan lika hög som lång, en himlasal värdig en kunskapare. Salen upptog halva huset medan resten upptogs av kök och förråd på nedervåningen och sovgemak på övervåningen. Sovloftet öppnade sig mot salen med snidade trävalv.

Borken bad honom stanna för en bit mat och snart kom där tjänsteandar och dukade fram soppa och dubbelmumma, kokt vildsvin med tunnbröd och sist lingonsylt med grädde. Man åt under tystnad. Efter måltiden tänkte Disium att det kanske vore dags att fråga efter Minilorden, detta var ju hans uppdrag - men något hejdade honom, den rika atmosfären i salen fick honom på andra tankar. Denne Borken verkade smart, verkade vis, så varför inte tillskansa sig lite kunskap när man ändå var här, lite visdom?

- Du är en vis man... började Disium, och den andre nickade.

- Så vad är svaret på lösningen? fortsatte vår hjälte. Vad är kärnan i din visdom?

- Den, sa Borken och sköt undan skålen med sylt och grädde som han just avslutat, är att man ska ta vara på ögonblicket. Vare sig du är glad eller ledsen, har framgång eller motgångar, ska du tänka: det finns bara här och nu! Jag kontrollerar detta ögonblick, står lugn i detta ögonblick, vare sig jag är på fest i Rabalons salar eller strider mot brummeldjur i mörka hålor. Förstår du?

- Jag tror det, sa Disium. Egentligen förstod han inte för det Borken sagt verkade alltför simpelt. Men ibland var sanningen banal.

- Nåväl, jag tackar dig för denna visdom. Jag ska lägga den på minnet.

- Väl bekomme, sa den vise.

- Men det var en annan sak...

- Visst, fråga på bara.

- Känner du till Minilorden?

- Det gör jag nog, sa Borken och pekade på tavlan på väggen, den med ökenstaden. Han bor i den där staden.

- Aha, sa Disium och såg dit. Vad är det för en plats?

- Det är Vivarion, en avlägsen drömstad i en hägrande öken. Det är allt jag vet! Vad jag senast hörde så var Miniorden där, den legendariske Numation. Så du söker honom?

Disium förklarade sitt ärende, det uppdrag han fått av de tre kungamakarna från Raventa.

- På så vis, sa Borken. Då kan jag bara önska lycka till, Låter som ett nätt litet uppdrag...!

- Kanske det, sa Disium. Bara jag inte måste leta all världen kring...

- Det vet man aldrig.

- Men jag har lovat, sa Disium, jag har svurit vid Det Ena att jag ska göra allt jag kan för att finna mannen. Därför bjuder jag dig nu farväl och rider vidare - mot Vivarion, var nu det ligger. Vet du?

- Ingen aning, sa Borken. Söderut, det är allt jag vet.

Disium bockade och tackade för sig, gick ut till sin häst, klappade den på manken och satt upp. I solnedgången red Disum nerför berget och vidare bort längs dalen, riktning söderut.

Del 2 av denna saga läser du här.

Ernst Jünger: från A till Ö

Ibland får man lust att skriva ett "A till Ö" om något ämne, en glorifierad ordlista. Nu tänker jag göra det om Ernst Jünger och hans värld. -- Edit 2022: nu finns min Jüngerbiografi även på svenska.

Der Arbeiter -- en essä om industrialism och faustisk hunger: mer energi, mer produkter och mer av allt, i evighet amen. Rovdriften spränger nationsgränserna och ger oss en global värld. Detta opus kom 1932.

Beaumanoir -- en figur i romanen "Heliopolis", en elev på krigsskolan som ärligt talat har en perifer roll i romanen. Kanske var figuren en hyllning till det franska, en balans till en annan kadett vid namn Winterfeld som står för det bästa hos den teutoniske krigaren.

