In Swedish. -- Här på bloggen skärskådar vi ibland efterkrigstidens krig. Nu är det dags för Falklandskriget 1982.
Här ska vi behandla Falklandskriget 1982. Det är ett krig under efterkrigstiden; det är ett av många krig efter 1945. Flera andra sådana krig har tidigare behandlas på bloggen. De är:
. Mellanösternkrig 1956-1973Men nu gäller det alltså Falklandskriget. Vi börjar med en liten "in medias res"-dragning, en titt på det avgörande skedet strax innan den brittiska insatsen blev verklighet. Sedan blir det politisk-historisk bakgrund och sedan är cirkusen igång.
. Afghanistankriget 1979-1989
. Gulfkriget 1990-1991
Amiral Leach
Falklandskriget 1982 har sina intressanta aspekter. Bland annat i början, på det militärpolitiska planet på brittisk sida.
Till exempel: när talet om ivägsändande av en task force blivit aktuellt på våren 1982 tänkte amiral Leach, förste sjölord: det gäller att passa på nu, om några år kommer vi inte att ha denna förmåga... Om några år kommer inga brittiska hangarfartyg (såsom Hermes och Invincible) att finnas kvar längre i organisationen, ej heller landstigningsfartyg (landing platform dock aka. amphibious assault ship såsom Fearless och Intrepid). Då kommer bara ubåtsjaktfartyg att finnas och man kan inte skapa en strike force runt sådana; man måste för detta ha capital ships såsom hangarfartyg. Och för landstigning på fientlig kust behövs landstigningsfartyg som ovan för att skicka iland markstyrkor.
Det handlade om att till Sydatlanten sända en task force, en marin expeditionsstyrka. Detta var Falklandskrigets avgörande politiska drag från britternas sida. Låt oss titta närmare på hur turerna gick inför detta beslut.
Bakgrund
Sedan 1800-talet hade Storbritannien en koloni utanför Argentinas kust. Det var Falklandsöarna. Geografiskt hörde den så klart till Sydamerika. Men befolkningen var helt övervägande brittisk. Så genom principen om självbestämmanderätt var frågan klar: öborna ville fortsätta tillhöra UK. Men samtidigt ville Argentina införliva öarna med sitt rike. Så detta blev föremål för ett otal diplomatiska turer genom tiderna. Till slut intog Argentina ögruppen genom en militär invasion. Det var i april 1982.
Men låt oss ta det hela lite mer grundligt, med 1982 som startpunkt.
Argentinas provokativa aktiviteter på ön Sydgeorgien i mars 1982 var katalysatorn till det hela, till konflikten 1982, till Falklandskriget. Omsider tog Argentina både Sydgeorgien samt Falklandsöarna. Sydgeorgien var emellertid obebott och striderna där marginella; vi koncentrerar oss här på Falklandsöarna per se. Provokationerna (såsom hissande av en argentinsk flagga på Sydgeorgien) måste mötas av Storbritannien, men hur?
Politikerna med premiärminister Thatcher i spetsen var ännu rådvilla i slutet av månaden, men ett beslut att sända tre atomubåtar till konflikthärden fattades relativt tidigt. En flottövning var redan igång (Exercise Spring Train) och från den sändes först ubåten HMS Spartan; därefter HMS Splendid (1 april, vilket var dagen före den argentinska invasionen) och tre dagar senare HMS Conqueror.
Nödvändigt att förbereda en task force
Amiral Leach sammanträdde 29 mars med den högre operationsledningen i försvarsdepartementet. Man insåg att Argentina var en formidabel fiende – så i denna process, ansåg Leach, gällde det att sända en så stark task force som möjligt; man skulle ta allt man kunde ta, skapa en task force med hangarfartyg, ubåtar och en landstigningsstyrka i form av marktrupper. Och i sammanhanget insåg Leach och operationsledningen att detta är en remarkabel händelse, som alltså därtill skulle vara omöjlig om några år då hangarfartyg och landstigningsfartyg skulle fasas ut ur flottan. Allt skulle då vara ”ubåtsjakt mot Sovjetunionen”.
Denna sydatlantiska affär 1982 var, med andra ord, ett synnerligen oförutsett krigsfall.
