Bertel Gripenberg: Aftnar i Tavastland (1911)

Det finns ett landskap som heter Tavastland. Det är ett område i södra-centrala Finland. Det är litegrann av Finlands Dalarna: omhuldat av poeter, populärt för turister. Här ska jag ta en titt på Bertel Gripenbergs diktsamling "Aftnar i Tavastland". Men jag ser inte landskapet i sig, jag ser det allmännordiska han frammanar.

Det enkla är det svåra. Hur skildrar man hemhörigheten i en bygd, kapitulationen inför ett landskap, känslan av att slå rot? Kanske så här:

Där stiger en dimma från fälten,
det suckar i sovande trän
och sjöarnas slingrande bälten
stå blanka i blygrått sken –
och sövande susar sången
på mumlande mollmelodi –
jag är tagen, förhäxad och fången,
jag kan ej, jag vill ej bli fri.

Detta är att slå rot, det är att finna frid i landskapet. Och det hela rör Bertel Gripenberg som flyttat dit, till detta Tavastland, efter en tid i Helsingfors och andra platser. Han ville bort från ”staden, skökorna och krogen”, tillbaks till det autentiska livet , finna kraft i land och jord. ”Men brinner det hat blott i mänskornas bröst / så stiger det kärlek ur jorden” sägs t ex i ”Här fällde jag ankar”. Bättre än så kan inte ”kraften ur jorden” beskrivas.

I ”Aftnar i Tavastland” talar landet mäktigt till oss, det skymmer men det är tillförsikt, trygghet och ro över det hela:

Land med allvarspanna
och lugn i dystra drag,
land, där jag ska stanna
i morgon och i dag,
land med mörka åsar
och djupa barrskogshav,
land, där lugnet dåsar
som på en bortglömd grav.
- - -
Vågor slå mot stranden
och skogen susar mörk.
Röd står himlaranden
mot backens rönn och björk.
Brunnens svängel gnisslar,
klöver doftar äng
och på vägen visslar
morsk en drucken dräng.
- - -
Land, du allvarstunga,
tysta Tavastland,
tusen toner sjunga
skönt kring sjö och strand.
Känd är varje stämma, välbekant var stig,
därför är jag hemma
ständigt här hos dig.

Det enkla är det svåra. Hur futtiga är inte dagens Sverigehatande tirader i massmedia och kulturliv, hur efemära är inte debattörernas konstruktioner kring ”spännande mångkultur” och ”Sverige = barbari”. Vi vet svaret på allt detta, det kungliga motargumentet, och det är: ”Sverige är ett bra land, dess natur betyder något, den är vår, vi har växelverkat med den i tusentals år och ska så fortsätta att göra”. Tavastland ligger som alla vet i Finland men det är ett traditionellt broderland sedan 1000 år. Och Gripenberg var svensk till etniciteten, han tillhörde den svenska folkstammen på östnordisk botten. Och det nordfinländska landskapet är Norrland upp i dagen, bara lite plattare. Därför har hans rader bärighet än idag, för en svensk 2011 och bortom.

Det enkla är det svåra: vi vet vad landskapet betyder för oss men vi kan inte alltid uttrycka det. Så bra då att ha en poet med örat mot jorden. Detta är vad Simone Weil kallade ”enracinement”, att slå rot:

Och trollsången dårar och söver
på mumlande mollmelodi:
”det är mark, det är grund du behöver,
det är jord att slå rötter i,
det är friden i ensliga byar,
det är lugnet i tigande tjäll,
det är glansen av glödande skyar
en susande senhöstkväll.”
(”Tavastland”)

Samlingen gavs ut 1911, det är jämnt hundra år sedan nu my friend! Den innehåller en hel del. Sedvanlig tendens till pessimism och självömkan finns, det var Gripenbergs sämre sidor, men här finns även praktnummer som ”Soir de bataille”, blomdikterna ”Tulpan”, ”Narciss” och ”Ledum” (”ledum, getpors, jägareblomma”...), samt ”Flyg, du min dröm” med fler skimrande stycken. Till de mörka men bra dikterna hör ”En ensam herrgård”, ”Förgängelse”, ”Pil i ögat” och ”Mot vind, mot regn”.

I denna samling har vi inte minst ”Ett ensamt skidspår”, en flitigt antologiserad sak. Känslan är rätt nihilistisk och hopplös men man får erkänna att han kunde sina saker denne poet:

Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.

Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.

Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!

Relaterat
Gripenbergs soldikt
Gripenberg: Livets eko (1923)
Michael Moorcock

Målning: Robert Svensson