Ciselering -- Jüngers prosa är ofta fint utmejslad, en skönskrift som är njutbar i lagoma doser. På senare år frångick han den på sätt och vis, han följde med sin tid och blev lite ordknappare, lite stramare; se till exempel "Eumeswil". Annars flödar medaljkonsten och juvelprosan i både "På Marmorklipporna" och "Heliopolis", särskilt den senare där den kan vara aningen tröttsam. En stil som både firar triumfer och kan alienera läsaren, som man ju ser hos övriga ciselörer som Frans G. Bengtsson, Clark Ashton Smith och H. P. Lovecraft.

Dum -- kan Jünger verka dum och korkad? Inte direkt, men ibland uttrycker han självklarheter på invecklat vis. Det pedantiska draget finns där alltid och kan ta överhanden ibland, som i "Heliopolis" med alla sina föreläsningar och utläggningar.

Die Eberjagd -- en 50-talsnovell om en vildsvinsjakt.

Fascism -- Jünger var inte främmande för denna lära, för radikalhöger med militära förtecken. Hans "Der Kampf als inneres Erlebnis" (1922), där fronttillvaron ses som danare av en ny elit, är prov på detta.

Besuch auf Godenholm -- en berättelse av Jünger om två vilsna själars besök på en ö i Nordsjön. Där möter man en guru som råder dem att leva sin liv som äventyr, finna glädjen i elementen och i nuet, och styra fri från titanism, nihilism och determinism. Det låter kanske inte så originellt detta, denna predikan mot la vie modèrenes avigsidor, men Jüngers utblick är annorlunda än den hos den sedvanlige miljönissen och kulturhataren. Boken kom 1952.

Heliopolis -- roman på 374 sidor i den svenska utgåvan, Natur och Kultur 1954. Borde få en egen etikett här på bloggen, nu när jag äger ett eget ex. Boken hade "för benägen anmälan" stämplad på baksidan, men man frågar sig hur många om ens någon tidning i detta land orkade recensera den när den kom. Man var väl upptagna av proletärromaner, Aniara-nihilism och herrgårdsromaner vid tiden. Men kanske fick den en tung och vägande räka i säg Stockholms-Tidningen, vars kulturartiklar saknade ingresser och där man inte skydde för invecklade resonemang...? -- Recension här.

Ein Inselfrühling -- vacker titel på en reseskildring från 1948. Vilken ö det gäller vet jag egentligen inte, men man kan ju konstatera att ön spelar en viss roll i Jüngers fiktion. I "Heliopolis" är till exempel ön Vinho del Mar plats för vinodlingar och krogar, för övergivna villor dit man ibland gör utflykter och har barbeques på mosaikgolven. I "Eumeswil" talas om "förvisning till öarna" som exemplariskt straff, bättre än att försmäkta i ett fängelse. Ett besök på Sicilien gav för sin del upphov till "Sizilischer Briefe an den Mann in Mond", där mytiska synsätt sas kunna gå hand i hand med vetenskapliga, som detta att se månen både som en gubbe och som en himklakropp i rymden. Sist var det väl ett besök på Samos, under vilken Jünger drömde att han mötte Hitler som uppträdde likt en frestande Lucifer som visade honom all världens härlighet - men Jünger stod emot...

Jahre der Okkupation -- titeln på Jüngers dagbok från våren 1945 till hösten 1949. Gripande är till exempel när han efter kriget minns Berlindagar från 30-talet, Goebbels och gänget, nationalrevolutionärer, Hitler och allt. En summering av en epok, gjord av en självmedveten skribent; sånt kan bli lite svåruthärdligt, men här fullföljer han sitt ämbete kan man säga, når balans mellan privat och offentligt. Han vet vad han talar om och "höjer sig partilös till domarämbetet".

Kirchhorst -- en by i Sachsen där Jünger och hans fru och barn bosatte sig på 30-talet. Eget hus med trädgård. Deras hem under kriget.

Lemurer -- namn på ett slags halvapor som dväljs hos Överjägmästaren, ful figur i romanen "På Marmorklipporna" från 1939.

