Härmed en titt på fula amerikanska bilar. Det gjordes en del horribla saker i det stora landet i väster, även under den gyllene eran 1945-70.
Jag såg nyss "Fright Night II", en rysarkomedi från 80-talet. Roddy MacDowall spelar en vampyrjägare, en gammal kuf som dragit sig tillbaka, men som till sist måste ge sig ut och bekämpa ondskan. Så han tar sina krucifix, sitt armborst med träpilar och sin dunk med vigvatten, går ut till sin bil och kör iväg -- men bilen är inte vilken som helst, nej det är en silverfärgad Studebaker Lark '61!
En udda bil för en udda man, se översta bilden. Även fula bilar har sin mytologiska nisch; tråkigt vore om det alltid var snygga Cadillacs, Buicks och Lincolns som förekom i filmer och reklam. Tråkigt om bara de har ikonisk status.
Så är det... men i övrigt har jag inget gott att säga om dessa bilar. Bland bilderna för detta inlägg kommer Nash '56 därnäst, och den är ful, fronten är ihoptryckt. Formgivaren har velat göra något annorlunda, har inte velat kopiera Fords och GM:s snygga linjer -- men resultatet är bara tragiskt.
Sedan kollar vi in fronten på Hudson Hornet '56, ett kaos av linjer som bara förvirrar. Formspråket på denna tid var förvisso inriktat på pynt och krom, men det betyder inte att alla skönhetsanspråk måste fara och flyga. En horreur!
Nash Ambassador '55 kommer sedan, och det är bara att titta och rysa: en ful bil. Den följs av Raymond Loewy-designen Studebaker ´54. Här finner man viss elegans, men helheten är misslyckad. Något är fel, kanske har han velat ge bilen europeisk prägel men sen tvingats pynta den à l'amerique.
Sist en godbit: Packard Brougham '41: en av de sista bilarna med öppet förarutrymme, här fanns bara ett löstagbart lädertak... Denna idé med chauffören ute i kylan var passé i det demokratiska samhället. Och sedan blev chaufförskörda bilar allmänt en sällsynt företeelse. Marcus Wallenberg körde till exempel rätt ofta själv sin Saab 900.
Dessutom har denna Packard ful form: passagerarutrymmet har takhöjd anpassad för gubbe i cylinderhatt. Det hela ser ut som en 1800-talsvagn monterad på ett bilchassi.
Relaterat
Fenor och krom
Japansk bilindustri
Channeling, sectioning, chopping...
7 kommentarer:
Packarden är ett specialbygge från Rollston, en sk "Town car" snyggt nej, dyr, ja.
Studebamern blev lite egendomlig , coupen är jätteläcker med design av raymond Loewy, men när man tryckte på två dörrar till blev det konstigt.
Nash designen kommer faktiskt från Pininfarina.
Packard byggde 1946 ännu en sån där, kanske själva, kanske specialbeställt: ännu en modell där chauffören satt ute i det fria... De hängde inte med, fattade inte att sån superlyx var ute, nu skulle det vara "billig lyx" åt massorna...
En hel del samarbeten gjordes med italienarna, man beställde specialstudier. Inte alltid så snygga tyvärr - men det bekräftar min tes att det alltid funnits såväl fula som snygga bilar, men att de fula tenderar att glömmas bort - som felande länkar, bastarder...
Vad är det för fel med en takhöjd anpassad till gubbe med cylinderhatt? Fram för fler gubbar i cylinderhatt!
Tycker att Studarna har nåt som vinner trots allt i förvirringen. Man hade ju fullträffarna tidigare - var det Silver Hawk den hette tex?
Resten ser ut som japanska leksaker under perioden Japan bara var känt för just lågkvalitativa leksaker.
Men som alltid i såna här estetiska sammanhang, det blir ju liksom estetiskt ändå i slutändan...
För att återknyta till Mårtens inlägg överst, om den gråblå Studebakern: som tvådörrars var den snygg, som fyrdörrars (här) en katastrof.
Det skulle, slår det mig, vara som att göra en fyrdörrans Mustang. Ingen skulle komma på en så befängd idé...
Det är egentligen lite lustigt.
I Detroit kunde de bygga både de mest vackra bilarna samtidigt som de mest fula.
Joo: man satsade stort på design, och när det blev bra blev det bra - och när det blev dåligt blev det dåligt...
I tider med stramare design märks varken topparna eller "bottarna" lika mycket.
/Svensson
Skicka en kommentar