Ellen Key lät bygga Villa Strand

Ronny Ambjörnsson har just kommit med en biografi över Ellen Key. Han lyfter bland annat ett varningens finger mot hennes särartsidéer. Det kunde man kanske vänta sig. Men man kan inte få allt. Att Ellen Key på detta sätt dragits fram ur skuggorna är på det hela taget något bra. Ambjörnsson tar Key på allvar och det har få i det svenska kulturlivet gjort. Hon har blivit en icke-person, ihjältigen av normalfeminismen. Härmed i alla fall min syn på Ellen Key. En av källorna har varit Ingela Bendts "Ett hem för själen – Ellen Keys Strand" vars bilder jag fotat av. Den boken kom på Bonniers förlag år 2000 och var på 153 s. Ambjörnssons biografi kom för sin del på samma förlag i år och heter "Ellen Key - en europeisk intellektuell". dn dn svd

1. Biografi

Ellen Key var en tänkare och debattör med sinne för trygghet och tradition. Hon var en progressiv högermänniska, en särartsfeminist och estet som ville höja folket och rycka kungariket ur dyn. Som sann intellektuell hade hon åsikter om allt; hon var ett salt och en manande gestalt för en positiv, affirmativ feminism, en som inte vill spränga alla kyrkor men omdana dem för en ny tid och en ny tro.

Ellen Key levde 1849-1926. Hon var dotter till Emil Key och Sofia Posse. Fadern var godsägare och politiker och Ellen var ett tag sin fars sekreterare. Hon gick i privatskola och flickskolor och blev sedan lärarinna, föreläsare och författare av pamfletter och debattinlägg. Hon gifte sig aldrig även om förhållandet med tysken Urban von Feilitzen var innerligt. Men denne var redan gift och ville inte riskera en skandal, så han avbröt relationen.




2. Strand

Ellen Key hade det ekonomiskt bra ställt. Hennes skrifter om skönhet i hemmet och ”Barnets århundrade” trycktes vida i Sverige och Europa; barnboken kom 1900 och översattes till 26 språk. I tidens stil byggde hon sig ett författarhem; Selma Lagerlöf hade sitt Mårbacka, Verner von Heidenstam hade sitt Övralid och Ellen Key byggde sitt Strand. Det byggdes 1910 och finns kvar än idag. Det är diskretare än de två andra men genomtänkt i minsta detalj där det ligger på sydsluttningen av Omberg vid Vätterns strand. Det hela utstrålar intimitet och trevnad, dock med strama och distinkta lösningar som än idag känns moderna, eller ska vi säga, nygamla.

Man kommer att tänka på Carl Larssons Sundborn som går i samma gedigna svenskhet och bondska, men uppdateerade stil. Mycket trä, rena ytor, varma färger. Strand har dock en mer transparent planlösning, det byggdes helt nytt enligt Keys idéer, medan Sundborn ju var en ombyggd äldre byggnad. Strand är en länga med entré i mitten av långsidan, ledande till en korridor som delar huset itu. Dörren på andra sidan vetter ur mot Vätterns vida perspektiv. Huset åter har kök, salong och bibliotek på nedervåningen och sovrum med mera på övervåningen. En välvd balkong ger ännu en utkikspunkt. ”Solbadet” kallas det. Jag är rätt säker på att Key myntade detta begrepp, att solbada = att sola. På väggen i hennes rum hänger ju kongenialt signaturen Fidus' "Lichtgebet", soldyrkan.

Det finns trädgård, det finns en bryggpaviljong i form av ett grekiskt tempel. Allt andas harmoni och frid, en sekulär eremitboning för en högerintellektuell.




3. Särartsfeminist

Ellen Key gav 1896 ut skriften ”Missbrukad kvinnokraft”. Hon vände sig mot den borgerliga kvinnorörelsen som bara fokuserade på arbetsliv och ekonomi. Key lyfte för sin del fram moderskapet, däri låg det som definierade kvinnan ansåg hon. Dylikt särartstänk brukar få folk att gå i taket, än idag, men Key var inte fanatisk. I ljuset av det ökade utflödet av kvinnor på arbetsmarknaden efter första världskriget medgav hon ju att kvinnor också kunde göra mansjobb.

Keys flytt av fokus till kvinnlig särart, fotad i moderskapet, bör behållas. Kvinnor kommer bäst till sin rätt i yrken där närande, skyddande och vårdande egenskaper står i högsätet. ”[M]edkänsla, vilja till omsorg och vård” som Bendt formulerar det, det är kvinnliga talanger som bör uppmuntras. Då säger jag: utan att brännmärka kvinnliga poliser, väktare och övriga traditionella mansyrken som kvinnor nu har så bör vi bejaka kvinnlig särart på arbetsmarknaden, göra könspolitiken inte till ett nollsummespel utan till ett solidaritetsspel. I en modern kontext kan man då säga att ett förhållande skapas av att mannen bidrar med styrka och överblick och, i regel, försörjning. Till detta kommer kvinnans milt vårdande omsorger och barnalstrande egenart, kompletterat med eget förvärvsarbete, daghem och vad man nu väljer att lägga till och dra ifrån i denna ekvation, i detta livspussel.

