måndag 23 september 2013

Recension: The Sorcerer's Crossing (Abelar 1992)


Härmed något om Taisha Abelars ”The Sorcerers’ Crossing” (1992). Abelar var med i Castanedas gäng. Om Castanedas böcker har jag skrivit förr. Som här och här.


Taisha Abelar kommer i kontakt med indiansk shamanism. På samma sätt som Carlos Castaneda. Men där Castaneda behövde tio böcker för att beskriva sin resa klarar sig Abelar med en. Hon skriver väldigt kortfattat, styckena är korta, ofta bara på en mening var. Men boken är ypperlig. Den läses lätt, den är medryckande och spännande. Pdf:en finns att få här.

Abelars väg in i shamanismen är gåtfull. När det hela börjar är hon cirka 22 år gammal. Hon är ute i Arizona för att teckna av landskapet. Och där möter hon en medelålders kvinna, Clara Grau. Hon bjuder så in henne att bo på Claras gård i Mexico. Abelar går med på det. Det är en märklig dragningskraft i luften, det är något som stämmer. Hon väljer alltså att lämna allt för att bo hos en fullständig främling. Och väl i det mexikanska huset får hon lära sig shamanska tekniker för att styra det inre sinnet, kryddat med lite zenbuddhism. Detta gör boken lättare att förhålla sig till än Castanedas böcker. Där är allt indianskt, inga paralleller till andra läror görs. Castanedas guru don Juan har inte den bakgrunden. Clara däremot har varit i Kina och kan deras esoterism också. Och Abelar har en bakgrund som judoelev. Detta piggar upp anrättningen.

Abelar bor i huset, hon träffar successivt fler lärare. Och det är gåtfullt. Men klart och lättläst. Detta är Castaneda-filosofin sammanfattad på 248 sidor. Taisha Abelar är något av en amerikansk Melina Starr, en operativ kunskapare som skaffar sig viljekontroll över tanken.

- - -

Härmed några intressanta saker jag fann under läsningen av Abelars bok. På sidan 25 ska till exempel Abelar kamma sig men Clara säger att det är onödigt, det finns inga speglar här: Mirrors are like clocks. They record the passage of time. And what’s important is to reverse it.

Det lät ju gåtfullt och fantasirikt. Det talas vidare om ”the ethereal essence of rocks” [s 26], det är ”as if I’m in a sf movie” [s 61]. Detta anger stämningen.

Abelar har hamnat i en hård skola. Den handlar om att höja sig mentalt, men den är synnerligen rigid. På s 68 talas det till exempel om ”a realm where humanness doesn’t count: the vastness, the boundless”. Det utvecklas på nästa sida: ”Seers who have gazed at the boundless have attested that the boundless stares back with a cold, unyielding indifference.” Detta har en nietzscheansk feeling: bort med mänskliga känslor...! Man ska bli kvitt sin mänskliga form: ”[F]reedom is to be free from humanness. That includes God, good and evil, the saints, the Virgin and the Holy Ghost.” [s 83] Huruvida detta är anti-humanistiskt, eller en nödvändig esoterism, kan man fråga sig. Det talas till exempel om ”losing the human form” i Castanedas böcker. Nog måste man övervinna sig själv, men hur universum stirrar mot en ”with a cold, unyielding indifference” – det låter väl hårt.

Det vill säga, man kan lika gärna se på natthimlen med förundran tycker jag. Men det är en randanmärkning. För visst är vi utkastade i tillvaron, ensamma. Vi måste med egen viljestyrka rycka upp oss. Och mer positivt uttrycks den förändring det handlar om så här: man tränar sig för att nå inre fulländning, så att man kan överskrida kroppens begränsningar och flyga fritt på själens vingar. Och feghet, mallighet, överdriven känslosamhet, övermod och avsaknad av mål i livet: detta är en människas främsta fiender, detta är sådant som hindrar henne att flyga på frihetens vingar. Och man måste, säger Clara, vara skoningslös i sin kamp mot dessa fiender.

Vidare sägs på sidan 177 att den coolness det handlar om inte är ondska eller hjärtlöshet. Det är ”unbending detachment” med inslag av sinneskyla och nykterhet. Så det hela rimmar ganska väl med min egen etik.

