fredag 26 oktober 2012

Recension: "Yeager" (Yeager/Janos 1985)


Ska man bli flyghjälte måste man ha flugit jaktplan. Bombplan går bort. Man blir inte hjälte av att bomba kvinnor och barn. Att däremot möta ett annat jaktplan i dogfight, det är sann heroism. Tänk bara på namn som Saburo Sakaj, Adolf Galland, Johnnie Johnson, Richard Bong - jaktpiloter alla. Den sistnämnde var amerikan och ännu en amerikansk flyghjälte var Charles Yeager. Härmed en titt på Yeagers liv utifrån hans memoarer från 1985. Boken i sig har allt: den är välberättad, ställvis rolig och är korrekt översatt.

Jag skulle vilja påstå att Charles ”Chuck” Yeager var modig: jaktflygaress, den förste genom ljudvallen, en pilot som kunde flyga vilket plan som helst efter fem minuters instruktion. Modig var han, det måste man få säga: äras den som äras bör. Får man inte beundra mod får man inte heller beundra sådant som genialitet, då kan allt relativiseras och hänföras till goda gener, tur och annat. Jag beundrar modet hos denne Yeager, några av hans bedrifter går förvisso utanpå det vanliga.

Han föddes 1923 i West Virginia som hillbilly; han använder detta pejorativ själv i sina memoarer, man var fattigt folk i bergsbygdernas avkrok. Men det var en lycklig barndom med naturen in på knutarna, jakt och fiske. I början av 40-talet tog han så värvning i flygvapnet, han började som mekaniker och blev pilot när möjligheten yppade sig. Det visade sig snart att han hade naturlig fallenhet för flygandet: född pilot. Stor teoretisk begåvning hade han inte, han var inte utrustad med läshuvud. Men det gjorde inget, inte på detta stadium i alla fall.

USA låg i krig och man skulle ut till fronten som jaktpiloter. Utbildningen började med Bell P-39:or, ensitsiga jaktplan med noshjul och motorn bakom sittbrunnen. Det var illa omtyckt av stridsflygarna så det hade reducerats till skolplan. Yeager för sin del gillade planet men han kände till ramsan:
Don’t give me a P-39
with an engine that’s mounted behind.
It’ll tumble and roll, and dig a big hole –
don’t give me a P-39.
När utbildningen var klar stationerades Yeager i England som Mustangpilot. Året var 1944 och uppgiften var att eskortera bombarna på raider över Tyskland. Tack vare just Mustangplanet kunde man följa bombplanen en god bit in över landet. Tidigare, när endast Spitfires fanns att tillgå, måste denna jakteskort vända när man nått tyska gränsen ty Spitfires hade inte längre räckvidd. Men nu kom Mustangen med sina fyra till sex kulsprutor och sina fällbara vingtankar; det var ett vackert plan och därmed flög det bra. What looks good usually IS good. - Ett annat nytt amerikanskt ensitsigt plan var Thunderbolt som kanske inte var så vackert, men även en estet måste erkänna att det gjorde sitt till för att vinna kriget. Men detta var å andra sidan mer av ett kombinerat markattack-jaktplan, medan Mustangen mest var avsett som jaktplan. Med sin stjärnmotor kunde Thunderbolt exempelvis tåla mer beskjutning, en viktig egenskap i markunderstödsrollen, medan Mustangen med sin radmotor var mer sårbart härvid.

Luftwaffe höll visserligen på att förlora luftkriget mot de allierade vid den här tiden, men eftersom de koncentrerade sina insatser till jaktförsvar så kunde uppdragen över Tyskland vara nog så riskabla. Yeagers flottilj höll till på en egen bas, och vud uppdrag lyfte man och sammanstrålade med B-17 eller B-24-planen ur 8:e luftflottan någonstans över Kanalen. Så flög man mot exempelvis holländska kusten där luftvärn mötte dem, man närmade sig målet – låt säga en kullagerfabrik – och jaktflyg kunde dyka upp, och därvid var det dags att göra skäl för sin lön och röja undan detta hot. Här kan det räcka medatt säga, att Yeager sköt ner över fem fiendeplan under kriget varvid han blev ett äss. Annars var den mest medryckande händlese som Yeager berättar om från denna tid, den om ett uppdrag då man inte mötte något tyskt jaktflyg alls; istället kom man in över målet och fick en del luftvärnseld på sig, inget allvarligt tydligen. Men plötsligt tappade Yeagers rotetvåa höjd, ”motorn bara dog” sa kompisen via radio. Yeager följde med ner, han ville hjälpa kompisen, men det var också så att Yeager skulle få överta dennes plan när den andre hemförlovades inom kort – så planet fick inte störta, coute qui coute! Planet var nämligen en modernare variant med sex kulsprutor.