[Auf den] Marmorklippen - läser man tyska kan man köpa denna hos Bokus; det gjorde jag själv för en 150 pix inkl frakt, och det blev såklart en läsfest, en variationsrik story från en mytologisk nejd som ändå känns verklig. Här levererar Jünger, här finns inget att anmärka på. Snyggt är till exempel hur han skildrar den idylliska tillvaron på detta marmorberg, med berättarjaget och hans broder och deras strövtåg i skog och mark, växtsamlande och litterära verksamhet; naturen är skön, Marinas vågor glittrar och klockor ljuder från tempel och kloster. I fjärran hotar fanstyg, det kokas ihop något i Skogen -- men detta märker man i början inte av, man har det bara bra. Ändå kan det dyka upp mediokra dagar, det kan vara mulet väder och man kan känna sig blå -- "en blå dag, då livet hängs upp på tork" för att citera Pontus och amerikanarna -- men då beställer man bara fram "ett vin, skördat i Kometens år", stänger sig inne och läser poesi på gamla pergament. Detta är exempel på det vardagsnära i denna sagoaktiga skildring, sånt som gör att man kan identifiera sig med det hela. Recension här.

Nietzsche -- hans idéer fick många präster att hoppa av sin utbildning säger Jünger. I stort sett en god gärning anser jag själv, ett gott inflytande av denne Krutskalle (som Jünger kallar Nietzsche); bort från inrotade dogmer och stelnade riter, och ut på fälten, i skogarna och i städerna och lev!

Der Oberförster -- namn på figur i "På Marmorklipporna", en Överjägmästare som är ledare för destruktiva krafter, skogstokar som väntar på att överfalla det idylliska Marinas städer. Intressant är att en figur med samma namn förekommer i "Heliopolis" från 1949, men då är det som symbol för en grupp jägare som föraktar krig, en skara kultiverade kaippare som ser urjägaren Nimrod som civilisationens fader, denne grundade ju Babylon sägs det. Detta må visa på det mångtydiga i symbolen i händerna på en sån som Jünger; hela hans skapande bygger på mångtydighet, på en frihet i tolkningen som oftast är välgörande. Författeri är ingen exakt vetenskap, att vara ordsmed är en fri konst, och därför ska man till exempel ta Jüngers essäer och tidsstudier ("Der Arbeiter", "An der Zeitmauer") med en nypa salt. Många formuleringar och troper lever på sin klang och mindre på sin innebörd.

Perpetua -- Jüngers smeknamn på första frun, Gretha von Jeinesen, som han gifte sig med på 20-talet.

Quintus -- var ett namn man kunde ge barn i romarriket; man hade inte så många namn att välja bland, de var i regel slut då dena "Den femte" kom. Jünger hade för sin del ett levande intresse för detta romarrike, ja för hela antiken; han kände sig hemma där, längtande tillbaka till polyteism, offerreligion och musisk glädje i ögonblicket, medan den djupare kristendomen med sin asketism och monoteism var en beskare medicin för honom. Även om han visst konverterade till slut, blev katolik; symbolrik sekt, mer musisk och dann än den kärva lutherdomen.

Die Rautenklause -- betyder så vitt jag vet "munkcell eller eremithydda med odlingslott". Bröderna i "På Marmorklipporna" lever i en sådan "Rautenklause", för ett slags munkliv ("men utan löfte och ritual"), och en Pater Foelix som lever munkliv på berget Pagos i "Heliopolis" ger för sin del den avgörande impulsen för Lucius de Geers livsval: att lämna det stela pliktlivet bakom sig, och istället svinga sig upp i obetingade rymder med en snygg donna i sällskap. Munklivet är dock inget för de Geer.

Subtile Jagden -- en bok om att samla insekter och blommor, att i skog och mark gå på jakt efter kryp och växter. Man läser skapelsens bok, läser de hieroglyfiska tecken som Gud låtit skriva på blad och vingar, i kroppsformer och i grenverk, i djur- och växtrike.

Tintenfisch -- lika med bläckfisk. Som "dottore pescatore" i Neapel forskade Jünger på 20-talet i marinbiologi, bland annat genom att dissekera bläckfiskarnas fascinerande inre. Finns beskrivet i "Das abenteuerliche Herz" från 1938.

