onsdag 30 april 2008

"Led Zeppelin - the only way to fly"


Det började komma grus i riffmaskineriet.

Det var 1976 och Led Zeppelin hade en ny platta ute. Bakgrunden till dess produktion är en sak för sig, men nu var den i alla fall där: "Presence", med ett pretto-omslag så som man kunde vänta sig från Hipgnosis. Det var mycket vitt, det var blekt och ofokuserat, och musiken lät som "kul-i-replokalen"-blues, grånad power-rock, en massa riff på jakt efter ett heureka! - som aldrig kom.

Ett spår höjde sig dock över resten, fångade den lite ödsliga känslan perfekt: "Achilles Last Stand". Här susade man över nordafrikanska nejder, mindes en resa och riffade sig fram i triumf men också vemod. Den var som en summering av hela projektet Led Zeppelin: att spela på gränsen till sin förmåga, att fånga den där outgrundliga känslan i total kontroll och lössläppthet, att få det att låta "tight but loose".

Det var en lång låt, och samtidigt en snabb låt. Två gitarrsolon. Sedan får man väl säga att Zeppelin tappade styrfart. Sista stora spelningen var på Knebworth augusti 1979, och NME skrev: "Idag såg vi Led Zep krossas av sin egen tyngd." Man hade blivit för skickliga, för kolossala, för invecklade. Man hade börjat som fulländade musiker och kunde inte hitta tillbaks till den råa, naiva spelglädje som punken stod för. Nog kände man av pressen från detta nya, Jimmy Page trodde han kunde utmana punkarna genom att spela snabbare och fränare - men det gick inte, det blev bara "more of the same". Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod som Herakleitos sa:

"Potamoisi tois autoisi embainomen te kai ouch embainomen,
esmen te kai ouch esmen."

Men man hade förvisso en imponerande karriär bakom sig. Den zeppelinska låtkatalogen är en guldgruva för envar musikälskare, inte bara för den som dyrkar hårdrock. Man ville förvisso att musiken skulle låta som "the hammer of the Gods", men interfolierat mellan alla 20-minuterslåtar, dundertrummor och avgrundsskrik fanns akustiska ballader, countryrock, klassisk blues och folkmusik. Led Zep var ett musikaliskt universum.

Jag övergår till att recensera första LP:n från 1969. Bästa låten är "How Many More Times", kallad "psykedelisk blues" av Jan Sneum: basen är bluesig men formen är oigenkännlig; riffen speglar en ångestladdad tid, en övergång från romantikens 60-tal till ett kallare och blåsigare 70-tal. Jimmy Page är gruppens musikaliska centrum, hans gitarr fångar toner som ingen tidigare gjort. Han spränger gränserna, tar oss med på en psykisk resa, därtill hjälpt av Plants patos, Bonhams drivande trumspel och John Paul Jones' bas.

En annan nyskapande sak är "Dazed and Confused", en långlåt med likartad ångestkänsla. Snygga tempobyten; dessa killar var fullärda, Page och Jones var erfarna studiomusiker. Live kunde denna och "How Many More Times" svälla ut till halvtimmesformat. Kanske inte så lättlyssnat alla gånger, men spännande är det nog.

Led Zep hade faibless för rootsig blues, deltablues, gammalmansblues: rockens urform, popens heliga Graal! Livet mening är väl ändå att spela bluestolvor, att blotta sin själ i kvidande ackord och textrader. Av de två Willie Dixonlåtarna på denna skiva gillar jag "I Can't Quit You Baby" bäst, den har en respektlös underton. En klassisk blues spelad lite med vänsterhanden: "tight but loose"!

"Black Mountain Side" är en akustisk gitarrsak med tablaskomp. Ekvilibrism som tål att slölyssnas på. Låten ska vara en snygg stöld på Bert Jansch' "Black Waterside". Led Zep stal ofta låtar och gjorde om dem, ibland så pass att originalet sken igenom (q v "Lemon Song", "Bring It On Home", "Nobody's Fault But Mine"); ibland blev det rättssak, fläckar på Led Zeps banér. Man hör aldrig om nåt sånt för Black Sabbath och Deep Purple, till exempel.

"Baby I'm Gonna Leave You" börjar akustiskt och med sång av Plant som förebådar regntunga skyar. Likt "How Many More Times" känns denna låt tidstypisk, det är 70-tal här trots att inspelningsåret är 1969. Låten utvidgas senare med elgitarr och snabbare takt, sömlöst läggs de nya delarna till.

Man går in i ett nytt skede, i ett nyktrare 70-tal efter 60-talets festyra - men visst har bandet kvar sina rötter i glädjens era, visst har man en laid-back hippiekänsla i grunden. Tydligast märks den på "Misty Mountain Hop" från 1972, en låt Robert Plant sjöng ännu på sina soloturnéer på 80-talet: en hippie som åldrats med värdighet, som ännu står för sina gamla ideal! Vad gäller första LP:n så har vi "Your Time Is Gonna Come" som känns 60-talsaktig, med refrängkör och en känsla av tillförsikt över alltsammans. Även "Good Times, Bad Times" har något naivt och lättsamt över sig, även om låten är ganska rifftung.

In alles är det en "typisk" Zeppelinplatta detta, man har hittat framgångsformeln: klonad blues, pop och ekvilibrism, en hårtslående trummis och invecklade låtar, men samtidigt med en polityr som gör det trallvänligt. Man säger att det typiska för be-bopen på sin tid var svårspelade passager, rytmer som inte gick att dansa till och influenser från klassisk musik, och detta hittas även i mycken hårdrock: tritonusintervall och tonartsbyten, musik som ska lyssnas till samt lån från Mozart, Bach och Beetohoven. Page brukade till exempel infoga delar av Bachs svit för luta nr 1 i "Heartbreaker" live, och rytmen i "The Crunge" från "Houses of the Holy" gjordes enkom för att inte kunna dansas till; övriga låtar med sina tempobyten garanterar detsamma. Och att Led Zeps musik är svårspelad torde ingen förneka. Dock är helheten som sagt polerad och sömlös, och med rätta innehade de platsen som 70-talets största rockband, både om man ser till försäljnings- och publiksiffror (antal listettor, 50 000-hövdade publikhav) liksom till bredden och djupet i själva musiken.

tisdag 29 april 2008

"American gothic"


Sex fot är lika med 180 cm. Är man sex fot lång är man av medellängd, är man kortare än så är man något undersätsig. Det märkliga är att ingen av Blue Öyster Cults klassiska line-up var över sex fot, nej alla var en smula korta. Se här:

. Buck Dharma, fem fot och två tum

. Albert Bouchard, fem fot och tre tum

. Joe Bouchard, fem fot och fyra tum

. Erik Bloom, fem fot och sju tum

. Allen Lanier, fem fot och åtta tum

Sånt får man lära sig på en suverän hemsida, "The BOC FAQ MAN's webpage". Jag kunde länka om jag orkade men det där torde räcka, ni får googla. Här finns massor av fakta, både nyttigt och onyttigt som detta med längd. Men den somatiska bilden är inte helt oviktig, till exempel inte för frontmannen Bloom. Denne antog mytiska proportioner som scenperson, och någon sa: "Jag skulle inte vilja möta Eric Bloom i en mörk gränd..." Sångaren skrattade senare åt det där, han var ingen vilde och han var rätt liten, se ovan. Men med spegelglas och läderbrackor etc var han en syn att se, han skapade en roll, en persona. En dansk som Clemens Altgård nämnde någonstans skrev till och med en dikt om denne Bloom, hur ball han var i sin attiralj: "Där står han i speglande brillor och outgrundlig min"...

