Recension: Fingerprints of the Gods (Hancock 1995)

Detta är en recension av en bok. Den heter "Fingerprints of the Gods". Författaren är Graham Hancock. Verket gavs första gången ut av Three Rivers Press i New York 1995. Sidantalet är 578.

Jordens historia måste skrivas om. Människans förhistoria är för sent daterad. Lämningar som Gizapyramiderna, Teotiuacan och Machu Picchu är för ungt daterade av dagens normalvetenskap. Allt är mycket äldre och går tillbaks till åtminstone 10.000 f.Kr, inte 4.000 och senare som dagens arkeologer tycks mena.

Detta är credot i Graham Hancocks ”Fingerprints of the Gods”. Denne engelsman åker världen runt och ser på gamla lämningar och artefakter. De slutsatser han drar är djärva men kontrollerade. T.ex avhåller han sig från att nämna Atlantis som ett möjligt gemensamt ursprung för Egyptens och Mellanamerikas pyramider. I engelsk stiff upper lip-tradition anmäler han blott sin skepsis inför den etablerade vetenskapens dateringar och slutsatser. Några egna slutsatser ges inte i denna bok. Han blev förvisso djärvare i senare böcker (”Supernatural”, ”Heaven’s Mirror”, ”The Mars Mystery”) och har bl.a låtit sig intervjuas av den nyandlige tänkaren David Wilcock. Denne är inte rädd för att nämna Atlantis och utomjordningar kan jag försäkra.

Men vi håller oss här till Hancocks narrativ, hans resor och inspektioner av Cheopspyramiden och Osireion samt en rad latinamerikanska lämningar, Teotihuacan och Palenque och flera andra. Hans bok är på över 500 sidor; en del av dessa går åt att i publikfriande anda berätta om hur han och hans sambo träffar en guide, åker taxi osv. Det kunde kanske lätta upp berättelsen men det är tyvärr lika stelt berättat det. Hancock blir aldrig personlig, tar inga risker. Stilen är en smula rapportmässig och stum.

- - -

Visst går boken att läsa. Jag är glad att jag fick tag på den och att den står i min samling. Programmatiskt stödjer sig Hancock på andras forskarmöda. Han är en popularisator och sammanfattare, en nödvändig sådan. Han är vår tids von Däniken, mer påläst, mer annoterad, mer gångbar som föreläsare. En fantast i tidens anda kan man säga; man måste ha stöd för det man säger, måste vara inläst på litteraturen och det är Hancock. Läsekretsen är inte akademiker men nog ger det hela en ambitiös framtoning alltid. Hancock samlar intryck, han redovisar vad han ser. Indicierna leder honom till nödvändigheten att omdatera pyramiderna och andra artefakter. Vad som ges är en kontrollerad kritik av dagens akademi. Det är en balanserad bildstormare vi ser.

Hancock reser i förstone till Mellan- och Latinamerika. Han finner t.ex många statyer föreställande skäggiga män. I skrifterna berättas det om gudar med vit hud; det är Quetzalcoatl och hans många andra uppenbarelser i indianska urkunder. Denne man kom från ett land i öster som sjönk i havet, ett fruktbart land med framskriden vetenskap. Detta var så klart Atlantis men Hancock nämner inte denna delikata faktabit. Men så hette t.ex Aztekfolkets stamfader Aztlan, där märks ju ursprunget tydligt. Hancock rör sig i samma land av indicier, dock är han försiktigare. Vadå, väntar han på att någon annan ska dra slutsatsen? ”Ja, Atlantis existerade; förekomsten av pyramider i Mexico och Egypten är ett indicium på det, Quetzalcoatlnarrativet ett annat”...?

Hancock säger inte det. Han vägrar ge ett heltäckande narrativ. Som vetenskaplig attityd är det OK, han är en försiktig general. Men som popularisator kan han ju åtmistone våga ställa lite frågor, våga gå mer ut i gråzonen än vad han de facto gör.

Vi finner inte någon direkt avgörande, slående, konceptuell djärvhet hos Hancock. Vi får redogörelser för artefakter, redogörelser för ruiners utseende, redogörelser för fornlämningars layout; överallt finns det anomalier och Hancock noterar dem. Gillar man sådant kan man få ut något av denna bok. Man får en trivsam tid i form av resor till märkliga platser. Han beser t.ex Tiahuanaco och Macchu Picchu och förundras över precisionen i stenarbetena. Vissa av dem kan bara ha gjorts med frästeknik anser han. Själv anser jag med Steiner att materien var mjukare under atlantiska tider, såväl människans kropp som materien var annorlunda beskaffad då. Därför kunde man relativt lätt forma sten som här i Tiahuanaco och Machu Picchu och i Cheopspyramiden. Den sistnämnda har ju spår av smält granit i Kungens kammare, en svår stötesten för traditionell vetenskap. Dessutom hade man i äldre tider kunskap om att med koncentrerade ljudvågor lyfta stenar.

Den hypotesen borde akademin ta till sig. Och inte jämt föreställa sig detta eviga släpande av stenar i anletets svett.