Ur -- som i "sandur", lika med timglas. "Das Sanduhrbuch" handlar om dessa tingestar, om den rena, fritt strömmande ödestiden som lever i dessa retortrar, så annorlunda från den mekaniska tid som utmäts av klockor med kugghjul och fjädrar.

Das Wäldchen 125 -- en militärt benämnd skogsdunge, plats för hårda strider på västfronten 1918. Kanske på svenska snart, om man nu ska ge ut "I stålstormen" också, krigsmemoaren från hela detta första världskrig...?

Zapparoni -- namn på den fabrikör som berättarjaget söker jobb hos, i romanen "Gläserne Bienen" från 1954. En sf-roman av stelaste slag, med ett förlopp begränsat till en dag. Texten upptas av reflektioner och utläggningar, intressanta i sig, men som konstprodukt saknar boken charm.

Återblickar -- Jüngers texter innehåller många återblickar på frontlivet, mellankrigstiden och andra världskriget, såväl direkt som indirekt, både i sakposa och fiktion. "Heliopolis" känns till exempel som en summering av Jüngers andra världskrig: romanfiguren Lucius de Geer är en konstälskande kapten som manövrerar mellan skumma element och armémakten, liksom han i Paris som arméofficer hade att tampas mot SS' inflytande och sedan på sin fritid kunde umgås med Picasso och Braque. Den sedvanliga formen av återblick, memoaren, ägnade han sig dock aldrig åt - men det var såklart onödigt, hela hans oeuvre var ett slags återblick.

Ättestupa -- något som hans kritiker tycktes vilja störta honom utför, han blev ju så gammal, 102 år...

Överflöd -- ett nyckelord till Jüngers värld. Det är naturens håvor, åsynen av blommor och blad, av rikedomen i flora och fauna: ständigt nytt och evigt detsamma.




Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
På Marmorklipporna

Romantik

Romantiken är ingen epok, den är ett tillstånd.

Visst kan man hävda att romantiken blomstrade i början av 1800-talet, och att det fanns för- och efterromantik och så vidare. Så kan man söka definiera vad romantik är, man kan anlägga någon viss aspekt på det hela, och vips är man doktor i litteraturvetenskap.

I min bok däremot har romantiken alltid funnits. Man brukar till exempel dra fram Milton och Shakespeare och säga att de är föregångare till romantiken; de är inte förromantiker à la Schiller och Goethe, nej de är proto-romantiker, uråldriga förelöpare till den enda sanna romantiken i 1800-talets början. Kannstöpa kan man ju alltid - men är det inte lättare att säga att romantiken alltid har funnits?

Jag finner romantiska element både här och där, gripande passager i både gamla och nya texter, i antika såväl som moderna. Min slutsats blir alltså att romantiken alltid har funnits: en drömmande attityd, en känsla för det sublima och fantastiska. Att leva på ordens mångtydighet istället för deras entydighet, att baka katedraler och susa genom omöjliga länder; detta är eviga stämningar, en odödlig nerv i all konst. Det är alltid läge att vara romantiker. Man må för den skull inte hata analys och vetenskap, reduktionism och nykterhet, men dessa inordnas av romantikern i ett större universum där dans och glada grabbar, skogsfiol och flöjt anger melodin.

Som romantiker har man rätt att vara lite motsägelsefull. "I contradict myself? Well then, I contradict myself" sa till exempel Walt Whitman. Och inom sf-gebitet har vi en sån som Poul Anderson, som i och för sig hyllade exploatering och dominans (titeln "We Claim These Stars" talar sitt tydliga språk), men samtidigt gillade fågelmänniskor och nordiska epos. "Han är romantiker i botten och kan inte ha en verklighetsbild med helt entydiga räta linjer, eftersom en sådan inte skulle vara romantisk." Detta sa Bertil Mårtensson i Nova SF 2/84.