Man dök. Lv-elden ven omkring dem. Yeager försökte tipsa om vad rotetvåan skulle göra, slå till olika reglage för att få motorn att gå igång igen. Men inget fungerade. Då sa Yeager: ”Slå över till nödläge fet bensinblandning”. Kompisen gjorde det – och motorn gick igång. Man kunde åter stiga. Kompisen antog att han vidrört reglaget av misstag tidigare, i samband med någon annan manöver. Det hela visar i alla fall på den totala iskyla Yeager kunde visa som flygare, låt vara att han här gjorde det av delvis egoistiska skäl – men beundransvärt var det.

- - -

Jaktuppdragen var rätt odramatiska ibland: inga fiender påträffades och Mustangerna kunde landa med oavlossade ksp:ar. När mekanikern såg detta – mynningarna tejpades över innan uppdrag för att hindra kondensbildning i pipan, obrutna tejpremsor betydde alltså oavlossade ksp:ar – brukade han visa en missnöjd min; sådan var stämningen. Å andra sidan kunde man ibland ges farliga uppdrag, rena ”himlafärdskommandon”, som att ge markunderstöd eller bomba vissa mål – och till de farligaste målen hörde fientliga flygbaser för dessa skyddades alltid av lv-kulsprutor. Men om jaktdivisionerna inte hade några andra uppdrag för tillfället måste baserna anfallas, sådan var doktrinen, man måste trots allt vinna kriget och krig vinns inte genom att sitta på gärsgården och sola. Och en gång skulle flottiljen mycket riktigt iväg på ett sådant uppdrag, ett jaktflygfält långt inne i Tyskland skulle anfallas av Mustangerna med låg anflygning, släppande av bomber och bestrykning med kulspruteeld. Yeager och hans kamrater var medvetna om faran, i vanliga fall var de entusaistiska inför uppdrag, till exempel om det gällde dogfights med fientligt jaktflyg – men detta var ett självmordsuppdrag. Det farliga var som nämnts lv-pjäserna som alltid fanns vid flygbaser, och nog kunde de första planen som anföll dra nytta av överraskningseffekten – men de som kom in sist var i praktiken dömda, för då hade pjäspersonalen larmats och hunnit skjuta in sig på de anfallande planen.

Nå, hur gick det då? Man hade tur – uppdraget inställdes på grund av dåligt väder. Piloterna jublade, dansade och skrek av glädje, Yeager kramade om sin rotetvåa; man hade räddats av vädergudarna, och det blev aldrig mer tal om att anfalla något fientligt flygfält... Detta torde ha varit på våren 1945, men Yeager hade för sin del kommit till England redan våren 1944 – och efter endast åtta uppdrag blev han nerskjuten över Frankrike, han måste hoppa fallskärm och se sitt plan störta. Men han tog mark tämligen oskadd, och han fick med sig en speciell påse med användbara prylar som tändstickor, bågfil och annat. Med tiden togs han om hand av motståndsrörelsen, och dessa förde honom till Pyrenéerna och spanska gränsen varifrån han fick gå till detta neutrala land, Spanien, från vilket piloter kunde utväxlas. Men fullt så enkelt var det inte, krigsmän som hamnade ilandet måste interneras enligt neutralitetskonventionen, och detta hände också med Yeager sedan han efter olika strapatser kommit till en stad. Han sattes i polishäkte – men nu kom bågfilen till pass, den som hörde till nödpåsen han hade med sig, för med denna sågade han av fönstergallren och flydde! Han tog in på hotell, dit snart en amerikansk konsul kom för att rädda honom. Det hela gick tämligen öppet till; spanjorerna frigav internerade flygare mot att de fick vissa råvaror enligt något kvotsystem. Yeager kunde återvända till England, där han efter lite byråkratiskt krångel kunde återinstallera sig på sin flottilj.

