God jul

In Swedish. -- God jul!

Jag önskar härmed alla läsare god jul. Och ett gott nytt år.

Och med det sagt... så kommer jag att tänka på en annan julgrej.

Det här med Disney på julafton.

Få tänker på att detta är en hel radda svårsmälta lagbrott, tragedier och anmärkningsvärda beteenden.

Som till exempel den första filmen: jultomtens verkstad.

Där noterar man sådant som lokal med nödutgångar ej markerade, lackeringsarbete utan skyddsmask, processteknik utan hörselskydd, färd i luftfarkost (släde) utan säkerhetsbälten... vad säger skyddsombudet?

Och Kalle Ankas fotografiska expedition i djungeln... summa summarum är detta en tragedi. KA blir galen där under sin vetenskapliga strävan att kartlägga djur och natur.

Men filmen har ingen brasklapp om detta.

Men sådant ser vi ju överallt idag -- brasklapp -- typ i böcker som Den gamle och havet av Hemingway. En nyutgåva lär ha fått varningstexten, the reader should be warned about graphic fishing scenes...

Men i Disneyfilmen ifråga finns inget sådant -- ingen varning, ingen hint åt ansvarskännande föräldrar. I rest my case.

+++

KA blev galen där i sin sydamerikanska djungel.

I kontrast mot detta har vi Alexander Humboldt (1769-1859). Han åkte också till Sydamerika för att kartlägga djur och natur.

Humboldt återvände till civilisationen som hjälte. Ankan -- icke så.

Och detta som julunderhållning till knäcken och kakorna -- man tar sig för pannan.

+++

Vidare i Disneyprogrammet.

Lady och Lufsen på restaurang... där vi ser att vegetariskt och glutenfritt alternativ ej erbjuds.

Upprörande.

Och Pluto i kamp mot ekorrarna Piff och Puff.

Pluto, denne trogne gårdvar -- han har, outtalat, uppgiften att vakta huset. Snoka rätt på inkräktare och skadedjur.

Han löser denna uppgift, han handlar i uppgiftens anda.

Men för detta får han blott otack av Musse.

Slutsats: Musse har ingen kunskap om Moltkes ledarfilosofi. Den som ger underlydande förtroendet att lösa sina uppgifter efter egen bedömning, bara det sker i operationens anda.

Så, om inte upprörande, så borde en brasklapp om detta noteras efter sagda film.

För övrigt sitter Benjamin Syrsa farligt nära kokhet, rinnande stearin i slutfilmen. Skyddsombud, brasklapp...?

Jag säger bara: Disneys julshow, "Kalle Anka och hans vänner önskar god jul" -- detta pågår, år efter år, på bästa sändningstid -- en show, så som jag försökt visa, som är en orgie i ansvarslöst och rent av kriminellt beteende... och allt detta severas svenska folket utan att någon reagerar.

Det är knäpptyst i media om detta. Jag är tydligen den förste som reagerar.

Man kan bara rikta sig till den ansvarige, dvs etermedia-aktören ifråga, och säga:

VAKNA SVT, DET ÄR 2022 NU...!



Relaterat
Podd med mig om Moltke
Podd med mig om Jünger
Podd med mig om Spengler

Böcker av mig i julhandeln

In Swedish. -- Det lackar mot jul.

Julen närmar sig. Det är dags att köpa böcker i present.

Till exempel mina böcker.

Så för att köpa mina böcker, härmed några länkar. Det blir ett urval ur min produktion; detta är typ de populäraste böckerna. Men för en titt på hela min produktion, gå till denna bibliografiska översikt.

+++

Det gällde alltså länkar till köpställen för mina populäraste böcker.

Då börjar vi...

Ett rike utan like: länkar till alla köpställen finns i detta inlägg.

Den heliga flamman: länkar till alla köpställen finns i detta inlägg.

Ernst Jünger -- en biografi: länkar här.

Trotylstorm i öster: länkar här.

+++

Det var mina svenska titlar. Så några engelska:

Actionism: länkar här.

Ernst Jünger -- A Portrait: köp den t.ex på denna nätbokhandel.

Richard Wagner -- A Portrait: köp den t.ex på denna nätbokhandel.

Science Fiction Seen From the Right: länkar till köpställen här.



Relaterat
Ett rike utan like: presentation på denna blogg
Den heliga flamman: min senaste roman, presenterad på Galaxen
Ernst Jünger -- en biografi: min Jüngerbok, presenterad på Galaxen

Absolute Man (poem)

Śānti... peace...

Śānti... om... peace...

Absolute Man... Total Man... Magician Man...

Aham asmi cakravartī...

Aham asmi cakravartī...

Absolute Man... Total Man... Magician Man...

Śānti... om... peace...



Related
Another poem
Jack Steelnack
A novel

Francesco Battaglioli, Dorotheum

Podd om Tolkien: med Jalle och undertecknad

In Swedish. -- Nu är det dags igen. En ny podd med mig finns upplagd.

Svegots poddverksamhet går vidare. Under rubriken "På gamla och nya stigar" har nu ett nytt avsnitt kommit, avsnitt 78. Det handlar om Tolkien.

En ny TV-serie, marknadsförd i år, 2022, är baserad på Tolkiens mytvärld: The Rings of Power. Och det ger anledning till att granska Tolkien. Och i den aktuella podden skärskådas Tolkien ur olika synvinklar: konstnärligt, politiskt, mytiskt.

Du finner avsnittet här.



Relaterat
Podden om Tolkien
Mer fantasypodd: Den heliga flamman
Vad jag 2008 skrev om Tolkien på denna blogg
Intressant fantasyroman: Mythago Wood (1982)

Femtonårsjubileum

In Swedish. -- Svenssongalaxen jubilerar idag.

Denna blogg startades 22 november 2007. Det är idag 15 år sedan; därför är det dags för jubileum. Svenssongalaxen fyller femton idag...!

Jubel och trumpeter...!

2007 till 2022: femton år. Ja minsann, 2007... tänk... det var en annan värld. En värld med bloggar som Den moderne munken, Latinbloggen och På tusen famnars djup. Alla borta nu.

Men Galaxen lever vidare.

+++

Som vanligt, i jubileer som dessa, ska jag nu länka till några gamla inlägg.

I år är temat: bloggens politiska sida.

+++

Jag är en radikalkonservativ nationalist.

Här är det främsta beviset på det -- presentationen av min bok Ett rike utan like från 2017.

Mer då?

Ja, vad ska vi exemplifiera med...? För att belysa bloggens radikala, rebelliska sida...?

Här är ett inlägg från november 2013. Det analyserar PK-ismens natur med hjälp av citat och en del rätt originella vinklar. Jag gör analysen att PK-ismens kärnstrategier är dualism, ateism och entrism.

+++

En känd högerradikal är Alex Kurtagic. Här refereras hans sammanfattning av vänsterns natur. Med andra ord, vi i högern, Ljusets Riddarvakter, kämpar mot mörkret. Vi kämpar mot ondskan...!

+++

En viktig aspekt av frihetskampen är kampen mot antivitism.

Vi på Galaxen har speglat den.

Såsom i detta inlägg från 2012, då Reinfeldts omnämnande av "etniska svenskar" skapade hallå. Det var historiskt; i och med detta dök nämlingen den infödde svensken åter upp i samhällsdebatten, efter en cirka 70-årig dvala. Ty under ex.vis Palme var det bara sådant som "mänskorna i det här landet" som fick omnämnas.

"Etnisk svensk"-memet, som dök upp 2012, är av fundamental betydelse för den Sverigevänliga rörelsen.

Antivitsmens frontlinje pressades tillbaka då, 2012. Och mer finns att säga. Såsom genom att titta på detta inlägg från 2013, som skildrar reträtten i realtid för antivita debattörer.

Här är ännu ett inlägg från 2013 på temat antivitism: ett referat av en Youtube-video som lär oss hur man debatterar ner "anti-rasister". Denna video stod på vår sida; den finns ej längre online men mitt referat är viktigt. Bland annat för att den visar hur "antirasist är ett kodord för antivit".

+++

Vad mer ska vi länka till i radikal väg...? -- Ja varför inte detta som behandlar "samnationalism". I Per Engdahls anda talas där om samexistenta nationalismer; i varsitt ursprungsområde kan varje folk frodas i sin egenart. Ja men flyktingar då...? -- Flyktingproblematik idag är ofta ett medvetet skapat problem. Det erkänner till och med "eliten" självt. Se här.

Vad gäller nyssnämnde Engdahl så var han en legendarisk svensk nationalist. Här recenserar jag hans memoarer Fribytare i folkhemmet.

+++

På tal om böcker finns det en del i radkal väg på bloggen. Såsom denna översikt över Evolas idéer.

Och på tal om Evola, hans tyske samtide Ernst Jünger är något av en ikon för bloggen. Jag har skrivit om honom sedan början av bloggens existens. Och under bloggens levnad har jag gett ut böcker om honom. Nämligen biografin på engelska som kom 2014. Och den svenska versionen från 2021.

+++

Bloggen började alltså sin existens år 2007. Och 2008 började jag skriva om Jünger här. Se till exempel denna recension av Jüngers roman Heliopolis från 1949.

Med andra ord, här på Galaxen finner ni titt som tätt predikan av radikalkonservativt slag. Med Jünger som symbolgestalt slås här eviga sanningar fast; här omhuldas symboler av konservativ nationalism att leva i evigheters evighet amen.



Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Elga Andersen, tysk skönhet
Ernst Jünger -- en biografi (2022)

Runsten. Teckning av E. Berggren. Från Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar

Ernst Jünger på svenska: en lista

In Swedish. -- Jag är något av en Jünger-expert. Jag har till exempel skrivit den enda biografin om honom på svenska. Och denne Jünger har genom åren getts ut på svenska så det står härliga till. Därför kan en titt på vad som finns utgivet vara på sin plats. Jag har tidigare haft ett inlägg postat med en dylik lista. Det kan ha gjorts 2014. Men det inlägget finns inte kvar. Därför denna lista.

Härmed en lista över Jünger-böcker mm. på svenska. Från 1950 till 2022. Listan är selektiv. Dvs. diverse smärre texter av Jünger finns inte med. Men de viktigaste böckerna, essäerna och antologibidragen finns med. För en mer komplett lista, se förteckningen i den svenska utgåvan av Sturm från 2006. Där har översättaren Urban Lindström sammanställt böcker och allehanda texter av Jünger som publicerats på svenska. Så där, i Lindström, har vi -- förutom mig -- ännu en Jünger-expert i detta land.

Nu till min lista. Verken listas i tidsordning: den äldsta svenska Jünger-publiceringen på svenska först, osv.

+++

På Marmorklipporna (”Auf den Marmorklippen”, 1939). Övers Bertil Malmberg. Natur & Kultur, Stockholm 1950 [reviderad utgåva på Cavefors 1975, nyöversättning på Bakhåll 2011]

Heliopolis (”Heliopolis”, 1949). Övers Kjell Ekström. Natur & Kultur, Stockholm 1954

Stormcentrum: modern tysk prosa. (Jünger bidrog här med kapitlet Det stora slaget ur I stålstormen.) Redaktörer: Stig Jonasson och Carl-Henning Wijkmark. Prisma, Stockholm 1964.

Modern tysk berättarkonst. (Jünger bidrog här med kapitlet Les Eparges ur I stålstormen.) Redaktör: Daniel Hjort. Aldus, Stockholm 1965

Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (”Gärter und Strassen” 1942, ”Strahlungen” 1949, ”Jahre der Okkupation” 1958). Urval ur krigsdagböckerna av Stig Jonasson, även övers. Cavefors, Lund 1975

Psykonauterna (”Annäherungen. Drogen und Rausch”, 1970). Övers Stig Jonasson. Cavefors, Lund 1978 [nyutgåva på h-ström 2007]

Eumeswil (”Eumeswil”, 1977). Övers Richard Matz. Cavefors, Lund 1981

Farligt möte (”Eine gefährliche Begegnung”, 1983). Övers Stig Jonasson. Interculture, Stockholm 1987

Historia in nuce: lyckohjulet ("Historia in nuce: das Glücksrad" ur "Das abenteuerliche Herz", 1938). Övers Hans Ruin. Tidskriften Kris nr 41, 1990, red Horace Engdahl

Över linjen (”Über die Linie”, 1950), i utgåvan Linjen tillsammans med en essä av Heidegger. Övers Peter Handberg. Kykeon, Stockholm 1993

Kapitel 30-31, 34-35, 43 ur "Der Arbeiter" (1932). Tidskriften Res Publica nr 23, 1993

Sturm (”Sturm”, 1963). Övers Urban Lindström. Augusti, Lund 2006

I stålstormen (”In Stahlgewittern”, 1920). Övers Urban Lindström. Atlantis, Stockholm 2008

Om smärtan, i antologin Att tänka smärtan. Övers Sven-Olov Wallenstein. Södertörns högskola, 2009

Skogsvandringen ("Der Waldgang", 1951). Övers Stefan Jarl. Augusti, Lund 2014

Glasbin ("Gläserne Bienen", 1957). Övers Urban Lindström. Augusti, Lund 2021

Det äventyrliga hjärtat ("Das Abenteuerliche Herz, 1938). Övers Urban Lindström. Augusti, Lund 2022 -- [Härmed en recension, på denna blogg, av det tyska originalet från 1938.]



Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Heliopolis
I stålstormen
Das abenteuerliche Herz

Alvernas Elivåg: det nordiska forntidseposet, placerat i en fast geografisk-geologisk ram. Av Lennart Svensson, fil kand

In Swedish. -- Nu blir det mytisk legendforskning av sedvanligt slag.... eller möjligen ovanligt slag. Man kan säga: detta är traditionalism för actionister.

Inledning

Airyanem vaejo, Shveta dvîpa, Avalon, Hyperborea... det är därifrån den vite mannen kommer. Från norr, från nordpolen, från den kontinent som en gång fanns där. Med andra ord, från Midgård. Inte bara nordisk myt omtalar detta nordiska paradis. Vi ser det även i keltisk, iransk och indisk myt mm. Men i denna text ska vi fokusera på nordisk myt och hur man kan tolka den.

Jag varnar läsaren: detta är inget mysigt återgivande av välkända gudasagor. Här förekommer gudar men även alver och annat, och det hela omtolkas i viss mån. Detta är inget för sedvanlig rutin och nostalgiskt återseende. Hänsyn till vårt forna arv har tagits, men de nytolkningar som görs kan kanske ändå verka stötande på vissa. Med andra ord: detta är den polära, nordliga legenden, utlagd för dagens radikalkonservativa actionist.



Att ordna upp den gamla myten

Nordisk mytologi har något oordnat över sig. Konturerna är vaga; länder, väsen och folk far om varandra i en gigantisk och kaotisk jazz. Och detta är delvis dess charm. Men samtidigt borde det gå att ordna upp en del saker så att kaoset blir något mindre.

Tänk på Elias Lönnrot i Finland. Han ordnade upp Kalevala till ett sammanhållet epos. Och i Sverige försökte sig Viktor Rydberg på något liknande med Eddorna.

Rydberg hade sina poänger (Fädernas gudasaga mm). Hans forngermanska studier inger respekt och bör läsas av alla forntidsvurmande Sverigevänner. Men även Rydberg trevade i blindo. Såsom att han inte hade någon känsla för kosmologin; Asgård finns t.ex hos honom ”i Yggdrasils topp” vilket är oacceptabelt, kanske ett lån från den ofta fablande Snorre.

+++

Rydberg har en kosmologi som kanske ger sagan en konsekvent form på sina egna villkor. Men det räcker inte för mig; det riskerar att bli lugisaga – lögnsaga av allt. Allt tenderar att bli ett slutet system, ett ”självrefererande tecken”... Jag däremot vill ha den gamla myten spelande i en värld som sedan kan utvecklas till vår värld. Den gamla myten utspelades, anser jag, i en värld som var vår, bara i ett tidigare skede. Den gamla myten är ur alla synvinklar sann.

Jag har, som lekmannaforskare, försökt att ordna nordisk myt med hjälp av Rydberg och annat. Rydberg har hjälpt mig med berättelsen om alverna, smedernas tävling och sådant; han har gett den aspekten av Eddorna kontur. Annars är det jag själv som (med hjälp av vise män, se litteraturlistan på slutet) gjort den kosmologiska nytolkningen av det hela; jag placerar det nordiska forntidseposet i en fast geografisk-geologisk ram.



Nytolkning

Jag tolkar nytt, jag tolkar om.

Jag gissar att "fornseds"-samfundet kommer att höja på ögonbrynen inför ett och annat.

Såsom att jag placerar Midgård vid Nordpolen, ett Midgård som går under i samband med den sista istiden.

Och Asgård placerar jag i innerjorden = inner earth. Denna innerjord är ej att förväxla med underjorden, som enligt konceptet i så fall är den 1,300 km tjocka skorpan mellan jordytan och innerjorden.

Underjord är en sak, innerjord är en annan. Det måste alla som ger sig in i detta resonemang fatta.

Innerjord är Asgård i evigt solsken, underjorden är Mimes och Urds domän.

Till detta kommer alltså Midgård, det polära Hyperborea; det är en rund kontinent som omflyts av vatten där Midgårdsormen simmar (qv. Gylfaginning). Och öster om det ligger havet Elivågor. Och öster om det har vi Jotunheims vildmark – där ”jättar” bor – jättar som jag ibland föreslår kallas något annat. Ty det är ologiskt att ex.vis Loke är en jätte men samtidigt är en relaterbar människogestaltad figur. – Eldjättar och bergresar må vara jättar – men Gymer och Gullveig och Loke, så kallade ”jättar”, de bör kallas "jötnar". Dvs. med det fornnordiska begreppet som särskiljande tecken.



"Jättar"

Eddans ”jättar” är ett problematiskt begrepp.

Jag tänker så här: det må vara att en urtidsmyt som den nordiska kräver jättar i form av gigantiska elementarkrafter när det gäller sådant som bergresar, frost- och eldjättar. Men de rätt mänskligt relaterbara ”jättarna” Loke, Gymer och Gullveig passar inte att kallas jättar i betydelsen giganter. Primärt kanske termen ”satyrer” bättre. Ty en satyr är en liderlig sälle, en störig stojare i både lek och strid. ”Satyrspel” är ju en intrig med stoj och gamman, våld och fantasi, och mycket av Eddans mustiga skrönor med sk. ”jättar” tycks mig vara ett slags satyrspel. De skildrar umgänge med jättesläktets satyriska innevånare – de skildrar väsen som, kort sagt, möjligen kunde kallas satyrer.

Möjligen. Men "satyrer"... detta ords klang och associationer leder fel. Det leder till Medelhavet, vinkultur och olivolja, till grekisk mytologi. Därför väljer jag ordet jotun, plural jötnar, för denna ”satyriska” jättetyp, att skilja från gigantiska bergresar och frostjättar. Ordet ”satyr” är för den skull inte bannlyst i min text. Det förekommer till exempel i avledd adjektivform och bestämning. För det beskriver i någon mån det jötniska väsendet.



Innerjord

Nu ska vi tala om innerjorden.

Ett annat namn för innerjorden är som alla vet Agartha – och enligt esoterisk teori är detta lika med Asgård. Namnlikheten finns där onekligen.

Men inte bara namnlikhet är fallet här. Om Asgård ska ligga någonstans, om detta gudarnas paradis med evig sol ska ligga någonstans, så är esoterismens innerjord, med sin evigt skinande ”beslöjade sol” (veiled sun, smoky god, black sun) det bästa förslaget. Och, i parentes sagt, denna beslöjade sol utstrålar vril, även känd som odisk kraft... alltså en subtil vital kraft.

Evig sol strålar i innerjorden. Och denna innerjord består efter Ragnarök. Midgårds kontinent går under men innerjordens länder med Asgård, Vanahem etc. består. Se härför vad Vaftrudnismal 39 säger om Njord: ”då världen går under [= när Midgård sjunker], då återvänder han / hem till de vise vaner [= till Vanahem i innerjorden]”.

Midgård förgår men Asgård består.

+++

Asgård nås via Ginnungagap, anser vi. Gylfaginning säger för sin del att Ginnungagap har en nordlig och en sydlig del – vilket torde syfta på ett hål vid nordpolen och ett vid sydpolen. Gylfaginnings ”gnistor som flyger ur det sydliga hålet” torde vara lika med sydsken. Norrskenet = bron till Asgård...?



Underjorden

Några rader så om underjorden, som är en sak för sig.

I underjordens 1,300 km tjocka skikt mellan jordytan och innerjorden, där finns mycket...!

Där finns nio världar: ”jag fann nio visten nere i Nifelhel” säger Vaftrudnismal 43. Och dessa nio världar torde vara lika med de nio strata som underjorden består av enligt en esoterisk skrift: Max Heindel, The Constitution of the Earth, 1932.

I underjorden finns bland annat ”Hoddmimes hult” = en paradisisk trädgård. Där sover föräldrarna till framtidens skuldlösa människoätt i väntan på bättre tider (Vaftrudnismal 45).

+++

Nåväl, nu torde ni som inte accepterar alternativa Edda-teorier redan ha gett upp och fallit ifrån. Därmed kan ni andra, ni som ännu är kvar, läsa vad jag narrativt-spekulativt menar i denna fråga i form av en sammanhängande text.



Före isen

Denna berättelse börjar i jordens urtid, en tid för oräkneliga tusen år sedan. Det var närmare bestämt för cirka 20,000 år sedan, tiden före den sista istiden. Människan levde då på Midgårds polomgärdande land. Och jordaxeln var upprätt vilket medgav evig vår.

Det var en smått paradisisk tid då asar och alver, dvärgar och jötnar levde i relativ harmoni. Människor fanns även, men de gjorde inte mycket väsen av sig. Urtidens människor levde i samklang med naturen och såg årstiderna komma och gå i evig, oavbruten följd. Man levde i jungfrueliga nejder av lägdor och fält, dungar och lövängar. Man strövade i tusenmila skogar där man kunde gå upp på en kulle för en slående utsikt, en vy av skogar och berg som i fjärran förtonade i blånande blått. Och alltsammans var öde, inte en rökpelare i syne någonstans, intet ljud av hammarslag eller annat tecken på mänsklig aktivitet.

Nåväl, viss kulturverksamhet hade börjat. Men det är inte i fokus här. Låt det räcka med att säga att på den här tiden levde allt i Midgård i naturvänlig harmoni. Midgård omflöts för sin del av hav på alla håll.

Midgård genomflöts dessutom av fem älvar som mynnade i Ginnungagap, ett hål vid nordpolen som ledde till Asgårds innerjords-paradis. Om floderna sägs i Voluspa 28: ”Vinå heter en, en annan Vegsvinn, / en tredje Tiodnuma; / Gjöll och Lepter, de gå genom Midgård, / men härifrån falla de till Hel.”



Midgård = paradiset

Midgård var, med andra ord, det nordiska paradis som omtalas även i Arthursagan (Avalon), persiska myter (Airyanem Vaejo) och hinduiska myter (Shveta Dvîpa, det ljusa landet). Efter Ragnarök sjönk Midgård och regionen isades över pga. jordaxeltilt; den eviga våren ersattes av årstidsväxling. Detta antyds också i persiska myter och i Rigveda.

Öster om Midgård låg sundet Elivågor. Öster därom låg Jotunheim, jättarnas land.

I innerjorden (ej att förväxla med underjorden) låg alltså Asgård, asarnas land. Där låg även Vanernas Vanahem och alvernas Alvhem. Alla dessa länder i Agartha-innerjorden belystes av en lätt beslöjad centralsol som medgav evigt solsken. Det är, med andra ord, den välbekanta ”black sun” i dagens terminologi, ”the smoky god” som belyste ariernas innerjordsparadis.

Denna sol utstrålade livskraft, vril, od eller vafur, vilket gjorde alver, vaner och asar synnerligen livskraftiga.

Alverna var för sin del gåtfulla väsen av gudalik skepnad men samtidigt rätt mänskliga. De styrde naturen som växtgudomligheter. De manliga och i synnerhet de kvinnliga alverna var tätt förbundna med jorden och dess välgång. De kvinnliga alverna – älvor eller växtlighetsdiser – smyckade jorden med träd och blommor av alla slag.

Alvernas ledare och stamfader hette Ivalde, en urtidsmästare som kunde ett och annat. Han hade flera söner och styrde i Alvhem i innerjordens eviga sol, en domän där alltså även Asgård och Vanahem låg.

Ivalde var för sin del en väldig dryckeskämpe och skicklig med kastspjutet. Han hade svurit asaguden Oden trohet. Det hade även vaner och jötnar gjort. Man hade utskiftat gisslan som insegel på detta, som att vanaguden Njord och jotunen Loke fick bo i Asgård. Med tiden blev jötnarna mäktigare, personifierat i furstar som Hymer, Geirraud och Gymer; de blev fiender till gudar och människor.



Alverna

Men åter nu till alverna, som står i något slags fokus i denna skröna.

