"De bar öknen med sig inombords, därför återkom de bara med sten." Detta sa Jünger apropå månresornas klena skörd. Annat var det före själva äventyret, i mitten av seklet; då kunde han i Fortunios resa måla upp visioner av en krater med ädelstenar, av sällsynta månblommor i det skarpa ljuset, samt i "Den blå pilotens" rymdskepp se löftet om en ny renässans, ett nytt andligt äventyr. Allt enligt romanen "Heliopolis" från 1949.
Detsamma tycker man sig läsa i Bertil Malmbergs essä "Rymdraketen" från 1952. Tonläget är optimistiskt, även sedan man skrapat bort den lustifika ytan. Och konkret säger Malmberg bland annat, att förutom att rymdforskningen kunde stöta på främmande livsformer där ute, skulle vi ju via relativitetseffekterna hamna i "en svindlande ny dimension": detta att efter en rymdfärd på någon månad, komma tillbaka och finna att hela ens generation likviderats av tiden - eftersom tiden gått snabbare på jorden än i rymdskeppet, som åkt nära ljushastigheten.
Vi hamnar då i en annorlunda värld, en värld där abstrakt matematik (= Einsteins) blir begriplig för envar människa. Det viktiga kriteriet för att ta steget ut i denna rymdålder, framhåller Malmberg, är dock att människan är "invärtes beredd" att ta det:
... ty frågan om metoderna, om vägar och medel, är till sist en psykologisk fråga: praktiken är endast en sinnebild för viljan. Redan skymtar jag den dag då ljusåren piska som hagel mot fjärrplanets /= raketens/ metallkropp. Man kan naturligtvis vägra att tro på den dagen. Men undslippa den kan man inte, om man lever länge nog.
Nåväl, vi fick ju rymdfart vad det led, med påvra resultat. Men vi var inte andligt mogna, var just inte "invärtes beredda" så som Malmberg (och Jünger) inskärpt.
Men skam den som ger sig. Vi kan utveckla vårt sinne, förkovra oss i andliga discipliner, och så en dag kan det bli dags för en ny rymdålder - kanske med rent virtuella färder i "inner space", eller i yttre rymd med organiska, vänligt formade moderskepp som drivs av magneter och kristaller. Och hur det än sker så måste morgondagens rymdfarare ha ännu ett av Malmbergs ord i minnet - nämligen att astronaututbildningen måste baseras på poesi, ty endast så "bibringas förmågan att färdas utan svindel":
(D)en som med Vergilius' adept eller med Verlaines vilde lustgosse besökt helvetet, som begivit sig till Patmos med Hölderlin och med Baudelaire "till det okändas djup för att finna något nytt", med Rilke till spänningarnas och knutpunkternas änglar och med Eliot till "det öde landet", eller med ännu ofödda poeter till lika gåtfulla mål; den som har deltagit i slika lustfärder, inte bara förlustat sig med dem, han bör också, så förefaller det, inte utan en inre garanti kunna placera sig i rymdraketen. Det slår mig plötsligt att härmed skulle frågan om diktens sociala uppgift ha fått en oväntad lösning. Men ack, hur många vilja underkasta sig den nödvändiga injektionen? Och hur många skola visa sig immuna mot serumet?
Säga vad man vill: Malmbergs rymd sjöng och svängde, medan kollegan Martinson i dess djup bara såg död och förintelse (q v "Aniara").
Relaterat
Science fiction från höger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar