Vårsol

Det är dags att avsluta en artikelserie här på bloggen.

Det gäller Gripenbergs sol, hans fyra delars soldikt ur "Aftnar i Tavastland". Jag har kört den sedan förra sommaren, har kört sommar- och höst- och vintersolsdikterna. Nu kommer vårdikten som är sorglig, så sorglig, i varje fall sista strofen.

Gripenberg var förvisso en pessimist, han var ofta sorgsen - men man kan inte vara glad jämt, bluesiga tongångar har också sin plats. Och "i ordet klagan bor silverflöjter" som Malmberg sa.

Följande dikt är ett slags oxymoron. Jag menar, sorglig vårdikt verkar galet men så kan det vara, sådan är oxymorons natur; det är "en skarpsinnig dumhet" där två till synes oförenliga begrepp krockas, typ "tung lätthet", "en sorg i rosenrött" osv.

Plats nu för Gripenbergs "Sol", avdelning vår:

Lys, sol, över vårens ängar
och vaknande, lustigt liv!
Åt alla som länge längtat
din gyllene gåva giv -
låt vajande vårbjörk viska
sin sång som ständigt är ny,
låt tinande solbadd växla
med vindbrus och hagelby.

Lys yr på den ångande mullen
där brodden bryter sig fram,
låt darrande strålar dansa
i skogen från stam till stam.
På älskande människors möten
och ungdomens äventyr
lys, vårsol, som länge väntas
och fort försvinner och flyr.

Lys blek som en slocknande låga
en isande barvårskväll,
när fönster och dörrar slutas
i frysande sorgetjäll.
Lys dämpad en vindlös afton
med frost över mark och sjö,
lys blek som en sista hälsning
för dem som om våren dö.