- - -

Efter kriget kvarstod Yeager i flygvapnet, och eftersom han var en extremt skicklig pilot blev han snart testflygare. Han hade visserligen en del problem med att klara de teoretiska proven som krävdes i jobbet – men chefen för testflyganstalten ansåg att han var oumbärlig, så utan omsvep beordrade han läraren för den aktuella kursen att godkänna Yeager... – Nästa uppgift för vår hjälte blev att flyga experimentplanet Bell X-1, ett raketplan som var tänkt att genombryta ljudvallen. Dittills hade själva företaget Bell bedrivit testerna, men det visade sig att piloten de anställde blev för dyr i drift; U. S. Air Force fick ta över hela projektet, och Yeager begärde inget risktillägg utan hade bara sin vanliga kaptenslön.

Ljudets hastighet är cirka 1 000 km/h. När man dittills nått cirka 800 km/h, exempelvis med kolvmotorflygplan i dykning, märkte man hur planen började skaka och hur styrorganen liksom frös fast. Detta berodde på de tryckvågor som bildades vid ljudets hastighet, vågor eller stötar som slog mot skevroder och stabilisator och gjorde planen manöverodugliga. Ett engelskt jetplan som försökte genombryta ljudvallen 1947 misslyckades; det hade försökt uppnå hastigheten i dykning, men under denna drabbades det av tryckstötar, slets sönder och störtade. Bland annat på grund av detta trodde man att ljudvallen var just en vall, en solid vägg som alla plan smällde in i när de närmade sig 1 000 km/h.


Men försöken fortsatte. Amerikanerna tog fram ett plan med raketmotorer som drevs av alkohol och flytande syre; planet skulle inte starta för egen maskin utan bäras upp till 7 500 m höjd av en B-29-bombare, släppas och dra iväg med sina raketer och lägga sig i stigning – för att sedan uppnå ljdhastigheten med full effekt. Dessutom hade man ett sinnrikt system för höjdrodret, varmed detta skulle fås att fungera oberoende av tryckstötarna. Själva höjdrodret på flygplanet sitter ju på ”bakvingen”, alltså stabilisatorn, och med det aktuella systemet skulle hela stabilisatorn kunna tippas framåt eller bakåt med hjälp av ett servo, en hjälp att ta till om själva höjdrodret inte svarade på kommando med spakrörelser. Detta skulle neutralisera problemet med manöveroduglighet nära ljudvallen, problemet med kontroller som frös fast.

- - -

Vid Yeagers sjunde flygning med motoreffekt kom han upp i Mach 0,94 men drabbades av tryckstötar, så pass att höjdrodret inte kunde rubbas. Han var då tvungen att landa och teknikerna gick igenom systemen, och tack vare sensorer som planet var utrustat med förstod man att en tryckvåg slagit emot höjdrodret i Mach 0,94. Chefsteknikern instruerade Yeager i hur stabilisatorn kunde fås att fungera som höjdroder, och vid nästa flygning nådde man tack vare detta Mach 0,96. Därmed återstod egentligen inga problem, förutom psykologin: fanns det verkligen en solid mur där uppe i himlarymderna, en som man ofelbart gick in i när man närmade sig 1 000 km/h...?

Yeager tycks ha haft på känn att man inte gjorde det. Att ljudvallen inte existerade som oöverstigligt hinder. Annars skulle han inte ha deltagit i projektet över huvud taget. Och under nästa flygning nåddes ljudvallen just som X-1:an planade ut på krönet av sin bågformade bana, över 12 500 m höjd; hastighetsmätaren fladdrade till, gick upp till Mach 0,965 – och försvann från skalan. Därmed var ljudvallen genombruten. Yeager hade effekt kvar i motorerna och flög mjukt vidare. Han hade inte märkt någonting. Teknikerna på marken noterade dock en ljudbang, historiens första.

Ljudvallen var genombruten. Men den genombröts i sinnet innan det kunde göras i verkligheten.