- - -

Abelar gör framsteg i lärlingsskapet. I början av kapitel 14 visar hon hur hon höjt sig mentalt. Hon skriver: ”Weeks went by, then months. I didn’t really pay attention to dates and time. (...) Clara had ceased to insult me, or perhaps it was that I had ceased to feel insulted.” Taisha har med andra ord lagt sin mallighet och känsla av betydelse bakom sig. Detta är viktigt. Detta är centralt i esoterismen, i – för att använda min egen terminologi – konsten att bli en Operativ Kunskapare, en aktör som är totalt koncentrerad och totalt avslappnad. En kunskapare lägger band på sig själv, är en stoisk zenmästare, en disciplinerad aktör, men ändå fri. Och som sådan påminnande om Taisha Abelar, Clara Grau, don Juan och Carlos Castaneda.

Denna bok har som sagt viss anknytning till österländsk filosofi. Det talas bland annat om att det finns sju portaler (”seven main gates”, s 153) i kroppen. När de öppnas når man frihet. Det som omtalas är alltså chakras, även om termen själv inte nämns. Att öppna dem är att vistas i sin ”double” (astralkroppen, men astralkroppen är en term som heller inte nämns. Astralkroppen kan grovt översättas med ”själen”). För att frigöra astralkroppen måste chakrorna öppnas. Det görs genom 1) att gå igenom sitt liv baklänges och desarmera mentala minor för att samla energi 2) andas rätt. Genom detta och annat (som att leva i celibat) samlar man energi för att nå frihet, det vill säga lämna den fysiska kroppen och ”fly on the wings of intent”.

Den magiska cirkel som Taisha sedermera blir del av leds av en viss John Michael Abelar, nagualen (det är han som kallas don Juan i Castanedas böcker). Han säger att gruppen består av sexton personer, sysselsatta med att utveckla astralkroppen. De använder den för att transcendera den tredimensionella världens gränser. Som operativa kunskapare samlar de energi för att få kontakt med den universella livskraften.

- - -

Undertiteln för denna bok är ”a woman’s journey”. Kvinnor som vill ha en esoterisk grund för sin kvinnliga särart har här många idéer. Som resonemanget på sidan 178f, där det sägs att livmodern, för kvinnor, är en styrenhet för astralkroppen. Män styr sin med vilja och förnuft. Kvinnor kan andas med sin vagina, tona in på omgivningen med den. De genererar kraft åt sin astralkropp med vaginan.

- - -

En ny lärare, Emilito, lär Taisha hur man med astralkroppen utför smygandets konst (the art of stalking, s 204). Drömmande är ett sätt, smygande är ett annat att utveckla astralkroppen med. Målet är att vara fri, att flyga på viljans vingar (fly on the wings of intent): att, med bevarat medvetande, ta sig förbi kroppens död.

På s 207 sägs annars att den operative kunskaparens väg är en segerrik väg: ”sorcerers have only one path open to them: to succeed in whatever they do.” Det är som Judas Priest: ”I learned to win when I was young so I’m never ever gonna lose”... Och på samma sida (207) lär Emilito Taisha att motverka den ”defaitist attitude” hon har. Det är som Jünger sa: nihilist får man vara, men inte defaitist. Som antytt, denna bok associerar till mycket som redan ingår i mitt credo.

En dramatisk kulmen nås efterhand (s 210f): det är i form av ett misslyckat försök av Taisha att utföra ”the sorcerer’s crossing”. Det är lärlingsprovet, det är det slutliga inseglet på om man kan tas upp i shamanistcirkeln. I Castanedas verk gjordes det i ”Tales of Power” (1976) där Castaneda synbarligen hoppade utför ett stup men esoteriskt ”assembled a new world” och landade ”någon annanstans”. För Abelar gick det liknande provet till så här: hon skulle skifta sitt medvetande från vardagsläge, knutet till den fysiska kroppen, till astralkroppens annorlunda läge, men saknade vilja och förmåga att göra det hela. Om det gått rätt hade hon stannat kvar i denna värld men hamnat på en högre nivå. Som det var nu förlorade hon energi och måste återhämtas.

