Tidningsbud (dikt)

Vissa frågar mig hur det är att jobba som tidningsbud, och då brukar jag brista ut i sång och dans. Ja, så här låter min tidningsbudsvisa, håll i er nu:




1.

Arbetshandskar av svinläder,
inget annat funkar... och cykel, inte kärra,
så ska det vara på min runda.

Man ska ha rytm i arbetet, sin egen
rytm, inte låta sig fångas av
dagens rubriker och annan lappri.

Friex får vi men jag vill inte ha dem,
kanske tv-bilagan men resten får vara,

Blackberry, indragning, utdelning,
ja vilken poesi det finns i detta...

Vinter som sommar, snö eller barmark,
inget får stoppa en för blaskan måste fram,
hela året raka spåret –




2.

Jag cyklar till jobbet och ser ett träd,
säger ”hej träd, lever du också din apatia där du står,
oberörd av lycka och olycka, vinter och sommar,
shîta-ûshna-sukha-duhkha-samâ...?”

Jag ser en hare på en fotbollsplan,
ser katter jama och stryka i natten,
hör koltrast och påfågel och Emil Örn,
allt under min tidningsbudande,
min kringgång i nattlig nejd bland radhus
och hyreshus på Distrikt 194, Uppsala.

Det är mörkt. Men gatlysen lyser min väg.
Och månen. Och stjärnorna.

Jag går genom nejden som naturpojke,
är allas vän och gör mitt jobb –
och åker hem och kan säga hej till Preembjörnen,
glatt grön-orange i sin andlighets bensinstation,
här finns luft och vatten...

Apatia, wu-wei, not-doing, jämnmod och sinnesro:
jag kan vara lugn, borde vara det, jag har ju bara
mig själv att hänvisa till, mig själv som bas,
mig själv som chef i detta tidningsjobb.




3.

”Ingen reklam tack men gärna Ikea-katalogen”,
så skriver vissa på sin dörr, så positivt...
Andra skriver ”ingen jävla reklam”, så negativt...

Jag har reklam i mina blaskor. Men jag
pillar inte ut den för reklamhatares fromma,
nej den får slinka med som en trojansk häst...

Kanske blir de sura då. Men folk man möter
är i gemen hyggliga, de blir glada av att se en,
glada av att möta sitt tidningsbud;
man ska heja på budet, heja på apan:
”alla känner apan men apan känner ingen”...

Det finns hyggliga typer, ger dig trisslotter till jul,
kanske en chokladask, ingen tvingar dem
men de gör det ändå, heder åt dem...

De tackar en ”för prickfri utdelning”, skriver en lapp
på lådan för att värma ens hjärta i dödens gryning,
i den mörka natt där man går runt med sina blad...