De som vaktade Midgård mot jättar-satyrer var alverna, Ivalde och hans söner. Detta gjorde de med en utpost i Midgård vid Elivågors strand. Och dessa söner var Slagfinn, Egil och Valand. Härmed en närmare titt på dessa söner.

Om vi börjar med Slagfinn så var denne skicklig som skogshuggare, fällande väldiga träd med en yxa som brodern Valand smitt. Sedan barkade Slagfinn stammarna och bar iväg dem till sitt gårdstun för att timra ett träslott av dem. Det sägs även att Slagfinn brottades med björnar och lodjur och att han färdades med dimmorna som det gåtfulla, hart när gudomliga väsen han var.

Och det var han ju: han var alv.

Slagfinn bodde med sina bröder i Ysäters borg i Ydalen, det ovan antydda alvslottet i Midgård vid Elivågors strand.

Ysäter var en skönt alvisk skapelse. Den hade framför allt ett högt centraltorn omgivet av utlängor i masverk och timmer. Snickerierna fick ofta en organisk kurvatur från de träd som användes. Allt var dekorerat med ädelstenar, guld och silver samt bonader och bilder förfärdigade av alvkonstnärer. Ydalen, som området hette, var inte en dal utan en böljande slätt med lövträd. Susande almar omgav träslottet.

Den andre Ivaldesonen, Egil, var för sin del bågskytt. Han kallades stundom Örvandil, pilskötaren. Han kunde med sina pilar träffa en örn högt i skyn eller bestar i skogen, som björnar och uroxar. Sedan tog han den fällda kolossen på axeln och bar hem den till Ysäter. Egil var skarpögd; han kunde se rakt in i solen utan att bländas och han kunde se en vråk dyka mot en skogsmus, flera mil bort.

Alverna levde vanligen i innerjords-Alvhem. Men detta paradis var lite för perfekt för dessa sturska andar; de ville ha mer liv och rörelse, därför bosatte de sig i Midgård på jordytan.

Alvtrion Egil, Slagfinn och Valand med sina familjer kom alltså att bo i Ysäter vid Elivågor. Asaguden Tor var ofta i dessa marker för att hålla koll på jättarna och han tog då ofta in hos Egil och de andra. Som besättning på borgen fanns en smärre skara ledungsalver. Egil och hans fränka Groa hade för sin del två fosterbarn, Tjalve och Röskva. Groa blev en ärad vän till Tor och hon och fosterbarnen kom senare att vistas i Tors borg Trudvang i Asgård. Detta skedde under de tider när Egil gjorde patrulltjänst i de ödemarker han skulle vakta.



Valand

Den tredje av Ivaldes söner, Valand, var smed.

Valand skapade gudaklenoder som Odens spjut Gungner, Frejs skepp Skidbladner och Sivs guldhår. Denna Siv blev med tiden Tors maka. Hon var Valands halvsyster, kan vi meddela. Ännu en nämnvärd alvskapelse var Iduns äpplen, som höll asarna evigt unga. Idun var en annan av Valands syskon.

Valand bodde med de andra i Ysäter där han hade en smedja. I bergen och myrarna i omnejden fanns järn-, silver- och guldmalm som Valand visste att smälta och smida till de nyssnämnda underbara föremålen. Med sig i smedjan hade han ofta fostersonen Frej. De båda andra bröderna, Egil och Slagfinn, var som sagt jägare och vildmarksvurmare, skickliga med båge, kastspjut och yxa och vana skidåkare. De fick därför, som antytt, göra vakttjänst vid Midgårds norra gränsmarker.

Summa summarum var detta alvernas ätt i urtiden. Man var ett slags halvgudar, kunniga i trolldom och märkliga konster. Man sa ju fordom ”alvisk” om något som var märkligt och övernaturligt. Alverna var hängivna och entusiastiska väsen, bra att ha på sin sida som hantverkare och väktare men fruktansvärda att ha som fiender. Det finns berättelser ur Eddan som visar det, såsom den om Valand.

Den mer tilltalande sidan hos alverna visade sig annars i sådant som klangen i deras språk: det lät som silverklockor. Orden i sig var också vackra, de speglade alvernas roll som drömska naturbarn, vilket man ser i dess särpräglade vokabulär. Till exempel var natten för dem ”sömngamman”, en tid för drömmar och visioner. Stiltje var för dem ”dagsfrid” – men vinden, som man ogillade, var ”dånfararen”. Skogen kallade man ”fagergrenar”. Där älskade man att vistas bland växter och djur som man ju skapat och beskyddade.

Vidare kallade alverna himlen ”fagra taket”, molnen ”väderkraft”, solen ”fagra hjulet” och månen ”årtäljaren”. Allt detta var tecken på alvernas poetiska natur, deras liv och leverne i samklang med naturen och världen.



Tävlingen mellan urtidskonstnärerna

Frid präglade världen, endräkt rådde mellan alver, gudar och satyrer.

Det var guldåldern, det var den gamla goda tiden före Kali Yuga. Snart skulle dock jotunen Loke så split mellan gudar och alver. Det var ett beteende som möjliggjordes av denna kosmiska tidsålders-följd, av att guldåldern måste förgå och ersättas av hårdare tider. Detta behövdes för människans moraliska utveckling. Om allt vara varit guldålder hela tiden skulle vi ju ha stagnerat.

Det var på det viset att Loke var en mystisk varelse, en eldjätte i mänsklig form, en gudavarelse med dolsk framtoning; han var, som antytt, en nordisk variant av en grimaserande satyr, styrd av lidelser av åtrå, alltid med dolska planer i sitt sinne. Trogen sin natur kom han därmed att så split i världen. Det handlar bland annat om ”smedernas tävlan”, en känd episod i Snorres Skaldskaparmal.

Loke skulle skapa sin intrig genom att ställa två grupper av glorifierade smideskonstnärerna mot varandra. Det gällde dels den Valand som skapat Iduns äpplen, Sivs guldhår, Odens spjut Gungner och Frejs skepp Skidbladner. Dels gällde det Mimesönerna.

Ty Loke kände även de urtidssmeder som var söner till Mime, underjordens gud, bror till Urd, jordgudinnan. Dessa smeder var sju till antalet, bröder alla. De två främsta hette Dain och Dvalin. Likt Valand hade Mimes söner smitt föremål och skänkt till asarna, såsom smycket Brisingamen, Heimdalls stridslur och ett brädspel av guld som själv kunde flytta sina brickor.

Loke slog nu vad om sitt huvud med Dain att hans broder Dvalin inte kunde överträffa Valands skapelser. Dain meddelade Dvalin vadet, och med de övriga underjordssmederna, Une, Regin, Train, Grer och Berling gick man till verket. Ivaldesönerna fick ännu inte veta något om det hela.

Underjordssmederna drog åstad. Man tände i ässjan, beredde verktygen och skaffade råmaterial. Omsider skapade Dvalin guldgalten Gullenborste, ringen Draupner samt Mjölner som järnhammare med kort skaft; Tor hade tidigare en stenhammare med längre skaft, sägs det. Gudarna tog sedan emot klenoderna. Och hammaren provades segerrikt i strid mot jätten Rungner.



Domen i smidestävlingen

Så kom domen mellan de två smedsgrupperna. Ivaldes gäng fick inte vara med vid domslutet. Där var bara Dain som Mimesönernas talesman samt Loke, som förevisade Ivaldesönernas skapelser. Gudarna med Oden i spetsen skulle döma.

Domen blev att Dvalins verk ansågs bättre. Bland annat på grund av järnhammarens nyttighet i den nyss timade striden mot Rungner.

När Ivaldesönerna omsider fick veta detta blev de vreda. Man slutade göra vakttjänst vid Elivågor och övergav Ysätersborgen, flyttade österut till Ulvdalen i Jotunheim och beslöt sig för hämnd.

Valand ställde sig att smida ett hämndesvärd. Snart for Egil och Slagfinn ut på upptäcktsfärder och Valand blev ensam i Ulvdalen. Han blev här fångad av Mime och hans gäng (qv Völundskvädet i Eddan).

Valand blev Mimes fånge. Senare lyckades alven fly från fångenskapen i en örnhamn han skapat. Känd är episoden då Oden, Höner och Loke i Snorre-Eddan mötte örnen Tjatse, ty den berättas av Snorre i Skaldskaparmal. Enligt Rydberg var denna Tjatse lika med Valand i örnhamn. I slutet av denna scen dödades Valand då han lurats att flyga till Valhall.



Svipdag

Loke hade alltså sått split mellan alver och asar.

Men jordgudinnan Urd såg till att striden bilades.

Urd blev bland annat skyddsmakt åt Ivaldes sonson, Svipdag, då denne gav sig av till underjorden för att hämta Gambantein, Valands segersvärd som Mime rövat och sedan gömt där i sitt underjordsrike.

Hur Svipdag bereder sig på färden genom att åkalla sin döda moder Groa om hjälp berättas i eddadikten Groas galdrar.

Sedan han vunnit svärdet genom dennas underjordsfärd drog Svipdag till Jotunheim för att befria Freja. Kärleksgudinnan hade av någon anledning hamnat där i fångenskap.

Senare mäklade Urd Svipdags giftermål med Freja liksom hon såg till att andra alver och växtlighetsdiser blev upptagna bland Asgårds gudar, som till exempel Siv och Ull.

Med sig till Asgård för giftermålet hade Svipdag Valands hämndesvärd (qv eddadikten Fjölsvinnsmål). Det gavs sedan till Frej att ha som morgongåva i Frejs giftermål med jötnakvinnan Gerd. Det var olyckligt att så skedde, ty Gerds fader Gymer gav svärdet till Eggter som gömde det i Järnskogen i östra Jotunheim. Där skulle det sedan hämtas av Surt vid Ragnarök; han svingade det i täten av Muspellssönernas fylking, när de red till Vigrids slätt för ödesdrabbningen mellan jötnar och asar.



Ragnarök

Midgård går under... det är Ragnarök.

I den korta Voluspa (qv Hyndla) talas om hur Midgård sjönk under denna slutstrid: ”Havet stormar mot himlen själv, / svallar över landet, lufthavet remnar; / därav komma snöfall och snabba vindkast, meningen är att makterna går under” (Hyndla 44).

Detta var slutet för denna polara kontinent, Midgård; den sjönk samtidigt som polarisen tog regionen i sitt våld pga. att jordaxeln tiltade. Den senaste istiden hade börjat. Jordaxeltilt antyds även mytiskt i Grottesången. Sedan steg Norden och Eurasien, platsen för Dvapara Yuga och Kali Yugas mänsklighet, ur vågorna: ”Upp ser hon komma för andra gången / jorden ur havet, ljuvligt grönskande” (Voluspa 59).

Vad jag med andra ord vill ha sagt med denna mytvariant är: Asgård låg och ligger i innerjordens Agartha-land (se åter den etymologiska likheten Agartha-Asgård).

Denna innerjordsregion levde i evig dag pga. skenet från den vril-mättade ”veiled sun”, ”black sun”.

Innerjorden bör, återigen, skiljas från underjorden; i den senare härskar Mime, jordgud, bror till Urd, jordgudinnan.

Under tiden ifråga var jordaxeln upprätt vilket medgav evig vår, bland annat och främst på kontinenten Midgård vid polen, där människan då levde med rätt livlig kontakt med gudar och alver. Och Midgård var som sagt det nordiska paradis som omtalas även i Arthursagan (Avalon), persiska myter (Airyanem Vaejo) och hinduiska myter (Shveta Dvîpa, det ljusa landet).

Efter Ragnarök sjönk Midgård och regionen isades över pga. jordaxeltilt. Detta antyds också i persiska myter och i Rigveda. Se härför Tilaks bok.



Källor

Jag har alltså skapat denna myt ur egen fatabur, ur en egen tolkning av Eddorna. Rydberg har varit till viss hjälp liksom Tilak och Heindel. Om hur nordens polära paradis speglats i all världens myter kan man läsa i Warrens bok.

Heindel, Max. The Constitution of the Earth. 1932
Rydberg, Viktor. Fädernas gudasaga. 1887
-. Undersökningar i germanisk mytologi. Två delar. 1886-89
Tilak, Bandahar. The Arctic Home in the Vedas. 1903
Warren, William Fairfield. Paradise Found – The Cradle of the Human Race at the North Pole. 1885
+++
Den poetiska eddan. Björn Collinders översättning, 1972
Snorres edda. Fabel 1998



Relaterat
Ohlmarks
In English: Polar Hyperborea was Midgard
In English: Vril = Quinta Essentia
In English: Odic Force

From my diary

Howdy.