Kärnan i den task force som till slut stävade söderut blev Första flottiljen med ett tjugotal fartyg, redan till sjöss i Atlanten såsom del i övningen Exercise Spring Train, ledd av konteramiral Sandy Woodward. Marinstabschefen sir John Fieldhouse (Leachs närmaste underordnade, Woodwards närmast överordnade chef) följde övningen ombord på en robotjagare (HMS Glamorgan); på kvällen måndag 29 mars fick Fieldhouse ett meddelande från marinstaben i högkvarteret i Northwood, en Londonförort, att läget i Sydatlanten förvärrats och att man övervägde att sända en task force utöver de tre ubåtarna man redan beslutat att sända iväg.
När Fieldhouse fått meddelandet anropade han Woodward, som befann sig på ett annat fartyg, flaggskeppet HMS Antrim (jagare/destroyer). På tisdagsmorgonen möttes de i amiralens hytt på Glamorgan och allt operativt diskuterades, men inget beslöts om att sända en task force söderut; detta var ett politiskt beslut och fick hänföras till Downing Street. Fieldhouse skulle nu emellertid behövas där, i London, så härnäst fördes han via hkp till Gibraltar och sedan till London för att omsider bli chef för Operation Corporate, som det hela kom att kallas, återtagandet av Falklandsöarna, vars första drag var ivägsändandet av den största sjöstyrka Storbritannien sett sedan andra världskriget. Fieldhouse kom att leda en stab med representanter för marin, flyg och armé från Northwood-högkvarteret.
Argentina hade när Fieldhouse flög norrut inte gjort slag i saken än. Men insatta iakttagare såg ju tecknen och 2 april drog Argentina åstad och invaderade Falklandsöarna med en marin task force med markstyrkor. Möjligen var själva exekutionen triggad av nyheten om att de brittiska ubåtarna sänts; denna hemliga uppgift hade läckt till pressen.
Överläggningar i London
Men vi går händelserna i förväg. Låt oss se på onsdag 31 mars. Britterna observerade för sin del Sydatlanten med signalspaning och såg att argentinska flottan gått till sjöss, möjligen för att slå mot Falklandsöarna inom 48 timmar. En rapport om detta lämnades till försvarsminister John Nott. Kabinettssekreteraren Richard Luce fick också reda på den och snart hade dessa två plus några andra tungviktare samlats på Thatchers kontor i underhuset; frånvarande var dock utrikesministern lord Carrington, som var på statsbesök i Tel Aviv, samt försvarsstabschefen sir Terence Lewin, som var i Nya Zeeland. Som Chief of Defence Staff var han förvisso landets högste militär. Senare kom dock en militär till mötet, en amiral, ovannämnde sir Leach, varom mer strax.
Under mötet insåg man inte den direkta faran; Argentinas möjlighet att invadera öarna på bred front tonades ner, man var skeptiska till denna möjlighet och för egen del förordades försiktighet. Man enades bara om diplomatiska medel; främst skulle amerikanarna sporras att sätta press på Galtieri, Argentinas diktator, att inte invadera.
Försvarsminister Nott påminde om de logistiska svårigheterna att underhålla den marina task force som, i händelse av argentinsk ockupation, var nödvändig för att återta öarna. Han påpekade också att hade man väl sänt iväg en task force skulle den vara mycket svår att återkalla, det skulle vara nästan politiskt omöjligt. Thatcher var för sin del emot försiktighet, hon var rätt ensam om det då; hon föreföll besluten att möta varje argentinsk åtgärd utifrån en styrkeposition.
Detta var spelöppningen. Förutom Thatcher avvaktade man. Och man visste som sagt också att hade man väl sänt iväg sin task force var tärningen kastad.
Nu kom marinchefen sir Henry Leach till mötet. Han var inte inbjuden och stod inte direkt i orderkedjan (det gjorde försvarsstabschefen, som emellertid var bortrest, se ovan). Men Leach hade också läst rapporter från underrättelsetjänsten om läget i Sydatlanten och han oroade sig för att politikerna, främst Nott, inte skulle backa upp flottan i denna fråga.
Game-changer
Leachs uppdykande på mötet innebar en game-changer. Thatcher frågade honom om han kunde mobilisera en task force och hur snart; svaret blev ja, sa han, vid veckoslutet. Detta är intressant – att man redan tänkte så konkret i England, med tanke på att öarna ännu inte handgripligen erövrats av Argentina.