- - -

Världens märkligaste artefakt är Cheopspyramiden utanför Kairo i Egypten. Den förste västerlänningen som besåg och beskrev underverket var Herodotos på 400-talet f.kr. Sedan des har många västerlänningar fascinerats av den, som John Taylor, Pyazzy-Smith och Flinders Petrie. Och figurer som Napoleon och Aleister Crowley har övernattat i sarkofagen i Kungens kammare och fått se märkliga syner. Hancock övernattar inte i sarkofagen men med sin fotograferande sambo besöker han denna och de andra installationerna på Gizaplatån. Med ledning av Bauvals hypoteser når Hancock slutsatsen att Gizaplatåns pyramider är en spegel i Hermes mening.

Mystikern Hermes' credo är: som ovan, så nedan. Mikrokosmos speglar makrokosmos, t.ex hur människans organ homeopatiskt är knutna till naturen i stort. Giza blir i Hermes’ anda en jättelik installation, en arkitektonisk gestaltning av astronomiska förhållanden under Lejonets tidsålder, 10.500 f.Kr.

Det var sannolikt då pyramiderna och sfinxen kom till. Anser Hancock.

Sfinxen, från början ett lejon i hela sin gestalt (vi ser idag en lejonsvans och lejonkropp med ett mindre, utskulpterat människohuvud), såg då som nu mot öster och soluppgången. Men då, 10.500 f.Kr, gick solen vid vårdagjämningen upp i Lejonets tecken, inte som idag i Fiskarnas. Detta är ett indicium som kan få en att bli skeptisk över den officiella förklaringen, den rådande versionen som säger vad sfinxen är och hur gammal den är (porträtt av en faraon, skapad under Gamla riket). Sfinxen är sannolikt äldre än de cirka 4000 år akademin hävdar. Den har t.ex erosionsmönster orsakade av vatten. Men det kan ju vara regn...? Men det har knappt regnat på Gizaplatån sedan yngre stenålder. Mönstren härrör från en tid med högre vattenflöden.

Denna idag så omdebatterade tes återger Hancock i sin bok.

Den stora pyramiden då? Hancock visar även dess kosmiska motivering. De tre pyramidernas läge speglar t.ex stjärnbilden Orions bälte. Och i ett större mönster med bl.a sfinxen återger layouten det gyllene snittet och en Fibonaccispiral, se bild. Kosmiskt pekar sfinxen i så fall mot stjärnbilden Lejonets läge vid horisonten vid vårdagjämningen under Lejonets era.

Till detta kan nämnas att pyramidens inre är helt befriat från inskriptioner och hieroglyfer. De tecken man funnit inristade i avlastningsvalvet ovanför Kungens kammare, sägande att detta är Cheopspyramiden, har gjorts av en sentida klåpare. Sarkofagen i kungens kammare är för sin del ingen traditionell sarkofag, ingen gravkista. Det är en kammare för psykisk försänkning och initiation.

Pyramiden är full av gåtor. Hancock medger det, akademin förtiger det. Frågan när Cheopspyramiden tillkom är öppen. Men jag stödjer i så fall hypotesen ”cirka 10.000 år f.Kr” hellre än en datering harmonierad med de klassiska dynastiernas början, så som dagens akademi vill ha det.

- - -

Man har nyligen hittat spår av kokain i en egyptisk mumie. Detta torde antyda en tämligen "pre-kolumbisk" kontakt med Sydamerika. Hancock nämner det iofs inte, hans bok skrevs före denna upptäckt. Men han uppehåller sig förvisso mycket i både Amerika och Egypten, och för att avsluta kan vi ju nämna en aspekt av hans besök i Teotihuacan i Mexico. Detta var en stad av tempel och pyramider, belägen nära aztekernas huvudstad Tenochtitlan men äldre än denna, byggd av ett okänt folk. Den består av en lång gata med Månens pyramid i ena änden och Solens pyramid halvvägs, belägen på sidan av gatan. Plus diverse husgrunder. Hancock noterar dock att gatan har konstiga spärrar på vissa ställen. Det får honom att dra slutsatsen att det inte var en gata, fastmer en serie dammar. Vatten i grunda spegeldammar har artikulerat stadens huvudaxel. Det är fascinerande, det hade varit en värt att se förverkligat. En syn för gudar...!

Hancock är en popularisator och sammanställare. Han stödjer sig på andras forskning och han redovisar det. Hans föregångare von Däniken gjorde som antytt inte det, han bara snodde från Jacques Vallée och andra utan att ange källan. Han framstod för vissa som pionjär men stod realiter på giganters axlar. Hancock åter har akademisk akribi, han återger vad han läst och kontrollerar det med sin detektiva världsturné till Mexico, Peru och Egypten, som han alltså återger i ”Fingerprints of the Gods”.

Boken lider lite av sin längd och stela stil. Som antytt återger Hancock pedantiskt vad han ser men han kommer aldrig med några slutsatser andra än att dateringen bör skjutas tillbaka och att akademikernas teorier är för vardagliga. Han ger sig ut i en gråzon där rådande tolkningsparadigm slängs ut men något nytt paradigm vågar han sig inte på. Han borde åtminstone ha föreslagit möjligheten att Atlantis existerat och att dess innevånare besatt högteknologi, allt för att att kunna förklara de arkitektoniska under som är Cheopspyramiden, Sfinxen, Osireion, Chichen Itza, Palenquepyramiden och Teotihuacan. Nu får vi bara frågor och indicier och det är lite frustrerande. Men som helhet är det en imponerande samling indicier och märkliga fakta, iakttagna med läsbar noggrannhet och med vissa förklarande skisser.




Relaterat
Jordkrönikan

Gizalayout: bildkälla