I sometimes jot down stuff in a sort of diary. Hereby some excerpts -- mostly of the, shall we say, words of wisdom kind.

++++++++++

Books waiting to be written: The Good, the Bad and the Nihilist – Traditionalist Aspects of 20th Century Art. Parallel Worlds – Fantastic Fiction, Magical Realism and SF in the 20th Century. I Am the Edge. La force tranquille. TRAD – traditional art from the beginning to our times.

+++

Every meal is a communion with the gods of the land.

+++

Anthony Burgess said it was easy to write novels... you only had to follow the melody... and he was kinda right in this.

+++

I think with the pen... I’m an inker-thinker.

+++

Rule No. 1 of being a man: act the part, and don’t expect a gold medal for it.

+++

Creativity and worry are polar opposites.

+++

I am the guru in grey... the Grey Area Guru.

+++

The Monopoly game... the Swedish version has streets of the Swedish capital Stockholm, the UK version has streets of the UK capital London – but the Italian version has streets, not of the Italian capital Rome, but of Milan. Not many people know this.



Related
This I blog today
Richard Wagner -- A Portrait
Kalki Purâna

Falklandskriget 1982

In Swedish. -- Här på bloggen skärskådar vi ibland efterkrigstidens krig. Nu är det dags för Falklandskriget 1982.

Här ska vi behandla Falklandskriget 1982. Det är ett krig under efterkrigstiden; det är ett av många krig efter 1945. Flera andra sådana krig har tidigare behandlas på bloggen. De är:

. Mellanösternkrig 1956-1973
. Afghanistankriget 1979-1989
. Gulfkriget 1990-1991

Men nu gäller det alltså Falklandskriget. Vi börjar med en liten "in medias res"-dragning, en titt på det avgörande skedet strax innan den brittiska insatsen blev verklighet. Sedan blir det politisk-historisk bakgrund och sedan är cirkusen igång.



Amiral Leach

Falklandskriget 1982 har sina intressanta aspekter. Bland annat i början, på det militärpolitiska planet på brittisk sida.

Till exempel: när talet om ivägsändande av en task force blivit aktuellt på våren 1982 tänkte amiral Leach, förste sjölord: det gäller att passa på nu, om några år kommer vi inte att ha denna förmåga... Om några år kommer inga brittiska hangarfartyg (såsom Hermes och Invincible) att finnas kvar längre i organisationen, ej heller landstigningsfartyg (landing platform dock aka. amphibious assault ship såsom Fearless och Intrepid). Då kommer bara ubåtsjaktfartyg att finnas och man kan inte skapa en strike force runt sådana; man måste för detta ha capital ships såsom hangarfartyg. Och för landstigning på fientlig kust behövs landstigningsfartyg som ovan för att skicka iland markstyrkor.

Det handlade om att till Sydatlanten sända en task force, en marin expeditionsstyrka. Detta var Falklandskrigets avgörande politiska drag från britternas sida. Låt oss titta närmare på hur turerna gick inför detta beslut.



Bakgrund

Sedan 1800-talet hade Storbritannien en koloni utanför Argentinas kust. Det var Falklandsöarna. Geografiskt hörde den så klart till Sydamerika. Men befolkningen var helt övervägande brittisk. Så genom principen om självbestämmanderätt var frågan klar: öborna ville fortsätta tillhöra UK. Men samtidigt ville Argentina införliva öarna med sitt rike. Så detta blev föremål för ett otal diplomatiska turer genom tiderna. Till slut intog Argentina ögruppen genom en militär invasion. Det var i april 1982.

Men låt oss ta det hela lite mer grundligt, med 1982 som startpunkt.

Argentinas provokativa aktiviteter på ön Sydgeorgien i mars 1982 var katalysatorn till det hela, till konflikten 1982, till Falklandskriget. Omsider tog Argentina både Sydgeorgien samt Falklandsöarna. Sydgeorgien var emellertid obebott och striderna där marginella; vi koncentrerar oss här på Falklandsöarna per se. Provokationerna (såsom hissande av en argentinsk flagga på Sydgeorgien) måste mötas av Storbritannien, men hur?

Politikerna med premiärminister Thatcher i spetsen var ännu rådvilla i slutet av månaden, men ett beslut att sända tre atomubåtar till konflikthärden fattades relativt tidigt. En flottövning var redan igång (Exercise Spring Train) och från den sändes först ubåten HMS Spartan; därefter HMS Splendid (1 april, vilket var dagen före den argentinska invasionen) och tre dagar senare HMS Conqueror.



Nödvändigt att förbereda en task force

Amiral Leach sammanträdde 29 mars med den högre operationsledningen i försvarsdepartementet. Man insåg att Argentina var en formidabel fiende – så i denna process, ansåg Leach, gällde det att sända en så stark task force som möjligt; man skulle ta allt man kunde ta, skapa en task force med hangarfartyg, ubåtar och en landstigningsstyrka i form av marktrupper. Och i sammanhanget insåg Leach och operationsledningen att detta är en remarkabel händelse, som alltså därtill skulle vara omöjlig om några år då hangarfartyg och landstigningsfartyg skulle fasas ut ur flottan. Allt skulle då vara ”ubåtsjakt mot Sovjetunionen”.

Denna sydatlantiska affär 1982 var, med andra ord, ett synnerligen oförutsett krigsfall.

Kärnan i den task force som till slut stävade söderut blev Första flottiljen med ett tjugotal fartyg, redan till sjöss i Atlanten såsom del i övningen Exercise Spring Train, ledd av konteramiral Sandy Woodward. Marinstabschefen sir John Fieldhouse (Leachs närmaste underordnade, Woodwards närmast överordnade chef) följde övningen ombord på en robotjagare (HMS Glamorgan); på kvällen måndag 29 mars fick Fieldhouse ett meddelande från marinstaben i högkvarteret i Northwood, en Londonförort, att läget i Sydatlanten förvärrats och att man övervägde att sända en task force utöver de tre ubåtarna man redan beslutat att sända iväg.

När Fieldhouse fått meddelandet anropade han Woodward, som befann sig på ett annat fartyg, flaggskeppet HMS Antrim (jagare/destroyer). På tisdagsmorgonen möttes de i amiralens hytt på Glamorgan och allt operativt diskuterades, men inget beslöts om att sända en task force söderut; detta var ett politiskt beslut och fick hänföras till Downing Street. Fieldhouse skulle nu emellertid behövas där, i London, så härnäst fördes han via hkp till Gibraltar och sedan till London för att omsider bli chef för Operation Corporate, som det hela kom att kallas, återtagandet av Falklandsöarna, vars första drag var ivägsändandet av den största sjöstyrka Storbritannien sett sedan andra världskriget. Fieldhouse kom att leda en stab med representanter för marin, flyg och armé från Northwood-högkvarteret.

Argentina hade när Fieldhouse flög norrut inte gjort slag i saken än. Men insatta iakttagare såg ju tecknen och 2 april drog Argentina åstad och invaderade Falklandsöarna med en marin task force med markstyrkor. Möjligen var själva exekutionen triggad av nyheten om att de brittiska ubåtarna sänts; denna hemliga uppgift hade läckt till pressen.



Överläggningar i London

Men vi går händelserna i förväg. Låt oss se på onsdag 31 mars. Britterna observerade för sin del Sydatlanten med signalspaning och såg att argentinska flottan gått till sjöss, möjligen för att slå mot Falklandsöarna inom 48 timmar. En rapport om detta lämnades till försvarsminister John Nott. Kabinettssekreteraren Richard Luce fick också reda på den och snart hade dessa två plus några andra tungviktare samlats på Thatchers kontor i underhuset; frånvarande var dock utrikesministern lord Carrington, som var på statsbesök i Tel Aviv, samt försvarsstabschefen sir Terence Lewin, som var i Nya Zeeland. Som Chief of Defence Staff var han förvisso landets högste militär. Senare kom dock en militär till mötet, en amiral, ovannämnde sir Leach, varom mer strax.

Under mötet insåg man inte den direkta faran; Argentinas möjlighet att invadera öarna på bred front tonades ner, man var skeptiska till denna möjlighet och för egen del förordades försiktighet. Man enades bara om diplomatiska medel; främst skulle amerikanarna sporras att sätta press på Galtieri, Argentinas diktator, att inte invadera.

Försvarsminister Nott påminde om de logistiska svårigheterna att underhålla den marina task force som, i händelse av argentinsk ockupation, var nödvändig för att återta öarna. Han påpekade också att hade man väl sänt iväg en task force skulle den vara mycket svår att återkalla, det skulle vara nästan politiskt omöjligt. Thatcher var för sin del emot försiktighet, hon var rätt ensam om det då; hon föreföll besluten att möta varje argentinsk åtgärd utifrån en styrkeposition.

Detta var spelöppningen. Förutom Thatcher avvaktade man. Och man visste som sagt också att hade man väl sänt iväg sin task force var tärningen kastad.

Nu kom marinchefen sir Henry Leach till mötet. Han var inte inbjuden och stod inte direkt i orderkedjan (det gjorde försvarsstabschefen, som emellertid var bortrest, se ovan). Men Leach hade också läst rapporter från underrättelsetjänsten om läget i Sydatlanten och han oroade sig för att politikerna, främst Nott, inte skulle backa upp flottan i denna fråga.



Game-changer

Leachs uppdykande på mötet innebar en game-changer. Thatcher frågade honom om han kunde mobilisera en task force och hur snart; svaret blev ja, sa han, vid veckoslutet. Detta är intressant – att man redan tänkte så konkret i England, med tanke på att öarna ännu inte handgripligen erövrats av Argentina.

Leach sa att en task force skulle bli en tämligen stor styrka och att den skulle kräva logistiskt stöd av nämnvärt slag. Han dristade sig också att säga att om Argentina tog öarna så måste England svara på det hela med motåtgärder; han kom således med en oombedd politisk åsikt men detta var i läget nödvändigt. Ty när Argentina 2 april tagit öarna reagerade britterna praktiskt taget som en man, öarna måste återtas; hade man i parlamentet 3 april inte haft faktumet ”en task force har sänts iväg” i bakfickan hade regeringen nog fallit.

Men vi går återigen händelserna i förväg.

Mötet 31 mars resulterade bland annat i ett viktigt beslut: att flottan skulle sättas i beredskap. Än hade beslutet om ivägsändande av task force ej fattats, men det hela var på väg ditåt. Leachs åsikter att en eventuell task force måste bli stor och att den måste mobiliseras innan veckoslutet hade gjort intryck på kabinettet. Leach hade satt sin flott-orienterade syn på saken och detta styrde mycket av resten, det hela kom att ses som ”en flottans angelägenhet”, och den första markstridsenhet som larmades var förvisso Royal Marines med marinkårsbrigaden (3 Commando Brigade Royal Marines), chefad av Brigadier Julian Thompson. Att börja med larmades bataljonen 40 Commando på sitt övningsfält i norra England och beordrades att omgruppera till Plymouth, Royal Marines högkvarter.



Torsdag 1 april

Torsdag, 1 april 1982...

Politikerna i London gick igenom de senaste rapporterna om det militära läget. Och militärerna, på försvarsdepartementet, tog ställning till Leachs förslag om ivägsändandet av flottan. Tendensen blev till slut att en task force genast måste mobiliseras och avgå vid veckoslutet; nu gällde det inte bara Falklandsöarna per se, det gällde hela Storbritanniens internationella trovärdighet.

På ett möte på kvällen på 10 Downing Street var till exempel utrikesminister Carrington närvarande; han hade nu kommit hel från Levanten. Ett telefonsamtal från USA:s utrikesminister Haig togs emot; man diskuterade ett kommande samtal mellan Reagan och Galtieri. I denna affär skulle dock diplomatin komma att visa sig futil, så vi kommer inte att nämna den mer. – Vidare under det brittiska mötet sa John Nott iaf. att som svar på varje invasionsförsök borde man sända iväg en task force. Även Leach var där och han höll så klart med. Ingen trodde ännu på fullt krig men allt ledde nu realiter ditåt. – En lustig aspekt är: något ultimatum sändes aldrig iväg till Buenos Aires. Det hela var på ett mer elementärt plan; argentinarna invaderade och britterna svarade. Någon formell krigsförklaring kom aldrig från endera parten.