Leach sa att en task force skulle bli en tämligen stor styrka och att den skulle kräva logistiskt stöd av nämnvärt slag. Han dristade sig också att säga att om Argentina tog öarna så måste England svara på det hela med motåtgärder; han kom således med en oombedd politisk åsikt men detta var i läget nödvändigt. Ty när Argentina 2 april tagit öarna reagerade britterna praktiskt taget som en man, öarna måste återtas; hade man i parlamentet 3 april inte haft faktumet ”en task force har sänts iväg” i bakfickan hade regeringen nog fallit.
Men vi går återigen händelserna i förväg.
Mötet 31 mars resulterade bland annat i ett viktigt beslut: att flottan skulle sättas i beredskap. Än hade beslutet om ivägsändande av task force ej fattats, men det hela var på väg ditåt. Leachs åsikter att en eventuell task force måste bli stor och att den måste mobiliseras innan veckoslutet hade gjort intryck på kabinettet. Leach hade satt sin flott-orienterade syn på saken och detta styrde mycket av resten, det hela kom att ses som ”en flottans angelägenhet”, och den första markstridsenhet som larmades var förvisso Royal Marines med marinkårsbrigaden (3 Commando Brigade Royal Marines), chefad av Brigadier Julian Thompson. Att börja med larmades bataljonen 40 Commando på sitt övningsfält i norra England och beordrades att omgruppera till Plymouth, Royal Marines högkvarter.
Torsdag 1 april
Torsdag, 1 april 1982...
Politikerna i London gick igenom de senaste rapporterna om det militära läget. Och militärerna, på försvarsdepartementet, tog ställning till Leachs förslag om ivägsändandet av flottan. Tendensen blev till slut att en task force genast måste mobiliseras och avgå vid veckoslutet; nu gällde det inte bara Falklandsöarna per se, det gällde hela Storbritanniens internationella trovärdighet.
På ett möte på kvällen på 10 Downing Street var till exempel utrikesminister Carrington närvarande; han hade nu kommit hel från Levanten. Ett telefonsamtal från USA:s utrikesminister Haig togs emot; man diskuterade ett kommande samtal mellan Reagan och Galtieri. I denna affär skulle dock diplomatin komma att visa sig futil, så vi kommer inte att nämna den mer. – Vidare under det brittiska mötet sa John Nott iaf. att som svar på varje invasionsförsök borde man sända iväg en task force. Även Leach var där och han höll så klart med. Ingen trodde ännu på fullt krig men allt ledde nu realiter ditåt. – En lustig aspekt är: något ultimatum sändes aldrig iväg till Buenos Aires. Det hela var på ett mer elementärt plan; argentinarna invaderade och britterna svarade. Någon formell krigsförklaring kom aldrig från endera parten.
Leach återvände från mötet till flottans stridsledningscentral på försvarsdepartementet och utfärdade självsäkert ordern att en task force skulle sättas i beredskap och avsändas. Dessutom beordrades Woodward, ute på Atlanten, att samla sin stridsgrupp och i hemlighet vara beredd på att stäva söderut. Han hade som sagt cirka 20 skepp men han hade inga hangarfartyg; Storbritanniens två kvarvarande skepp av denna typ låg i hamn i England. Ty ännu hade ivägsändandet av en formlig task force ej beslutats; det hade inte godkänts av varken kabinettet eller parlamentet.
Argentina anfaller
Fredag 2 april, argentinsk D-dag: Argentinarna gick denna dag iland i Port Stanley med attackdykare, marinkår i amfibiefarkoster och infanteri från vanliga fartyg. Försvaret i form av cirka 100 man brittiska marinkårssoldater och hemvärn gjorde vad de kunde mot de tusenden de ställdes inför. I striden kom bland annat en marinkårsstyrka att skjuta mot korvetten Guerico och träffa den med tre pansarspränggranater från ett svensktillverkat granatgevär (grg m/48). Inga brittiska soldater stupade i striderna men de, dvs. marinkårsdetachementet till öns försvar, måste till slut ge sig och låta sig tillfångatas. De sändes sedan iväg per flyg till Argentina med guvernören Rex Hunt, som också tillfångatagits.
Och den brittiska reaktionen? – Innan man fått bekräftan på invasionen kunde man bara vänta och se. Leach rapporterade till kabinettet om flottans beredskap och larmandet av Royal Marines; vad gäller de största skeppen, RN:s två kvarvarande hangarfartyg, så skulle HMS Invincible vara klar att avgå på måndagen och HMS Hermes höll på att göras tjänstedugligt.
Första flottiljen under Woodward var som sagt redan till sjöss, RN var på väg; allmänheten visste det inte men ett brittiskt svar på aggressionen hade förvisso redan kommit i form av detta. Och under en presskonferens kl. 1800 sa utrikesminister Carrington att invasionen ägt rum men att en task force skulle sändas. Och nästa dag skulle underhuset debattera det hela, den första debatten av detta slag sedan Suezkrisen.
2 april fortsatte med ett kabinettskrismöte. Thatcher hade diverse motsträviga regeringsmedlemmar att dras med men nu måste hon få kabinettets hela stöd. Leach, som var med på mötet, talade om den avsevärda storleken på task force och de logistiska problemen, men han betonade att styrkan – om den beslutats – måste segla iväg snarast, typ på måndagen, för då skulle internationella politiska påtryckningar och diplomati inte hinna lägga sig i vägen och tendera att dominera skeendet.
Ubåtar
Regeringen hade redan sänt ubåtar söderut, Woodwards flottilj var i Atlanten, och en task force hade förberetts; i ljuset av fullbordat faktum – invasionen – kunde man inte retirera från denna ståndpunkt. Men man tröstade sig med att en task force inte i sig innebar strid och öppna fientligheter; ännu kunde man lita till politiska påtryckningar från EU och USA mm. Dessutom kände man att hade man inte beslutat om en task force så skulle regeringen falla; man skulle i parlamentet nästa dag få utstå en storm av motvilja från oppositionen.
Nästa dag i parlamentet, lördag 3 april, så blev det förvisso stormigt. Labourledaren Michael Foot vrålade om ”handling, inte ord”. Men Thatcher hade då redan sagt att man beslutat att mobilisera och sända iväg en task force. Detta var grunden man stod på, detta garanterade att processen kunde fortlöpa. Regeringen hade inte fallit, den hade parlamentets stöd i att svara på aggressionen.
Öarna skulle återtas, återföras under brittisk förvaltning; detta var den politiska grunden som Thatcher nu tillkännagav. Vad som återstod var i stort sett ledningsmässiga åtgärder. Ett krigskabinett inrättades; ett formellt sådant sattes iofs. inte upp, konflikten bedömdes för liten för det, men man inrättade förvisso ett underutskott till kabinettets utrikes- och försvarsutskott, döpt till Overseas and Defence Committee for South Atlantic, ODSA. Det kom i dagligt tal att kallas Odza. Här satt främst Thatcher, biträdande premiärminister Willie Whitelaw, den nye utrikesministern Francis Pym, försvarsminister John Nott samt försvarsstabschefen sir Terence Lewin. Den sistnämnde var just hemflugen från Nya Zeeland med ett RAF Vickers VC10, så pass angelägen var hans närvaro nu.
Att gå i krig
Förutom Thatcher var politikerna ovilliga att ta itu med denna kris. Militärerna var dock mer förväntansfulla, från chefer till manskap; folket i RN, RM, RAF och armén var ju alla stamanställda, att gå i krig var deras yrke, och att svara på den argentinska invasionen genom att segla söderut föreföll naturligt. Vad gäller kommandostrukturen för denna operation (Operation Corporate som den döptes till) så leddes task force spjutspets av Woodward och London-staben av Fieldhouse, båda ubåtsmän; denna typ av marinbefäl dominerade RN då (tidigare hade det varit jagarchefer, därefter officerare i Fleet Air Arm). Närmast under sig hade hade Fieldhouse sir Edwin Bramall från armén och sir Michael Beetham vid RAF plus en marinrepresentant.
Än var flottan dominerande i operationen. Men när chefen för 22. SAS-regementet (22nd Special Air Service Regiment) övlt Michael Rose fick höra på TV att RM satts i beredskap, så försatte han ett SAS-kompani på basen i Hereford i beredskap (SAS hör till armén). Sedan ringde han Julian Thompson och erbjöd honom SAS sina tjänster. Det visade sig att SAS skulle göra stor nytta i operationen – jämte flottans egna elitcommandons, Special Boat Squadron, SBS. Sedan beslöts att RN-brigaden skulle förstärkas med fallskärmsförband ur armén, att börja med 3 Para eller 3rd Battalion the Parachute Regiment.