I blogrollen kan man klicka på "symbolism" och läsa om urbilder, drömtecken och det undermedvetna, och detta kan ledigt hänföras till romantiken av den som vill. Så join the crusade och bli en drömtung romantiker du också: pynta din salong med affischer av Caspar David Friedrich, Dante Gabriel Rossetti, Patrick Woodroffe och John Bauer, tänd rökelse och put on a gown, that touches the ground... Läs sedan "Trollkarlen från Övärlden" om Roke och Puke, vindspel och vågsurf i nordiskt smeksamma nejder, sedan Tormod Haugens "Slottet det vita" om ett skymningshus i den oändliga trädgården dit alla stigar leder, och sist Peter Straubs "Skuggrike":

En gång för länge sedan bodde vi alla i skogen, och vi var alla magiker. Nu är endast ett fåtal kvar som bär de hemliga kunskaperna, men ibland föds de som har naturlig fallenhet för att få pennor att sväva eller se saker.

[Straub citerad efter Mårtensson, Nova SF 3/83]

Man måste kunna se, måste anlägga en oförliknelig blick på tingen som Benjamin sa. Eller som Lovecrafts drömmare, som inte riktigt såg samma saker som övriga pojkar i de nejder han gick. Huruvida man sedan likt en Byron måste sitta och grubbla på gravstenar för att bli en sann romantiker, eller dyrka det morbida och vampyriska och gotiska för att anmamma denna stil, well därom tvista de lärde. Jag förespråkar en sundare romantik, men för den skull inte fadd och genomskinlig: nej, full styrka på blomkraften (flower power), bejakande av grönkraften (veriditas, Hildegard av Bingen) och dans till tonspår av Tangerine Dream, Kitharo och Jean-Michel Jarre: romantisk musik spelad på moderna instrument, syntetiska toner för en ny syntes.




Relaterat
Clark Ashton Smith var en amerikan
Tolkien och Jünger

Katedralbyggare och kritiker

Jag sitter här och lyssnar på Bertil Mårtensson, en privatutgiven CD han skickat mig. Opuset heter "Munkarna i Toypé" och är perfekt meditationsmusik, tonala bakgrunder för ett liv i kontemplation.

Bertil Mårtensson var en ogemen syntsnajdare, en katedralbyggare i toner, om man betänker hans andra verk såsom "Planetära fantasier" och rymdoperan "Fingals fjäril". Samt poplåtarna "Slow Down", "Pacific Rock" och "Intåg i Samarkand".

Mårtensson är även författare. "Maktens vägar" har han till exempel skrivit. Han var dessutom litteraturkritiker, i 80-talets Nova SF. Här kan man till exempel se spalten i 4/1982 där han går hårt åt Thord Johanssons "En nödvändig historia" samt Mogens Jacobsens "Kl. 24.05". Mårtensson är inte så förtjust i den rapportform dessa romaner har, han gillar konventionell romanstil bättre. Det må vara så att sagda romaner gav ett blekt intryck, men nog är rapportformen som sådan en framkomlig väg: se bara på Ballards "Running Wild" ("Pangbournemassakern") samt Alexander Kluges "Massdöden i Venedig" och "Personakter". Där hettar det till må jag säga, där når den torra referatstilen kritisk massa. Sedvanlig romanform må vara mer lättläst, det är den man konsumerar till vardags, men vad tråkig sf och litteratur i allmänhet vore om ingen vågade experimentera.

I samma spalt (4/82) recenserar Mårtensson min favorit A. E. van Vogt. Mårtensson kallar van Vogt föregångare till 60-talets friformiga, nyvågiga inner space-prosaister, om än van Vogts egen stil inte riktigt räckte till för att gestalta hans idéer:

van Vogt föddes med en fantasi som inte matchades av hans
litterära talang... annars hade vi haft en sf-Shakespeare i vår
famn. Nu har vi något vildare, primitivare men ändå "sense
of wonder"-fyllt.