Leach återvände från mötet till flottans stridsledningscentral på försvarsdepartementet och utfärdade självsäkert ordern att en task force skulle sättas i beredskap och avsändas. Dessutom beordrades Woodward, ute på Atlanten, att samla sin stridsgrupp och i hemlighet vara beredd på att stäva söderut. Han hade som sagt cirka 20 skepp men han hade inga hangarfartyg; Storbritanniens två kvarvarande skepp av denna typ låg i hamn i England. Ty ännu hade ivägsändandet av en formlig task force ej beslutats; det hade inte godkänts av varken kabinettet eller parlamentet.



Argentina anfaller

Fredag 2 april, argentinsk D-dag: Argentinarna gick denna dag iland i Port Stanley med attackdykare, marinkår i amfibiefarkoster och infanteri från vanliga fartyg. Försvaret i form av cirka 100 man brittiska marinkårssoldater och hemvärn gjorde vad de kunde mot de tusenden de ställdes inför. I striden kom bland annat en marinkårsstyrka att skjuta mot korvetten Guerico och träffa den med tre pansarspränggranater från ett svensktillverkat granatgevär (grg m/48). Inga brittiska soldater stupade i striderna men de, dvs. marinkårsdetachementet till öns försvar, måste till slut ge sig och låta sig tillfångatas. De sändes sedan iväg per flyg till Argentina med guvernören Rex Hunt, som också tillfångatagits.

Och den brittiska reaktionen? – Innan man fått bekräftan på invasionen kunde man bara vänta och se. Leach rapporterade till kabinettet om flottans beredskap och larmandet av Royal Marines; vad gäller de största skeppen, RN:s två kvarvarande hangarfartyg, så skulle HMS Invincible vara klar att avgå på måndagen och HMS Hermes höll på att göras tjänstedugligt.

Första flottiljen under Woodward var som sagt redan till sjöss, RN var på väg; allmänheten visste det inte men ett brittiskt svar på aggressionen hade förvisso redan kommit i form av detta. Och under en presskonferens kl. 1800 sa utrikesminister Carrington att invasionen ägt rum men att en task force skulle sändas. Och nästa dag skulle underhuset debattera det hela, den första debatten av detta slag sedan Suezkrisen.

2 april fortsatte med ett kabinettskrismöte. Thatcher hade diverse motsträviga regeringsmedlemmar att dras med men nu måste hon få kabinettets hela stöd. Leach, som var med på mötet, talade om den avsevärda storleken på task force och de logistiska problemen, men han betonade att styrkan – om den beslutats – måste segla iväg snarast, typ på måndagen, för då skulle internationella politiska påtryckningar och diplomati inte hinna lägga sig i vägen och tendera att dominera skeendet.



Ubåtar

Regeringen hade redan sänt ubåtar söderut, Woodwards flottilj var i Atlanten, och en task force hade förberetts; i ljuset av fullbordat faktum – invasionen – kunde man inte retirera från denna ståndpunkt. Men man tröstade sig med att en task force inte i sig innebar strid och öppna fientligheter; ännu kunde man lita till politiska påtryckningar från EU och USA mm. Dessutom kände man att hade man inte beslutat om en task force så skulle regeringen falla; man skulle i parlamentet nästa dag få utstå en storm av motvilja från oppositionen.

Nästa dag i parlamentet, lördag 3 april, så blev det förvisso stormigt. Labourledaren Michael Foot vrålade om ”handling, inte ord”. Men Thatcher hade då redan sagt att man beslutat att mobilisera och sända iväg en task force. Detta var grunden man stod på, detta garanterade att processen kunde fortlöpa. Regeringen hade inte fallit, den hade parlamentets stöd i att svara på aggressionen.

Öarna skulle återtas, återföras under brittisk förvaltning; detta var den politiska grunden som Thatcher nu tillkännagav. Vad som återstod var i stort sett ledningsmässiga åtgärder. Ett krigskabinett inrättades; ett formellt sådant sattes iofs. inte upp, konflikten bedömdes för liten för det, men man inrättade förvisso ett underutskott till kabinettets utrikes- och försvarsutskott, döpt till Overseas and Defence Committee for South Atlantic, ODSA. Det kom i dagligt tal att kallas Odza. Här satt främst Thatcher, biträdande premiärminister Willie Whitelaw, den nye utrikesministern Francis Pym, försvarsminister John Nott samt försvarsstabschefen sir Terence Lewin. Den sistnämnde var just hemflugen från Nya Zeeland med ett RAF Vickers VC10, så pass angelägen var hans närvaro nu.



Att gå i krig

Förutom Thatcher var politikerna ovilliga att ta itu med denna kris. Militärerna var dock mer förväntansfulla, från chefer till manskap; folket i RN, RM, RAF och armén var ju alla stamanställda, att gå i krig var deras yrke, och att svara på den argentinska invasionen genom att segla söderut föreföll naturligt. Vad gäller kommandostrukturen för denna operation (Operation Corporate som den döptes till) så leddes task force spjutspets av Woodward och London-staben av Fieldhouse, båda ubåtsmän; denna typ av marinbefäl dominerade RN då (tidigare hade det varit jagarchefer, därefter officerare i Fleet Air Arm). Närmast under sig hade hade Fieldhouse sir Edwin Bramall från armén och sir Michael Beetham vid RAF plus en marinrepresentant.

Än var flottan dominerande i operationen. Men när chefen för 22. SAS-regementet (22nd Special Air Service Regiment) övlt Michael Rose fick höra på TV att RM satts i beredskap, så försatte han ett SAS-kompani på basen i Hereford i beredskap (SAS hör till armén). Sedan ringde han Julian Thompson och erbjöd honom SAS sina tjänster. Det visade sig att SAS skulle göra stor nytta i operationen – jämte flottans egna elitcommandons, Special Boat Squadron, SBS. Sedan beslöts att RN-brigaden skulle förstärkas med fallskärmsförband ur armén, att börja med 3 Para eller 3rd Battalion the Parachute Regiment.

För ledning kan också sägas: efter ett tag insåg man att även en hel infanteribrigad ur armén skulle sändas ner. En divisionsstab på platsen skulle behövas; generalmajor Jeremy Moore blev då först markstridsrepresentant i Northwood, sedan sändes han ner med 5th Infantry Brigade på QEII. Att bege sig direkt till Falklandsöarna avstod han ifrån, han hade ju inget att chefa över där än, men han insåg senare (enligt TV-programmet The Falklands War – The Land Battle – In the Light of Experience) att han hade gjort större nytta i landningsszonen än på transportskeppet. Ty när RN väl landstigit 21 maj måste brigadchef Thompson varje dag kommunicera med Fieldhouse om diverse; det hade varit bättre om Moore varit där för denna funktion vilket hade gett Thompson avlastning i dennes dagliga bestyr. Som det blev nu tillbringade Moore en sysslolös vecka till sjöss.



Formidabel fiende

Argentina hade för sin del fem (5) Super Étendard-plan, var och en med en Exocet-robot. Totalt i Argentinas flygstyrkor (marinflyg plus flygvapen) fanns över 200 flygplan.

Argentinarnas arméstyrkor var överlag inte lika bra som de brittiska. Men den argentinska försvarsmakten per se var dock betydande; enligt en CIA-rapport utgiven före kriget så var Argentinas krigsmakt den bästa i Sydamerika. Detta enligt Ken Connor.

1983 innebar annars 150-årsminnet av den brittiska erövringen av öarna.

Härmed några ord om bandvagn 202, fordonet på bilden överst. Alltså det av Volvo tillverkade terrängfordonet som även svensk armé använde. I aktuell operation hade Royal Marines, enligt uppgift [Privratsky s. 37], 75 sådana som transportfordon, perfekta för den väglösa terrängen präglad av myrmark och torvmossar. De gjorde sitt jobb.

202:ornas höga klass visas av detta: armébrigaden som även sändes till Falklandsöarna hade inga 202:or, de hade ”Snow Trac”-fordon, snövesslor av mer civilt slag; under fältförhållanden visade de sig braka ihop efter någon kilometer. Royal Marines hade för sin del 202:or organisatoriskt som bandfordon för att kunna operera i Norge, där man skulle strida i händelse av krig; väglös, snöig terräng krävde detta specialfordon. Om siffran 75 stämmer fick man nu sju-åtta 202:or ”per förband” (vilket kan betyda per kompani); detta var maximal tilldelning, mer fick inte plats på fartygen, men ”formellt” fullt tillräckligt. – Fordonsbensin fraktades i 20-liters dunkar (jerry cans). – Det visade sig, när man väl var på ön, att även hjulfordon kunde ta sig fram där; det var inte komplett väglöst.

Fotmarscherande marinkårsbat med luckor, fem kilometer lång kolonn...

Förlust av fartyg. När expeditionsstyrkan, ledd av amiral Sandy Woodward, seglade söderut så var man beredd på förluster. Dock (har det framkommit senare) räknade försvarsdepartementet bara med cirka 2-3 nämnvärda fartyg förlorade (Hastings s. 403), inte de cirka 10 det verkligen kom att bli. Och dessa tio sänktes av flygburna sjömålsrobotar eller flygbomber, dvs. av det argentinska flygvapnets attackflyg; däremot var argentinska flottans skepp i denna konflikt förhållandevis passiv (det argentinska marinflyget fick bli landbaserat). Britterna planerade att vinna luftherravälde kring öarna innan landstigningen men detta uppnåddes ej; argentinska flygvapnet förblev en formidabel motståndare under nästan hela kriget. Argentinska flygvapnet, underhållsproblem och vädret var britternas främsta motståndare i kriget, säger boken.

Väl på väg planerade Woodward operationen baklänges, med framför allt dessa två faktorer uppsatta: (1) Port Stanley skulle helst vara intaget före inbrytandet av den sydhemisfäriska vintern som började i juni; (2) före landstigningen måste man ha luftherravälde, och cirka 15 maj skulle detta luftherravälde ha etablerats (även om man ej lyckades därmed, vilket främst kom att drabba flottan; ankrade i San Carlos Bay blev man feta mål för argentinska attackplan).



Beslut om landstigning

8 maj: Thatcher beslutar om landstigning. Det hade då varit politiskt omöjligt att göra annat; att exempelvis sända hem flottan skulle sannolikt ha fällt regeringen. Landstigningen skedde trots det argentinska flyghotet. Men det uppvägdes främst av valet av San Carlos som LZ (det blev en iaf. nöjaktig LZ, man lyckades ostört få iland marinbrigaden), Harriersystemets effektivitet och landbaserade Rapier lv-robotar, jämte annan brittisk förmåga. Att argentinarna främst anföll skepp, ej RM-förband i sina LZ, bidrog också.

Kriget bekräftade UK army policy med elitinfanteri av jägartyp. Gränssättande för UK förmåga var knappheten på materiel; materieltillgången var ur operativ synvinkel lite snålt tilltagen (även om transportkapaciteten förstås utnyttjades till max).

Ett radarövervakningsplan typ Awacs hade för britterna varit bra (kallas även radarspaningsplan). Nu, utan ett sådant, kunde argentinska flygplan smyga sig på brittiska skepp genom att flyga lågt, avfyra Exocet-robot (från Super Étendard-plan) eller fälla bomber (Skyhawk-plan) och försvinna. Royal Navy hade såklart radar på sina skepp men den gav inte tillräcklig förvarning; man hade inte full radartäckning. Visst sköts många argentinska plan ner (109 förstörda eller erövrade flygplan eller helikoptrar hävdar britterna) men förlusterna i brittiska skepp var rätt stora. Bästa luftförsvaret var för sin del hangarfartygsbaserade Hawker Harrier med Sidewinderrobot.



Markstrid

Markstridens profiler. Generalmajor Jeremy Moore, chef för den division som slutligen uppstod genom att man på ön hade både 3. Marinkårsbrigaden och 5. infanteribrigaden. Marinkårsbrigaden leddes av brigadgeneral Julian Thompson. Infanteribrigaden leddes av brigadgeneral Anthony Wilson. Övlt Andrew Whitehead, 45. marinkårsbataljonen; övlt Herbert Jones, 2. fallskärmsjägarbataljonen; övlt Hew Pike, 3. fallskärmsjägarbataljonen.

Artilleri: sinnebilden för detta krig är ”commandosoldat med tung packning”, ”Harrier Jump Jet” och ”örlogsfartyg”; tämligen frånvarande är däremot ”artilleripjäs”... Men detta behövdes också för segern.

Marinkårsbrigaden understöddes till exempel av 18 stycken 105 mm pjäser, fördelade på tre batterier plus eldledning (29. marina fältartilleribataljonen plus 148. kompaniet för eldledning vid kustbeskjutning = 148 Forward Observation Battery Royal Artillery Naval Gunfire Support, 29 Commando Regiment Royal Artillery). 5. infanteribrigaden hade för sin del sex lätta 105 mm pjäser. Pjäserna drogs av terrängbil men kunde även transporteras med helikopter, ”carried as underslung load”. – Summa summarum man kan inte dra i krig utan tungt understöd. – Markstyrkorna hade även stridsfordon såsom Scimitar med 30 mm akan. Samt grg m/48.

Brigadgeneral Thompson skulle leda landstigningen. ”Thompson kontaktade varje dag Northwood via DSSS-krypterad telefonförbindelse för ingående diskussioner om planeringen.” (Hastings s. 217)

Den argentinska arméavdelning som ockuperade och försvarade ön var av blandad kvalitet. Där fanns till exempel elitregementet 25th Infantry jämte enheter av lägre kvalitet. Konstigt nog var ett argentinskt elitförband, bergsjägarna, utbildat för vinterkrig, samtidigt grupperat för att försvara gränsen mot Chile. Det hela kan delvis ha berott på att Argentina generellt inte trodde att britterna skulle sända en expeditionsstyrka för att återta öarna; de kunde inte drömma om det... Hastings refererar till ”en högre argentinsk ämbetsman” som sa: ”Vi kunde helt enkelt inte för ett ögonblick drömma om att ni skulle sända en expeditionsstyrka.” (s. 429)



Understödet

Några ord om markstriden, främst då något mer om understödet. Man måste som alla vet ha understöd, tungt understöd, för att kunna anfalla. Till exempel brittiska 2 Para stred på ön; man var en 600-mannabataljon aka. 2nd Battalion, the Parachute Regiment, aka. 2. fskjbat ur ”Red Devils”-förbandet, med anor från D-dagen 1944, Market Garden mm. Inalles hade britterna två sådana fskjbat på ön.

För att fokusera på 2 Para fick det i uppgift att anfalla den argentinska stödjepunkten Goose Green. Striden varade 28-29 maj och, vad alltså gäller understödet, hade man strax före anfallet stöd av fartygsartilleri från HMS Arrow, enligt uppgift ett 90 minuters bombardemang som emellertid var i stort sett ineffektivt. Man hade dessutom, sägs det, grk. Samt stöd av tre 105 mm fältpjäser, ett halvt batteri (dessa skeppades dit via hkp). Dessutom hade man sitt eget, burna understöd i form av 66 mm pansarskott (M72 LAW one-shot unguided anti-tank weapon) och grg m/48. Kompanierna hade beordrats att lämna sina 5 cm mm grk i UFA, man hade så mycket annat att bära på, men chefen A-komp, Dair Farrar Hockley, beklagade detta när man väl var i strid. Dessa grk hade till exempel varit bra för lysskjutning. Nu fick han nöja sig med signalskott av typen Shermulley.

Argentinarna i Goose Green hade för sin del bl.a 81 mm granatkastare. Liksom 105 mm artilleri. Samt, viktigt, fem 20 mm Rheinmetall och två 35 mm Oerlikon lv-pjäser av allmålstyp; eldledningen var radarstyrd (israelisk Elta radar). 2 Para led svårt av dess verkan, bland annat i form av direkt eld. Slutsats: även försvaret behöver tungt understöd. Dessa pjäser slogs senare ut av en grupp om tre Harriers som fällde clusterbomber mot dem (det sägs dock att bomberna missade; pjäserna hade dock vid det laget ändå slutat fungera, pga. att en generator för eldledningssystemet skadats av splitter från en grk).

Goose Green var en hård strid och reserver (såsom den andra fskjbat på ön) och fler tunga pjäser kunde ha behövts. Men transportkapaciteten var ansträngd och man måste, ur politisk synvinkel, vid denna tid komma igång med någon form av seger på marken; därför var det viktigt att man kom igång med denna enstaka bats anfall, därför sändes bara 2 Para och dess resurser var i sammanhanget något knappa. Men man tog iaf. sitt mål efter en hård strid mot en numerärt överlägsen motståndare. Senare marscherade man österut för att ihop med resten av de brittiska markstridsförbanden anfalla ställningar runt Port Stanley. Vis av erfarenheten från Goose Green såg man nu till att ha ordentligt med understöd; i striden om en höjd kallad Wireless Ridge hade man förutom två hela batterier 105:or (12 pjäser) en pluton lätta strv av typen Scorpion (76 mm kan) och Scimitar (30 mm kan) samt fartygsartilleri (en fregatt för kustbeskjutning). Man såg även till att under striden ha ordentligt med mannar (drygt 30 man) avdelade för framforsling av ammunition samt tillbakaforsling av sårade.

Mer om markstrid. -- A-kompaniet i striden om Goose Green passerade stormavstånd på stridstriangel: ”klockan 2.35 passerade A-kompaniet stormavstånd i klassisk infanteriformering, två plutoner i täten och en i kön.” (Hastings s. 301)... i sina Milan-robotar (?) hade man fosforgranater, ett demoniskt medel att matcha argentinarnas napalm; det sistnämnda fanns i deras upplag på ön. Napalm användes t.ex av en Pucará-rote mot 2 Paras D-kompani 28 maj, bomben missade dock; en annan napalm-bomb fälldes av en annan Pucará och träffade en ingenjörsgrupp på marken, de dränktes i bensin, men det hela tände inte. Detta enligt Thompson i No Picnic, sida ej angiven. Fosfor kan för sin del användas både som brandmedel, rök och lys.

Mörkerstrid. Helikopterpiloter kunde utrustas med PNG, passive night goggles, lika med nightvision device eller ”bildförstärkare” enligt svensk terminologi. Även argentinarna hade denna teknologi, t.ex prickskyttar i slaget om bergen. Blues & Royals pansarfordon hade nightvision av andra generationens typ, en som inte gjorde användaren blind om ett skarpt ljus plötsligt kom i sikte.



Litteratur
Connor, Ken. Elitstyrka SAS, Lund: Historiska Media 2001 (Ghost Force: The Secret History of the SAS, 1998)
Hastings, Max och Jenkins, Simon. Slaget om Falklandsöarna. Replik 2005 (The Battle for the Falklands, 1983, 1987, 2005)
Privratsky, Kenneth L. Logistics in the Falklands War. Pen and Sword, 2017



Relaterat
Mellanösternkrig 1956-1973
Afghanistankriget 1979-1989
Gulfkriget 1990-1991

Bild: Bv 202:or på Falklandsöarna 1982

Podd om Den heliga flamman

Halleluja.

En ny podd med mig har lagts upp. Det rör sig om det senaste avsnittet i På gamla och nya stigar med Jalle Horn.

Denna gång intervjuas jag om min senaste roman, Den heliga flamman. Romanen stöts och blöts ur olika vinklar.

Kort sagt, detta är essentiell poddradio. Du finner avsnittet här.



Relaterat
På gamla och nya stigar, avsnitt 77: Den heliga flamman
Information på denna blogg om boken
Länkar till tidigare poddar med mig
En svensk predikan

Review: Pagan Imperialism (Evola 1928)

Evolian resurgence -- Evolian wave -- Evolian spree... that's what we're living in since about 2000. The period after Julius Evola died in 1974 has seen a quiet renaissance; after his death his influence has only grown. Hereby a review of a forgotten gem in his opus, Pagan Imperialism.

One of Evola’s books was Imperialismo Pagano. In a German translation from 1933 it was called Heidnischer Imperialismus. In English it became, in 2017, Pagan Imperialism. This was a translation based on the German edition. And the translator was Cologero Salvo; voilà the edition we base this on.

Pagan Imperialism was originally published in 1928, a time when Fascist Italy was about to sign the Lateran Treaty with the Catholic Church. Evola was against the perceived “maternal and lunar” character of Christianity and wanted a more “masculine and solar” creed for Italy. He was also disappointed with Fascism, seeing it as too bourgeois; in addition, he was against communism-liberalism-democracy. Stating his case against all these enemies, Pagan Imperialism is a rather elegant essay by a radical traditionalist. It is far more belligerent in tone than, say, Revolt Against the Modern World, otherwise seen as his magnum opus.

Rivolta often comes through as a somewhat dull and pedantic lecture about esoteric subjects. Pagan Imperialism essentially says what Rivolta does, but with more punch and verve.

Almost everything that Evola later wrote about as a right-wing preacher we see in this book, Pagan Imperialism: the need for hierarchy, the need for a “polar, northern” tradition instead of the “southern, lunar, feminine” tradition of Christianity; the need for a more mindful Nietzscheanism; the glory of Imperial Rome and the Holy Roman empire; the need for a philosophy that goes beyond mere vitalism and reaches an essential truth – “life, and more than life”.

In Pagan Imperialism the Roman idea, the ancient Roman example, takes the place that “tradition” would take in his subsequent books. He for instance speaks about “a revived Dorian simplicity” (p. 82). Rome, to Evola, in this essay stands for the organism (as opposed to the simple aggregate); it stands for the spiritual (and not the materialist); it stands for everything accomplished by rite and symbol; it stands for truth (and not empty rhetoric).

Pagan Imperialism speaks about a “will to order and to hierarchy, to virility, and to authority” (p. 96); this is the ideal.

+++

Further, in this book Evola for example speaks of the need for a new cadre of leaders, responsible men capable of anything. Men who are born leaders, men willing to risk their life in their role, and not mere babblers.

He speaks about the need to replace profane and materialistic science with a spiritual and interior science – a science that taps the occult forces that govern our being and subdues them.

He speaks about replacing feelings of dependence and lack of will with a feeling of sufficiency; the ideal of equality will be replaced by concepts like difference, distance, hierarchy, aristocracy. Pure will and absolute action are the lodestars, not love and happiness.

The new rigorism, Evola means, will see an existence where every instant of life is a heroic event. And the hero of the new age is Absolute Man, Total Man, Magician Man.



Quotes

Pagan Imperialism lends itself to extensive quoting. We can, for instance, look at the beginning (p. 6). This is a call to arms for any radical traditionalist, these are words by “a rebel, fighting for tradition”:

The current “civilisation” of the West is expecting a substantial upheaval, without which it is doomed to collapse sooner or later. – It has realised the most complete perversion of every rational order of things. – There is no longer breath, nor liberty, nor light in the realm of matter, of gold, of the machine, of number. – The West has lost the meaning of command and obedience. – It has lost the meaning of Action and of Contemplation. – It has lost the meaning of hierarchy, of spiritual power, of man-gods.

This is just the beginning... and equally strong is the rest (ibid):

[The West] no longer knows nature. This is no longer, for Western man, a living body made up of symbols, gods, and ritual acts – a splendid cosmos, in which man moves about freely, like “a kingdom within a kingdom”: he has instead deteriorated into an opaque and fatal exteriority, the mystery of which profane sciences try to ignore with petty laws and petty hypotheses. – The West no longer knows Wisdom: it no longer knows the majestic silence of those who have mastered themselves, the bright calm of the Seers, the superb “solar” reality of those in whom the idea has become blood, life, and power. Wisdom has been supplanted by the rhetoric of “philosophy” and “culture”, the realm of professors, journalists, and sportsmen – the scheme, the program, the manifesto. It has been supplanted by sentimental, religious, humanitarian contamination and the race of windbags who flounder and madly rush while exalting “becoming” and “practice”, because silence and contemplation frighten them.

Evola talks about the evils of modern life, like sentimentalism, moralism, and simplistic humanism. This must be opposed (p. 8):

To all this, let it be said: 'Enough!', so that some men may return to long-lasting paths, long-lasting risks, long-lasting gazes, and long-lasting silence; so that the wind of the open sea may blow again – the wind of the nordic primordial tradition – and arouse the sleepers of the West. Anti-philosophy, anti-humanitarianism, antiliterature, anti-'religion', this is the premise. 'Enough!' must be said to aestheticisms and idealisms ...

Evola wants to go beyond mere discussion, mere talk (p. 9):

In silence, through hard discipline, self-mastery, and self-overcoming, with tenacious and brisk individual effort, we must create an elite in whom “solar” Wisdom is revived: that virtus which cannot be spoken, which rises from the depths of feelings and the soul and is not proved with arguments and books but with creative acts. – We must reawaken to a renewed, spiritualised, and austere sense of the world, not as a philosophic concept, but as something which vibrates in our very blood: to the sensation of the world as power, to the sensation of the world as rhythm, to the sensation of the world as a sacrificial act. This sensation will create strong, hard, and energetic characters, beings made of strength and then only of strength, open to that sense of freedom and nobility, to that cosmic breath which the “dead” in Europe have babbled a lot about, yet have not even felt its puff.

