Sverige, del 1: svioner och svear

Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Här ges ett tredelars smakprov. -- "Svea rike är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta" heter det i en gammal urkund. Sverige består av Svealand och Götaland samt Norrland. Detta är Sverige.

Index: Svensk historia: alla tre delarna

Att inleda en text om Sveriges historia är vanskligt. Det riskerar att bli ett kannstöpande om källor, om svenskar och Sverige överhuvudtaget finns och så vidare. Själv anser jag dock att svear finns belagda från äldsta tid och att denna stam sedan gav namn åt Svealand samt hela Svea rike, dagens Sverige.

Detta anser jag. Vad anser andra då? Ja, vi har ju en sådan som Dick Harrison [”Sveriges historia, del 2”, s 50] som förnekar att Tacitus' ”svioner” är samma folk som de senare svearna och svenskarna. Detta förefaller mig övermåttan tvivelsjukt.

Här kan inte mycket bevisas, däremot mycket visas. Dvs: jag kan själv inte bevisa att suiones är svear. Men jag anser att det är mer än sannolikt. Jag anser att man kan, som jag gör nu, visa på att suiones är svear. Det kan uttryckas som: Tacitus' passage om svioner är ett starkt indicium på att svenskarna finns belagda som ett germanskt folk från början av vår tideräkning.

Det är alltså den romerske historikern Tacitus som omnämner germanstammen svioner (lat. suionum; ”u” uttalas som ”v”). Dessa svioner sades bo på en ö i den norra oceanen, alltså Skandinavien som man då trodde var en ö. Källan är skriften ”Germania” från 98 e Kr.

Tacitus vet berätta en hel del om dessa svioner. De har skepp som ser likadana ut i för och akter. De framdrivs med antingen segel eller åror. Det är alltså urtypen för vikingaskepp vi ser beskrivna. Vidare är folket rikt, det finns en sedvanlig germanskt krigshövdingeskap, men i tider av fred behåller inte de fria männen sin rätt att bära vapen utan dessa låses in. Vad än man kan tolka denna politiska finess som står det klart att svearna, enligt Tacitus, var ”mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor”. Svionerna är en avgörande del av vårt ursprung, en del av det som skulle bli det svenska folket. Svionerna är, jämte andra germanstammar som goter, daner, jutar och andra, embryot till de stridbara nordmännen som skulle låta höra om sig under folkvandringstid och vikingatåg.

På 500-talet e Kr nämner så den gotiske historieskrivaren Jordanes ”suehans”. Detta folk sägs ha ”utmärkta hästar liksom tyringarna”. Och detta är om ni frågar mig, som inte driver reduktionism in absurdum, samma folk som Tacitus omnämner, alltså vad vi idag kallar svear. Dessa svear kallades lokalt svithiod, sveafolket (efterledet av ger. theod, folk, stam). Detta blev med tiden namn på provinsen de bebodde: Svithiod. Detta överfördes omsider till hela Mellansverige som blev Svealand. Detta sistnämnda blev tidigt ett sedvanebegrepp, ty i Kristoffers landslag från 1442 står det att ”riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta”. Svea rike blev hos en Olaus Petri på 1500-talet till ”Sverike”, och genom förenkling av uttalet har stavningen Sverige uppstått. På medeltidslatin kallades detta Sveavälde/Svealand/Svithiod för Svedia, Svecia, Sveconia. Svensk på latin är sveco: sveco sum, jag är svensk. Detta Svecia och så vidare betecknade redan då dels Mellansverige med Mälardalen, ”Svealand” i motsats till Götaland, Gauthiod, Gothia; dels betecknade det hela riket med Svea- och Götaland inklusive Blekinge.

Hur svear blev namnet på hela regionens folk kan sägas vara ett sedvanebruk, en konvention. Jämför Danmark: där kallades ju regionens folk daner även om de kunde separeras i jyllänningar, själlänningar, halläningar och skåningar.

Detta ska alltså handla om Sverige och dess begynnelse, sveaväldet. Låt oss att börja med att se vad sägnen förmäler om en viss svealändsk kungaätt. Enligt Snorre Sturlasson styrde i det forntida Uppsala Ynglingaätten. Den hade namn av stamfadern Yngve Frej. Någon historisk existens ges denna ätt inte av dagens nihilister. Den enda källan vi har tycks vara Snorres Ynglingasaga, i sin tur delvis baserad på ett kväde som heter Ynglingatal. Huruvida de tre Uppsalahögarna är resta över ynglingarna Aun, Egil och Adils som Ture Nerman hävdat betvivlar i och för sig även jag; det finns indicier på matriarkala lämningar i högarna och föga mer. Men Beowulfkvädet nämner förvisso sveakungen Eadgils som kan ge ett indicium på att Ynglingaätten existerat. Namnet Eadgils kan vara en sammandragning (synkopering) av de Egil och Adils Snorre berättar om som separata kungar. Snorre nämner vidare Ottar vilket speglas i Beowulfkvädet som Othere.

