Ett besök på kyrkogården

Jag har varit ute och gått på stadens kyrkogård, tagit bilder och reflekterat. Överst ser vi en privat krypta. Det finns en krypta till, en vit, se nedan.

Det var en dag i början av juni. Solen gassade. Det var varmt, sommarvarmt. Jag var snarast vinterklädd.

Jag skulle till Ica. På vägen dit kom jag till kyrkogården. Jag hade kameran med. Baktanken var att ta en bild på den vita kryptan, en fin, religiös byggnad. Men jag fann mycket annat på kyrkogården också: diverse vackra gravstenar, en portal och en privat krypta. Det är vad ni får se i detta reportage.


Detta är en sten à la runsten. Den sneda linjen överst torde vara inspirerad av Rökstenen i Östergötland. Den talar för sin del om Teoderik den store, Reidgotaland och en del annat som är lite dunkelt. Dock är det en svensk sten från tidig järnålder som visar att vi inte var någon primitv, isolerad enklav på den tiden. Kunskap fanns om andra germaner, om goten Teoderik som härskade över Rom. Kommunikationen Sverige-Europa fungerade, vi var del i en större kontinental kultur. Det var så kallad folkvandringstid då germanska stammar från Sverige och andra platser gjorde sig bemärkta i Europas historia.



Skeppet på denna sten visar på att detta är en stad vid kusten. Härnösand har en liten men naggande god hamn. Tänk också på Malmbergs "Åke och hans värld" (1924) som utspelas här. På slutet är det en scen med en dam som lever på ett skepp som ankrat. Hon får heta "Fru India" eftersom skeppet heter så. Allra sist i boken får man veta att detta skepp gått i kvav, sjunkit till havs. "India, drömmarnas skepp, hade förlist...!" Det blir en lite övertydlig slutscen: barndomen är slut, all things must pass. Allan Edwalls filmversion (1984) har ett bättre kalibrerat slut, fint tonläge där. Åke går där med sorgband på ärmen och sörjer sin döde kamrat Kalle Nubb. "Jag har sorg" säger han. Men samtidigt leker några barn intill, Åke dras dit och snart är han med i leken. Sådan är barndomen: det är snabba kast mellan känslorna utan att det är maniskt.




Vad sörjer du, stengestalt? Du sörjer den döde. Men gråt inte, hennes själ har vandrat vidare till Himlen. Och där, ja där sker debrief inför Gud, där går hennes jordiska liv igenom. Sedan får själen vila, återhämta sig från jordelivets mödor. Sedan blir det dags för en ny vända i samsâra. -- Jag kan förstå sorgen, jag har nyss gått igenom det hela. Var sak har sin tid. I så fall: gråt ut, det lättar. Men evig sorg är fel, själen går ju vidare. Gå vidare med ditt liv själv, tids nog står du själv vid övergången.





De gravstenar ni ser här är avancerat stenhuggeri. Bildhuggeri. Man kostar på fina artefakter för att ära dödens majestät.



Detta är portalen. "Tänk på döden" står det. Det har jag, vad det beträffar, gjort sedan jag läste Castanedas "A Separate Reality" i början av 90-talet. Det gjorde att jag var emotionellt förberedd när min mamma dog i januari. Hennes sjukdom och död kom överraskande, en månad tog det från insjuknande till död, men jag "freakade inte ut" om man får säga så. Det var en tung tid men jag klarade det.

Sörjer gör man nog vid varje dödskris men lite "memento mori" skadar inte.




Här visas lite olika former av gravstenar. Ståtliga monument över dödens höghet och värdighet.







Relaterat
Carlos Castaneda: "A Separate Reality"
Bertil Malmberg och Härnösand