Alkibiades the Movie (slutet)

Här kommer upplösningen på biografin över Alkibiades.

Det var ju så att Athen och Sparta låg i krig och Alkibiades var en landsflyktig athenare som gått över till fiendesidan. Dock närmade han sig åter det athenska lägret under de sjöstrider som följde.

Till saken hörde att det i juni 411 infördes oligarki i Athen. Bakom det hela stod ett gäng aristokrater som förvisso var Alkibiades’ vänner, men de väntade med att återkalla honom till staden. Han skulle väl bli svår att hantera kan tänka, bäst att låta honom ligga ute i fält.

De så kallade ”400 tyrannerna” härskade med mord och terror, vilket fick de athenska trupperna i Samos att ilskna till. De planerade att kalla på Alkibiades, välja honom till strateg, segla hem till Athen och blanda sig i politiken, avsätta de 400 i en revolt. Alkibiades valdes förvisso till strateg, men han vägrade ge sig av på en ”politisk seglats” till Athen. Han avvärjde det hela med böner och hot om vartannat. Detta räddade Athens sjövälde än så länge, för om flottan seglat hem hade Jonien, Hellesponten och öarna fallit i fiendehand direkt, och Athen skulle ha slitits sönder av inbördeskrig.

Alkibiades hindrade även den feniciska flottan från att engagera sig i striderna, för han hade ännu Tissafernes’ öra. Han bad denne hejda dem vid Aspendus. Spartanerna kom att ogilla Alkibiades än mer för detta.

Men skulle han inte återvända hem snart? De 400:s välde blev kort, de störtades i september 411, och Alkibiades segrande, demokratiska vänner ville ha honom åter ögonaböj. Att återvända tomhänt låg dock inte för vår hjälte, något var han skyldig sin moderstad ansåg han – och inte minst krävde hans fåfänga att återvända hem med en seger i bagaget och höljd i ära.

---

De följande åren utkämpades förvisso en hel rad strider av vår hjälte, men vi kan ju nöja oss med att berätta om hur Selymbria togs. Den låg i trakten av Hellesponten och året var 409.

Alkibiades hade fått veta att staden tänkte avfalla från peloponnesiska ligan. Han seglade dit och väntade på ett tecken. Några förrädare i staden tände så en fackla som tecken på anfall, varpå Alkibiades tog 30 man och rusade mot murarna med order åt resten av styrkan att följa efter så fort de kunde. Porten öppnades och han stormade in med de 30, men då fick han se fullt beväpnade selymbrier avancera mot sig. Förrädarna hade tänkt facklorna för tidigt, av rädsla för att deras förräderi skulle avslöjas av eventuella avhoppare.

Strid var meningslös, likaså reträtt för en man som Alkibiades. Så vad göra?

Han lät blåsa ett horn som signal för tystnad, och avtvingade en av de närvarande att Selymbria ej skulle ta till vapen mot Athen. Detta kylde vissa selymbriers stridslust; de trodde att hela fiendeskaran var innanför stadsmurarna, medan resten blev uppmuntrade att sluta fred.

Under diskussionen anlände Alkibiades’ hela armé. Selymbrierna ville ha fred kände han, men han oroade sig för att hans trakiska trupper skulle plundra staden. Han beordrade därför ut dem, slöt fred med selymbrierna på löftet att ej skada deras stad, avtvingade dem en summa pengar, posterade en garnison och gav sig av!

---

Efter att samlat på sig ytterligare några segrar, samlat in tributer och stärkt Athens strategiska läge, kunde Alkibiades kosta på sig att äntligen åka hem till Athen. Hans triremer var dekorerade med sköldar, troféer och galjonsfigurer från sänkta skepp, och i kön seglade erövrade skepp, denna vårdag 408. Flöjtspel och roddarsång beledsagade eskadern, purpurseglen fladdrade, och folket välkomnade sina hjältar med paianer och girlanger.

Det var en stukad stad som mötte sin förlorade son, rivet av inbördesstrider och 20 års krig. Men med Alkibiades’ segrar kanske lyckan slutligen vänt? Han höll ett tal till staden på temat den egna olyckan, Athens fiender och hoppet om en ljus framtid. Han kröntes med guldkrona och valdes till strateg med makt över land och hav.

Alkibiades hade som bekant rått spartanerna att befästa Decelea, vilket bland annat kontrollerade vägen till Eleusis. Den årliga processionen till denna vallfartsort fick därmed företas via sjön, dans och sång i denna Bacchuseskort omöjliggjordes. Nu tänkte Alkibiades eskortera processionen via land, som förödmjukelse mot gamle fienden Agis om denne ej anföll, eller som chans till ärofull strid om han anföll.

Man satte ut vaktposter på höjder och sände ut en förpatrull till Eleusis. Så samlades präster, noviser och invigda, och man gav sig av med infanteri i täten. Orten nåddes utan missöden och man kunde fira sin religiösa fest; det hela blev en succé och gav Alkibiades gott renommé. De lägre klasserna ville nu rent av att han skulle ta makten som diktator, vilket fick aristokratin att önska honom bort från staden.

