In Swedish. – Härmed en novell betitlad Ökenäventyret. Den handlar om ett äventyr i Saharas öken. Mycket nöje.
Solen brände, sanden reflekterade ljuset och himlen var klarblå. Vi var en grupp på sju man som skulle korsa Sahara i två jeepar. Det var framför allt jag, Errol Rotenbo. Därtill var det Guy, även känd som fransosen, Mark Reuben, Frank, Lou, Paul och Nils.
Detta var den illustra septett som gett sig ut på detta äventyr. Medan sedan starten från Tanger hade vi inte haft annat än problem.
Efter en dag hade till exempel Mark Reuben fått solsting så vi måste slå läger en dag. Den kvällen hade också ett par beduiner plundrat en del av vårt proviant- och klädförråd. Västerländska kläder var tydligen populära här. Och dagen därefter hade Nils blivit biten av en skorpion och dött.
Men efter det var vi på väg igen. Då fick vi plötsligt syn på några vrak av tyska pansarfordon, en Hanomag pansarbil och en StuG III stormpjäs. Båda i den typiska, beiga färgen; "Dunkelgelb", som facktermern löd.
Med andra ord, detta var lämningar efter ökenkriget 1941-43.
Vi stannade jeeparna och gick närmare vraken. Just när vi skulle titta in i Hanomagen hörde vi en röst som skrek på tyska:
”Stanna där ni är, slynglar!”
Vi vände oss förskräckta om och fick se en skäggig, oborstad och smutsig individ iförd tysk hjälm och motorcykelglasögon. Han var klädd i trasor som man med svårighet kunde urskilja som en tysk ökenuniform m/40. På fötterna hade han ridstövlar. Han siktade på oss med ett gevär m/43. Med hjälp av geväret gestikulerade han att vi skulle sträcka upp händerna. Mark, som kunde lite tyska, sa:
”Kriget slutade ju 1945...”
Tysken sa:
”Omöjligt!”
Han började skjuta vilt omkring sig och vi fann för gott att lämna stället.
- - -
När vi kommit några kilometer från platsen såg plötsligt Lou en skylt där det stod ”Achtung Minen”. Det vill säga, varning för minor. Vi stannade; per kommunikationsradio anropade vi den andra jeepen att de skulle vända om. Men just när fransosen lyfte luren såg vi en kaskad av grus och sand. Den hade alltså kört på en mina.
Det enda som var kvar efter smällen var en krater och lite skrot. I den sprängda jeepen var Frank, Mark och Paul. Även en stor del av vårt proviantförråd. Kvar var nu bara jag, Lou och fransosen; den sistnämnde kallades bara så, han hette som sagt egentligen Guy, uttalat ”Gi”. Den utrustning vi hade i jeepen var ett par spadar, tio bensindunkar och nödproviant plus två vattenflaskor.
- - -
Vi slog läger. Nedstämda tänkte vi på dagens tidigare händelser. Men nu började vi bli uthungrade. Nödprovianten åt vi upp. Sedan gick vi och la oss. Nästa dag fortsatte vi och vid lunchtid rastade vi vid en oas. Sedan vi fyllt våra vattenflaskor gick Lou lite längre bort mot ett område som såg mystiskt ut. Han gick in i det och märkte plötsligt att han satt fast. Vi förstod genast vad det var: kvicksand!
Jag och fransosen sprang genast dit och slängde ut ett rep som vi höll i vid andra änden. Men Lou upptäckte inte repet utan gick panikslagen längre ut i kvicksandsfältet. Vi försökte ropa åt honom men förgäves. Det sista vi såg av honom var en krampaktigt utsträckt hand...
Men vi hann inte sörja för just då kom en sandstorm. Vi la oss ner med huvudena mot marken och med sanden vinande kring oss.
- - -
Stormen gick över på en timme. Och när vi gick och undersökte jeepen upptäckte vi att den hade blivit begravd av tonvis med sand under ovädret. Vi grävde fram den och fick tag på våra vattenflaskor. Men att starta bilen gick inte. Det var bara att bita i det sura äpplet och börja gå.
När vi gått cirka en kilometer såg vi plötsligt två gevärspipor blänka till några tiotal meter bort vid en klippa. En kulkärve slog ner bredvid oss. Vi kastade oss ner bakom några andra klippblock och tog fram våra Colt 45:or. Fransosen sa:
”Jag kan försöka ta mig runt och komma ovanför dem och övermanna dem.”
Sagt och gjort; jag täckte honom medan han smög bort på sin kringgångsmanöver. Då undrade jag varför de överhuvud hade börjat skjuta. De kanske trodde att vi hade något av värde på oss.
Nu befann sig fransosen på en klipphylla ovanför araberna. Han sköt ner en. Men den andre var på alerten; han vände sig om och sköt tillbaka.
Jag tog tillfället i akt och sprang fram. Till min fasa såg jag att fransosen hade blivit träffad. Han tumlade ner på araben, som i sin tur stäcktes till marken och bröt nacken.
Jag sprang fram och kollade om araberna hade några vattenflaskor, men de hade gått sönder i striden. Fransosen begravde jag. Nu var det bara jag kvar...
- - -
Jag satte mig ner och studerade kartan. Jag måste återvända norrut, till Tanger. Till min förskräckelse såg jag att det var tio mil till närmaste vattenhål!
Men jag hade ännu några vattenflaskor: min och fransosens. Med dem i en ryggsäck vandrade jag iväg de tio milen; jag gick på natten och vilade på dagen. På så sätt klarade jag mig till nästa vattenhål. Och från det var det bara två mil till Tanger och räddningen.
Summa summarum: jag överlevde ökenäventyret. Men mina sex kamrater var inte så lyckliga. Liggande på mitt hotellrum i Tanger, återhämtande mig från strapatserna, bad jag Gud vara deras själar nådiga.
Relaterat
Ännu en novell: Segerherren av Rannon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar