Jag har läst många av västerlandets klassiker.
Gamla klassiker. Som exempelvis versepos. Går de att läsa?
Jag svarar: ja. Oftast. De gamla eposen är i regel läsvänliga. De har koncentrerad handling och föga dökött à la moderna romaner. Vergilius Aeniden har till exempel sina bra kapitel (underjorden). Och Miltons "Paradise Lost" är rätt bra i början, ställvis även senare. Dantes Divina Commedia är också bra i början samt här och var senare.
Så är det ju. Men det epos jag gillat bäst är nog Odysséen. Detta verk har mycket åkande, mycket skilda scener, många pregnanta former och företeelser som Skylla och Charybdis, cyklopen, Helios' gyllene kor, Lastrygonernas land (högresta sällar = nordbor) och Fajakernas ö Skería. Den sistnämnda har vissa tolkat som Atlantis. Fajakerna hade ju skepp som for dit man önskade att de for, alltså styrda med tankekraft = högteknologi à la Atlantis. Iliaden är lite mer enformig om man ska vara kritisk. Men väl värd att läsa, möjligen mer så än till exempel Aeniden.
Vad jag märkt vid klassikerläsning är i alla fall att det går lätt, det är roligt. Visst måste man ha mognat för att vilja ta sig an dem. Men när man väl vill det behövs inga förord, inga introducerande companion volumes, inga nutida kompendier som förklarar vad som står. Tänk "Dead Poets's Society" där läraren demonstrativt river ut förordet ur boken. Det är rätt attityd. Man behöver inte veta något alls om det man ska läsa. Det är verket självt som är grejen. Det är självförklarande.
- - -
Ett litet kortare versepos att börja med kan annars vara Samuel T. Coleridges The Rime of the Ancient Mariner. Det är kanske lite snårigt och ockult men man blir rikligt belönad när man kommit in i transen. Det finns ej på svenska så vitt jag vet; enklast är nog att finna detta verk på engelska. Men mitt referat säger ganska mycket. Börja med det om du vill veta mer.
En liten udda grej är i sammanhanget The Ark. Det var ett poem illustrerat som serie av Caza. Och den gick i tidningen Heavy Metal 1983. Det är inget epos, bara ett poem som sagt, men det är lite Coleridge över det hela, anslaget är sant episkt.
Ska man slutligen tipsa om något nordiskt epos så tycker jag Beowulf har sin lockelse. Det är koncist, har flera kapitel och har en viss "verkshöjd" (jämfört med mer diffusa sagocykler och "ljugsagor"). Dessutom utspelas det i Sverige (Götaland) på slutet: http://lennart-svensson.blogspot.se/...4/beowulf.html
Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Illustration av Caza till "The Ark"
3 kommentarer:
Epos är intressant, ja. I Sverige kan vi ju bl.a. stoltsera med Georg Stiernhielms Hercules från 1658, har själv inte läst det dock. Har du och, isåfall, vad anser du om dess läsvärdhet?
Herkules av Stiernhielm är ett lysande verk.
Odysséen och Iliaden blir roligare att läsa om man också läser Felipe Vincis bok Skandinaviskt ursprung för Homeros dikter (även om man inte tror på Vincis teser).
Stiernhielm: hans epos har nog mer historiskt än specifikt litterärt värde. Man brukar ju säga att "levande litteratur" är sådant som, trots sin ålder, kan läsas för sin egen skull, som nöje. Och dit hör definitivt Odysséen, The Rime och Beowulf. Men antagligen inte Hercules.
Dvs det har litteraturhistoriskt värde men inte rangen av tidlös klassiker.
Skicka en kommentar