För ledning kan också sägas: efter ett tag insåg man att även en hel infanteribrigad ur armén skulle sändas ner. En divisionsstab på platsen skulle behövas; generalmajor Jeremy Moore blev då först markstridsrepresentant i Northwood, sedan sändes han ner med 5th Infantry Brigade på QEII. Att bege sig direkt till Falklandsöarna avstod han ifrån, han hade ju inget att chefa över där än, men han insåg senare (enligt TV-programmet The Falklands War – The Land Battle – In the Light of Experience) att han hade gjort större nytta i landningsszonen än på transportskeppet. Ty när RN väl landstigit 21 maj måste brigadchef Thompson varje dag kommunicera med Fieldhouse om diverse; det hade varit bättre om Moore varit där för denna funktion vilket hade gett Thompson avlastning i dennes dagliga bestyr. Som det blev nu tillbringade Moore en sysslolös vecka till sjöss.
Formidabel fiende
Argentina hade för sin del fem (5) Super Étendard-plan, var och en med en Exocet-robot. Totalt i Argentinas flygstyrkor (marinflyg plus flygvapen) fanns över 200 flygplan.
Argentinarnas arméstyrkor var överlag inte lika bra som de brittiska. Men den argentinska försvarsmakten per se var dock betydande; enligt en CIA-rapport utgiven före kriget så var Argentinas krigsmakt den bästa i Sydamerika. Detta enligt Ken Connor.
1983 innebar annars 150-årsminnet av den brittiska erövringen av öarna.
Härmed några ord om bandvagn 202, fordonet på bilden överst. Alltså det av Volvo tillverkade terrängfordonet som även svensk armé använde. I aktuell operation hade Royal Marines, enligt uppgift [Privratsky s. 37], 75 sådana som transportfordon, perfekta för den väglösa terrängen präglad av myrmark och torvmossar. De gjorde sitt jobb.
202:ornas höga klass visas av detta: armébrigaden som även sändes till Falklandsöarna hade inga 202:or, de hade ”Snow Trac”-fordon, snövesslor av mer civilt slag; under fältförhållanden visade de sig braka ihop efter någon kilometer. Royal Marines hade för sin del 202:or organisatoriskt som bandfordon för att kunna operera i Norge, där man skulle strida i händelse av krig; väglös, snöig terräng krävde detta specialfordon. Om siffran 75 stämmer fick man nu sju-åtta 202:or ”per förband” (vilket kan betyda per kompani); detta var maximal tilldelning, mer fick inte plats på fartygen, men ”formellt” fullt tillräckligt. – Fordonsbensin fraktades i 20-liters dunkar (jerry cans). – Det visade sig, när man väl var på ön, att även hjulfordon kunde ta sig fram där; det var inte komplett väglöst.
Fotmarscherande marinkårsbat med luckor, fem kilometer lång kolonn...
Förlust av fartyg. När expeditionsstyrkan, ledd av amiral Sandy Woodward, seglade söderut så var man beredd på förluster. Dock (har det framkommit senare) räknade försvarsdepartementet bara med cirka 2-3 nämnvärda fartyg förlorade (Hastings s. 403), inte de cirka 10 det verkligen kom att bli. Och dessa tio sänktes av flygburna sjömålsrobotar eller flygbomber, dvs. av det argentinska flygvapnets attackflyg; däremot var argentinska flottans skepp i denna konflikt förhållandevis passiv (det argentinska marinflyget fick bli landbaserat). Britterna planerade att vinna luftherravälde kring öarna innan landstigningen men detta uppnåddes ej; argentinska flygvapnet förblev en formidabel motståndare under nästan hela kriget. Argentinska flygvapnet, underhållsproblem och vädret var britternas främsta motståndare i kriget, säger boken.
Väl på väg planerade Woodward operationen baklänges, med framför allt dessa två faktorer uppsatta: (1) Port Stanley skulle helst vara intaget före inbrytandet av den sydhemisfäriska vintern som började i juni; (2) före landstigningen måste man ha luftherravälde, och cirka 15 maj skulle detta luftherravälde ha etablerats (även om man ej lyckades därmed, vilket främst kom att drabba flottan; ankrade i San Carlos Bay blev man feta mål för argentinska attackplan).
Beslut om landstigning
8 maj: Thatcher beslutar om landstigning. Det hade då varit politiskt omöjligt att göra annat; att exempelvis sända hem flottan skulle sannolikt ha fällt regeringen. Landstigningen skedde trots det argentinska flyghotet. Men det uppvägdes främst av valet av San Carlos som LZ (det blev en iaf. nöjaktig LZ, man lyckades ostört få iland marinbrigaden), Harriersystemets effektivitet och landbaserade Rapier lv-robotar, jämte annan brittisk förmåga. Att argentinarna främst anföll skepp, ej RM-förband i sina LZ, bidrog också.
