Lästips: vänsterterrorism, Beevor, Plutarchos

Jag har läst böcker. Härmed några tips.

Jag sitter här och tänker på terrorism, vänstervarianten på 70-talet. Jag kan att börja med ge tre boktips i ämnet:

- "Baader-Meinhof: sju år som förändrade förbundsrepubliken" (1985) av Stefan Aust. Om Baader-Meinhofligan 1970-77. En tung bok, ändå minns jag den som fullt läsbar.

- "Vedergällning" (1975) av George Jonas. Om israelisk spionkrigshämnd efter München 1972-massakern. Hur Mossad opererade mot PLO-aktivister får man veta i denna bok. Som läsning är det rätt medryckande, även om det hela förstås är ett kontroversiellt ämne: mord och kontramord.

- "Kommando Holger Meins" (2011) av Dan Hansén och Jens Nordqvist. Om ambassadsdramat i Stockholm 1975 då en tysk terroristgrupp ockuperade tyska ambassaden. Ockupationen misslyckades, men det var inte på grund av svenska polisens effektivitet. Vi hade ju ingen antiterrorist-styrka då. Terroristerna sprängde sig själva i luften, mer eller mindre. Boken är rätt bra, den ger rapportmässigt allt och lite till om denna affär. Dessutom berättas om Norbert Kröchers aktiviteter i Sverige samma tid: hans planer på att kidnappa Anna-Greta Leijon. Han greps 1977 och utvisades till Västtyskland.

Ambassadsockupanterna hade visst samröre med Baader-Meinhof-ligan, som nämndes i samband med Austs bok. Ockupanterna krävde att medlemmar av denna liga skulle friges. Om Baader Meinhof, som alla kanske inte vet vad det var, skriver jag halvvägs ner i detta inlägg:

Baader-Meinhof ville bekämpa den USA-imperialism man såg i Vietnam och i amerikansk närvaro i Tyskland. Att sedan Vietnamkriget slutade och majoriteten av tyskar ville ha US Armys närvaro som stöd mot ett aggressivt Sovjet, i en tid när status quo dessutom gav gemene man ett rätt gott liv, gjorde att inget som helst stöd fanns för Baader-Meinhof hos de breda massorna. Boken "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt" (Cavefors 1976) gav förvisso förläggaren problem här i Sverige men utöver det tror jag inte Ulrike Meinhofs samlade krönikor hade sådan sprängkraft. Visst hade hon rätt i tankefoster som detta: "Om stadsgerilla dödar en människa är det terrorism, om USA dödar tusentals är det statsnytta". Men hennes bok och vänsterpräglade "befrielseteori", hennes och andra RAF:ares idé att våldsdåd skulle visa samhällets förtryckarnatur varvid folk skulle resa sig i revolt, fungerade inte. RAF dog i Stammheim 1977 och med den vänsterterrorismen.

Om både vänster- och högerterrorism så säger jag: de brukar inte ge resultat. Fredlig kamp, upplysning och metapolitisk verksamhet är vad som ger resultat. Ur det rena våldet kan inget spira.

- - -

Nu över till en bok om Stalingrad.

Vid Stalingrad 1942-43 utplånades en tysk armé. Den inringades med en klassisk dubbel omfattning, som slaget vid Cannae i jätteskala. Erkännas ska att även tyskarna gett ryssarna ett ”Cannae” 1941, vid Kiev, Minsk och Smolensk, en jättemotti väster om Dnjepr-Dvina-linjen, precis som planerat. Ryssarna slogs dock inte ut permanent av detta. Man överlevde och slog tillbaks vid Moskva. Och Stalingrad.

Ryssarna hade på senhösten 1942 lärt sig av sin läromästare. Anfallstäter med pansar skulle gå före och riva upp grupperingen och skapa kaos. Sedan skulle infanteriet komma efter, snitsla av inringningen och sluta säcken. Dessförinnan, ända från senommaren 1941, hade ryssarna försökt sig på motanfall. Men dessa var inte så sofistikerade och förslösade dyra resurser. Man spelade anfallaren i händerna, ryssarna ”anföll sig till döds”. Nu, hösten 1942, hade man Georgij Zhukov som fältherre. Han hade tidigt förstått pansarets roll i modern krigföring. Vid Stalingrad vann han sin första seger. Sedan ledde han sin ryska armégrupp ända till Berlin 1945.

Men vad gäller inringningar så försökte sig ryssarna sällan på dessa. Man gjorde aldrig någon så avancerad som i Stalingrad igen. Man gjorde antingen begränsade mottis eller så drev man fienden framför sig och/eller malde ner honom.

Anthony Beevor har skrivit böcker om ett och annat. ”Stalingrad” var hans första bestseller. Den kom 1998 och berättar allt man behöver veta i ämnet. Plus bakgrunden med Operation Barbarossa, Hitlers anfall på Sovjetunionen sommaren 1941. Beevors bok är OK. Ja kanske mer än så. Annars finns ju Heinz Schröters ”Stalingrad ... bis zur letzten Patrone” (1970) och Geoffrey Jukes ”Stalingrad – vändpunkten” (1972). En intressant studie i tysk militärmentalitet, med Stalingradslaget som utgångspunkt, är för sin del Alexander Kluges ”Schlachtbeschreibung” (ty 1964, sv 1965 som "Slaget".). I nyenkel 60-talsstil, med frågor-svar och korta stycken går Kluge in på djupet av militarismen.

Beevor berättar med exempel ur striderna. Citaten är belagda. Konkretionerna står som spön i backen. I detta inlägg förekommer en del citat ur Beevors bok.

- - -

Slutligen något om antiken.

Ska man läsa en antik historiker, bara en, ska man läsa Plutarchos. Han är, vad gäller översatt slöläsning, min antike favorithistoriker. Han slår dem alla: Livius, Herodotos, Arrianos, Tacitus och Thukydides. Och jag lärde mig gilla honom i Penguin Classics som hade ordnat biografierna i epoker -- romerska republikens fall, Alexanders tid osv. Originalupplägget, detta parallellställ romare-grek ansågs lite främmande för moderna läsare. Rätt tänkt av Penguin.

Det var schvung i stilen, det var skitbra helt enkelt. Plutarchos Penguinböcker heter:

. The Fall of the Roman Republic

. The Age of Alexander

Plus en bok om Athens klassiska tid. Och en om early Rome. -- Ett urval plutarkiska biografier finns nyutgivna på svenska av Daidalos. Titel: "Levnadsteckningar".

Jag har gett ut en essäsamling som pdf (och epub). Där, på s 34 ff, berättar jag om antika historiker med tonvikt på Plutarchos. Du finner pdf-filen fritt nedladdningsbar i detta inlägg. Den heter "Skallet från den kapitolinska varginnan". Den handlar om antikens historia, litteratur och samhällsliv, framställt i tematiska essäer. Bertil Mårtensson kallade den "en oerhört kunnig essäsamling".




Relaterat
Breivik jämförd med UNA-bombaren och Ulrike Meinhof
Kluge: "Slaget"