Rock är teater och Bloom fattade det, han spelade en roll - med en gnutta självironi. Man var lite Spinal Tap, men texterna med sina dubbla bottnar och den varierade musiken gjorde att projektet höll, man var inte parodi på sig själva - bara lite. Är man medveten om att ens pose är parodisk är man immun mot andras hån.

Spinal Tap: alla hårdrocksband har någon gång känt sig som detta skämtband, BÖC kanske mer än andra. Exempel:

. "Currently residing in that where are they nowfile", BÖC från 1988 och framåt

. I "Big Bottoms" spelar alla i ST bas, och på många bilder av BÖC spelar samtliga fem i bandet gitarr

. Larviga scengrejer: när Bloom stannar musiken i "Cities on Flame" på "Extraterrestrial Live" och säger "Rock 'n'-" och publiken fyller i med "roll", snabbare och snabbare i en virvel

. Man slåss med gitarrer, duellerar med dem som svärd

. I filmen "This is Spinal Tap" är det en scen där Daniel StHubbins flickvän skapat kostymer och alias åt varje bandmedlem, och något liknande gjorde Pearlman för BÖC: varje medlem skulle ha en speciell outfit och ett artistnamn. Albert Bouchard skulle till exempel ha hetat Prince Orion. Kvar av detta blev endast Buck Dharma i vit kostym

. Sist men inte minst: för "pretentious, ponderous, religious rock songs" har vi så klart "Imaginos"-albumet...

Pearlman ville med BÖC skapa ett amerikanskt Black Sabbath, och visst fanns det fog för detta. Man kunde spela tungt och brutalt ("Cities on Flame", "This Is Ain't the Summer of Love", "Heavy Metal", "Godzilla"), men mer liknade man väl ett 70-tals-Doors; den i ljudbilden väl inbäddade klaviaturen borgar för det. Ray Manzarek var för Doors vad Allen Lanier var för BÖC.

Sabbath är inte kända för några kärlekslåtar (även om det finns antydningar), medan BÖC kunde skifta från "american gothic" till rosenskir romantik från den ena låten till den andra. Ungefär som Doors: från "The End" till "Light My Fire". De poetiska låttexterna är ännu en likhet; Sabbaths lyrik är på gränsen till funktionell, medan Pearlmans och Morrisons texter har djupare litterär klangbotten.

(Not: Bilden föreställer en Plymouth 1937. Den är målad av John Evans.)

måndag 28 april 2008

Meredith Michaels Beerbaum


Hon sitter på flyget till Göteborg, tänker imorgon ska jag hoppa. Så landar hon och checkar in på hotell, sover över och tänker: idag ska jag hoppa.

Så kommer hon till showen, bestiger hästen och tänker: nu ska jag hoppa.

Och så hoppar hon sin bana, klipper alla hinder och vinner! Och blir 600 000 kronor rikare. Det var en härlig stund för henne, kanske den lyckligaste dagen i hennes liv. En bra dag för Meredith Michaels Beerbaum.

Hon kom till Göteborg Horse Show, körde sista tävlingen i världscupen, slog alla sina konkurrenter och flög på sin häst, den legedariska Shutterfly. Gråbrun pålle.

Det var en ljuvlig stund för henne, ja även för mig; det var en sällspord lycka att se Meredith Michaels Beerbaum vinna världscupen i hästhoppning, kanske den bästa dagen i mitt liv...

Jag har fått namnet "Meredith Michaels Beerbaum" på hjärnan, dels av att se henne på TV igår och dels av att läsa om henne i tidningen. Men nu har hon fått sig ett eget inlägg här på bloggen, kanske har jag besvärjt henne nu, kanske kan tropen "Metedith Michaels Beerbaum" vila i frid i mitt sinnes bakre regioner tills jag åter läser detta inlägg...

Relaterat
Pilgrim i Stockholmskyrkor
Spengler: Människan och tekniken (1931)
USA:s flotta: några reflektioner
Hello, Tiger...!
Ian Gillan Band: Clear Air Turbulence (1975)

lördag 26 april 2008

Pop Model


Jag fyndade Michael Strunges "Kristallskeppet" nere på Västertorg. "Jag hyllar den nya elektroblå poesin / med ett tenebre-maia-zeneso"... Fem spänn.

Idag är det lördag.

Om man ska bli modell måste man vara minst 1,70 lång, ha perfekta tänder, symmetriskt ansikte och gärna en aning brett mellan ögonen. Det sista gör sig bättre på bild än ögon som sitter tätt.

Detta har jag lärt mig av att se på TV, "Americas Next Top Model" och liknande program. Det är en härlig värld denna modellvärld, en smula fjollig men det får man ta. Många intressanta aspekter finns.

Som detta med vilka etniska grupper modellen bör komma ifrån, om vi talar toppskiktet av modeller. Ett slags salongsrasism detta. Dagens noteringar är i alla fall: gärna rysk-slavisk och nordisk (angloamerikansk), men sedan blir det svårare. Visst finns det svarta och asiatiska modeller, men det är mycket trängre i facken här, endast en åt gången tillåts bli stor.

Varför är det så här då? Varför är till exempel inte sydeuropeiska/latinamerikanska modeller gångbara? Ja säg det. Det bara är så. Det är ett stildrag.

Nog finns det asiatiska toppmodeller, men märkligt nog inga japanska sådana. Inte ens om det ska mannekängas kläder i Japan finns inhemska figurer att tillgå, nej allt är importerad arbetskraft. Japanskor anses inte modellsnygga nog, de har till exempel lite för korta ben. Låter detta rasistiskt kan jag bara säga: lugn min vän, det är salongsrasism...

Vad gäller fotomodellernas historia kan mycket sägas. Viktigast var nog ändå skiftet från 50- till 60-tal, när den tantiga looken ersattes av en flickaktigare stil. Engelskor som Jean Shrimpton och Twiggy gick här i täten. Se Farbror Sid (länk i blogrollen) för bilder på dessa. Eller googla.

Tävlingsdokumentären "Americas Next Top Model" har varit kul att följa i några år. Roligt med Tyra Banks som programledare, en modell som även kan skådespela. Hon kan konsten att dra ut på elimineringarna, konsten att ge 15-sekunders kritik, konsten att få allt att låta dramatiskt. Hon hade till exempel en roll i "Coyote Ugly", hon kan det där med scenkonst. Annars är snacket om toppmodellernas bristande skådespelartalanger lätt överdriven. Få har väl lyckats i seriösa sammanhang, men gästspel i komedier och videos kan ofta bli lyckat. Se till exempel Cindy Crawford med flera i ett två-avsnitts "Tredje klotet från solen" (invasion av supermodeller från Mars!), Linda Evangelista i George Michaels "Freedom", Stephanie Seymour i Guns 'n' Roses "September Rain" och Heidi Klum i "Spin City".

Denna Klum hade ju ett eget program: "Project Runway". Här var det plötsligt designers som stod i centrum, modellerna var bara bifigurer. En märklig känsla: det var ju detta allt handlade om, att skapa kläder, medan att visa dem är skäligen underordnat! Men var sak har sin tid. Att mannekänga är för sin del litegrann som att vara stumfilmsskådis, man måste kunna uttrycka mycket med ansiktet.

En härlig värld detta. Att posera och uppfylla fotografens intentioner, kunna skapa ett konstverk (Kleinkunst) i ett slags dialog ("höj hakan, ner med armen, le med ögonen"), ända till den lyckade upplösningen: "You nailed it!" Så nog är modeller värda sitt salt.

Modeller är kvinnor. Manliga modeller tjänar inte lika mycket. En kvinnokult - och gärna det. Kvinnokläder kräver sin man, kräver sin konst, medan manskläder ser likadana ut år från år. Men ett stort aber i sammanhanget, en intressant sak jag fick veta på "Project Runway", var att manskläder må vara enkla att designa, men de är mycket svårare att sy än kvinnokläder. En sidenkavaj måste vara absolut felfri i sömmarna, medan man i en klänning med 40 applikationer kan dölja felen mycket lättare.

Det är som en ädelsten med många fassetter: om man missar en eller annan gör det inget, den allmänna briljansen döljer småfelen.

(Not: Bilden av Heidi Klum är tecknad av Pit Hammann.)

fredag 25 april 2008

Cultösaurus Erectus


Blue Öyster Cult hade en stabil line-up genom åren. Det var sångaren Eric Bloom i spegelglasögon, den vitklädde gitarristen Buck Dharma, "pale, frail" Allen Lanier på keyboards, stadige Joe Bouchard på bas och så den mustaschprydde trummisen Albert Bouchard. 1981 skulle man turnera i England, men de övriga bandmedlemmarnas fruar ville inte att Als flickvän skulle få resa med, de ville inte ha henne i turnébussen. De gillade henne inte.

Så vad göra? Al beslöt sig för att hyra en bil och köra runt själv i England med henne, det skulle väl gå bra? Det är väl lätt att hitta där bland alla småvägar och byar för en som aldrig varit där förr? Inte? Nej minsann, det var inte så lätt. Han kom för sent till några gig. En gång kom han inte förrän det var tre låtar kvar, och i logen efteråt utbröt ett gräl. Hårda ord utväxlandes och Al sparade inte på krutet - men trots att han bad om ursäkt senare var det över. Han kickades och påbörjade en solokarriär. Idag spelar han i New York-bandet The Brain Surgeons. Några stadionspelningar är det inte tal om längre - men det är det inte för BÖC heller, de lever och har hälsan men spelar på smärre ställen än förr.

Blue Öyster Cult bildades 1967 som Soft White Underbelly. Sedan bytte man namn till Stalk Forrest Group. Och sedan blev det BÖC - men det var lite senare, när de hippa journalisterna Richard Melzer och Sandy Pearlman blivit involverade med gruppen. Det hela var i alla fall i Upstate New York, och sedan flyttade man antagligen till The Big Apple, och gruppmedlemmarna var de ovan nämnda. Eric Bloom blev för sin del bekant med grabbarna 1968, han var en ball typ som gärna fick hänga med dem, en budotränande sf-läsare och MC-kille. Dessutom ägde han en van, som blev avgörande för hans värvning till bandet: man behövde den för att frakta instrumenten i.

Gruppen bodde i ett hus och man repade i källaren. "It was a real hippy kinda scene" (säger Bloom i artikeln "Reaping the Benefits" i Classic Rock 7/2006, av Sleazegrinder). "Meltzer and Pearlman were writing, and there were piles of manila folders full of lyrics lying around, so everyone was taking these piles of lyrics and writing music to them. And that's how the band really started."

Det låter som en kreativ miljö, ett skönt plejs. Relativt ovanligt också med texten som föregår musiken, texten brukar ju ofta skrivasefteråt, även om det såklart förekommer av och till genom hela rockhistorien. Pearlman var en sann visionär; han skrev för hippietidningen Crawdaddy, men han var ingen peace&love-fanatiker utan hade mörkare stråk, han insåg att Altamont hade förändrat rockens milieu och att det nu krävdes en ny saklighet, om än med ockulta undertoner. Med BÖC hade han en tacksam skara att arbeta med; de hade intellektuell bakgrund, hade gått på college (Al och Dharma på det tekniska Clarkson College i Potsdam, NY, den street-smarte Bloom på ett annat) och fattade vad Pearlman målade upp i sin science fantasy-värld. Texterna må ha varit nonsens ibland men det är en god tradition det med, det har jag nämnt förr här på bloggens musikinlägg. Spontanistisk lyrik: "Beers and barracuda, reds and monocaine"...

Pearlman hade också idéer om scenbilden, hur bandet skulle presenteras. Alla skulle från början ha haft alias som "Buck Dharma" (som egentligen hette Donald Roeser), men det där föll bort av olika skäl. Al skulle till exempel ha hetat "Prince Omega" och han gillade monikern, men det var inte menat att hända. Man var inte Kiss. En del smaklösa kläder och S&M-attribut präglade också gruppen, men till slut la man av allt det där och klädde sig tämligen normalt (se baksidan på "Spectres"). Kvar blev endast Blooms läderoutfit som Pearlman sa han skulle skaffa; det må ha gjorts på en bögaffär, men å andra sidan hade ju Elvis '68 och Jim Morrison också varit läderrockare så det var en gammal fin tradition vid det här laget.

Man började spela ute i början av 70-talet. Man öppnade för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné, men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste sätta mer edge på materialet och det gav resultat; den första plattan från 1972 (den liksom merparten recenserad här igår) låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog allting fart.

Toppen nåddes med "Secret Treaties" från 1976, där "Don't Fear the Reaper" blev en monsterhit. Följande skivor gick hyfsat och man spelade på arenor, men 1981 började det vända till det sämre. "Burning for You" och "Joan Crawford" från "Fire of Unknown Origin" lät man i och för sig göra videos till, lågbudgetgrejor som gick en del på MTV, lättsmält metallpop. Till sommaren var det så Englandsturnen som nämndes i början. Al fick sparken och en roadie fick trumma på uppträdandet på Castle Donington (en stor festival kallad Monsters of Rock); man frågar sig hur denne råddare klarade Als intrikata trummönster, mer invecklat kan det knappast bli; ett slags jazzstil.