Flottexpeditioner var planlagda men hade uppskjutits av olika skäl. På hösten 408 kom man sig dock iväg, men nu hette spartanernas ÖB Lysander och denne var en svår nöt att knäcka. Samtidigt skedde en ny kantring i Athens opinion, Alkibiades avsattes – så vad göra? Persien och Sparta var stängda för honom, så han valde en tredje väg: han värvade legosoldater för egna medel och bedrev privatkrig mot fristående thrakiska stammar. Krigsfångar plundrades på pengar varvid kriget finansierade sig själv.

---

År 405 hade athenarna förlagt sin flotta i Hellesponten (dagens Dardaneller) som är inseglingskanal till Marmarasjön. Basen hette Aigospotamoi som lär betyda ”hundhuvudena”. På motsatta stranden låg Lampsakos där Lysander hade sin flotta, och athenarna brukade varje dag ro ut för att locka honom till strid. Spartanen vägrade dock, och detta gjorde att disciplinen tenderade att slappna av i det athenska lägret. Man struntade i vaktposter, manskapet fick ströva fritt omkring och underhållet var dåligt organiserat. På andra stranden låg Lysanders flotta i topptrim och järndisciplin.

Alkibiades råkade ha en privat fästning intill Aigospotamoi, och trots att han avpolleterats från Athen kunde han inte stillatigande åse katastrofen närma sig. Han red ner till lägret och försökte varna de athenska generalerna för alla misstag de gjorde, men de vägrade lyssna. Bland annat struntade de i att flytta basen till Sestos. Och Alkibiades jagades bort med smädelser, så pass att han trodde att det var förräderi med i spelet.

Han hade så klart förutsett vad som skulle hända. En dag när athenarna hade gjort sin sedvanliga utmaningsrodd, återvänt och dragit upp skeppen, slog Lysander till. Han beordrade sitt avantgarde med spaningsskepp att förfölja, och snart kom resten av flottan plus en styrka till lands. Athenarna överraskades helt; bara åtta triremer undkom medan 200 fångades och bogserades bort. 3000 besättningsmän togs till fånga eller dödades, och inom ett år hade han intagit Athen och bränt hela hennes flotta.

---

Det peloponnesiska kriget var slut. Athen som börjat det hela som Greklands ledande stat var slaget, dess sjöförbund upplöst. Detta ”förbund” var en omskrivning för ett litet imperium man upprätthållit efter perserkrigen, ett hegemonisystem som avtvingade förbundsmedlemmarna avgifter för en gemensam flotta till skydd mot Perserriket. En rivaliserande, fastlandsbaserad makt blev Sparta, och rivaliteten mellan dem fick kriget att bryta ut. Detta var år 431, och slutet med Athens ockupation kom 404. Men förvisso hämtade man sig efter detta; kulturellt blev Athen en fortsatt livaktig stad, med bland andra Platon och Aristoteles som affischnamn.

Men Alkibiades då? Med spartanerna som Greklands ledare var hans liv i fara, så han flydde till den persiske satrapen Farnabazus i Frygien. Han ville på sikt bli rådgivare åt storkungen som landsmannen Themistokles varit, segraren från perserkrigen som i slutet av sin bana drivits bort från Athen av sina avundsmän. Det var ett ganska vanligt mönster i athensk historia att deras ledande män drevs i exil, för gott eller provisoriskt; förutom på Themistokles och Alkibiades kommer man att tänka på Kimon och Aristides. Även Theseus, stadens mytiske grundare, fick smaka på denna medicin!

Provisorisk exil kallades för övrigt ostrakisering, instiftat av statsmannen Solon på 500-talet. Det var egentligen ett sunt sätt att lätta på trycket i stadens inbördesstrider. Solon gick själv i frivillig exil ett tag.

---

Åter till Alkibiades. Som rådgivare åt storkungen skilde han sig från Themistokles ansåg han, för han skulle inte ta parti mot sina landsmän athenarna, utan mot vad han såg som deras gemensamme fiende: Sparta. Och visst hade han fiender där, för hög som låg i Athen kunde tänka sig att återkalla vår hjälte. Detta oroade spartanerna, och snart fick Lysander order att låta döda Alkibiades, antagligen på instiftan av kung Agis, den gamle rivalen.

Lysander hade förvisso Farnabazus öra, och denne i sin tur överlät aktionen på sin bror Magaeus och farbrodern Susamithras. Vid den här tiden bodde Alkibiades i en frygisk by med sin älskarinna Timandra. En natt drömde han att han bar hennes kläder, medan hon höll hans huvud, målade hans ansikte vitt och sminkade honom med rött och svart pigment, så som kvinnorna målade sig på den tiden.

Förövarna närmade sig hans hus, men de vågade inte gå in. De omringade det och tände eld på det. När Alkibiades upptäckte detta tog han alla sina kläder och sängkläder och slängde dem på elden, och därefter virade han sin kappa runt vänster arm, tog svärdet i höger hand och rusade ut innan kläderna hann ta eld. Han jagade undan perserna – men de förblev på platsen, och sköt pilar mot honom och kastade spjut. Alkibiades föll.

När dråparna gett sig av tog Timandra vara på hans kropp, täckte över den, svepte den i sina egna kläder och gav den en så värdig begravning hon kunde.