Det visade sig att Yeager hade flugit i Mach 1,07, 1 126 km/h. Något officiellt firande fick inte förekomma, bedriften måste hemlighållas, så detta var för Yeager bara ännu en dag på jobbet. Han åkte hem till sitt prefabricerade hus där i öknen utanför Muroc Air Force Base i Californien, väntad av den Glennis han döpt planet efter: ”Glamorous Glennis”, samma namn som hans Mustang haft i kriget.

Yeager fortsatte några år som testflygare på Muroc, senare omdöpt till Edwards, flög raketplan och prototyper till jetplan som flygvapnet beställt. Tack vare de data man fått från X-1:ans rekordflygning kunde man nu börja konstruera överljudsplan, där de första blev den så kallade Centuryserien med klassifikationsnummer som började på 100: F-100 Super Sabre, F-101 Voodoo, F-102 Delta Dagger, F-104 Starfighter och så vidare. F:et står för ”fighter”, jaktplan, och i den nuvarande organisationen tillhörde Yeager flygvapnets Tactical Command det vill säga jaktkommandot. Och nu var det slut med testflygandet ett tag för 1954 kommenderades Yeager till Västtyskland där han blev divisionschef på en flottilj. Det var som alla förstår en amerikansk flottilj, baserad i Tyskland; den hade plan av typen F-86 Sabre. En händelse värd att notera är Ungernkrisen 1956 då basen larmades, man lastade små atombomber på planen och var beredda att flyga mot Sovjet om så krävdes. Men larmet blåstes av och av flera skäl var man glada för det, för F-86:an hade till exempel så kort räckvidd att piloterna skulle ha fått hoppa över Sovjet och gå tillbaka om uppdraget blivit verklighet. Att tvingas hem när man atombombat fienden må vara en världslig sak i sammanhanget, men det är detaljer som dessa man fäster sig vid; en sak som att atombomba fienden är däremot svår att riktigt föreställa sig. Med rätta: högre makter har sett till att några fler atombomber än de som fälldes över Japan aldrig kommer att fällas. Människan gjorde uppror mot kosmos när hon slog in på atomvägen. Rumtidsväven stördes så att exopolitiska krafter måste gå in och agera.

Åren 1960-66 var Yeager chef för flygvapnets astronautskola i X-15-projektet, baserat på Edwards som blivit något av en rymdbas. Bland annat landade rymdfärjan här senare, en farkost som förresten var besläktad med X-15. Denna var en vidareutveckling av X-1:an och andra plan, tänkta som rymdskepp som kunde landa aerodynamiskt och inte som en rymdkapsel bara falla rätt ner. X-15-projektet las ner i förtid och all rymdverksamhet förlades till Nasa, men under sin krafts dagar, 1963, nådde X-15 107.000 m höjd vilket gjorde den till ett rymdskepp, eftersom den juridiska gränsen för rymden är 100.000 m. Planet bars upp till normal flyghöjd av en B-52:a, släpptes, drog på rakemotorerna och nådde 80-100.000 m höjd för att sedan glidflyga ner. Yeager flög aldrig detta plan, men med sina testflygarkunskaper var han tydligen rätt man som chef för skolan. Vad han konkret gjorde var att basa för piloternas träning i vanliga jetplan på hög höjd; planen ifråga var F-104 Starfighters, som hade en extra raketmotor monterad baktill vilket kunde ta maskinen upp till 30.000 m höjd – en höjd där luften var så tunn att aerodynamikens lagar upphörde att gälla, varför speciella dysor med vätesuperoxid var monterade på planet för att kunna manövrera det. Sålunda utrustat påminde planet i grova drag om X-15.

Som skolchef hade Yeager rätt att flyga dessa plan när han ville, och detta gav honom en dag en idé: han skulle sätta nytt höjdrekord för flygplan som startade för egen maskin. Ryssarna hade det gällande rekordet, 38.160 m – och även om Yeager inte lyckades slå detta, så visar hans försök på han osystematiska attityd till dylika flygningar – för uppenbarligen var detta en total ”egotripp”, han ordnade inte med tekniker på marken som registrerade det hela, antagligen fanns en höjdmätare i planet som noterade högsta flyghöjd och det räckte. Det var bara upp i luften, ensam mot elementen...!

