Recension: Sceniet och geniet (Carell 2025)

Robin Carell är en klart lysande stjärna på dagens svenska bokmarknad. Här ska vi recensera hans nya roman, Sceniet och geniet.

Köp boken på Bokus

Köp boken på Adlibris







Jag LS omnämns själv i slutordet till denna roman. Uppskattande ord, onekligen...!

Man bugar. Och jag har följt Robin Carells litterära mödor sedan 2010-talets mitt. Då tog han kontakt med mig via facebook och visade upp ett litterärt fragment. Jag sa väl som jag brukar, ”lovande”. Och sedan försvann han bara, utan att besvära mig mer -- och dök upp igen 2016 med den egenutgivna romanen Rusäventyret, en fullt läsbar odyssé i drogernas värld. Ja den var mer än läsbar, den var läsvärd. Den hade bra driv, anekdoter och helvetesscener, allt inom den realistiska romanens formvärld. Litterära prentioner fanns, därtill underliga ordval och haltande passager här och där, men stilen var överlag lättflytande.

Jag recenserade den boken i Nya Tider 2019. Och sa ungefär det ovanstående. Jag var välviljan själv med tanke på att det var en debut.

Den nya Carellromanen då...? Sceniet och geniet. Ännu en story, men med annan huvudperson än förr. Debuten var i jagform. Nu berättas i tredje person. Om en ung man med författarambitioner, på äventyr i dagens Sverige.

Vi har alltså en huvudperson, Sebastian, en disharmonisk ung man med litteraturen som ledstjärna och med en relation till en ung donna vid namn Katarina. Detta kan uttryckas som: kärlek och konst, "den flygande holländaren" dragen mellan skapandets fria vidder och det evigt kvinnligas lockelse i en trygg hamn. Detta är ett tema vi möter i verket. Sedan så har vi drognyttjandet, redan avhandlat i Rusäventyret men här får vi det igen. Men denna gång banas nya vägar inom esoterisk spekulation: asatro, jungiansk teori och en aning sanâtana dharma ger ett andligt djup som debuten inte hade.

+++

Allt detta låter ju lovande.

Men hur år det med språket då, den litterära framställningen per se, bortom alla på papperet inbjudande teman?

Förlaget framhåller i sitt infomaterial textens språkliga briljans. Och visst, det gör det rätt i. Men vägen till litterärt guldgräveri är, som alltid, en smula krokig när det gäller en Robin Carell-text.

Som roman är detta alltså lovande. Romanen utövar en tyngdkraft genom sitt blotta väsen. Men den ställvis betänkliga stilen från debuten, med sökta ord, krångliga vändningar och felanvända uttryck, drar även denna gång ner betyget. Och nu måste dessa brister påtalas i någon detalj. Debuten är över, nu börjar allvaret för Carell – allvaret i den litterära stilens konst, en konst jag personligen tar på allvar, så hjälpe mig Gud.

Man kan säga: författaren prövar ibland mitt litterära tålamod.

Detta måste fastslås redan nu. Jag kan inte bara godkänna detta rakt av, trots att jag alltid fascinerats av författaren ifråga.

+++

Låt oss ta några slumpvisa exempel på de underligheter som möter läsaren.

Kapitel 8, s. 76, börjar:

Strida underströmmar i ett mörkt hav. – Den mytiska underjorden för hednasjälen där en absolut gudinna härskar – över de som ännu inte dött hedersamt, helst gärna för att göra dessa själar fullkomliga innan en segerviss avgång. De sista tonerna, den allra sista noten innan allt ska klingas ut och dö.

Första meningen i sitt separata stycke funkar förstås bra. Men sedan kommer vaga antydningar och ett grammatiskt fel (“över de”, ska vara “över dem”), i allo framfört med en betänklig stil. Det låter ungefär som en knagglig översättning. Något har försummats från råmanus till färdig produkt. Satt Lavas redaktör bara och sov när han gick igenom texten, rättade vederbörande bara blatanta stavfel...?