Spelningen gick dåligt, soundet var uselt, och till råga på allt fick man en minnesplakett efteråt, som tack och adjö efter tio år i branschen. En god tanke kanske, men i aktuellt läge var det droppen som fick bägaren att rinna över; Bloom slog sönder tavlan och hoppade på den, lät den allmänna frustrationen gå ut över denna symboliska gåva...

Det tidiga 80-talet är ju känt som metallens revansch, hårdrockens återkomst, men för vissa band var detta en svår tid: Slade, Kiss, Thin Lizzy, Uriah Heep, Led Zeppelin - och BÖC. Att det fanns många hungriga band på gång innebar ju också att konkurrensen ökade, och BÖC hade inga nya idéer för tillfället, "vi kunde inte återuppfinna oss som Madonna" sa Bloom. Så 80-talet gick halvknackigt och till slut hade man inget kontrakt, och kvar var endast Bloom och Dharma. Sedan fick man visst kontrakt igen och gjorde några CD:s från 1998 och framåt, och då var även Lanier tillbaka. Draghjälp fick man även av Saturday Night Lives sketch, den med Christopher Walken som producent när bandet ska spela in "Don't Fear the Reaper"; det är härifrån "More cowbell!" blivit ett slagord. Finns antagligen på Youtube.

Än idag turnerar bandet skrev Classic Rock 2005, och kanske håller man ännu på 2008. I så fall blir det 40-årsjubileum när som helst. Man spelar en 70-80 gig per år och är sååå lyckliga. "It' not a bad job" säger Eric Bloom där han ligger utsträckt på sin Harley Davidson, "not a bad job at all."

Pearlmans vision för bandet var "the thinking man's rock band", och det lyckades han med. Och bandmedlemmarna var förvisso sanna intellektuella. En gång kom en journalist backstage och såg dem alla läsa böcker, och trodde att det var något slags påfund:

- What's going on here? Is this a set-up?

- What do you mean? sa Bloom.

- Well, you're all reading books!

- Well, yeah, that's what we do...

torsdag 24 april 2008

Blue Öyster Cult


De var skvalmystiker på grönbete, monsterrockare från bergen, popsnörda popoffer. De var litegrann av varje faktiskt. De var Blue Öyster Cult.

De drabbade skivköparna med sitt första opus 1972, en eponym (= "självbetitlad") LP som angav tonen med förstaspåret "Transmaniacon MC". Producenten Sandy Pearlman skulle säga att detta var ljudet av Altamont invävt i rockmusik, och det stämmer nog: en låt som fångar tidsandan, en lite ödslig, ödesmättad sak med tuff text. Gotta love it. Typiskt nog finns smöriga låtar här också, som "Then Came the Last Days of May", vilket hädanefter känntecknade gruppen: dels massiv goth-rock, dels skönt radioskval. Pearlmans vision om ett amerikanskt Black Sabbath må ha varit en ledstjärna, men jämfört med denna grupp var man lite mer kommersiella, lite mer varierade kanske. Nåväl, det är omöjligt att jämföra de tu, båda grupperna är ikoner i min kammare.

"Screams" och "Cities on Flame (With Rock 'n' Roll)" smyckar B-sidan på första LP:n, suggestiva saker. Den senare låten blev en smärre hit: en veritabel brännkyrka med läckra rytmer av Albert Bouchard, trummisen som var gruppens musikaliska drivkraft. "The Workshop of the Telescopes" fullbordar den mystiska atmosfären, jämte det gåtfulla omslaget av Gawlik: portar mot intet, järnväg mot oändligheten. Men sistalåten "Redeemed" förstjänar också att nämnas: ljuvaste radiopop. Blue Öyster Cult var skvalmystik, varken mer eller mindre.

Andra LP:n är en liten svacka, man försöker spela hårt och snabbt men det blir lite lättviktigt: "The Red and the Black" (omgjord "I'm On the Lamb But I Ain't No Sheep" från första LP:n) och "Hot Rails To Hell". Men så finns här förstås även "Wings Vetted Down" och "OD:d on Life Itself" som visar på bredden, på förmågan att ro även i lugna vatten. Tredje LP:n "Secret Treaties" är minnesvärd för Ron Lessers omslag med en Messerschmitt 262 med Kronos-symboler på vingarna. Planet ifråga får sig (tyvärr) också en låt tillägnad. Det är plastrock à la "Godzilla", kitsch på gränsen till det löjliga. Effektsökeri.

Bästa låten här är "Astronomy": ett pianointro leder oss till laid-back, patosfylld sång av Bloom, "it's the nexus of the crisis / and the origin of storms" etc leder oss till elgitarrens riff, tempoökning och fler gåtfulla rader, det är elegans och mystik och slutligen refrängen: "Astronomy... astronomy... astronomy"...

In alles var "Secret Treaties" ingen typisk tredjeplatta, inget mediokert verk Den hade många pärlor som exempelvis "Subhuman" och "Flaming Telepaths", subtila saker svåra att karaktärisera. Nästa skiva var "Agents of Fortune" 1976. Dess enda fel är ett lite splittrat intryck: varje gruppmedlem bidrog med egna låtar, man funkade inte riktigt som grupp. Och den sedvanliga mixen skval och mystik kan förbrylla lite. Trots det bör såklart varje svensk äga denna platta med tanke på numren "This Ain't the Summer of Love", "Don't Fear the Reaper" (more cowbell!), "Vera Gemini" av Albert Bouchard och Patti Smith (med den senare i duett med Eric Bloom), "Morning Final" och "Tenderloin". Glänsande poprock, syntläcker topplistemusik, vass gitarrock och suggestiv do-wop: snacka om att spränga gränser. Man anar bilden av ett amerikanskt Queen snarare än ett dito Black Sabbath.

"Spectres" från 1977 är lugnare, siktar in sig mer konsekvent på radiosoundet. Alla skivor från och med nu tycks göra det, man lägger bara in någon tuff rocklåt här och där. Ändå funkar det, man har förvisso skicklighet som musiker. "Nosferatu", "I Love the Night" och "Death Valley Nights" från detta 1977-opus är fulländad "Adult Oriented Rock", smörpop, softrock.

1980 kom den hyllade "Cultösaurus Erectus"; den har ett lyckat namn och ett fränt dinosaurieomslag, det ska erkännas, men annars vet jag inte vad som är så bra med den. Stilen från "Spectres" upprätthålls, och nämnvärda är de patosfyllda "Divine Wind", "Deadline" och "Unknown Tongue". Annars är det tendens till gubbrock. Efterföljaren "Fire of Unknown Origin" från 1981 gillar jag på grund av dess snygga omslag (en målning av den där musselkulten bandnamnet antyder), en snygg bacover också, men bland låtarna är det särskilt en låt som bör nämnas: "Veteran of the Psychic Wars" av Michael Moorcock.