Kriget bekräftade UK army policy med elitinfanteri av jägartyp. Gränssättande för UK förmåga var knappheten på materiel; materieltillgången var ur operativ synvinkel lite snålt tilltagen (även om transportkapaciteten förstås utnyttjades till max).
Ett radarövervakningsplan typ Awacs hade för britterna varit bra (kallas även radarspaningsplan). Nu, utan ett sådant, kunde argentinska flygplan smyga sig på brittiska skepp genom att flyga lågt, avfyra Exocet-robot (från Super Étendard-plan) eller fälla bomber (Skyhawk-plan) och försvinna. Royal Navy hade såklart radar på sina skepp men den gav inte tillräcklig förvarning; man hade inte full radartäckning. Visst sköts många argentinska plan ner (109 förstörda eller erövrade flygplan eller helikoptrar hävdar britterna) men förlusterna i brittiska skepp var rätt stora. Bästa luftförsvaret var för sin del hangarfartygsbaserade Hawker Harrier med Sidewinderrobot.
Markstrid
Markstridens profiler. Generalmajor Jeremy Moore, chef för den division som slutligen uppstod genom att man på ön hade både 3. Marinkårsbrigaden och 5. infanteribrigaden. Marinkårsbrigaden leddes av brigadgeneral Julian Thompson. Infanteribrigaden leddes av brigadgeneral Anthony Wilson. Övlt Andrew Whitehead, 45. marinkårsbataljonen; övlt Herbert Jones, 2. fallskärmsjägarbataljonen; övlt Hew Pike, 3. fallskärmsjägarbataljonen.
Artilleri: sinnebilden för detta krig är ”commandosoldat med tung packning”, ”Harrier Jump Jet” och ”örlogsfartyg”; tämligen frånvarande är däremot ”artilleripjäs”... Men detta behövdes också för segern.
Marinkårsbrigaden understöddes till exempel av 18 stycken 105 mm pjäser, fördelade på tre batterier plus eldledning (29. marina fältartilleribataljonen plus 148. kompaniet för eldledning vid kustbeskjutning = 148 Forward Observation Battery Royal Artillery Naval Gunfire Support, 29 Commando Regiment Royal Artillery). 5. infanteribrigaden hade för sin del sex lätta 105 mm pjäser. Pjäserna drogs av terrängbil men kunde även transporteras med helikopter, ”carried as underslung load”. – Summa summarum man kan inte dra i krig utan tungt understöd. – Markstyrkorna hade även stridsfordon såsom Scimitar med 30 mm akan. Samt grg m/48.
Brigadgeneral Thompson skulle leda landstigningen. ”Thompson kontaktade varje dag Northwood via DSSS-krypterad telefonförbindelse för ingående diskussioner om planeringen.” (Hastings s. 217)
Den argentinska arméavdelning som ockuperade och försvarade ön var av blandad kvalitet. Där fanns till exempel elitregementet 25th Infantry jämte enheter av lägre kvalitet. Konstigt nog var ett argentinskt elitförband, bergsjägarna, utbildat för vinterkrig, samtidigt grupperat för att försvara gränsen mot Chile. Det hela kan delvis ha berott på att Argentina generellt inte trodde att britterna skulle sända en expeditionsstyrka för att återta öarna; de kunde inte drömma om det... Hastings refererar till ”en högre argentinsk ämbetsman” som sa: ”Vi kunde helt enkelt inte för ett ögonblick drömma om att ni skulle sända en expeditionsstyrka.” (s. 429)
Understödet
Några ord om markstriden, främst då något mer om understödet. Man måste som alla vet ha understöd, tungt understöd, för att kunna anfalla. Till exempel brittiska 2 Para stred på ön; man var en 600-mannabataljon aka. 2nd Battalion, the Parachute Regiment, aka. 2. fskjbat ur ”Red Devils”-förbandet, med anor från D-dagen 1944, Market Garden mm. Inalles hade britterna två sådana fskjbat på ön.
