J. G. Ballard: Super-Cannes

Den här romanen är egentligen lite dum. Nog för att livet i ett gated community låter sig satiriseras: ack denna luftkonditionerade mardröm, så falskt allting är där, tacka vetja 30-talets grannskap med mjölkaffär och slaktare och grönsaksaffär in på knuten...

OK för den satiren. Men måste man bli direkt galen av att bo i moderna enklaver, kliniskt galen, och kan detta endast botas med stöldräder och intjack, allt för att lätta spänningen? Kan inte dessa modernistas köra lite yoga och pilates istället, lyssna på Kitharo och bygga en modellbåt?

Inte enligt nihilisten Ballard. Blir man otålig i ett lyxboende blir man galen, punkt slut. Titelns "Super-Cannes", beläget i en dal norr om Cannes, räknar med att innevånarna blir nippriga till slut, så därför har man ett program med små utflykter på andra sidan lagen, som en stöld av pälsar i ett visst palats. (Spoilervarning:) Huvudpersonen som flyttar in i Super-Cannes med sin fru noterar allt detta, börjar inse boendets sanna natur -- och bestämmer sig på slutet för att skicka hem frun och själv ta itu med roten till det onda, den psykolog som skapat hela terapiprogrammet. Han måste döda psykologen innan denne börjar skicka ut sina småborgare på veritabla morduppdrag.

Där slutar romanen. Löjligt upplägg alltså, bara tänkbart för en man utan klangbotten. Barnen i samme författares "Pangbournemassakern" bodde också i ett gated community, ett medeklassigt helvete med hela livet inrutat av lektioner, lästips och "aktiv fritid". Då kan man förstå att de gjorde uppror och bildade en frihetsgerilla -- men vuxna människor, de borde väl ha förmågan att hitta friläget och koppla av? Med annat än stöldräder och våld?

Nåväl, Ballard spetsar till det. Det är en satir detta, en tankeställare för nihilister som tror att allt blir bra bara man har ett fint jobb, presentabel maka och ett lyxigt hem bak ointagliga murar, bevakat av kameror och Securitas. Och vad man än säger om budskapet så är det en flott skildring av Sydfrankrike och lyxenklaven ifråga, med metaforrika bilder av swimming pools och köpcentra och annat, ett slags "Best of Ballard" vad gäller återanvända troper.

Ett besök på Cannes' filmfestival har också sina poänger:

Helicopters circled the Palm Beach headland, waiting to land at the heliport, like paramilitary gunships about to strafe the beachside crowds. Their white-suited passengers, faces masked by huge shades, stared down with the gaze of gangster generals in a Central American republic surveying a popular uprising. An armada of yachts and motor cruisers strained at their anchors two hundred yards from the beach, so heavily freighted with bodyguards and television equipment that they seemed to raise the sea.

Som synes lätt kåserande prosa med snyggt inprickade metaforer, sånt där som Ballard kan göra i sömnen. Gillar man detta gillar man antagligen "Super-Cannes".

(Not: romanen kom år 2000. Och mer Ballard på bloggen finner du här.)