Folk jag mött

Jag har mött folk.

I Danmark åker allas vår Kim Larsen, sångare i Gasolin, runt på järnvägsstationer och sätter upp affischer. På dem står det: "Lycka till med rökförbudet, Gesundheit macht frei!"

Han vill på detta sätt protestera mot rökförbudet på allmän plats som Danmark nu ska införa. Han anser det vara ett intrång i den personliga friheten. Att icke-rökare och personal på restauranger etc besväras av röken fattar han inte.

Men han har stöd för sin sak: vart han går möter han gamla fans som sjunger "Hey, hey, Monkey Man, show us what you can", ett eko av hans gamla solohit från 1982. Och i Fredriksborgs slott står dronning Margarete och myser, även hon en storrökare. Hon tänker nog ge Larsen elefantorden.

- - -

Apropå rubriken: Larsen tillhör inte de personer jag mött. Det var bara en tankspridd inledning, ett sätt att osökt få med en aktualitet här på bloggen. Nu däremot tänkte jag tala om detta: om illustra typer som korsat min väg, eller som jag perifert kan knytas till. Vi snackar prestigeöverföring här, "frottering med kändisar" och annat dylikt.

För min spädaste barndom har vi till exempel Sverker Sörlin, idéhistorikern och DN-skribenten. Mina och hans föräldrar var kolleger i Åsele en gång i tiden. Och vi var hemma hos dem någon gång, de bodde bara ett stenkast bort där nere på Breviken -- men Sverker var något äldre, vi möttes kanske aldrig. Dock finns denna koppling. De hade ett tvåvånings trähus, vitt vill jag minnas, med tallar på tomten och kottar på gräsmattan.

En annan perifer anknytning till en celebritet har jag till Staffan Westerberg, barnprogramsmakaren. Han var klasskompis med min mamma på latinlinjen i Luleå. Birger Bergh, latinprofessorn, var en annan av hennes kamrater där. Vad gäller Westerberg så gjorde denna connection att man aldrig riktigt hamnade i antilägret mot honom, för det blev ju hippt att hata honom en gång i tiden.

Westerbergs antipatier berodde nog främst på att han jämt skulle synas i rutan, inte på vänsterismen som sådan. Annars var ju hans dockvärldar med Mikael Ramels musik rätt härliga: "Kan du svara på det, lilla Pappa Kartong...?"

- - -

Nåväl, folk man mött: när man började gå på sf-kongresser på 80-talet mötte man ju folk som David Nessle och Erik Andersson, och såg storheter som Sam J. Lundwall och John-Henri Holmberg. Med Holmberg har jag till och med haft brevkontakt, det vill säga han kommenterade några fanzines jag gjorde. Ja han har till och med kommenterat denna blogg, här.

Holmberg är som alla vet redaktör, med Nova SF som aktuellt exempel.

Erik Andersson som jag nämnde, ja även honom har jag haft viss kontakt med; det är han på bilden ovan. Första anblicken IRL måste ha varit på Swecon 83, i teknisternas kårhus. Dessförinnan hade jag talat med honom på telefon någon gång. Fascinerande typer dessa sf-pipel, jämfört med, säg, typerna i serievärlden; sf-fansen skrev långa brev och gav sig hän åt intresset, på ett helt annat sätt än seriefandoms krämare. Att vurmen var fokuserad kring litteratur, vilket gjorde folk skrivglada och lagda för att pula med texter, är bara en delförklaring - för i denna sf-fandom fanns kreativitet, en lätt fanatism eller ska vi säga hängivenhet. Det kallades "den fanniska råkraften" och var ett annat ord för inspiration.

En smart sak som Andersson sa mig en gång var detta. Jag skulle skicka in ett manus till ett förlag, och trodde att det kanske kunde hjälpa om man läte något Stort Namn intyga att manuset ifråga var fina grejer. Då sa Andersson: sånt där stjälper snarare än hjälper. Lars Gyllensten brukar ju alltid bli tillfrågad om sånt och säger slentrianmässigt något positivt -- och det vet förlagen, alltså är såna referenser rätt värdelösa.

Antagligen är det så. Andersson är som alla vet översättare av Tolkiens trilogi, samt författare till romanerna "Bengt", "Gyllene gåsen" och, nu senast, "Den larmande hopens dal". En subtil kåsör, fast förankrad i den västgötska myllan.

David Nessle såg jag också första gången på Swecon 83 där han spexade och hade sig. Hela tiden. Utan avbrott. Kul, men lite jobbigt... Nåväl, han förgyllde även Göcon I och II med sina paroxysmer.

- - -

Fler stora namn jag mött? På Luncon III talade jag med David Brin, författare till "Startide Rising", "The Uplift War" och andra storverk. Han sa:

"I like the Trident submarine because it's fearsome..."

Vi satt på gräsvallen utanför Lophtet och talade i försommarvärmen, kan ha varit 1986. Diskussioner om högt och lågt. Det citerade syftade väl på att han trodde på avskräckningsförmågan hos kärnvapnen - vilket jag, idag, skulle vilja beteckna med ett citat från Sandy Pearlman: "A bed-time story for the children of the damned"... Vi kommer inte alltid att vara så lyckliga nämligen. Inget vapen som uppfunnits har någonsin förblivit oanvänt. De som tror på "en gång och aldrig mer" (Hiroshima), måste lära om.

Mindre ödesdigert snackade vi även om Asimov. Brin sa att han dyrkade den tidige Asimov som gav sina verk titlar som "The Stars, Like Dust" och "The Currents of Space", ren poesi. Samtidens Asimov däremot kunde bara komma på titlar som "Robots and Empire", "Foundation and Garage" och så vidare.

Tänkvärt. Men Brin har själv på gamla dar skrivit fortsättningar på Asimovs stiftelsesaga, med "Foundation's Triumph" från 1999 -- och det är kanske en rekorderlig roman, men så värst poetisk var ju inte denna titel...