Sedan bättrar sig kapitlet en aning då rakt berättande tar vid. Som i Rusäventyret. Inga anmärkningar där alltså.

Men fler exempel på undermålig stil finns. Slumpvis går vi till början av kapitel 2, s. 28, stycke två, som talar om “en arkaisk tanke vars rötter härleddes till Platons tid”... detta är föga djupsinnigt, även om det signalerar djupsinne. Det visar sig vara Völuspa vers 24. Men säg det då. Striden mellan asar och vaner förknippas av författaren med en något snömosig diskussion om allt under solen. Visst, det är alltid en lindansarkonst, detta att som esoteriker härleda allt ur vad som helst. Det är holistens privilegium. Men i detta fall njuter inte undertecknad av stilen.

Fler exempel. S. 49: han hade läst “... det smalnade verket av engelsmannen Thomas de Quincey”... Vad i Herrans namn är “ett smalnat verk”? Det ska väl betyda “smalt, litet, tunt”, men skriv det då. “Smalnat” används inte i svenskan i sin grundform, bara i sammansättningen “avsmalnat”. Vidare så är Confessions of an English Opium-Eater inte särkilt tunn, min egen Penguinutgåva är på 263 sidor med rätt liten typgrad. Carell omtalade för övrigt en gång min essä Astral War som “lövtunn”, 170 sidor som den är. 170 sidor är inte lika med “lövtunn”... så jag sa då till honom att det var fel. Och han rättade det sedan i aktuell Motpolstext. Slutsats: Carell trampar ofta fel i sina ordval, stilen fördunklas av alla dessa vagheter och hittepå-varianter.

+++

Fler anmärkningar...

Kapitel 14, s. 163, börjar: "Han avsatte många timmar i den glesa skogsdungen med att titta på sina slitna och gyttjiga dojor.” – “Avsatte”...? Skriv svenska för bövelen. Vad är det för fel med ett ord som “ägna”? Eller bara: “Han satt flera timmar i den glesa skogsdungen och tittade på sina slitna och gyttiga dojor.”

Det enkla är det bästa. Lärdomen är: en författare måste behärska ett neutralt vardagsspråk innan han kan ge sig ut för att fånga den litterära Leviathan. Det autentiska citatet från s. 163 framstår som synnerligen betänkligt genom det onödiga, irrelevanta ordvalet “avsätta”.

+++

Som sagt var Rusäventyret på sin tid något av en litterär upplevelse mellan hopp och förtvilan. Inledningen var svajig, men det tog sig när konkret handling tog vid. I Sceniet och geniet är stilen i början lika svajig, och denna tendens till svajighet, vaghet, konstiga ordval och sökta uttryck kan driva läsaren till milt vansinne. Strött över hela boken finns exempel på undermålig stil, onödiga ord, plumpar som en redaktör borde ha avlägsnat.

Men. Men...! En recension kommer alltid till ett “men”.

Låt detta vara känt om aktuell roman: rätt ofta är stilen rak och hyfsad. Och den dunkelt uttryckta filosofi som huvudpersonen diskuterar kan mer eller mindre förstås. Mixen “handlingsdriven Lundell/Jack-typ på odyssé i Sverige på 2020-talet, med rus och kärlek och kreativitet skriven på baneret”, funkar i stort sett.

Så efter ovanstående exposé av betänklig stil vill jag framhålla att boken rätt ofta låter hyfsat. Härmed till exempel en passage som i alla fall brukar sina termer korrekt. Även syntaxen är normal och rakt på sak:

Böckerna som stod uppradade i vitrinskåpet bakom en smutsig glasskiva hade en dragningskraft; böjelsen för rariteter i form av böcker som var inbundna i pergament, röksotat kalvskinn och brun marokäng talade för böcker som få har läst, det fanns med andra ord säkert en hel del i boken Sebastian kunde låna ”utan att det märktes”. Allt talade för att dessa böcker fungerade som tapisser – de såg orörda ut.

