måndag 10 oktober 2022

Ohlmarks -- några anteckningar kring ett fenomen

In Swedish. -- Härmed några rader om Åke Ohlmarks. Han levde 1911-1984 och han hade stil, litterär stil.




Åke Ohlmarks var en skåning. Han låg i Lund under den gamla goda tiden, dvs. mellankrigstiden. Där tillägnade han sig den lundensiska lärdomsstilen, där mötte han Frans G. Bengtsson, där levde han som i paradiset.

Skåne skildrade Ohlmarks senare i en bokserie: Konungariket Skånes undergång. Detta är en fet krönika från vikingatid till senmedeltid, lite fablat och lite ihopdiktat så som fiktion ska vara, en läsvärd skröna med lagom faktaunderlag. Första delen, om vikingatiden (Striden om strutkronan, 1976) hade till exempel lite äventyr i Baltikum med härjningar och annat, bra driv.

Ett annat band i aktuell serie handlade om 1300-talet. Inledningen var magnifik med en Oden som rider runt i ett nattligt Skåne och signar och har sig. Här var även en scen med några svenska munkar i Paris, snackandes som moderna akademiker med intriger och småtjafs, mycket träffande och med medeltida stuk. Subtil satir.

Ett annat av Ohlmarks möjligen relevanta fictionverk var Sagan om nibelungarna, en fornnordisk saga med fri komposition. Här har vi smeden Valand som tas tillfånga och sätts i Uppsalahovet att smida ringar. Man bjuds bland annat syltad björnram och vildsvinsskinka, lingondricka och frusen grädde. Detta är i stort sett en bra modern omdiktning av en fornnordisk saga.

Ohlmarks var en kompakt man som skrev kompakta böcker, dock med åtskillig charm och med goda enskildheter.

+++

Ohlmarks skrev mycket. Mycket är också läsvärt. Som essäerna i Tidernas vansinnigheter -- rekordbok i historiska kuriositeter (1984), memoarboken Drömfabriken (1970, när han var filmregissör på Europafilm på 50-talet), samt Tolkien-lexikon (1976, en del errata finns här men det är ändå en läsbar ordlista).

Här måste såklart också nämnas översättningen av Tolkiens ringtrilogi. Detta är översättning som konst; "varje sida låter som svensk originaldikt" skrev en recensent.

+++

Det är nu dags att beröra några centrala Ohlmarks-verk. Det är dags att säga något om en illa beryktad triad, nämligen Ohlmarks böcker om Tolkien.

Det började stilla med Ohlmarks Tolkienbiografi (1977). Det var en ärlig, rak, lätt skönmålande bok om Tolkien som den store sagoberättaren. Noterbart var bland annat hur väl det akademiska livet i Oxford skildrades, en sådan där utvikning som kännetecknar en bra fackboksskribent.

Sedan blev det värre. I Tolkiens arv (1978) började bråket. Ohlmarks, den store Tolkien-entusiasten, Tolkiens profet i Sverige, var putt på Christopher Tolkien och Uppsalas tolkienister och allt. Ohlmarks själv var nog inte fri från skuld i det hela; han var en stridbar man. Dock är Tolkiens arv en läsvärd bok, han kunde förvisso berätta och göra i och för sig banala episoder läsbara. Som när han är på tolkienistmiddag i Uppsala och någon medlem går runt och knäpper bilder på honom och hans damsällskap när de klär om inför någon middag; milstolpar i ohlmarxismen.

Sist kom då Tolkien och den svarta magin (1982):
Fader, jag har syndat mot himlen och inför dig... Fader, förlåt mej, ty jag visste inte vad jag gjorde... – Många bibliska kärnord kommer för mej nu när jag betänker de decennier jag förslösat på att översätta Tolkiens smörja som om det gällt någon av de stora klassikerna, på att kuska land och rike kring mellan Umeå och Smygehuk för att göra propaganda för sattyget och dess upphovsman, på alla de stora och djupt inspirerade ord jag med dånande röst utslungat från ett trettiotal talarstolar om hela detta skojeri.


Så börjar boken, medryckande som få. Naturligtvis fablar Ohlmarks när han säger att tolkienister är satanister – men saken är den att han inte riktigt gör det, han uttrycker sig typ "det ryktas om satanistorgier" osv. Därmed visste han att tidningarna skulle överföra det hela som "tolkienism = satanism", medan han själv i en eventuell tryckfrihetsprocess kunnat svära sig fri och bara säga att han antytt detta. Dessutom nämner han inga namn på de personer han angriper, bara deras alias i tolkienföreningen.

Så formulerar sig en van fejdare. Det var nämligen inte möjligt att stämma Ohlmarks för förtal, främst på grund av detta med aliasen (men också för att tryckfrihetsmål överhuvud är svåra att vinna i Sverige).

”Kom igen bara, mördare, gangsters, mafiosis och Cosa Nostra-agents beyond the sea. Jag är beredd, jag ska nog bjuda er spetsen...” – Så låter slutklämmen i boken. Ohlmarks ser tolkienismen som en internationell maffia, inte dåligt fablat. Men det är kul att läsa; jag ser verket som en given kandidat till genren svenska smädesskrifter, jämte böcker som Sven Stolpes om Olof Lagercrantz, Gyllensten-Herlitz' Camera Obscura (som angriper obskurantismen i 40-talets modernistpoesi) samt Ferdinand Fitzschkloffs Uppror (som går till rätta med E. C. Tubb, författare av lite formelartad men i regel god space opera).

Tolkien och den svarta magin är en rik källa att ösa ur. Ni har sett stilprov ovan. Boken är full av finter och knep, guilt by association och allt, och härmed ett citat om vad tolkienister gör på sina möten: ”... där röks troligen hasch; antagligen har man också börjat eller kan när som helst börja också med tyngre droger”. [s. 71]

Och dessa tolkiensällskap styrs av studenter med rika föräldrar: ”Mycket ofta omger sig dessa urspårade överklassynglingar med devota slavar ur den arbetande klassen, stackare som ser upp till studenternas högre bildning och utför varje deras order.”

Så är det... för att nu inte tala om alla människooffer, gravskändningar och häxkonster. Att en viss tolkienist i Malmö internt – och på skoj – kallades "häxmästare" blåste Ohlmarks upp till oanade proportioner.

+++

Ska man våga sig på en slutsats om Ohlmarks så blir det följande...

Ohlmarks var, med sina brister i minne, trots allt en konservativ intellektuell i en tid då dessa var sällsynta.

På denna front, den litterär-konservativa, hade vi då typ Sven Stolpe och Stig Strömholm också.

Men mer var det inte.

Man var därför tacksam för envar någorlunda mediaprofil som INTE tuggade det förutsägbara "Strindberg-Ekelöf-Lindegren-nihilism i betonghusens skugga", utan istället hade ”Eddan, Snorre, historisk bildning” i bagaget.

Oerhört slående... oerhört uppfriskande.

Ohlmarks gav oss apokalypsens färgspel i en tid av betong och utslätning. Man kan inte nog tacka honom för det.



Relaterat
Den heliga flamman (2022)
Redeeming Lucifer (2017)
TGO recenserar Redeeming Lucifer

Inga kommentarer: