Jag har skrivit en del om Malmberg här på bloggen, Bertil Malmberg, svensk poet död 1958. Här tar jag itu med domedagsposerandet hos honom. Nog är "Dikter vid gränsen" från 1935 bra, nog var Malmberg stor, nog gillar jag honom, men mina inledningsord är som ni kan se en smula kritiska.
Varför denna undergångsromantik? Varför inte inse: kulturen kommer inte att gå under.
Vad är det för mening att frossa i Malmbergska rader, som dessa:
Jag ser dig, tomma tid: en hetsad skimmel,
av eld ombrunnen, mellan nakna stammar.
... Du jagar vägvill under höstens himmel,
och skenet speglar sig i mörka dammar.
Din vilsna skugga flyger över tingen
- det yr av löv, och poppelstormen sjunger,
och ingen krubba är beredd, och ingen
gudomlig havre mognar för din hunger.
Budskapet i denna "Dikter vid gränsen" (1935) är att stor dikt är omöjlig, sann tro är ett skämt, alla dyrkar sporthjältar medan filosofer föraktas. Eländes elände...
Nog kunde han dikta Malmberg, nog hade han klang och rytm, bild och metafor - men jag orkar inte med detta poserande vid avgrunden. Domedagsposör!
Dock innehåller aktuell samling även lite fristående dikter, "jagdikter". Som denna, som tycks mig lovecraftiansk:
Jag måste rädda mig och undfly faran,
den kaosgrå, som genom natten sopar.
- Nej, jag vill icke följa andeskaran,
som ur det dimmiga och kalla ropar.
- Jag får ej sugas ut ur detta hem
av ödslighetens starka spökmagnet,
ej följa dem
som skulle oss och våra händer skilja.
... Nej, deras liv och oansvarighet
och vingefladder - vill jag icke vilja!
Malmberg tog sig dock ur dimmorna och kunde ägna ålderdomen åt en "Lek med belysningar". Lovecraft å andra sidan tycks ha kapitulerat för ångesten, han bosatte sig bland "vingefladdret" i den mörka grottan. Eller?
Malmberg fann idyll mitt i oron, livsbejakande glädje mitt i diktaturtrampets 30-tal, ungefär som Jünger då inrättade sig i studiecellen på marmorklipporna:
Likväl tändas
mitt i det tunga
klara, plötsliga dagar,
oanat unga.
Dagar, födda
att dansa och slösa
- utan fader och moder,
orsakslösa...
Sådana dagar
har livet intet slut.
Världen blir gränslös
och vi själva
gränslösa, maktfullkomliga.
Sådana dagar
tänka vi ej på döden,
ej på de döda,
ej på gravarnas kors.
Guldgult vin i den doftande pergolan,
glänsande sund
och molnen fjärran, fjärran...
Sådana dagar
rycker horisonten långt, långt bort:
den blir overklig,
nästan genomskinlig,
en synvilla bara,
idel luft.
Relaterat
Egna dikter
Gripenberg
Malmberg föddes i Härnösand -- och på bilden ser vi Härnösands domkyrka (interiör).
2 kommentarer:
Jag antar att jag är en av dem som känner nyttan av reprisern, då jag inte tidigare noterat inlägget om Malmberg. För mig är Bertil Malmberg en helt ny bekantskap, även om jag stött på hans namn flyktigt i någon marginal, så har hans arbete gått mig helt förbi. Det är ju väldigt intressanta utdrag som du visar på.
Jag undrar om han är på väg "tillbaka" eller något eftersom jag tycker man stötter på namnet lite oftare än tidigare?
Har det kanske något att göra med hela den här "traditionalism"-grejen att göra måntro, René Guénon renässansen verkar vara ett faktum i vissa kretsar som t. ex. Cafe Expose, Mohamed Omar osv.
Själv har jag väldigt svårt för Guénons post-teosofiska spekuleringar!
En viss Oskar Lidåker har bloggen "Flykten från ankdammen", där förekommer lite Malmbergstuff ibland. Där finns även länk till BM-sällskapets hemsida.
Jag antar att det är en liten Malmberg-revival på gång, det ligger i tiden, är i samma våg som du antyder. En utveckling som i stora drag gläder mig, även om inte jag håller med om allt i den - om vi nu snackar esoterisk filosofi - "traditionella skolan" med återgång till gamla värden, fientlighet mot new age osv.
Café Exposé och Mohamed Omar är i allmänhet läsvärda, jag länkar dem i bloggrollen.
Jag har även en hel etikett med Malmberg: "Sveriges störste poet"...
/svensson
Skicka en kommentar