Självmord är ett tragiskt, och märkligt, fenomen.
En viss Yukio Mishima tog livet av sig för att han ville det. Hans seppuku var sedan länge förberett och gjort efter konstens alla regler. Egentligen var det hela en komplex historia, med inslag som "en teatermans död", "politiskt påstående" och "en konstnärlig akt".
Nåväl, men hur är det med andra författarsjälvmord då? Ser man till Sverige får man för sig att de var deprimerade: Gullberg och Moberg (som båda gick i sjön), Dagerman, Boye, Martinson...
- - -
Varför ta livet av sig när man ändå är stor författare, har all tänkbar framgång...? Men så inser man så klart att framgång inte är allt, man måste även trivas i sin vardag. Trivas här och nu.
"Det finns bara här och nu" säger Don Juan till Castaneda. En visdom som förtjänar att upprepas. Dessa deppiga författare som tog livet av sig glömde denna tumregel: det finns bara här och nu! Du kan styra ögonblicket, välja hur du vill ha det här och nu! Det spelar ingen roll vem du är, vare sig du är stor eller liten, misslyckad eller framgångsrik; tar du inte kontroll över ögonblicket är du förlorad.
Man kan vara deppig utan att det leder till självmord, men det kan vara nog så jobbigt. Som Per Holknekt, Big Brother-deltagare, skejtare på 80-talet och idag kläddesigner. Som skejtare i USA bjöds han på hasch, tvekade att ta det men började sen röka på - och blev fast. Gick över till sprit här hemma.
Vad kom först, ångesten eller drogerna? Holknekt blev i vart fall alkoholist, ren A-lagare med förorten som operationsbas. Kände ångest och stillade den med flaskan. Sen blev det rehab - där han lärde sig kontrollera ögonblicket! Han sa sig upprätta en brandvägg mot ångesten genom att ta några djupa andetag. Låter simpelt, men det är enda vägen: lugna ner dig, det finns bara här och nu.
- - -
Det är på viljan det kommer an. Holknekt säger att inget i hans liv (han är idag miljonär) spelar någon roll om han inte lärt sig kontrollera ångesten.
En annan ångestman förekom i en TV8-dokumentär. Det var en fransman som hade familj och fint jobb på UNESCO -- men allt var lögn. Han hade under lång tid byggt upp sin livslögn. Det började som student på läkarlinjen. En dag kände han nämligen att han inte kom ur sängen, rädslan att misslyckas på en viss tenta var för stor. Föräldrarna hade stora förväntningar på sin son, underkänt förekom inte på kartan...
Så han slutade plugga men bluffade och sa att han fortsatte, och fick jobb som läkare med ännu en lögn. På detta sätt tog han sig fram, han skaffade familj -- men han mörkade även för dem, han sa att han jobbade på UNESCO i Schweiz.
Sedan byggdes denna livslögn och den psykiska pressen upp till att han blev han galen och tog livet av sin familj, men det är lite överkurs här. Grunden för allt var ångesten inför att misslyckas på en tenta. Man kan skylla på föräldrarna, men till sist måste man fejsa upp emot demonerna själv. Fejsa rädslan, ta några andetag och bemästra ögonblicket.
Relaterat
Hur man botar oro och ångest
Doriel
11 kommentarer:
Bra skrivet. Bra frågor. När det gäller skapande människor och självmord beror det nog på att "kraften" har försvunnit. Det suruschla "Egot" har segrat över konstnären som "givare" och "älskare".
Att dö sjungande är väl livets mål, tror jag. Det är inte lätt. men likväl ett ideal för en got.
Boyes kompis, Ebba Lindqist, är enligt mig en mkt större poet än Boye. Varför? Hon älskade livet, människorna och sjöng, inte om sig själv, men ur sig själv, precis som koltrasten och alla andra vår och sommarpoeter.
Boye var något av en dödsdyrkare: "Ja jag ville! Jag vill" (dikten "De lugna stegen bakom") är rent pervers. I så fall vore den Ebba Lindqvist du nämner värd att kolla upp. Dödspoeterna vinner alltid beundran men den som diktar om det diskreta LIVET hamnar i skymundan.
Annars är det såklart så att har diktarkraften försvunnit så har man som poet inget att leva för. Edgar Allan Poe lär ha lämnat in (ihjälsupen) sedan han skrivit "Heureka" och inte hade något mer att säga.
För övrigt: poeter och självmord är fascinerande, det måste man erkänna. En recensent i SvD för några år sedan skrev re en bok om Dagerman: "Vi är flera som fascineras av det här, fler än som vågar erkänna det" - fascinerade av död, suicid, inspiration och brist på sådan. Se för övrigt länkarna jag gav i slutet av artikeln.
... för övrigt har du alldeles rätt i din Gotiska analys: egot tar över den kreativa dansören, ångesten skymmer sikten för de fria vidderna.
Voilà en estetik fotad i etiken: söker man bara skönhet och sanning så lever man fri, man hamnar inte så lätt i dödsskugga och fethet. Man måste hitta tonen, inte sjunga falskt. Egot inbjuder till falsksång.
Stors frågor som får sitt svar...!
Här är mitt möte med Ebba lindqvistsällsapet:
http://goterminnen.blogspot.com/2008/11/ebba-lindqvist.html
Ebbas bästa dikter handlar om havet, Grebbestad och fiskare. Då är hon outstanding. En av 1900-talets absolut största poeter. Tycker jag.
Att skriva haiku är ett bra sätt att träna bort egot ur en text. Det behövs inte så många "jag" i ett haiku.
Ska man nödvändigtvis nämna sig själv är "mitt hjärta" "mina önskningar" eller liknade att föredra.
Mkt få bra kärleksdikter eller sånger börjar med ordet "jag"
De flesta av mina texter går åt helvete när jaget börjar babbla för mkt om sig själv.
Ingen som kör bil säger: Jag kör bil! Nej, han kör bara, kör utav bara helvete, så att träd och kurvor swischar förbi...
En utmaning vore att skriva en dikt som handlar om hur och varför man ska undvika ordet "jag", samtidigt som man inte nämner ordet...
Utmärkt tips. Nu ska jag pröva att skriva dikter utan "jag". Samt kolla upp mina gamla dikter hur mycket JAG det är i dem (inte så att jag tänker revidera dem om de är för egopräglade).
Ska göra likdant med mina texter.
Här är den första "jag-renoverade" texten. Bort med all bråte!
Vem fan bryr sig om att det är Gotens favorithistoria. Ingen, ingen, ingen!!! :-)
Hundra procent fokus på den man berättar om,och den man berättar för, noll på sig själv.
Sålunda talade Klod-Hans:
http://gotiskaklubben.wordpress.com/2011/02/28/klods-hans-av-hc-anderson/
Att eliminera JAGET från dikten är ETt sätt. Men inte det enda. Ta den där "Sjöfararen" du citerade, det var väl "jag" i den...?
Låt säga: för centrallyrik må frihet från "jag" vara välgörande, men annars? Jag har en diktsamling av Majakovskij i bokhyllan: JAG! heter den. Det kan bli bra dikt med egocentrism. Också.
Jag överdrev nog litet.
Jag var kanske arg på mig själv.
Jag tror att du har rätt.
Jag har också läst Jag av Majakovski.
Jag tycker han är rätt bra, men jag tycker inte han är bäst.
Jag måste nog skärpa mig.
Jag har inget mer att säga nu - är det fel på mig då, undrar jag?
http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/article1318998/Jag-Jag-Jag.html
@Goten: Ingen fara, lite friskt meningsutbyte piggar upp.
Debattera konst är f ö svårt. "För varje sanning i konsten gäller att dess motsats är sann" sa Oscar Wilde. Så man kan hävda jag-poesins styrka likaväl som en mer "opersonlig", elementarisk poesi. Bara man inte fastnar i program och ramar: "Varför inte tvärtom?" lär ju Picasso haft som ideal.
Minns även Almqvist: "Så målar jag, don Anna, ty så roar mig att måla!"
Det åsido: det intressanta med "eliminera jag-perspektivet" är att jag fått den uppmaningen från flera andra håll på sistone. Så nog kommer jag att tänka på det i framtida poem, det är ett instrument bland många för att nå den perfekta dikten.
Det jaget upplever, inte a t t jaget upplever, är det intressanta
"Det stramar i byxan" säger mer än "Jag är kåt"
Eller tänk bara hur länge Taube väntar med att nämna sig själv, "Min sida", i "Så skimrande..."
och den enda orsaken till att han gör det är för att visa var "du" satt...
Skicka en kommentar