Om denne författare har jag skrivit under etiketten "sf-man minns" ("Multiversums mytolog"), och den text han levererat till denna låt är en perfekt illustration till Eternal Champion-serien. Den säger mer om Elric och gänget än hans "Black Blade" på föregående plattan. Med synttoner som lägger en spektral bakgrund, ett ekofyllt gitarrsolo och ödemättad sång försätts man direkt till Multiversums nejder:
You're seeing here a veteran
of a thousand psychic wars,
my energy's spent to the last
and my armour is destroyed.
I'm young enough to look at
and far too old to see,
all my scars are on the inside...
Temat är som synes självömkan, ingen frälsning finns, allt bara fortsätter. Detta är en filosofi jag inte skriver under på idag. Man kan ändra sitt liv med viljestyrka. Men för att beskriva en känsla av ödslighet och titaniska makter är denna låt ändå rätt skön. En klassiker.

En epilog för gruppens karriär blir för mig "Imaginos" av Al Bouchard från 1988. Denne hade egentligen lämnat gruppen då, men skivbolaget kallade detta samarbete med diverse musiker under Bouchards ledning för "Blue Öyster Cult", och varför inte. "Astronomy" finns med, det är Pearlman-texter och det är invecklad sf-intrig, och det funkar rätt bra även om idén bakom plattan förfuskats med fel låtordning. Bra platta för den som gillar den gåtfulla sidan hos gruppen. Men en ren skvallåt finns förstås också: "Del Rio Song"; hyllning till porrmadamen Vanessa del Rio?

Musiken på "Imaginos" är pampig och spännande. Ett 70-talsaktigt konceptalbum mitt i sena 80-talets glam-och-glamourvåg. Diggare av fantasymusik, av rock med litterär bakgrund har här ett äventyr som väntar.

Relaterat
Blue Öyster Cult: Astronomy (1974)
Om att flytta från Uppsala till Härnösand
Svenska stories
Svensson i årtal
Accept: Breaker (1981)

onsdag 23 april 2008

The Sabs


Det är märkligt vad många av Black Sabbaths låtar är softa och sköna, tvärt emot urbilden av denna grupp: mörka låtar från avgrundens djup... Men lyssna på "Laguna Sunrise", "Planet Caravan", "Wheels of Confusion" (slutet), "Solitude" och "Fluff" och ni finner att det är musik som till och med mormor kan gilla.

Men visst är tunglåtarna gruppens sine qua non. Sabs vore inte vad de vore utan "N. I. B.", "Black Sabbath", "Hand of Doom", "Iron Man", "Snowblind" och "Hole In the Sky". Den sistnämnda, från "Sabotage", är annars en av mina favoriter: "som ett pårökt godståg" sa någon, blytung elegans.

Den håller i alla väder. Liksom "Fairies Wear Boots", "The Wizard", "Sabbra Cadabbra" och "Am I Going Insane". Dessa har viss flykt över sig. Annars är tidiga Sabbath ofta drudge rock, grovarbetargung, slit-och-släp-rock. Visst ville de ha tyngd i musiken, men med alla tempobyten därtill blir det hela lite segt ibland. Steve Harris i Iron Maiden kallade det "diskbänkssoundet"...

Men visst pekar gamla Sabs fram mot det nya, mot Dios medverkan i början av 80-talet. "Spiral Architect" på "Sabbath Bloody Sabbath" har stråkar och annat klassiskt, och "Supertzar" på "Sabotage" har körer. Iommi (för det var han som var drivkraften, Ozzy var på denna tid bara en bromskloss) hade funnit ett sätt att kombinera klassiska element med rock, få dem att gifta sig. Som nämnt funkade inte Deep Purples "Concerto For Group and Orchestra", rockbandet och symfoniorkestern försökte överrösta varandra. Däremot kunde inlemmandet av delar av symfoniorkestern funka i rocken.

Detta ser vi ett bra exempel på i "Falling Off the Edge of the World" från 1981. En stråkensemble inleder i D-Moll ("the saddest of all keys" som Nigel Tufnel sa), kompat av elbas, och på det Dios sång:

I think about closing the door,
and lately I think of it more.
I'm living well out of my time,
I feel like I'm losing my mind.

I should be at the table round,
a servant of the crown,
a keeper of the sign,
to sparkle and to shine...

Så kommer en kör, en syntetiserad kör i en fallande ton. Därefter några tunga Iommi-riff med slavtrumma till, och därefter uppskruvning till själva låten, temporiff - och så drar låten igång. Det är "Big Rock" à la Dio, han var ju bandets frontman nu, och även han hade experimenterat med stråkensembler på "Long Live Rock 'n' Roll", den sista Rainbowplatta han medverkade på.

Vi talar om "Falling Off the Edge of the World". Den fortsätter i flygande rockstil och har ett enormt solo av Iommi, deras "finest moment" kanske - och det vill inte säga lite för Dio-Sabbath (eller "Black Rainbow" som det också kallas...) gjorde två klassiker i följd dessa år, "Heaven and Hell" och "Mob Rules". 1980 respektive 1981 kom de.

Merparten av låtarna här går rätt snabbt, man spelar inte längre slit-och-släp-rock. Diskbänkssoundet är borttvättat. En och annan långsammare drudge-låt finns, men det måste till för att hämta andan. En annan toppgrej är förvisso "Children of the Sea" från 1980, den första låt Dio och Iommi skrev ihop. Dio bjöds in till Iommis LA-villa, de gick ut i studion, och där spelade Tony introt. Dio högg direkt och skrev en romantisk text till. Denna låt blev sedan mönster för mången rocklåt typ Evanescence: intro med akustisk gitarr och skönsång, därefter fullt ös och grov röst.

Den sista intressanta Sabbath-plattan var "Born Again" från 1983. Många krönikor dissar denna, ja själve sångaren Ian Gillan sablar ner produktionen - men glöm allt det där, det här är en klassiker. Ta bara tempobytet på "Keep It Warm", så sömlöst var det aldrig i tidiga dar, och ta titellåtens power-ballad, mysrys och skön depp, mitt i bluesens gränsland mellan lida och njuta. Och tyngden på "Zero the Hero", det är tidiga Sabbaths blytunga elegans återigen. Hela plattan har någon gediget över sig, från baksidans arkaiska nunor och de handtextade låtarna till själva musiken: massiva trummor, sång med inlevelse, djup i klangerna, atmosfär och allt. En lämplig sorti för ett klassiskt band.

Castaneda och Silverräven


På 90-talet var det två levande författare jag följde: Castaneda och Jünger. Så blev det 1998, det blev februari, och 17/2 kom budet: Ernst Jünger är död. Nog visste man att han var gammal, 102 år, men nog hajade man till ändå. Peter Luthersson skrev en understreckare i SvD, påläst och bra och med tonvikt på "Auf den Marmorklippen": individen är viktigare än kollektivet, en man kan hålla ljuset brinnande i mörkret. Furst Sunmyras kranium blir grundsten i Marinas återuppbyggda katedral, liksom Jünger efter kriget bosatte sig i slottet Stauffenbergs förvaltarbostad. Sunmyra är ju ett slags Stauffenberg-figur (om än Sunmyras nattliga besök hos bröderna på klippan har annan förebild, modellerat som det är efter Heinrich von Trott zu Stoltz besök i Jüngers hem vid Bodensjön 1937).

Tiden gick, detta ödesdigra 1998 - för till midsommar fick man på radion höra att Carlos Castaneda gått hädan. I själva verket dog han 27 april, har jag senare fått veta. Därmed var två av de främsta författarna jag gillade döda. Bland återstående levande idoler finns förvisso Lars Gustafsson; hörde nyligen att han lämnat Staterna för att leva i Sverige.

Castanedas död gick tämligen spårlöst förbi, även om hans böcker förvisso har fått en och annan räka i svensk press. Och Jünger var lite outsider han med, men relativt uppburen i vårt land var han allt.

Castaneda och Jünger: när jag startade denna blogg förra året var en av tankarna att skriva om Castaneda. Ett par inlägg har det blivit också. Jünger fanns också på tapeten där i begynnelsen, men ärligt talat drog jag mig en smula för detta, det vore för kontroversiellt tänkte jag. Men när jag såg andra blogga om honom brast fördämningarna och jag skrev ett 20-tal inlägg. Se etiketter.

Att Jünger föddes 1895 vet alla, medan Castanedas födelsedatum är mer okänt. Det var i alla fall 25/12 1925 i Peru kan jag meddela. Som vuxen flyttade han till USA. Han var något av en kameleont hela sitt liv, småljög för bekanta och var allmänt gåtfull. Det är nu inte straffbart, nej onej, jag menar: är man mytoman har man väl också talang för konst. Värre blir det om man skriver en småljugande bok och säger att den är på riktigt, återger en objektiv verklighet. Castaneda hamnade lite mellan stolarna: han borde ha skrivit sina böcker som romaner, sagt att de är texter man får betrakta hur man vill. Nu hamnade de i en gråzon mellan reportage och roman, sant och ljug. Det åsido var det en skön story han rullade upp, som spåndum trollkarlslärling som efter hand bemästrar sin oro och lär sig leva strategiskt, lär sig bemästra de enorma krafter som finns där ute - eller här inne.

Castaneda var verksam på UCLA och gav ut bok två i serien, "Journey to Ixtlan", som doktorsavhandling. "Sorcery: A Description of the World" blev titeln. Första boken ("The Teachings of Don Juan") blev hans undergraduate paper, en fil mag-avhandling kanske. Eller snarare fil lic, med tanke på att den var på över 150 sidor.

Jünger spelade i en annan litterär klass. Han kunde dikta, kunde måla upp sina marmorklippor och framtidsstäder och låta alla och envar träda in där och förundras, och sedan lämna allt utan att behöva tvista om huruvida det är sant eller ljug. Men Jünger skrev också många dokumentära texter (krigsdagböcker, reseskildringar), och han är på det stora hela av samma existentiella virke som Castaneda: man måste gå ut där i världen, göra saker och riskera sin trygghet. Sätta allt på spel. Det räcker inte att sitta på sin kammare och ironisera över allt och alla.

De var existensialister, äventyrare om man så vill. Och deras privatpersoner sken alltid igenom i det de skrev. Som gestaltare av sina liv, som berättare engagerade i händelserna, var Saint-Ex och André Malraux deras bröder i anden. Ja även nämnde Gustafsson gjorde ju en grej av att synas själv i sina texter, i "Herr Gustafsson själv", "Sigismund" och "Tennisspelarna"; han lyckades kanske bäst i detta att förena privatpersonen med verket, detta att låta romanfiguren vara identisk med författaren. Det ger ett sken av ärlighet, men bara ett sken, för när man väl skriver är man ju fri att hitta på vad man vill.

Castaneda, kan man säga, skrev ett slags dokumentärromaner: "Herr Castaneda själv" var det som var ute där på Mexikos hedar och såg blixten lysa upp nejden. Liksom Jünger i sina dagböcker också var en romanfigur, förmodligen en ärlig rapportör om sina göranden och låtanden, men också han var ställvis fri att hitta på, han kunde dikta ihop en och annan passage för att få dagboken att bli bättre. Han reviderade ju den i efterhand, en dödssynd i dagbokssammanhang har jag hört.

Nåväl, kudos till er alla, levande och döda existensialister, äventyrare på livets stråt! Själva ordet "äventyr" var förresten ett av Jüngers favoritord, ett ledord i hur livet bör vara: "Antingen är allt förtrollat, eller så är inget förtrollat". Och allt blir förtrollat med ledstjärna i just detta ord, "äventyr"; det är (med Malmberg) "ett av de stora, honungsrika orden"...

Som sagt dog Castaneda 27 april 1998. 20-årsminne om fyra dar alltså, får se om jag kommer ihåg det. Nej antagligen inte, jag är inte den där firartypen. Men ett tips till er andra: Castanedaparty i vårsolens glans, med peyote, cacti, Jimson Weed och Lophopora Williamsi.

tisdag 22 april 2008

David Coverdale


Don Carlos Buell Memorial Stadium, juni 1976: Jon Lord ligger utslagen bakom sin orgel, Tommy Bolin missbrukar narkotika, Ian Paice kliar flinten, Glenn Hughes fånar sig med sin bas och allt går i bitar. Gråtande går sångaren därifrån, irrar genom korridorer, kommer till sin loge och skriver sin avskedsansökan. Men när han väl finner sin manager säger denne:

- Det finns inget band att säga upp sig ifrån. Bandet har upphört!

Sångaren var David Coverdale och bandet var Deep Purple. Han hade kommit som ny frontman 1973, upplevt en grandios karriär och ridit på stormvinden (se "Deep Purple" nedan), men nu var det slut. Bandet var i spillror, och hade egentligen varit det sedan Ritchie Blackmore lämnade skutan.

Men Coverdale uppsökte en retreat i Sjödistriktet, tog långa promenader och njöt av de disiga morgnarna. Och så kom han på det!

- Jag ska starta ett band, sa han sig själv, ett eget band. Men först en soloplatta.

Den plattan blev "Northwinds": bara namnet... Sedan bildade han Whitesnake, ett hårdsvängande funkgäng. Suggestiva tongångar blev det på "Money to Burn", en obeskrivlig ackordtrappa som går upp - och sen ner... och sen upp - och sen ner. Och så sången, ack så världslig till sitt innehåll men likafullt magisk:

Well the world it keeps on turning,
people keep on learning,
it's crazy to be earning
all the money that your burning...