Detta säger Mårtensson och jag håller med. Han säger vidare att van Vogt är "ojämn på det viset att han kan prestera litterärt helt lysande avsnitt, åtföljda av mycket platta sådana. Det får man stå ut med..." Något liknande skrev jag själv en gång här på bloggen om van Vogt. Han var en diskret guru, en författare som i sina bättre verk ständigt överraskar. BM:s slutkläm om van Vogt (apropå andra isherromanen "Väktarna från Isher"):

På något vis har denne gamle pulpförfattare inte bara lagt
grunden till den högklassiga rymdoperan /som "Dune" etc/,
utan även till den djuppsykologiska symbolistiska sf där
verklighetsbegreppet strider med de inblandade personernas
känslor och öden. I Frankrike lär man ha utgett hans
samlade verk i skinnband. Tja, varför inte? Även opolerade
diamanter kan ha sin lyskraft.

I Nova 2/85 preciserade BM ytterligare vad denne van Vogt stod för:

van Vogts böcker bygger nästan helt på ett utnyttjande av
primala känslor, ett frammålande av besynnerliga bilder som
ges en nästan arketypisk kraft för att de framspringer ur en
naivistisk berättarsjäl. [recension av "Makten och stjärnorna"]

Detta är van Vogt på pricken. Han kunde slänga in en massa effekter i sina verk, beräknade efter den sense of wonder de skulle åstadkomma. Om i så fall språket saggade efter, om stilen blev lite slö, kunde det riskabla i metoden lysa igenom och obarmhärtigt avslöja verket som fantasterier utan syfte, som tanketomma simulacra, som en kulissvärld. Men när isen bar ledde han oss ut på sublima färder, kunde han ge oss ojämförliga sf-konstverk som en Asimov eller Heinlein aldrig mäktat med -- som i "Minnet", "Härskarna" och "Cargills universum". Det var svindelkänsla och gåtfullhet, det var symbolism och drömkänsla, det var moderna myter: det var van Vogt.

Jag återgår till Nova 4/82. Där recenserar Mårtensson även även Sam J. Lundwalls "Crash", om en sf-författares bitterljuva romans med en litterär agent. Man möts på en sf-kongress och tror sig ha funnit varandra - men det är blott "en promenadernas gemenskap, en replikernas gemenskap, en drömmarnas gemenskap" (BM). Själv minns jag denna roman som flyhänt skriven och snabbläst, men den skulle säkert tåla en omläsning. Det är inte snutet ur näsan att kombinera sf-världen med äkta känslor, äkta tragik (om nu inte det är ett för stort ord). "Crash" berörde mig trots allt; den hade ett visst tonläge, en tonträff bortom det lite hippa och världsvana där Lundwall annars brukar röra sig.

- - -

Mer i ämnet. I Nova 3/82 gäller Mårtenssons bokspaning till exempel Douglas Adams' "Liftarens guide till galaxen". Adams jämförs med andra sf-humorister som Sheckley och Vonnegut, men:

Medan Sheckley och Vonnegut är bundna av den egna
logik de skapat så sätter sig Adams suveränt över allt.
Man kan aldrig räkna ut vad som ska hända i nästa
mening.

Jag instämmer till fullo, detta är charmen med att läsa Adams. Adams kändes ny och fräsch, han tuggade inte bara om bekanta teman och gav dem ironisk vinkling - eller så var det precis det han gjorde, men allting kändes originellt och nyskapande. Jag läste nyligen om denna hans första bok och mindes såklart handlingen i stort, men blev ändå överraskad här och där. Sådana är klassikerna: man finner nya saker i dem vid varje genomläsning.

Mårtensson sa för övrigt att en klassiker är en bok man minns efter tio år, en gammal klassiker en man minns efter tjugo år, och en modern klassiker en man minns efter fem år...

I 5/83 behandlar vår guru Phil Dicks "Glimmungs värld", och avfärdar myten att Dick vore en dålig stilist:

Han strävade aldrig efter att skriva direkt vackert, men
han kom nära ändå. Framför allt skrev han effektivt. Han
gjorde de vildaste fantasiutflykter vardagsnära och de
mest vardagsnära händelser kunde hos honom till sist
framstå som märkligheter.

Att "skriva effektivt" kan minsann ha sin charm det med, det kan bli en poesi i sak som det heter. Det blir knappast citerbara lyrismer, men det är skönt att läsa och läsa om.

