Idag är det söndag.
Katten har fått mat. Solen gassar. Stjärnorna föds och dör.
Läst: Nahid Hassan, Shanti -- indisk och bengalisk mat på riktigt (2026). Boken har massor med bilder, för många egentligen, men texten som ackompanjerar det hela är ändå rätt snitsig. Och här finns massor med recept, intressant info. Det indiska köket använder sådant som vitlök, gurkmeja, koriander och spiskummin. Buljong, så som kinesiskt och franskt kök, förekommer så vitt jag vet ej. Men såser har stor plats och det är glädjande. Ett kök utan sås är påvert. Såserna får såsighet av sådant som rödlinspuré och malda cashewnötter.
Att indierna överkryddar sin mat har för sin del historiska skäl. Före vår tids kylteknik måste man marinera köttet för att det skulle hålla sig. Att därför, som vi i väst, tona ner styrkan i indiska kryddor är helt rätt. Ingen behöver ha sina smaksinnen bedövade. Kryddor är effekter och varje sann konstnär vet att begränsa bruket av effekter. -- Exempel: när vi i väst fick kännedom om en krydda som peppar så blev den snabbt ett mode. Man öste på med peppar helt enkelt. Sedan, fram på 1700-talet, insåg man att ett begränsat bruk av peppar var bättre för att även låta andra smaker framträda.
Mer som jag läst: Lars Holger Holm, Skrivguiden -- handbok i konsten att formulera sig (2000). Bland annat ges rådet att för korrekurläsning så bör man läsa texten högt för sig själv. Och detta är ett synnerligen udda råd. Jag har aldrig använt mig av det.
Jag har även läst Fantastiska rebeller (2024) av Andrea Wulf. Detta är en populärpornografisk skildring av Jena runt 1800 med folk som Schlegels, Schiller, Fichte, Goethe, Schelling, Hegel. Vad Wulf (och ingen annan heller) förstått, är att den filosofi Fichte, Schelling och Hegel lärde ut var aspekter av samma sak, nämligen principerna för en värld med en Gud och med själsbegåvade väsen. De angrep problemet från olika håll men alla sa samma sak, nämligen att världen är mer än sinnesadata. Detta bör nämnas för att ge klarhet i de ofta svårbegripliga detaljerna i respektive filosofi.
Att ej nämna detta (pre-materialistisk filosofis enhet) är en underlåtenhetssynd. Det är som med arkitektur; den fåkunnige säger att först kom renässansarkitektur som hade den och den principen; sedan kom barocken emd helt annan princip; sedan kom klassicismen med åter en annan. Detta är ju galet, detta är detaljfixerat; generellt har ju sedan 1400-talet en stil rått i västerlandet, nämligen klassicism. Detta nämns alltför sällan. Alltför ofta är lärdomen i händerna på knappologer och detaljfanatiker.
Wulfs bok är intressant som fenomen: att skildra tyska storheter som om de är värda dyrkan, som om de har något att ge oss med sin själiska Gudstro och underverkstroende konst. Tidigare har ju romantiken officiellt setts som nazismens förelöpare (Lukacs). Wulf är iofs lagom feg i sin attityd, lagom etablissemangstrogen; hon är ingen rebell...! Hon är förutsägbar i det att hon inte hyllar sådant som Fichtes nationalistiska predikan. Den är ännu tabu för en författare av hennes kaliber. Därför bör man hellre läsa en bok som Richard Wagner -- A Portrait som öppet talar om 1800-talets tyska nationalism och varför den var nödvändig, ja en på alla sätt beundransvärd företeelse.
+++
Tyskromantiken med Goethe och Schiller var en fest. Men även samtida svensk romantik var av samma och ibland högre klass. Med Tegnér som stjärna har vi odödlig lyrik att ta del av -- segerrik, andlig, actionistisk lyrik. Poem som Skytten, Svea, Epilog till promotionen 1820, Hjälten, Karl XII, Prästvigningen mm är grundkurs i proaktiv övermänniskolära med svensk ton.
Högre klass: Goethe och Schiller var nog "mindful" men Tegnérs poesi talar mer öppet om Gud, gudar och änglalik strålglans, om västerlandets gudsinfluerade tradition, från antik och kristendom över asatro till idag. Dåtidens tyskar hade ingen känsla för asatro men svenskar som Tegnér hade det. Detta är oerhört värdefullt. Detta är ett drag som får mer mening för var dag som går.
Relaterat
Min Wagnerbok samt en podd om Wagner
Ett rike utan like, version 2.0
Intervju med mig här på bloggen, från 2022, på engelska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar