Dickish

1.

Jag kan förstå om folk i gemen, om den sedvanlige läsaren känner sig lite främmande för den sene Dick: "VALIS" och de två sista romanerna med religiöst tema, "The Divine Invasion" från 1981 och "The Transmigration of Timothy Archer" från 1982. Det kanske blev en lite väl stark brygd!

Egentligen har jag inte läst någon av dessa. Men jag har läst "In Pursuit of VALIS: Selections from the Exegesis" med en massa kringutrustning i fallet, en Dick i fritt fall kring religiös upplevelse, gnostisk spekulation och röster i huvudet. Själva romanen "VALIS" kommer jag nog inte att läsa i första taget, denna svärjande californiapundares uppgörelse med tillvaron; jaja, det är äkta alltsammans, men någon måtta på gormandet får det väl vara...

De två sista romanerna förblir nog också olästa. Att som i "81:an" ha Gud som romankaraktär må till exempel vara originellt; jag litar på Dicks ärliga uppsåt, men en riskabel strategi är det likväl. Så för mig blir "Flow My Tears..." (varom mer nedan) Dicks testamente: en kombination av läsbar roman, levande karaktärer, vitsighet och huvudbry. En stor händelse, en tonträff.

Och "Time Out of Joint" och "The Game-players of Titan" blir höjdpunkterna, ty de fungerar fullt ut på sina premisser. Man kan läsa in teologi och ontologi i dem om man vill - men samtidigt står de som självständiga skapelser, de skildrar det de skildrar i symboliskt övertygande termer. Något förklarande efterord behövs inte, för detta är "serious fiction in popular form, and there can be no higher praise" som Moorcock sa.

Sedan kan man nämna "The Man in the High Castle", "Eye in the Sky" och "The Three Stigmata of Palmer Eldritch" som starka kort, "near great"-skapelser som man gärna kan plocka upp en passant. Liksom "Galactic Pothealer", "Do Androids Dream of Electric Sheep" och "We Can Remember It For You Wholesale". "A Maze of Death" var lite väl svartsynt, slutet var lite nerköp - men ska jag nämna Dickböcker jag inte läst, men som jag gissar är bra, så får det bli "Solar Lottery", "Clans of the Alphane Moon" och "The Simulacra", vilken sistnämnda fick sin typiska baksidesblurb i form av: "Was she the Earth's First Lady - or the last?"




2.

I "Vad är sanning" (Göteborgs Fhaanveckliga 21, 1982) tecknar David Nessle en minnesruna över Dick, som just då avlidit. Nessles åsikter åsido; jag tänkte från denna artikel endast återge några matiga Dick-citat, citera Dick efter Nessle alltså. De är från efterordet till "The Best of Philip K. Dick", 1976. Det handlar om inspiration:

När dagstidningarna blivit lästa, TV-apparaterna stängts av och bilarna står parkerade i olika garage, då hör jag svaga röster från en annan stjärna. (Jag tog tid på dem en gång och mottagningen fungerar bäst mellan kl. tre och kvart över fyra på morgonen.) Fast det säger jag förstås inte till folk när de frågar "Var får du allt ifrån?". Jag säger bara att jag inte vet. Det är säkrare.

Detta kan ju få en att associera till VALIS-upplevelsen och de röster han tyckte sig höra, ja kommunicera med. Dialog med Gud! Ja, varför inte, jag tvivlar inte på sanningshalten här. Annars är det väl i gemen så att författare inte vet varifrån de får sina idéer; källan må vara transcendental, men få är nog medvetna om det. Det är bäst för alla parter.

Ett annat citat av mästaren finner vi längre fram i Nessles artikel (ur samma förord som ovan):

Öppna vilken roman som helst på måfå och du finner att det som händer är antingen tråkigt eller betydelselöst. Det enda sättet att bedöma det är genom att se till stilen. Ganska snart lär sig romanförfattaren att berätta allting med stil, och innehållet försvinner.

Man må invända att Dick himself inte var någon stor stilist, men då kontrar jag och säger att stilen i, säg, "The Game-players..." är precis rätt för sitt syfte. Det är "a good story, well told", där feta metaforer, prosapoesi och annat skulle ha känts malplacerat. "It is simply right" sa någon om de isländska sagornas stil; det finns inga hemligheter här, det råder transparens, och detsamma gäller Dicks prosastil. Det är intrigerna som är djupa. En konstnärlig stil skulle här ha blivit "odd things described in an odd language", vilket vi ju vet är "about one oddity too much" (som C. S. Lewis sa, se tidigare inlägg i mitt sf-tema).

Annars har jag ofta tillämpat Dicks kriterium ovan ("öppna roman på måfå...") när jag stått i bibliotek och plockat i böcker, frågat mig om den ena eller andra boken är värd att låna. En snabbkoll på det litterära värdet, finns här något att hämta? Är författaren värd namnet eller är han bara en usling, en babblare, en jargongmalare?




Coda

Hur ska jag avsluta det här?

Kanske med att återknyta till den populära sidan hos Dick, lättillgängligheten.

Hans sf-romaner skrevs ofta rätt snabbt, det må ha varit påfrestande för Dick själv men detta produktionssätt gav kanske upphov till det som hos mig är Dicks adelsmärke: rytmen, tätheten och de tvära kasten i intrigen, men med konsistensen bevarad. Det är inte bara konstigheter inslängda som självändamål, som utfyllnad, nej allt verkar ha något slags syfte. Detta må åter exemplifieras av "The Game-players": en på ytan lättläst "page-turner", men väl klar med den frågar man sig vad man egentligen läst. Något slags gåta kvarstår, ett mysterium att grubbla över. Ett kärt besvär.




Relaterat
Science fiction från höger
Robert Holdstocks "Mythago Wood"