Modern man needs re-sacralization, a reactivating of myth, of contemplation, of gravitas, of dignitas (ibid):

Against secular, democratic, and material science, always relative and conditioned, slave to phenomena and incomprehensible laws, deaf to the deepest reality of man, we must reawaken – in this elite – the sacred, inner, secret, and creative science, the science of self-realisation and “self-dignification”, the science which leads to the hidden forces which govern our organism and are united with the invisible roots of rate and things themselves, and which creates mastery over these forces; so that, not as a myth, but as the most positive of realities, some men are reborn as beings who no longer belong to “life”, but to “more-than-life”, and are capable of transcendent action.

+++

To guide man into this Brave New World of willpower and vision a new elite is needed, a new breed of leaders (ibid): “There will be Leaders, a race of Leaders. Invisible Leaders who do not speak and do not show themselves, but whose action does not experience resistance and who can do everything.”



Nordic Symbolism

For this re-generation of the West we must look to the North. This Evola also speaks about in Rivolta but here, in Pagan Imperialism, it is more succinct, more stylish (p. 10-11):

We alluded to a primordial Nordic tradition. It is not a myth, it is our truth. Indeed, in the most remote prehistory where the positivist superstition postulated right up until recently cave-dwelling ape-men, there existed a primordial, unified, and powerful civilization, an echo of which still resounds in everything that the past has to offer us as an eternal symbol. – The Iranians speak of the Airyanem Vaejah, located in the farthest North, and see in it the first creation of “god of light”, the origin of their lineage and also the seat of “glory” – hvareno – that mystical force characteristic of the Aryan race, and especially of their divine kings; they see in it – symbolically – the “place” where the warrior religion of Zarathustra would have been revealed for the first time. – Correspondingly, the tradition of the Indo-aryans knows the Shveta-dvipa, the “Island of Glory”, also located in the far North where Narayana, the one who “is the light” and “who stands above the waters”, that is, above the causality of events, has his residence. It speaks also of the Uttarakuru, a Nordic primordial race; what is meant by Nordic is the solar path of the gods – deva-yana – and the term uttara connotes the concept of all that is sublime, lofty, and superior - of what in the figurative sense can be called arya, Aryan – according to the concept of “Nordic”. – Again, the Achaean-Dorian stocks are heirs of the legendary Nordic Hyperboreans: the most characteristic god and hero of this race – the solar Apollo, the annihilator of the serpent Python – came from there; Hercules – the ally of the Olympian god against the giants, the annihilator of the Amazons and of elemental beings, the “fair conqueror”, of whom many Greek and Roman kings later considered themselves so to speak, as his avatars – would have carried the olive tree from here with whose branches the victors were crowned (Pindar).

Nietzsche Lauded

We all know that Nietzsche influenced Evola. For instance, in the 20s he spoke about “Absolute Man” (l’individuo assoluto) – and this figure can be seen as the superman evolved into a more mindful being. Now, overall in his major works Evola tended to be critical of the great Pulverkopf; even in Pagan Imperialism we see traces of this. However, he could also openly praise the great German. We for instance read the following, captivating the spiritual essence of Nietzsche’s opus (p. 85-86):

[T]hose who are still not capable on their own can find a precursor even in these dark times, someone misunderstood, who waits in the shadows: Friedrich Nietzsche. The Nietzschean experience is still not exhausted, since it has not even started. What is exhausted is the aesthetic-literary caricature of Nietzsche, conditioned over time, and theological-naturalistic reduction of some parts of his theories. But the value carried heroically by Nietzsche after much nameless suffering, in spite of the fact that his whole being revolted and yielded, until, without any complaint, after having given everything, it collapsed – this value which is beyond his “philosophy”, beyond his humanity, beyond himself, identical to a cosmic meaning, reflection of an economic force – the hvareno and the terrible fire of solar initiations – this value is still waiting to be understood and assumed by contemporaries. There is already in it the call for arms, the appeal for loathing, for awakening – and for the great struggle: the one in which – as we have said – the destiny of the West will be settled: either to fall into twilight or enter a new dawn. – Freeing the doctrine of Nietzsche from its naturalistic part, we see that the “overman” and the”will-to-power” are not true except as supra-biological qualities and, we should say, supernatural qualities, then this doctrine, for many, can be a path by which the great ocean can be reached – the world of the solar universality of great Nordic-Aryan traditions, from whose summit the sense of all the misery, of all the irrelevance, and of all the insignificance of this world of the shackled and maniacs imposes itself.

There you go; this is what we want to highlight in Pagan Imperialism. This is the Evola we will later meet in Rivolta, only more succinct.



Evola, Julius. Pagan Imperialism. Sine loco: Gornahoor Press, 2017. 204 p



Related
Jack Steelnack: the metal years
In Swedish: Evola -- några reflektioner
In Swedish: Ride the Tiger

Poem: Vortex Master (Svensson 2022)

Hereby an epic poem. It comes in eight chapters. Part of chapter one has been published previously on the blog. -- This is a poem about our age -- the New Age, the Dvāpara Yuga... a poem about creating the world with our minds, our willpower and vision... a poem about chakras, storms, and dancing with the gods in the cathedrals.

We hereby give you the poem Vortex Master. It is an epic poem, a kind of story in poetic form. However, the narrative structure mostly serves as a framework to preach and teach. The poem begins by having the preacher worshiping in a church. Then he goes home. Then he goes out into the woods, lighting a bonfire. That's what we narratively find in chapters one through three; for the rest, see the table of contents right below this. The poem has a total of eight chapters.







Contents
Chapter One. Chakravartin
Chapter Two. Going Home
Chapter Three. Bonfire
Chapter Four. Burning Magnesium
Chapter Five. Halleluja I Love Her So
Chapter Six. Divine Laughter
Chapter Seven. Home Again
Chapter Eight. Cathedral Dome
Epilogue. Whole Town Dancing







++++++++++







Chapter One. Chakravartin

I'm dancing around in the cathedral dome,
the red brick temple,
the five-nave cathedral...

I'm dancing as the Vortex Master,
the Chakravartin,
the Man of Destiny...
the ruler of the rotation,
king of the wheel, the chakra...

Thus I chant, in the deathless
pattern of the śloka metre...
I sing me, I sing what I am...
a Chakravartin I am, and so I say:
aham asmi cakravartī...

I am dancing around in the cathedral dome,
going clockwise...

I am the Vortex Master,
the whirlpool of being...
the storm, the hurricane,
the tornado... the twister ominously
going through the landscape...


I am the origin of storms, the Holy Roller...
the rotation, the vortex...
the twirl, the swirl, the maelstrom...

I am the Chakravartin, the ruler of chakras...
ruler of the seven energy centres of the body,
the rotating wheels of vital energy.

+++

I am the circuit around the altar...
a clockwise circle making you whole,
making you holy...

I rule the chakras, I rule the maelstrom...
I rule the whirlpool, the twirl, the spirals inside...
inside matter, inside of you – all of you...

I am the Horga song, dancing you to death,
the hambo dance for ever twirling, for ever
rotating, like a stream of existence...

I am the rotating flock of birds in the sky above you,
driving you mad...

I am the circle around the altar,
around Hindu gods... a clockwise circuit
making you whole, making you holy...

+++

I’m dancing around in the cathedral dome,
going clockwise, as we do in the west, as we do in the east –
in Christian churches, in Hindu temples –
clockwise honouring the divine,
circum-ambulating the god.

Dancing around in the red-brick dome,
going round the altar, going round the ambulatory –
spiral movement forever, like the vortices
creating reality – for I am the Vortex Master,
master of storms, king of tornados –
and the storm begins here, with me, in the dome.

Turbulence begins at home...!

There’s a storm coming up and I AM the storm,
creating it by making rounds round the altar,
by going round and round, maddeningly like a flock
of birds in the sky – jackdaws they are,
round and round the towers they fly –

a vortex of birds, like Birds of the Master
in the Valerian adventure... a vortex in the sky,
look at them and go mad, see the swirl
and you’re caught in the movement –
like the dancers having to dance to the Horga song,
the evil fiddler forcing them to dance
to their death, forever whirling to the music,
round and round they went, until only their
skulls were rattling on the ground.

Vortex of dancers, vortex of birds,
vortex of clouds, vortex of stars...

+++

I am the galaxy rotating in cosmic splendour,
rotating forever, rotating in harmony
with the All... I am the sky rotating
around the Pole... I am the Big Dipper
and its position through the seasons...
I am the Fylfoot...

I am the movement, I am the still center...
I am the pole and the circulation at once,
action as being, movement as a state...

I'm the adaptor in the middle of the record,
the still center... as we say in Swedish,
"alla ränner runt och ja --
é centrumpuck...!"

+++

I’m the nexus of the crisis
and the origin of storms...

I’m the whirlpool, the maelstrom,
Charybdis, eddy, tornado, taifun...
I’m the rider of the storm, the Wild Hunt,
the Yuletide chase in the sky, led by
the Wild Hunter, Odin, god of storms...

All this I am.

+++

I am the cycle of the seasons,
the precession of the equinoxes,
the cycle of day and night...
I can turn the day into night...
just wait and see, just follow me on this journey...

+++

I'm a god come down to teach the world a lesson...
and while doing that, teaching and preaching,
I will also see to enjoy myself...
having fun, seeing the sights...
I will not shun the good things in life.

I'm a god, welcome to the satyr play...

I'm going round the altar, chanting Vedas,
adoring god, adoring the light... saying to the world,
ye shall be awakened from your sleep...
a storm is coming up, storm and frenzy,
storm and whirling vortices... and in this stormy weather
I will be the calm point in the centre, controlling the storm
but essentially unaffected by it.

Cue the Horga Song...!







Chapter Two. Going Home

I'm bowing to the altar and leaving the church...
going out in the greyish daylight...
greeting the flock of passerines coming at me,
approaching in the sky... they twirl, they rotate,
they go about madly in the sky... the perfect aerial
symbol of my vorticular creed, my Chakravartin nature...
big wheels keep on rolling... in the sky, inside me,
inside every man... and while I control my chakras,
I incite yours to rotate at my will.

I slowly head off through the city, past the university library,
on through the Picturesque Park... green shadows, the day
is dying... night is coming, darkness gathering... my element
indeed... for “when the night comes, I am king”...

I enter the Botanical Gardens, I nod at the classical backdrop
of the Orangery, four pillars and a front to elevate me
spiritually... just like Vilhelm Ekelund was uplifted
by the sight of Schinkel’s Neue Wache in Berlin...

Four pillars and a lintel, that’s all it takes
to create traditional grandeur...

Such a classical backdrop, a classical
piece of architecture... proud pillars
of the West... so I say, make me a pillared temple
and voilà, Tradition is magically there again –
be it Neue Wache, or this temple,
or anywhere you erect a classical front...

I leave the Orangery, heading off through quiet
greenery... and soon I approach my suburban palace,
white marble, white car on the drive...
and in the cinema tonight, my private monitoring room,
my cinema noche, I’ll be having a screening
of Parisfal on the Met.







Chapter Three. Bonfire

I was at home, planning a screening
of Parsifal... but my restlessness drove me out
into the woods... and there I lit an enormous
bonfire... I like to sit by the fire, it cleanses
my aura... and now, sitting by that fire, souls
approached me... souls beckoning me, calling, inviting,
fussing, fighting... but I was cool... and let
each one of them come forth and speak...
and they spoke of a people in bonds, a people
tormented by tyrants... mourn for us
oppressed in fear... chained and shackled
we are bound... freedom choked in dread
we live... a people, enslaved in their
minds, scared... and I spoke, and I said...
I will lead you out of slavery,
out of bondage... and in the ashes of the morning
I awoke... and to the grey skies I lifted
my hands, shouting, “To undo the heavy
burden, and let the oppressed go free!”

+++

Sum up your will. Make yourself strong,
not weak. Fight for your country and people,
not against them.

Be ethnically yourselves.
Shape your character, live according
to ideals.
Exercise your body.
Acquire knowledge.

There you have it, these are the commandments
of a Nordic Revival... the revival whose prophet
I am... as Chakravartin, Vortex Master, new age hero.

+++

I am Chakravartin, the incarnated god,
the avatar of this age... at the conjunction
of two yugas I have come to liberate you,
shake you up, make you great... wake up
Faustia from her sleep, awaken Europe,
having the Western world rise and shine.

Freya, weck die Toten...!

aham asmi cakravartī...
namas te, rāja-ti-rāja...
hail the new dawn...

+++

I will play a European song to my beloved...
join in, be overwhelmed, be European and hip...
to the tune of Time and Lady Grinning Soul...
and she nods and smiles but does she get it,
is she really into this European avant-garde...?

