Jag är inte bara prosaförfattare. Jag är poet också. Norrlandspoet.
I nr 4/99 av Magasin Provins hade jag ett flertal dikter. Jag kallade dem "Åselehaiku" eftersom det var precis vad det handlade om: treradingar om en viss bygd där jag växte upp. Om den bygden i sig kan ni läsa mer på bloggen, här.
Magasin Provins är en norrländsk kulturtidskrift. Och den antog mina dikter. Och den första låter så här:
Bergets silhuett
mot sommarnattens himmel -
sjön ligger stilla.
Det säger väl allt? Stillheten och friden, gåtfullheten i de stora bergen. Norrland i ett nötskal.
Min haiku-princip har jag fått från Per-Erik Wahlund, som lyder: högst tio ord - inalles 17 stavelser - konkretion, inga liknelser - och en bild som förmedlar något slags stillhet eller fromhet. Inte alla svenskar som skrivit haikus förstår detta, de tror att bara man har 5-7-5-mönstret (stavelser per rad) kan man dikta vad man vill. Så är det inte. De japanska mästarna (som Wahlund känner till) förbjuder det. Nån j-la ordning måste det vara inom poetiken.
Fler exempel på mina haikus från Åsele, utan kommentarer:
Ängens gula gräs
vajas av en sommarvind
och viskar, viskar...
I sommarnatten
går jag ut och beskådar
Sörnoreberget.
Molnen på parad,
blå berg i fjärran -
någonstans skäller en hund.
Jag promenerar
över en tallmo
vars vägar förgrenar sig.
Tallar på en höjd
i middagssolen -
älven flyter fram.
Villagatan är stilla,
högt uppe i skyn
syns ett reaplan.
Relaterat
Tranströmer och haiku: inte helt rätt
Mer Åselehaiku
Memoarer: Åsele
5 kommentarer:
Det är lättare att skriva Haikus om Åsele på sommaren. Vintertid är det inte lika roligt.
Ja, det är märkligt: mitt "idealminne typ 1A" av Åsele är ett sommarminne.
Vissa vaga minnen av snö och kyla finns, och de kan ha sin charm. Men som du säger, sommarn blir mest poetisk.
under min zenvurm läste jag en hel del haikus, framförallt japaner översatta. Nu är japanska och svenska väldigt olika språk och jag undrar hur noggrann man ska vara med stavelserna egentligen. Dessutom måste väl inte alla vara om fromhet och stillhet. Har nu ingen vederhaiku att kontra med, utan det är snarare ett luddigt antagande grundat på intrycken av det läste i gårddagens rike, att visserligen tilldrar de sig alltsomoftast i naturen, men nog är spännvidden ganska stor.
I den första haikun du presenterar tycker jag att du verkligen hittade det.
Alltså, "gredemo", stavelserna behöver man inte vara så fanatisk på. Men konkretionen och en viss fromhet/ kvietism/centrallyrisk känsla bör inte ruckas på.
Vad gäller stavelser, så är ju en sån här friare sak fortfarande haikumässig:
Vinterdag -
furornas musik -
stilla meditation -
Ej skriven av mig, utan hittad i en översatt antologi (ej översatt av Wahlund, som ju var mer petnoga med stavelserna).
Såldes: haiku utan 5-7-5-kravet kan gå.
Vidare: fromheten. Wahlund berättar här om en haiku som handlade om hur man sliter av vingarna på en trollslända, och då liksom får "en pepparfrukt och två blad". Då sa en mästaren till diktaren:
- Nej, nej! Du dödar ju trollsländan. Skriv istället:
Två blad satta
på en pepparfrukt -
en trollslända!
Detta är för mig in nuce haikuns fromma, buddhistiska grundval.
Skum bild?
Skicka en kommentar