Ernst Jünger: På Marmorklipporna

"På Marmorklipporna" är en odödlig klassiker. -- Edit 2021: nu finns min Jüngerbiografi på svenska, en bok där nedanstående text ingår.

Varför sa ingen något? Varför denna tystnad?

Varför skulle alla tjata om ångestposörer och nihilistgurus? Varför all denna reklam för Martinson, Boye, Orwell och Kafka? Varför detta frossande i undergång och hopplöshet, varför inte en enda olivkvist, en enda vägvisare ut ur eländet?

Kort sagt: varför fick man under sin ungdom aldrig höra talas om "På Marmorklipporna"?

Jag skojar inte: när jag första gången letade upp boken hade jag endast sett den omnämnd på ett eller annat obskyrt ställe. Och då omtalades Jünger som en galen krigsälskare som borde undvikas. Till exempel i Golo Mann, Tysklands historia under fem decennier, 1968.

Men nu vänder det en aning. Intresset för Jünger ökar.

Inte för att Jüngers bok är någon sötaktig idyll, någon glad operett. Det är skönhet i farans närhet, vemod över utvecklingens gång; det är fatalistisk kamp mot ondskan följt av exil. Men hur annorlunda är den inte i tonläge och atmosfär mot för vad som gäller för det dystra gänget ovan (Kafka etc.). Gänget ovan nämner knappt ord som "skönhet", "mening", "gudar" och "överflöd". Ord som Jünger ledigt rör sig med.

- - -

Berättarjaget och hans bror står uppe på Marmorklipporna och ser ut över Stora Marina, en sjö kantad av små städer, och mellan städerna och klippan ligger bondgårdar och vinodlingar. Man måste ha sett det för att få veta vad det innebär att leva, säger berättaren.

I den tidiga morgonen trängde ljudens fullhet upp hit, fina och tydliga liksom saker man ser i en omvänd kikare. Vi hörde klockorna i städerna och salutkanonerna som hälsade de bekransade skeppen in i hamnarna, sedan åter sången från de fromma skaror som vallfärdade till helgonbilderna och flöjttonerna från ett bröllopståg. Vi hörde kajorna larma kring vindflöjlarna, tuppens galande och gökens hoande, klanget från hornen som blåstes av knektarna när det drogs på hägerjakt genom borgporten. Så underbart klang allt detta upp hit, så spjuveraktigt, som om världen var sydd som en brokig narrkåpa – men även berusande som vin på morgonen.

Jünger framställer ofta sitt roman-alter ego som hjälte, som fulländad människa. Alla fläckar putsas bort, kvar blir monumentet. I "Marmorklipporna" kan han dock låta en enkel människa få en poäng, som när köksan Lampusa skrattar åt brödernas växtsamlande och uppsättande av porsinsskyltar i trädgården för varje blomma. Själv sår hon lite hur som, och hon får tredubbel skörd mot för bröderna. Berättelsen vinner mycket på att låta hjälten stå där med lång näsa. Det gör honom trovärdig, gör honom tredimensionell.

I denna roman råder balans - mellan miljöskildring och resonemang, mellan bakgrund och handling, mellan natur och människor; vi finner många fascinerande porträtt, som fader Lampros, den romantiske nihilisten Bracquemart, furst Sunmyra och legoknekten Biedenhorn. Som alla Jüngers böcker kan den vara lite svår att komma in i; jag läste den flera gånger innan jag fattade helheten, men det var mödan värt. Boken är inte särskilt lång, 138 sidor i den tyska utgåva jag har, och det kan ju vara skönt som omväxling mot "Heliopolis" och "I stålstormen" med cirka 400 sidor var.

- - -

Jag är förvisso en aning glad att "På Marmorklipporna" inte fanns som klassuppsättning när jag gick på gymnasiet, glad att vi slapp få den föreskriven som God Litteratur. Och jag kan vara lugn, den har ännu inte status av "död klassiker" - tvärtom, dess tid kommer. Att den har ignorerats må vara hänt, men nu går det inte längre, vinden har vänt - för även i vår tid har boken något att säga oss. Även vi kan behöva se om vårt hus och putsa vår moraliska rustning, även vi kan behöva lära oss att se ett under i varje blomma och en optimat i varje medmänniska.

Visst har denna bok sina förespråkare, den har inte gått spårlöst förbi i litteraturhistorien. Well, i så fall ber jag att få sälla mig till hyllningskören, och säga om Jünger vad Jodorovsky sa om Chris Foss: "Han förde apokalypsens färgspel till de trista apparaterna hos en framtid utan fantasi." Jünger visade mig på något annat än aska och ruiner, något annat än nedgång och förfall. Det finns mer här i livet än defaitism och indignation.

Det finns andra sätt att sluta en berättelse än att låta skeppet styra ut rakt i hopplösheten - låta huvudpersonen förvandlas till kackerlacka - låta honom säga att han älskar Storebror. Man kan (spoilervarning) låta honom bete sig som folk och vistas i kultur och natur, ta upp striden mot skogstokarna med hederliga vapen - och förvisso se striden förlorad men ge ljuset en sista, rungande replik när barnet får säga sitt, när Erio slår träsleven mot kitteln och kallar ormarna till strid mot lemurerna.

Detta är ett sannskyldigt tour de force. Det är en bild av det slag som annars bara lyckas i drömmen.




Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Heliopolis
Eumeswil
Den fromme Jünger