- - -

Abelar måste fortsätta som lärling. Fortsätta lära sig, fortsätta kämpa för att nå mental höjning. I detta sammanhang minns hon från unga år en drömguru som brukade muntra upp henne med att viska ”sweet nothings” [s 223]. Det är ju annars konstens sine qua non, det som får dig igång: ”sweet nothings”... ”Det onödiga är nödvändigt”, kan man säga. Denna guru som besökt henne i sömnen är Nelida, som hon nu träffar IRL i det mexikanska huset. I Abelars ungdom har Nelida projicerat sin astralkropp in i Taishas dröm. Saker som hon fått i drömmen visar sig sedan finnas IRL i det mexikanska huset. Gåtfullt...! – Nelida är en smygare (= stalker), hon smyger in i andras drömmar: ”she stalks in dreams” [s 225]. Hon kan i drömmen, förutom sin astralkropp, projicera föremål. Föremål som ett guldarmband med mera, som Taisha nu finner i det mexikanska huset.

I samma veva nämns att Abelar är ett smygarnamn, Grau är ett drömmarnamn (så både ”Taisha Abelar” och ”Clara Grau” är antagna namn, inte deras födelse- och dopnamn). Både drömmare och smygare vistas såväl i vår värld som i drömmens värld. Men smygare är systematiska naturer, lagda för planer och trick. Drömmare är mer intuitiva, de kör på känsla. Medlemmarna i denna krets av operativa kunskapare lär sig såväl smygandets konst som drömmandets konst, men deras läggning bestämmer sedan om de generellt ska fungera som smygare eller drömmare. Ledare, nagualen, är både drömmare och smygare. Men med övervikt åt någon sida. Castaneda kallas som nagual ”Dilas Grau” i slutet av denna bok. Don Juan är som sagt ”John Michael Abelar”.

Det handlar mycket om astralkroppen på slutet. Att frigöra själen från kroppen, medvetet. Det var ju själva målet med lärlingsskapet. Astralkroppen kallas som sagt ”double” i denna bok. Som på s 227: ”[W]e are limited because our physical body controls our awareness. – But if we can turn it around so that our double [= astralkroppen] controls our awareness, we can do practically anything we can imagine.”

Så Taisha lär sig till slut att projicera sin astralkropp. Det är astralprojektion på schemat. Mycket avancerat...! Men hon lär sig det hela. Och hon lär oss att astralkroppen är knuten till left side awareness. Vardagsmedvetandet däremot är knutet till högra sidans tänkande, vardagstänk-syndromet, alltså right side awareness. Kruxet är att balansera de två. (Man ska ej blanda ihop detta med ”vänster/höger hjärnhalva”, där vänster är manlig och logisk och höger är kvinnlig och intuitiv. Castanedavärlden har sin egen terminologi.)

Som sagt är detta en koncis bok. Vägen från omedveten vardagsmänniska till operativ kunskapare beskrivs på 248 sidor. Abelar är ingen ordets kvinna men hon skriver förstklassigt. Hon är, kan man säga, en sakprosaförfattare ”in spite of herself”. Hon har approcherat skrivandet som operativ kunskapare. Därför är ”The Sorcerer’s Crossing” rekommendabel: formen speglar innehållet, allt beskrivs effektivt och utan pjunk, precis så som undervisningen bedrivs. Men det känns inte som att läsa en rapport för skildringen har gott om detaljer och reflektioner. En sidvändare, en välskriven esoterica-bok: det är man inte bortskämd med.


Relaterat
Mina blogginlägg om Castaneda
Melina Starr, del 2: Spionage i Hägernäs
Den stora konspirationen
Evola: The Doctrine of Awakening (1943)
Exopolitisk närvaro
MacLaine: It's All in the Playing (1987)

1 kommentar:

Svensson sa...

Taisha Abelar. Iskall, samtidigt med en pust av den varma vinden från Sonoras öken.

Målinriktad, men samtidigt helhetsvurmande som den kvinna hon är.

No-nonsense-aktig som den elmontör hon är, men med öga för tillvarons osynliga sida.