Is she...?

We will dance out, into the streets... me and my
beloved will lead the dance... and the whole city
will dance with us, rotate with us... me and Melina
in the centre, the rest around us... like Krishna
and Radha leading the divine dance... râsalîlâ...
round and round we go... symbol of the universe,
the dance of particles... the symphony
of the spheres... dance of life, dance of death...

+++

Vortex Master, Chakravartin... master of wheels,
master of spirals... big wheels keep on turning,
fire keeps on burning... what goes up, must
come down, spinning wheels must go round...

Master of the Vortex... Blaster of the Vortex...
creator of worlds, destroyer of worlds...

Oppose me and oppose the world, oppose
the cosmos... join me and join the world, be part
of a cosmic resurrection, a galactic endeavour...
cue Heaven and Hell by Vangelis...

+++

Holy Roller, Whirling Dervish...

spinning top, pirouetting dancer...
gyroscope, spiral staircase, spiral DNA...

Crown hair, vertex, whorl... we all have
such a spiral on top of our heads... a hair
spiral, a twirl... and we all have
chakras inside... and all matter is spiral
in nature... a spiral motion inwards creates
matter, a spiral motion outwards dissolves it...

We all have chakras... and he who consciously
knows this, wilfully directs the energy of his
chakras, he is a Chakravartin, and he will
potentially rule the world... microcosm
and macrocosm... because these are mindful times,
Kali Yuga over and Dvāpara Yuga just beginning...
and at this conjunction I am come
to lift you up, elevate you into cosmic splendour...

+++

I am Viṣṇu, I am Kalki... I am Odin,
I am Frigga... I am Lakshmi, I am Brahma...
I am Shiva, I am Krishna... I am Freya,
I am Siv... I am Thor, I am Kristos...

This is the 21st century, this is Dvāpara Yuga,
and the gods are back... just look yourself
in the mirror... that divine spark in the eye,
that’s the soul, the true self... it’s divine...
tat satyam, sa ātmā, tat tvam asi...

+++

“Time – is waiting in the wings,
his script is you and me”... verily...
I am Time, I am Death...
the destroyer of worlds... kālo ‘smi,
loka-kṣaya-kṛt pravṛddho...

+++

I am the Vortex Master,
the Chakravartin, and I will cure you...
I will cure Europe of its inherent
disease, passive nihilism... the chakras
of the common European man are
rotating too slowly, that’s the thing...
so here I am, here to set your chakras
rolling... rolling... rolling down the river...







Chapter Four. Burning Magnesium

Astral war, frequency war, energy war...
cold war in a country garden... war games,
tin soldiers parading, propaganda war 24/7...
learn to love it – live it – forever at storming
distance, forever mindfully burning with the
burning magnesium in the sky, the illumination
round lighting up a diameter of 800 m...

+++

All hail the Chakravartin, the Vortex Master...
Man of Destiny, Great Guide... ruler
of the world, Hero of the New Age...

And we all know that the New Age began in 1899,
the year Franz von Stuck painted Die Wilde Jagd...
also known as The Wild Hunt... which later became
Riders in the Sky... in the Wild West version...

But we're not in the prairie now...
we're not in Kansas anymore...
we're in Europe... mythical Europe,
true Europe... where pagan gods still
haunt the skies... especially at yuletide...
in wild frenzy, cosmic vorticism...
a wild bunch riding in a void,
a stormy posse of mythic beings...

The Wild Hunt rides forever through the mind,
the Berserker spirit reborn, riding forever in dream
space, forever fighting the astral war against the Demiurge...

+++

Wind and storm and whirling vortices...
a new awakening where Chakravartin will
teach you virtue with the sword... he’ll
sweep you along in a hurricane of emotion
on to a destiny beyond the Beyond...

Valkyries riding to Valhalla...
einherjar fighting the wolf, the enemy of light...
led by Odin, riding out to fight the hordes
in the final battle for this army of heroes, this vīrasena...
this great army, die grosse Armee... den stora
armén, the Wild Hunt, den vilda jakten...

The myth lives on, the Wild Hunt rides on...!
Led by the Avatar, the Chakravartin, the Magician
Man, the Vortex Master, it is going on tour...
and might soon harass a sky in your vicinity...
an aerial army of Aryan warriors come to fight
the endgame against the forces of the dark,
the forces of the Demiurge, the forces of materialist nihilism...

The Wild Hunt rides on... join us today...!
We will recruit any white man, ready
to fight the dark...







Chapter Five. Halleluja I Love Her So

I am the Vortex Master, the Chakravartin...
Man of Destiny, Hero of the New Age...

+++

Halleluja I love her so... that’s what I do...
who cares if she doesn’t get all
my references... she tops it all off
with her smile, her very being... love fills out
the blank... spirit fills out the void...

Sometimes she falls short of my dream
image... sometimes she surpasses it...

Some things are lost in translation...
some things are won...
you can't strive for theoretical perfection...
you must go out there and live a life.







Chapter Six. Divine Laughter

I am the vortex, the vertex, the twirl...
the swirl, the whorl, the whirlwind...
Westland Whirlwind, Westland Lynx...

I, while the gods laugh, the world’s vortex am;
Maelström of passions in that hidden sea
whose waves of all-time lap the coasts of me;
and in small compass the dark waters cram.

This is Mervyn Peake...
he is the universe's vortex...
and so am I...
I am the Wheeler-Dealer...
I move in circles around you...
and here’s what you shall do:
take two vortices and let them
counter-rotate and voilà,
you have gravity-free power...
you have a perpetual machine,
a space machine, a ship
to conquer the stars in...
so we’ll go to Mars and teach
and preach under the Cydonia
sphinx, we’ll conquer the stars... it’s in
the cards, it’s in the vortex... for I, while
the gods laugh, the universe’s vortex am...

+++

Again I circum-ambulate the altar, doing
the rounds round the ambulatorium... dancing
the rounds of the Black Rose... again I invoke
the Vortex, again I am the universe’s vortex...
again I impel the world to turn, the water to whirl,
the air to swirl, the storms to gather...

I bow to the altar and exit the church, going
to the graveyard... sitting down on a tombstone to brood,
ruminating over the fate of the world... then I go
to a mortuary chapel, lying down in a coffin
to sleep... and after forever I am awoken...
by a bland-looking emcee, a smooth-shaven middle-man...
and he says, “come on it’s time to go”... and I say
to what, to make some Faustian bargain... oh no he says,
we only want you to preach and teach... you’re
the Chakravartin ain’t you, master of spirals, master
of reality, master of the world... and I say yeah
and rise out of the coffin to follow the man...
down corridors and hallways going on forever...
until we come to a large hall... and as the emcee he is,
he takes the stage and says to the audience, hello
world, are you ready to rock’n roll... for here
he is, the Wheeler-Dealer, New Age Hero,
Holy Roller... Chakravartin, master of wheels,
master of energy... Man of Destiny, impeller of whirlwinds,
the origin of storms... and the crowd roars
and so I take the floor... exuding that Man of Destiny-
aura... that terrible and yet inspiring loneliness...
alone with history, alone with God... savouring
the magic of the moment... for the moment
is now, and now’s the moment... a moment
where I become the avatar, the god-man,
and everything I say comes easily... like a waterfall,
a whirlpool, a stream of images... in other words,
as Chakravartin and Vortex Blaster I do my thing...
to the millions I speak, to the audience
I lay out the law... that is, I continue my preaching:



+++



I am soldier and savior, Wanax of the West, the preacher
of the great divide... I am shield Soskation, sword Nothung,
the spear of Dorylaon to pierce the head of the beast.

I am the water of life and the water of death.

I slew the dragon gnawing off the roots of the world tree.

I sent the demon guarding the treasure back to his home
dimension, leaving me with immense riches to create a new
viable currency... I stormed the reality studio, spearheaded
the breakout out of the Kamenets kessel, sailed the steel
breeze of Operation Ultra... I fought the aliens on earth
and their home-world... I sent the co-opting parasites to the hologram
along with blockheads, dolts, skeptics, and nihilists...

I’m a legend in my own lunchtime,
a poet and a pundit, a preacher and a teacher,
for ever seeking Harmony, Beauty,
and Spiritual Passion...

To seek and to find, the journey’s over... having arrived.

“Home is the sailor, home from the sea /
and the hunter is home from the woods...”



+++



My preachment thus over a band magically
appeared behind me... a group, a spooky
ensemble... there to envelop the audience
in its musical magic... I thought I could
discern the notes of Diamond Diary...
and since it was an instrumental number I just
disappeared... there was nothing left to do, nothing left
to say... so I was engulfed by a suddenly rising
veil of dry ice smoke...







Chapter Seven. Home Again

And the rest is a muddle... my memories of what
happened next are not so clear-cut... I mean, I went
to sleep in the coffin, then the MC awoke me, then he took
me to a rock’n roll show... where I shone... and spoke...
like I’ve never spoken before... Man of Destiny, the lone
preacher... out of the desert and into the grand hall...
speaking words of wisdom, of action, of beauty,
of mythopoesy... that was the event... and then Diamond
Diary... and after my going into the smoke screen all went
dizzy... a dream state if there ever was one... a flurry
of action, of vorticular motion... I was the eye of the storm,
the impeller, the creator of this world by projecting
spirals in and out of the objects... I was the Horga song
fiddler, the Great Guide, the DNA... the flock of jackdaws
in the sky, added by ravens and crows, lizard-like birds,
monstrous creatures to drive you mad... and at the end
I fell into the vortex itself, I went down into
the Maelstrom, the whirlpool... into a black hole that was me.

+++

I awoke to the song of birds... gentle birds, homely
birds... not maddening birds in a vortex in the sky...
Melina padded my forehead with a wet towel...
she came through like in a haze, a dream woman for sure...
she touched my face with a cool hand... and I was
saved... however, let me stress one thing... that
this was no turning point, no turning back...
it wasn’t so that I by this would relinquish my faith,
my role, my endeavour as Wheeler-Dealer and Master
of Storms... oh no... but you know how it is... light
and shade... we experience everything and its
counterpart... and now I savoured that moment
of rest... that moment of awakening in the light,
in a room full of flowers... and birdsong from
the garden outside.

I soon was back in form... so I went out into
the garden... and preached to the birds and the bees,
the flowers and the trees... and so I spoke
the following words:



I am god.
I am superman.
I am victory –
victory –
victory.







Chapter Eight. Cathedral Dome

Strengthened by my garden episode I felt like
keeping up the good work... I felt like preaching
day and night... forever speaking, forever
teaching... always dominating a crowd, always
lashing out and feeling the congregation surge
and react, like an ocean... like a “tale
from a topographic ocean”... like a metamorphic rock
that you actually shape here and now,
with your thought... as your deathless words ring
out, instantly becoming historical, instantly
becoming as if hewn in rock...

That what was I needed... to teach and preach...
So I went to church... and on the way people were going
in the same direction... they bore me on, they impelled
me to go, they invited and incited me to go to the dome
and preach... so we all went down to the red brick temple...
and in a wave of euphoria I was directed into the pulpit,
a grand artefact of gilded wood... with a staircase taking
me up into the nest, the perch, the boot, the speaker’s
platform with its pertinent frame... and when
the crowd had settled I could go on with my
preaching... first addressing the very room, bowing
to the spirit of the church... namas te... namas te...
all you gods and avatars hanging around in this ether...
om namo narāyanâya... śrī... śrī... and then I went
on with my preachment... and I said the following...



On the tower of Åsele church
is inscribed: Spera in Deo.

On the Apollo temple of Delphi
is inscribed: Gnôthi Seautón.

And on my heart is inscribed:
Aham brahmāsmi.

Believe in God.
Know Thyself.
I am god.







Epilogue. Whole Town Dancing

After the preachment I led the dance around the altar
with Melina... round and round we went, in hambo
rotation as well as in cirum-ambulation round the altar...
the whole church followed suit, the audience spontaneously
formed dancing couples and followed our lead...
we danced out of the church and into the streets... the invisible
band played the Horga song... then Black Rose, A Rock
Legend... which is a jig, very danceable... then
Geschichten aus dem Wienerwald, a walz... the whole town
was dancing to the rounds of a Strauss walz... and the sun
shone and the jackdaws circled... and the galaxy rotated
invisibly above our heads... in four-armed splendour
it created an eternal symbol for me as Chakravartin, Wheeler-
Dealer, Vortex Master, Man of Destiny, Great Guide...
Ruler of the Wheel, ultimate avatar, Hero of the New Age.




Related
Burning Magnesium (2018)
Sanskrit poem, September 2022
Kali Yuga is over