Puppande bas, bluesig sång, bra driv überhaupt... Jag älskar denna låt.

Sedan kom skivan "Trouble". Coverdale är ingen djuping, nej röka&kröka&brudar är hans recept, men han har en omisskännlig europeisk approach, en poetisk touch:

When I saw you in the garden,
sweet lilac in your hair,
the sunlight seemed to surround you
and bless the morning air...

"The Time Is Right For Love" heter opuset. Titellåten har för sin del raden "before I could walk / I had to learn how to run", rått bluesig sång, vår David var minsann ett barn av "the blues revival". "Free Flight" är en friflygande sak, påminner om "You Fool No One" på "Burn" (se "Deep Purple") och "Money To Burn". "Nighthawk" är en annan funkrockare, snabb och skön.

"Love To Keep You Warm Both Night and Day" plus "Lay Down (I Think I Love You)" hittar vi även på "Trouble"; visst fattar man vilken "love" det rör sig om, sinnesslö raggarmani, men ändå föredrar jag såna texter framför våldsexcesser, hårdrockens andra mani. Man kan ju tolka om kärleken i andliga termer.

Coverdale är ball, en gentleman med street credibility. "Here I go again on my own, like a hobo I was born to walk alone" från "1987" är ett örhänge, en evergreen. Ljuv poprock. Och "Wine, Women and Song" från en annan 80-talsplatta har den sanna Coverdale-touchen, orden från en dandy med alla hästar i stallet. Till boogie-woogie-piano hör vi introt:

I am an educated man
as all the Fleet Street Preachers know.
It's just the simple things in life,
get my motor run'
and ready to go.

If I can make you smile
I will raise my glass,
and if you don't like it
well darling, you can kiss my ass...

You can say what you want but I love
wine, women and song...

Följt av en reciterande övergång: ... "and me and the boys are gonna tell you about it, right now, now listen:"

Give me a good strong woman
and a seedy rythm'n'blues guitar,
take me to a dance hall palace
and a 24-hour bar...

Kanske lite umpa-umpa-rock det här, lite gubbvarning, men allt behöver inte vara så originellt. Det är musisk glädje, en hyllning till festen som företeelse. Och personligen är jag ingen festmänniska längre, men jag hyllar festen som idé - för, som jag sagt tidigare här på bloggen (tråden "Jünger", långt ner i scrollen): de livshatande titanerna hade inga fester, medan de olympiska gudarna däremot visste hur man svingade en bägare. Titaner liksom asuras är tekniska troglodyter, analytiska anemiker, medan olympier liksom devas är musiska och danna, bubblande blomstersprudlare (för asuras och devas, se "Vandra mot ljuset"). De förra dyrkade bara arbete i sina smedjor, och de dyrkas bara via arbete, medan olympiska gudar dyrkas via offer av vin och honung, sång och dans. Skål!

Relaterat

Bhagavad-gîtâ
Apatia
Den sjungande sjustjärnan

Atlee som poet


Jag sitter här och tänker på Churchill och Atlee. Deras respektive stil närmare bestämt, deras retorik eller brist på sådan.

Jag menar, var inte Churchill en ordbajsare egentligen? En gammaldags stilist, en sönderkokt prosaist och retoriker. Efterföljaren Atlee däremot var en mycket mer ordknapp herre, och därmed en poet i min bok. Poesins särdrag är ju dess ekonomi, dess rikedom på information relativt ordmängden.

Atlee som poet: man kommer att tänka på en medarbetare som hade hållit en längre utläggning och väntade på kommentar - men Atlee bara tände pipan, blossade på den och sa: "Quite, quite"...

Den gode Clement var också poet i klassisk mening, ogemen versmakare. En viss Ann Glossop, femtonårig skolflicka, skrev en gång en dikt till premiärministern med klagomål, hon måste göra om sitt så kallade skolcertifikat:
Would you please explain, dear Clement,
just why it has to be
that Certificates of Education
are barred to such as me?

I've worked through thirteen papers
by my swot is all in vain,
because at this time next year
I must do them all again.

Please have pity, Clement,
and tell the others too.
Remove the silly age-limit,
it wasn't there for you.
Detta skrev flickan. På detta svarade Atlee:
I received with real pleasure
your verses my dear Ann,
although I've not much leisure
I'll reply as best I can.

I've not the least idea why
they have this curious rule,
condemning you to sit and sigh
another year at school.

You'll understand that my excuse
for lack of detailed knowledge,
is that school certs were not in use
when I attended college.

George Tomlinson is ill, but I
have asked him to explain,
and when I get the reason why
I'll write to you again.
Reflektion: det är inte många premiärministrar som skriver dikter till skolbarn...
Källan till denna anekdot är annars Peter Hennessy, "The Prime Minister", 2000.

Relaterat
Steiners kristologi
ICA-människan
Wagner: Nibelungens ring (1876)
Den omöjliga friheten
Arnäs kyrka

söndag 20 april 2008

Saker som är


Vårtecknen radar upp sig: TV3 har bytt pausbild från vinter- till vårdito, biltesterna på Hornavans is sjunger på sista versen och koltrasten sjunger i högan sky.

Det är ju skoj. Annars då? Saker som är?

Uppsnappade fakta på sistone: Santos-Dumonts "14. bis" var en instabil låddrake, men allmänt taget var denne konstruktör originell, han gjorde aldrig samma sak två gånger. Han började med luftballonger men övergick till principen "tyngre än luften" när ballongen visat sina begränsningar.

Detta har jag lärt mig. Har även hört att Frank Lloyd Wright var en av de första som använde Mexico- och Mayamönster i sin arkitektur, att hans konstruktioner (Falling Water, Guggenheim) idag börjar vittra sönder (men trots det var han en originell arkitekt), och att en av hans fixa idéer var öppna planlösningar. Jag kan gilla mycket av hans arbeten men reservera mig för denna avsaknad av väggar och mysiga vrår. Ser bra ut på bild, men hur funkar det för folk som ska bo där?

Ja kors vad TV kan vara skoj, det är därifrån jag fått allt detta. Såg även en dokumentär om illustrerade veckotidningar nyss, och där sas att amerikanska Life las ner 1972. Jag trodde den fanns fortfarande. Men det var så klart TV som tog död på detta bildmagasin. Det kanske är för att koncernen ifråga heter "Time-Life Inc" som jag trodde på dess fortsatta existens. Själva Time finns dock ännu som blaska.

Så något om bloggen ni läser. Att introducera nya etiketter vore kanske kul, men jag tror jag håller mig till dem jag har. Nåväl, en och annan ny må komma, som "Iron Maiden" och "Judas Priest" nyss - men då är det ju avknoppningar från en större tråd så att säga, i detta fall "hårdrocken rockar hårt". För många etiketter är inte bra, det blir för oöverskådligt.