Om en sydsvensk kollega dristar sig Mårtensson säga:

Dénis Lindbohm faller ofta in i overstatement när
en understatement-teknik skulle varit effektivare
och sagt lika mycket. Det är kanske hans litterära
svaghet. (1/85)

Jag beundrar själv Dénis Lindbohm, gillar hans självbiografiska böcker för deras tematiska innehåll, men jag är inte alltid så förtjust i hans stil. Mårtensson ställer den nödvändiga diagnosen.

Några enstaka stilblommor så, diskreta fotparader och subtila blinkningar som åtminstone jag gottat mig åt. Om Heinleins realistiska noveller från den nära framtiden heter det: "Tänk så många rätt plausibla framtider vi gått miste om." Och Stephen Donaldson med sina trippeltrilogier får BM att tänka på Horatius: "Helt klart tänker Donaldson uppföra ett monument över sig varaktigare än brons." (Ni fattar ironin va: Donaldsons välartade trams kommer så klart inte att bestå, han är ju bara en plastguru i pilotbågar.) Om den andra liftarromanen: "Boken är en ganska god handledning till universum, som jag minns det från mitt förra besök." Samt den avslutande rekommendationen för Lundwalls "Crash" (se ovan), som ju inte är sf men bra ändå, väl värd att unna sig: "Rymdskeppen får avgå en annan dag än den när du läser den här romanen..."

Mårtenssons räkor i gamla Nova innehöll många guldkorn: filosofiska spånor, lärda anspelningar och smarta reflektioner, inte bara över litteratur och författare - och det hela gavs liksom en passant, i avsidesrepliker. Det var som någon sa om Alf Henrikson: "stor lärdom, lätt buren".




Relaterat
"Maktens vägar"
A. E. van Vogt
Science fiction från höger
Arthur C. Clarke
"Neuromancer"

Kollage LS

Hårdrockens A-Z

Det skrivs en hel del om hårdrock här på bloggen. Så även idag; härmed en A-Z över intressanta företeelser inom denna genre.

AC/DC behöll sin popularitet från medio av 70-talet över 80-talets nya HM-våg och vidare. En grupp som diggades både av punkare och hårdrockare, en bedrift de delade med Motörhead.

Biografi - en bra biografi över en heavy metal-artist är Mark Putterfords "The Rocker" om Phil Lynott. Tragedi på slutet (han dör) föregått av en brokig karriär. Dylan ansåg till exempel att Lynott var ett geni.

The Cult var ett vanligt rockband, men ett stormigt sådant. Vid ett tillfälle lämnade trummisen bandet och gick med i Guns 'n' Roses istället, för att få lite lugn...

Deathmetal, mörk metall skapad av Black Sabbath. Vad denna dödsdyrkan kan säga en esoteriker som mig vet jag inte, men kanske: för att se ljuset måste man ha sett mörkret.

Elektrisk kyrkomusik var vad Jimi Hendrix kallade sin musik. Ett annat namn var "free feeling"...

Flares eller vida byxor användes inom hårdrocken ännu 1975 (se till exempel Jimmy Page i "The Song Remains the Same"), men med punkens ankomst förstod man vad klockan var slagen och övergick till stuprörsbrallor.

Glasögon bärs inte ofta av hårdrockare, men dock: Noel Redding, basist åt Jimi Hendrix, Ian Paice, trummis i Deep Purple samt sångaren i Linkin Park, har glömt namnet.

Headbanging - uppfanns av Ozzy Osbourne, som ett sätt att skaka av sig svetten och kyla ner sig.

Iron Maiden klottrade Ozzy Osbourne en gång på en vägg i sin hemstad Birmingham, långt innan själva bandet Maiden bildades i London. Annat han skrev var "Ozzy - Iron Man"...

Judas Priest - en biografi över detta band har skrivits av Neil Daniels. Den heter "Defenders of the Faith - The True Story of Judas Priest" och fokuserar på de tidiga åren då en viss Al Atkins var med, han slutade efter andra LP:n.