- - -

Mycket till bevis har vi inte i detta komplex, sveaväldets äldsta historia. Men ”frånvaro av bevis är inte bevis för frånvaro”. Folk i Uppland med omnejd måste ha styrts av någon under denna tid. Man kan inte lura i mig att folk i Svealand bara odlade säd och åt gröt dagarna i ända, år ut och år in, århundrade efter århundrade, tills ”historiskt styrkta” konungar som Erik Segersäll och Olof Skötkonung magiskt dyker upp kring år 1000. Jag ser istället framför mig hur Uppland under tidig medeltid, under ”mörka århundraden” styrdes av en lokal härskarätt, yttrad i en kung med religiösa funktioner som detta att föranstalta vissa offer, likt dem omtalade av Adam av Bremen. Dessutom var kungen befälhavare i krig, i regel sjöburna företag mot främmande kuster, plundringståg av sedvanligt, årligt slag: när det var vår drog man ut och plundrade. Det var den germanska livsstilen, skildrad av Tacitus i ”Germania”. En av de germanska stammar Tacitus nämner är som sagt svionerna. Jag ska strax återvända till dem.

”Kung” var på den tiden envar ledare med ett krigiskt följe. Adam av Bremen säger också: ”Svenskarna hava konungar av gammal ätt, men vilkas makt beror på folket. Vad det beslutar bekräftar konungen, någon gång giver också folket, fast ogärna, efter för konungens önskningar. Hemma glädas de att vara lika; när de gå i striden lyda de alla konungen.” [Adam citerad efter Geijer s 128]

Detta är samgermanskt: kungen hade befälsrätt i krig men var annars mest en primus inter pares. Jämför även Tacitus ord om svionerna; deras samhälle var enligt romaren rikt genom folk, skepp och vapen. De regerades av en kung som lät låsa in vapnen mellan krigen, en enligt mig sund åtgärd för att hindra fejdande och misshandel, ”vilda västern-beteende”. Tacitus antyder ett slags kungligt envälde men, säger Geijer, den tidens ”einvalldshöfdingi” var inte en kung med makt över liv och egendom, med fogdar och garde, utan den som bland ”ett helt folk övade högsta makten, här helgad genom trott gudomligt ursprung och ärvt prästerligt anseende. Denna ur en krigisk religion härledda makt var likväl i inhemska förhållanden en fredsmakt. Den kunde förbjuda vapnens bruk, såsom ock skedde inom de fredlysta offerställena.” [Geijer s 19]

- - -

Nu frågar sig vän av ordning: var finns då anknytningen i detta till det uppländska Uppsala? Då svarar jag: den finns. Snorre nämner till exempel i ”Nordiska kungasagor” att man måste åka in i Mälaren för att komma till Uppsalahovet. Han säger även att Ynglingaätten styrde över Tiundaland innan Olof Trätälja utvandrade till Värmland. Gällande ”det kungliga” så fanns det på den tiden många kungar: småkungar som styrde över smärre bygder. Och fribrytande germanhövdingar till havs kallades sjökungar. Men i Svealand torde Uppsalakungen torde ha varit ett slags överkung, en primus inter pares, den främste bland jämlikar. Uppsala förefaller av Adam av Bremens skildring ha varit ett religiöst centrum. Och det in i vår tid bevarade Uppsala högar, samt märkena efter pålar under den nuvarande kyrkans grund samt smågravarna i söder, allt detta säger oss något, att platsen var speciell. Jag behöver personligen inte ta gift på att Ynglingarnas kungahov låg precis här, jag kan leva med rön som säger att det låg någon annanstans. Men det sedvanliga Gamla Uppsala får bli min kandidat till var det låg. Det är min arbetshypotes. Platsen var speciell; jag väljer att se termen ”Uppsala” som ett kraftfält, som ett svealändskt inbegrepp för ett forntida sakralt kungasäte med hegemonistatus.

Den exakta platsen åsido så talar Geijer om ”[de] gamla Uppsalakonungarnas på prästerlig myndighet från början grundade överhärskap både över svear och göter” [ibid s 124]. Då fick vi med göterna också, ett komplext ämne. I korthet: vad med göterna? Var inte Götaland rikets vagga istället för Svealand-Uppland? Götalandskapen var förvisso ingen avkrok, de kristnades tidigare än Svealand till exempel, men inget hindrar väl att på detta vis en mer primitiv provins (Uppland-Svealand) vinner dominans över en mer avancerad i detta avseende (Götaland). Nordliga barbarer som besegrar och vinner hegemoni över ett mer kultiverat syd är annars ett vanligt fenomen i historien (q v Kina, Vietnam, Theoderik den store). Uppsalakungarna var hedningar och hedendomen var sällan avog till krig; på så sätt kan man se det dåtida Uppsalaväldets styrka i relation till Götaland.

Erik Gustav Geijer: Svenska folkets historia 1. Världslitteraturens förlag, Malmö 1928
Snorre Sturlasson: Nordiska kungasagor. Fabel 1991




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Index: Svensk historia: alla tre delarna