[s. 51-52]

Vi ska inte citera mer av denna vara, “korrekt språkbehandling”. Detta måste varenda kommersiell boktext ha, utan att det ska behöva hyllas. Jag vill bara, efter min inledande kritikstorm, säga att författaren även har någon vana i att diskret uttrycka sig väl.

+++

Nog nu av grundkursen. Nog av elementa. Nu måste vi gå på jakt efter något annat – efter stilbriljans, stilvilja, egensinnig men godkänd litterär förmåga. Och det hittar man här och där i romanen. Tack och lov. Här levereras. Här skapas den nämnvärda svenska litteraturen. Åtminstone den nämnvärda Robin Carellska litteraturen. Vi ser den växa fram för oss i Sceniet och geniet, ett litterär-filosofiskt monument som ska skimra som mörk kristall för evigt, amen.

Exempel på goda passager i romanen är dessa – eleganta dribblingar, lysande fotparader, prokopéiska poänger. – För det första; om Sebastinas skolgång:

Skolan hade varit en slipsten, en fabrik för att polera bort det vassa, det vilda. Lärarna, med sina grå ögon och pekfingrar, hade sett hans gnista och skyndat sig att dränka den. “Sitt still”, hade de sagt, ”följ med”, som om att följa var ett kall och inte ett förfall.

[s. 33]

Sist ett något längre citat. Det rör sig om en målerisk bild av en stad:

[D]et gick inte att undkomma att hela staden, med alla sina gråmulna stenbyggnader och slitna himmelsresta fabriker, glittrande blå vattenstråk och bördiga snår, alla bostadsområden, glasade konsumtionsepicentrum, kullerstensvägar och smalnade jordslingor badade i ett guldpläterat ljus.

Hon undrade också, med en silkeslen, smått uppbjudande stämma som bara mödrar och älskarinnor kan åstadkomma, om det var något annorlunda han såg.

Och hur kunde hon ens ställa en så uppenbar fråga, möjligtvis den dummaste fråga någonsin ställd, när allt Sebastian såg så långt ögat strök över tullbron och ner mot stadens täta gator – allt fortfarande lagt under tjocka, illuminerande plattor av guld som fullständigt och diametralt täckte – varenda yta av himlavalvet ner mot stadens alla knutar – var kvinnliga väsen som tog sig fram och tillbaka åt alla håll och kanter.

Vissa gick till fots medan andra cyklade. Även ett fåtal syntes jogga. De verkade inte ens lägga märke till varandra. Allra minst la de märke till Sebastian.

Förutom att de alla var helt ensamma i sina göromål (inga par eller klungor) så var det också en annan märkbar sak som inte gick att missa: Det fanns inte en enda av dessa skapelser som var något annat än lysande vacker.

[s. 176-177]

+++

Man kan säga: jag har i denna recension letat, och funnit fel. Det är recensentens privilegium.

Men även exempel på god stil finns, som vi just sett.

Således: helheten har sin charm. Det hela bär i stort sett, fungerar på sina premisser. Men litterärt-stilmässigt-konstnärligt är detta verk en något “skuren” blandning av god stil och haltande uttryck.

Kom ihåg det.

Men då vill jag också ha sagt: andra författare idag, låt säga “egenutgivna författare ur radikalhögern”, kanske har ett överlag korrektare språk – men – de saknar totalt sett Carells egensinne och unika, musiska varelse, kryddad med demonernas åkallan ur avgrunden. Man måste ha något att säga som författare och Carell har det.

Cirka en gång per sida riskerar man alltså att reta sig på betänklig stil. Men samtidigt har författaren stilvilja, glöd och djävlar-anamma. Och detta är på något sätt avgörande. Detta gör att de positiva intrycken överväger.

Sceniet och geniet är något av en oslipad diamant.

För 258 kronor är boken förmodligen värd sitt pris.







Köp boken på Bokus

Köp boken på Adlibris







Relaterat
Intervju på denna blogg med författaren
Carells debutroman Rusäventyret: recension av mig i NyT