För att fokusera på 2 Para fick det i uppgift att anfalla den argentinska stödjepunkten Goose Green. Striden varade 28-29 maj och, vad alltså gäller understödet, hade man strax före anfallet stöd av fartygsartilleri från HMS Arrow, enligt uppgift ett 90 minuters bombardemang som emellertid var i stort sett ineffektivt. Man hade dessutom, sägs det, grk. Samt stöd av tre 105 mm fältpjäser, ett halvt batteri (dessa skeppades dit via hkp). Dessutom hade man sitt eget, burna understöd i form av 66 mm pansarskott (M72 LAW one-shot unguided anti-tank weapon) och grg m/48. Kompanierna hade beordrats att lämna sina 5 cm mm grk i UFA, man hade så mycket annat att bära på, men chefen A-komp, Dair Farrar Hockley, beklagade detta när man väl var i strid. Dessa grk hade till exempel varit bra för lysskjutning. Nu fick han nöja sig med signalskott av typen Shermulley.
Argentinarna i Goose Green hade för sin del bl.a 81 mm granatkastare. Liksom 105 mm artilleri. Samt, viktigt, fem 20 mm Rheinmetall och två 35 mm Oerlikon lv-pjäser av allmålstyp; eldledningen var radarstyrd (israelisk Elta radar). 2 Para led svårt av dess verkan, bland annat i form av direkt eld. Slutsats: även försvaret behöver tungt understöd. Dessa pjäser slogs senare ut av en grupp om tre Harriers som fällde clusterbomber mot dem (det sägs dock att bomberna missade; pjäserna hade dock vid det laget ändå slutat fungera, pga. att en generator för eldledningssystemet skadats av splitter från en grk).
Goose Green var en hård strid och reserver (såsom den andra fskjbat på ön) och fler tunga pjäser kunde ha behövts. Men transportkapaciteten var ansträngd och man måste, ur politisk synvinkel, vid denna tid komma igång med någon form av seger på marken; därför var det viktigt att man kom igång med denna enstaka bats anfall, därför sändes bara 2 Para och dess resurser var i sammanhanget något knappa. Men man tog iaf. sitt mål efter en hård strid mot en numerärt överlägsen motståndare. Senare marscherade man österut för att ihop med resten av de brittiska markstridsförbanden anfalla ställningar runt Port Stanley. Vis av erfarenheten från Goose Green såg man nu till att ha ordentligt med understöd; i striden om en höjd kallad Wireless Ridge hade man förutom två hela batterier 105:or (12 pjäser) en pluton lätta strv av typen Scorpion (76 mm kan) och Scimitar (30 mm kan) samt fartygsartilleri (en fregatt för kustbeskjutning). Man såg även till att under striden ha ordentligt med mannar (drygt 30 man) avdelade för framforsling av ammunition samt tillbakaforsling av sårade.
Mer om markstrid. -- A-kompaniet i striden om Goose Green passerade stormavstånd på stridstriangel: ”klockan 2.35 passerade A-kompaniet stormavstånd i klassisk infanteriformering, två plutoner i täten och en i kön.” (Hastings s. 301)... i sina Milan-robotar (?) hade man fosforgranater, ett demoniskt medel att matcha argentinarnas napalm; det sistnämnda fanns i deras upplag på ön. Napalm användes t.ex av en Pucará-rote mot 2 Paras D-kompani 28 maj, bomben missade dock; en annan napalm-bomb fälldes av en annan Pucará och träffade en ingenjörsgrupp på marken, de dränktes i bensin, men det hela tände inte. Detta enligt Thompson i No Picnic, sida ej angiven. Fosfor kan för sin del användas både som brandmedel, rök och lys.
Mörkerstrid. Helikopterpiloter kunde utrustas med PNG, passive night goggles, lika med nightvision device eller ”bildförstärkare” enligt svensk terminologi. Även argentinarna hade denna teknologi, t.ex prickskyttar i slaget om bergen. Blues & Royals pansarfordon hade nightvision av andra generationens typ, en som inte gjorde användaren blind om ett skarpt ljus plötsligt kom i sikte.
Litteratur
Connor, Ken. Elitstyrka SAS, Lund: Historiska Media 2001 (Ghost Force: The Secret History of the SAS, 1998)
Hastings, Max och Jenkins, Simon. Slaget om Falklandsöarna. Replik 2005 (The Battle for the Falklands, 1983, 1987, 2005)
Privratsky, Kenneth L. Logistics in the Falklands War. Pen and Sword, 2017
Relaterat
Mellanösternkrig 1956-1973
Afghanistankriget 1979-1989
Gulfkriget 1990-1991
Bild: Bv 202:or på Falklandsöarna 1982