- - -

Han tog på sig flygaroverallen, tog med sig hjälm och syrgasutrustning och gick ut i solen i den saltöken där basen låg. Han satte sig i F-104:an, taxade ut och väntade på starttillstånd, startade – och tog sig upp på cirka 10.000 m höjd med jetkraft, och därifrån vidare upp till 30.000 m med hjälpraketen. Han steg ganska brant, men nu började han tappa kontrollen över planet – för när han försökte plana ut sin bana med de attityd-dysor som fanns ovanpå planets nos hände inget; luften var trots den höga höjden för tjock, för att vätesuperoxiden som dysorna skickade ut kunde utöva något tryck. Och luften var för tunn för att planets vanliga, aerodynamiska roder skulle kunna verka. Så han tappade kontrollen över planet och råkade i spinn, måste skjuta ut sig med katapultstolen – och efter en äventyrlig nedfart tog han mark. Syftet med att tippa ner nosen hade varit att minska stigningsvinkeln blott en aning och fortsätta stigningen till 38.000 m och högre för att slå rekordet. Problemet med den svaga dysorna började annars på 32.000 m höjd.

Under senare delen av 60-talet fortsatte Yeager sin förbandskarriär, bland annat med att vara eskaderchef i Vietnam. En eskader består av flera flottiljer så detta var en rätt hög post. Han var överste vid denna tid och 1970 befordrades han till brigadgeneral, en grad han hade när han pensionerades 1970. Inte dåligt för en enkel hillbilly, det medger han själv.

Yeager är kanske väl blygsam i sina memoarer. Att han inte klarade teoridelen av testflygarutbildningen är nog inget att skämmas för, ty detta var en kurs på ren ingenjörsnivå, ren högskolenivå. Han besatt teknisk intuition, tekniskt handlag i det att han praktiskt förstod hur de plan han flög fungerade. En pilot behöver inte vara mekaniker lika lite som man behöver kunna meka med en bil för att få körkort.

Att bedöma Yeager som truppofficer är svårare; han kom långt, blev eskaderchef och brigadgeneral, och det är det min själ inte varje spakryckare som blir. Visst händer det att medelmåttor blir generaler men medelmåttig var Yeager inte, för förutom testflyg- och flygaressbakgrunden så var han en aktiv överste som ofta flög med sina mannar på uppdragen. Men det kanske alla överstar gör; piloter vill framför allt flyga heter det ju. Min bild av Yeager som förbandschef är i alla fall den av en fältmässig typ som lojalt gjorde jobbet, en som antagligen förtjänade sitt brigadgenerals avsked.

- - -

Jag avslutar med några spridda anekdoter ur memoarerna.

För det första. När jetplanen just kommit åkte Yeager runt på uppvisningar för allmänheten. Han brukade då bland annat lutra folk att planet, säg en P-80 Shooting Star, kunde startas som man tänder en blåslampa, med att man höll en fackla bakom utblåset. Någon ombads då tända eld på en hoprullad tidning och hålla den bakom utblåset, samtidigt som Yeager satt i cockpit – och startade på vanligt sätt, vilket ingen såg...

För det andra. När Yeager var tesflygare var hans fru så van vid att han riskerade livet i sitt jobb, och att han alltid klarade sig ur farliga lägen, att när han en dag kom hem blek och svettig efter arbetet trodde hon att han varit med om en bilolycka. Hon kopplade inte ihop hans chockade tillstånd med testflygandet. I själva verket hade han denna dag varit nära att krascha med ett plan, närmare bestämt raketplanet X-1 A.

För det tredje. Yeager var bekant med Jackie Cochran, kvinnlig rekordflygare gift med en miljonär. När maken avled var hans sista önskan att få sin aska spridd över den stora egendom han ägde, och Yeager och en pilotkompis beslutade sig för att sprida askan med flygplan. Sagt och gjort och upp i luften, där en satt vid spakarna och den andre spred stoftet via en öppen dörr – men man märkte att detta inte var någon bra metod, för hälften av askan blåste in i planet på grund av baksug...

Relaterat
Evola: Metaphysics of War (2011)
Doolittleraiden
Patton
Novell: Saab Kliszow
Det blir inget krig mot Iran
Den nedre bilden är från bokens bacover och visar en F-20 Tigershark.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)