måndag 2 september 2013

George Lucas' filmserie Star Wars


Star Wars är en imponerande skapelse. Det är inte stor konst. Men "near great" måste jag nog säga.


Varifrån fick George Lucas allt? Varifrån kom alla impulserna till hans filmserie ”Star Wars”?

Nog kan man spåra influenser. Som dessa:
. heroiska hjältar i strid mot ett rymdimperium – Flash Gordon, serie av Alex Raymond från 30-talet
. Tatooines ökenplanet – Frank Herberts ”Dune” från 1964 samt filmen ”Lawrence of Arabia”
. designen på Millenium Falcon och ”stjärnornas krog” i första filmen – den franska sf-serien Linda och Valentin
Sajten Moongadget listar en rad andra influenser (som E. E. Smiths rymdoperaberättelser, 2001:s rymdfilmsteknik och Kurosawa-filmer). Så nog kan man visa på influenser från en rad håll till ”Star Wars”.

Och därmed kanske någon vet svaret till hur man skapar en klassisk filmserie: man låter sig inspireras av sina favoritfilmer och -böcker, rör om i grytan och presenterar en egen version. Men så enkelt är det inte. Dels är det själva mixen som är viktig, hur mycket av det ena och det andra man ska ha. Och det omdöme som krävs för att få till denna balans, det kan möjligen kallas genialitet. Lucas är inte bara en filmfantast som gjort en parafras. Han har bidragit med något eget.

Lucas har framför allt stadgat sina fantasterier med inslag av esoterisk filosofi, främst hämtade från Joseph Campbells idéer om arketypiska hjältar (”The Hero With a Thousand Faces”). Det finns hos Lucas en intuitiv förståelse för vad en hjälte värd namnet är: man måste strida för något ideellt, man kan inte bara vara en maktpositivist som strider för seger.

En tidig titel på Episod 6 var till exempel ”Revenge of the Jedi”. Lucas ändrade detta till ”Return of the Jedi” eftersom, sa han, Jediriddare hämnas inte. Det är ett av många exempel på Lucas’ omdöme.

- - -

Jag såg den första filmen när den kom på bio 1977. Då var jag 12 år så jag var i rätt ålder. Jag gillade äventyret. Och jag gillade scenografin med sin ålderdomliga teknik, sin patina på maskinerna. Det var något nytt. Dittills, ända från Blixt Gordons 30-talsfilmserie till Månbas Alfa och Star Trek, skulle ju allt där i rymden se splitternytt ut. Lucas verk gav rymdmiljöerna djup och kontur.

Det var ett välgjort matinéäventyr. Effekter, rekvisita och dramatik var välgjort. Men det fanns också känsla bakom. Lucas hade sin vision för det hela. Och den räckte till sex filmer. Jag såg sista filmen. ”Revenge of the Sith” (2005), tidigare i år. Och jag imponerades av att han fick ihop det hela. Denna den sista prequelen ansluter utmärkt till 1977-filmen, som den är tänkt att föregå narrativt. Alla bitar faller på plats.

Nåväl, någon äkta tragik får man kanske inte. När Darth Vader i sista filmen säger sitt Nooooooo vid nyheten om Padmes död så är det melodramatiskt, på gränsen till parodiskt. Men OK, i samma film där Ian McDiarmids kejsare 1) vanställs i en duell och får en yttre skepnad som symboliserar hans ondska 2) proklamerar rymdimperiet i parlamentet, då är det ändå ganska bra berättat. Det är som Sagan om Ringen-filmens del 3, det är nivå på fantasterierna.

McDiarmids figur ser ut som förre påven, Ratzenhofer. Denne såg på slutet väldigt tärd ut, ungefär som rymdkejsaren. Men nu är han borta och påven Franciskus rensar ut mörkret. Ja min själ. Seger för friheten...! Stjärnoras krig pågår än men vi vinner...!

- - -

Den äkta tragiken finns kanske inte alltid i Star Wars-filmerna. Men den sagoaktiga nivån etablerades ju redan i första filmen. Star Wars är som helhet inte en seriös klassiker. Men som filmspektakel är det hela toppklass, i alla sex filmerna, vill jag mena. Ungefär som James Bond: det är filmäventyr med en viss klangbotten och djup, ett verk med en omisskännlig stil som är mer än yta.

Det må till exempel vara att trilogi nr 2 hade mer färglösa skådespelare än trilogi 1. Men som produktion betraktat är ”Star Wars” imponerande. Man fick ihop det. Verket i sin helhet har en viss tyngd som slätar ut vissa anmärkningar man kan ha på detaljer. Det är som en briljant: vissa misslyckade fassetter försvinner i ljusspelet från helheten.


Relaterat
Foss: 2000-talets Foss (1979)
Clarke: 2001 - en rymdodyssé (1968)
Clarke: Möte med Rama (1973)
Dick: The Man In The High Castle (1962)
Dickish
Ellison, Harlan
Farmer, Philip José
Rymdimperiets huvudstad Coruscant

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)