Många lever ju så här idag, detta är normalt, men det erkänns inte ideologiskt. Det privata får inte bli politiskt. Särart ska motarbetas, matematisk jämlikhet och likart är den officiella doktrinen. Men det handlar alltså inte om svart eller vitt; det goda livet i min bok handlar om en helhet där kvinnlig och manlig särart båda vägs in. Där kan vi ha Ellen Key som inspiratör, vi behöver henne ty få andra än hon driver dessa frågor. Hon är unik som svensk särartstänkare. För detta har hon motarbetats och hånats av alla, från egalitära fanatiker till Strindberg, som för sin del ansåg att hon var intrigant.




4. Livstro

Key intrigant? Hon var nu inte fri från fel. Man kan säga: hon var en tacksam måltavla för parodier på grund av sin brist på humor. Men Strindberg var själv inget helgon. Man kan säga: Key är idag på väg tillbaka från skuggornas rike, bland annat tack vare Ronny Ambjörnssons biografi som kom i år. Key hade karaktär, hon visste vad hon ville. Hon var en folkbildare och ideolog, en intellektuell med idéer om allt. Då får man fiender.

Ellen Key var en reformist och idédebattör. Hon ville flytta fokus, lyfta frågor, öppna upp tidstypiska låsningar. Barn skulle inte ses som miniatyrvuxna, ägnade att programmera med betingad undervisning; friare utvecklingmodeller skulle prövas, barnens särart måste vägas in (”Barnets århundrade”). Män och kvinnor skulle inte låsas i äktenskap per se; samboförhållanden och barn utom äktenskapet kunde tillåtas om förhållandet byggde på kärlek. Detta är självklart idag. Det var det inte 1906 då hon skrev ”Livslinjer”. Att som Key vara likgiltig för kyrkvigsel var radikalt och hon fick veta det.

Men hon hade sin livstro, hon var en intuitiv hyllare av allt levande. Och, bland mycket annat, så gouterade hon von Feilitzens bok om jungfru Maria. Därmed gick hon i bräschen för vissa nyandliga förhållningssätt. Hon var inte en esoterisk tänkare men hon kunde genom sitt agnostiska exempel flytta fokus från högerns sedvanliga högkyrklighet till ett bredare, mer affirmativt credo som hyllade livet i all sin rika mångtonighet.

Hon kallade det ”livstro”. Självspäkning och puritanism las åt sidan till förmån för ett bejakande av vägar som leder framåt, ett soldyrkande credo med vissa nietzscheanska drag. Även Goethe var en förebild: varje dag borde t.ex ägnas åt något upplyftande som att läsa i en god bok, lyssna på musik eller göra något konstruktivt. Ingen lutheransk tagelskjorta, nej en klänning vävd av ljust linne var Ellen Keys skrud.




5. Heminredning

Till Keys vurmande för kvinnan som moder hörde ju intresset för hemmet, för hus och rum där kvinnan härskade och närde sina små. Carl Larsson hade här gått i täten med sitt Sundborn, skildrat i akvarellsviten ”Ett hem” 1897. Key gav honom credit för det. De båda tog upp de samtida engelska idéerna hos William Morris och John Ruskin; det gällde behovet av hantverksmässigt tillverkade bruksföremål, av mänskligt proportionerade hus med konstnärligt designade tyger och tapeter, yttrade i tidskriften The Studio och rörelsen Arts and Crafts. För dem var tegel ett symbolmaterial, för oss kom trä att spela en central roll på grund av vår rikedom på denna vara. Key anpassade engelsmännens idéer för svenska förhållanden i artikeln ”Skönhet i hemmet” (1897), senare antologiserad i boken ”Skönhet för alla”.

Istället för den rådande borgerliga stilen med billig lyx i form av gipskatter, draperier, massproducerade tavlor och rysch skulle man satsa på öppenhet och ljus, snygga men enkla tapeter i ljusa färger. Man skulle söka sig tillbaka till gustaviansk stil, funktionella rum och tomma väggar. Denna minmalism kanske är rådande idag, 2012, men som vi kan se på bilderna så hade Key inte vita väggar utan gula och gröna. Och det är betydelsefullt. Vita väggar är nihilism, gula väggar är idealism.

Man kan säga: Key gjorde sin villa Strand till ett levande exempel på hur boende skulle ordnas, hur man bevarade idéer om naturahushåll och hantverksmässighet i en tid av industrialism och specialisering. Miljöerna i stort kanske tjusar men utan att verka så där värst nydanande. Strand med alla dess rum kanske inte förfaller oss så märkligt idag men det är för att idéerna bakom huset blivit mainstream. Och om det finns inslag av pynt må det vara hänt; själva basen för det hela är en öppen, ljus villa, en moderniserad gustavianism med varma färger.




Coda

Jag avslutar detta inlägg med ytterligare bilder av Strand, den symboliska gestalten för Ellen Keys liv och verk. Ingela Bendt har utförligt skildrat platsen i sin ”Ett hem för själen – Ellen Keys Strand” från 2000. Dess fotografier ger en bra bild av stället och några av dem har återges här, avfotade ur boken med min mobil. Jag gör inte Bendts fotokonst full rättvisa med denna teknik, kolla gärna upp hennes bok för bättre bildkvalitet. Ellen Mattson ville i SvD ha en intimare bild av Keys liv och leverne och det får man, tycker jag, i Bendts bok.

Relaterat
Hancock: Fingerprints of the Gods
Jordkrönikan