Kerrang! - punkens ikonografi speglades väl i fanzines och NME:s dagstidningspapper, men den nyuppväckta hårdrocken krävde glansigare papper; säga vad man vill om den nya metallvågen, men den hade en aura av fest och show. Därför startade Kerrang! som en fyrfärgsbilaga till Sounds 1980, och snart blev den en egen, bivecklig blaska. Det är än idag roligt att läsa dess texter av Mick Wall, Sylvie Simmons och Dave Dickson.

Loudness var ett japanskt heavy metal-band på 80-talet. Det svängde rejält kan jag meddela.

Metal som i "heavy metal", ett namn på aktuell genre som kommer från Steppenwolfs "Born to Be Wild" om MC-åkning: "heavy metal thunder". Sandy Pearlman ska senare ha applicerat termen på hårdrock. Eller om det var någon Rolling Stone-skribent som hade ett finger med i spelet också.

Nu-metal är dagens hårda rock, 2000-talets "ännu hårdare, ännu tyngre, ännu mer komplicerade" rockmusik... Svarta kläder och rakade skallar, street credibility som i en liten ask. Och sedan drar alla åstad och gör ett konceptalbum över Moby Dick, följt av samarbete med symfoniensemble; hårdrocken är sig lik, igår och idag...

Oljud, att spela på hög volym. Inlett av Hendrix som drog upp stärkarna på 10, följt av Spinal Tap som drog upp dem på 11. Idag tycks även poppigare band spela rätt högt, det är tidens melodi kort sagt.

Publiksurfning - uppfanns av Ozzy Osbourne.

Queen att Queen har rötterna i hårdrock är ingen hemlighet, Brian May gör sina solistiska metalluppvisningar - men in alles har denna grupp brutit genregränserna och inkorporerat det mesta i sin musik, även opera, jazz och vaudeville förutom sedvanlig pop och schlager.

Riot som i Quiet Riot, ett amerikanskt metalband som definierade genren i början av 80-talet. Covrade Slade, "Com On Feel the Noize" var det väl.

Stagediving - uppfanns av Ozzy Osbourne...

Thin Lizzy - deras namn kommer sig av en seriefigur i "The Beano", en "Tin Lizzie" som är ett vedertaget namn för "Plåtlisa". Därav kallas även T-Forden för "Tin Lizzie", men Lynotts grupp fick inte sitt namn av bilen om någon nu trodde det.

UFO var ett engelskt hådrocksband som levde under de svåra åren från mitten av 70-talet till 80-talets början. Men hur svåra dessa år var kan diskuteras; hårdrock var förvisso ute från 1977 och framåt, kritikerna svek och något nytt skapades sällan, men publiken var trogen och hård musik dånade ännu över västvärldens villaförorter och höghusområden...

Van Halen var liksom UFO ett late seventies rockband, med ett speciellt sound skapat av gitarristen Eddie van Halen. Han nyttjade bland annat halvtoner, som uppstår om man lägger fingret löst på vissa punkter av gitarrsträngen.

X som i Racer X, det band som Judas Priests nuvarande trummis tidigare spelade i. Travis är amerikan och bevisar återigen att USA tagit ledningen över England som metalland; även de gamla englandsbanden måste söka sig västerut för nytt blod...

Y&T var ett amerikanskt band i tidigt 80-tal, lett av Dave Menketti och med minnesvärda låtar såsom "Forever" och "Meanstreak".

ZZ Top med sin boogierock gouteras av de flesta hårdrockare. Någon sa att deras "Eliminator" från 1983 var "ljudet av kassaapparater världen över" - men om det nu är så lätt att skapa ett kommersiellt sound, varför kunde inte denne någon profitera på det själv och skapa en succé? Svaret är att ZZ Tops 80-talssound var resultatet av mångårigt lirande, slutprodukten av en intern, gåtfull process. Det är som träsnidaren som fick frågan hur man gör en dalahäst, på vilket han svarade: "Man tar bort det som inte är häst..." På "Eliminator" hade ZZ Top tagit bort det som inte var "ZZ Top"...




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)