Nya namn i blogrollen skulle jag gärna ta in, om jag hade några. Tips är välkomna. Kan också konstatera att antalet bloggar som länkar mig växer: vilken karriär detta är, nu lägger jag in tvåan, för jag har ju på TV8 fått höra vilken "enorm makt bloggarna har"...

Relaterat
Melinas resa
Svensk mathistoria
Pop Model
Framtidens musik
Imagicon2: sf-festival i Stockholm 2009

Deep Purple


"Vi var helt enkelt tvungna att göra den här plattan. Annars hade vi fått spela med symfoniorkestrar resten av livet..."

Orden är Ritchie Blackmores och plattan är så klart "Deep Purple In Rock" från 1970. Föregångaren var ett grandiost misslyckande, med en symfoniorkester och ett rockband som försökte överrösta varandra. Nu var det back to basics och full fart framåt, men inte med enkel rock utan tung sådan. Och en smula tillkrånglad; öppningsspåret är en parafras på gammal rock med hänsyftningar på "Tutti Frutti" och "Good Golly Miss Molly", men allt på skrikvolym och med ett grötigt riffintro. Men sån är hårdrocken, den är over the top och ekvilibristisk, och Deep Purple i denna upplaga hade förvisso fyra mästare på var sitt gebit: Ian Gillan på sång, Blackmore på gitarr, Roger Glover på bas och Ian Paice på trummor.

"Bloodsucker" är en lugnare sak men svängig som få, ger lite andrum för den episka "Child in Time". Gillan vill inte sjunga den idag (liksom Robert Plant inte vill sjunga "Stairway to Heaven" längre) - men en skön musikresa är det allt, med det förföriska orgelintrot och raderna om blind man som skjuter på världen. Sedan kommer gitarren och allt ökar mot ett crescendo, plus fem satser till och solo och allt, och man pustar ut efter slutackordet: quelle affaire!

B-sidan med "Flight of the Rat", ""Into the Fire", "Living Wreck" och hyllningen till producenten Martin Birch ("Hard Lovin' Man") bevarar tempo och snits; snygga låtar med sömlösa temposkiften, sällan har man sett en så tajt grupp. De hade kul när de gjorde skivan, det märks. Alla låtar skrevs av gruppen tillsammans, både på denna och efterföljaren "Fireball" från 1971. Denna brukar räknas som en mellanskiva, men jag älskar bassolot på titellåten, det triumfatoriska riffet på "The Mule" och avvikaren, countryballaden "Anyone's Daughter". Alla från "The Band" till "Crosby, Stills, Nash & Young" och "Flying Burrito Brothers" skulle spela country vid den här tiden, och här tog sig Purple en skiva av kakan. Umpa-umpa-takt, piano, stråkar och kongenial, laid-back sång är receptet:

Well I stood under your bed-room window,
throwing up a brick,
no one came, I threw one more,
that really did the trick...

Så över till en klassiker. Alla har väl hört:

H- D - E / H - D - F - E / H - D - E - D - H - H

Det var med andra ord dags att dra ner till Montreux och spela in en skiva, men så brann allt och man fick ta in på ett fryskallt ställe. Men:

... with a few red lights, and a few hot beds,
we made the place to sweat;
no matter what we did out of this,
I know we'll never forget:

Smoke on the water, and fire in the sky...

Det var dags för "Machine Head" och den definitiva plattan med denna line-up. Liksom förr skrivs alla låtar ihop, man tycks ha lekt fram dem i studion (= på hotellet med mobil ljudstudio utanför), och paradnumret tycks mig vara "Pictures of Home": man har sytt in allt från gitarr- och bas- till orgelsolo, och det görs snyggt ska ni veta, inga tvärstopp som får en att undra vart musiken tog vägen. Sömlöst är ordet.

"Maybe I'm a Leo", "Lazy", "Highway Star": det finns inga döda punkter. Allt gifter sig. Självklart kunde det inte hålla, självklart måste gruppen splittras - men det var detsamma, jag gillar även Coverdale&Hughes-Deep Purple. 1974 års "Burn" öppnar med ännu en chockrockare, stilen är känd vid det här laget - men det kan vara intressant att veta att titeln inte kom på en gång, musiken må ha funnits där men Coverdale trevade sig fram med refränger som: "and that will take us down - the road..." Det sista ordet blev så klart "burn" till slut, man skrev om texten utifrån det, och då satt det.

Det finns tendens till funkrock här, Hughes med sin bas tog plats, men varför inte. "Lay Down, Stay Down" är ett paradnummer. Man tycks nu ha slutat med detta att skapa låtarna ihop, det är inte samma group effort som förr. Annars är min favorit "You Fool No One" på B1, en flyktig congotrummare, en romantisk svävare med syrefull sång och lagom Blackmore-solo (men han får förvisso låten att stanna upp lite så att han kan glänsa). Uppföljaren "Stormbringer" från november 1974 känns lite tröttare, men jag gillar titellåten, "Lady Double Dealer" och "High Ball Shooter". Det är valuta för pengarna, och även de lugnare partierna stryker med.

Hård hippiemusik



Härmed ett inlägg om hårdrockens stil. Det rör både musik och kläder. Dessa två faktorer går inte att separera i den teatraliska konstform som rocken är.

När uppstod hårdrocken?

Svar: I slutet av 60-talet.

Hur då?

Svar: Det kom syntetiska trumskinn som gjorde att man kunde slå hårdare på dem. Och vid den här tiden började Jimi Hendrix vrida upp förstärkaren till 10.

Där har ni det, hårdrockens födelse in nuce. Bidragande faktor var såklart även låtar uppbyggda på riff istället för ackord.

Vad mer finns att säga om dessa pionjärdagar? Kanske något om klädstilen: någon speciell hårdrocks-outfit fanns inte, man körde bara med hippiekläder av en eller annan typ: vida jeans, brokiga skjortor, hattar och halsband. Det kan gälla alla från Hendrix och Cream till Zeppelin och Judas Priest. För de sista, se till exempel fotona på "Sad Wings of Destiny".

Tidig hårdrock är rotad i hippiekulturen på sätt och vis. Annorlunda uttryckt: det fanns inte så skarpa genregränser på den tiden, inte så skarpa som idag. Att gilla både Mamas & Papas och Hendrix var inget konstigt, en smörgrupp och en vild rockare, för allt var alternativkultur och hipness. Kort sagt: tidig hårdrock är hård hippiemusik. I skämtteckningar och serier var långhåriga män med massor av förstärkare ofta liktydigt med hippies.

Sedan kom en motreaktion mot hippierans flower power-stuk, och det hände sig inom själva hårdrocken. "If you come to San Francisco, you'll see people with flowers in their hair sjöng man på den tiden, men de enda blommor man såg i Birmingham fanns på kyrkogården!" Sa en viss Ozzy Osbourne i Black Sabbath. Här stämde man ner tonläget en oktav och mässade shamanska texter, men fortfarande var man klädd som hippies; se baksidan på "Sabotage".

Nåväl. Vida jeans och platåskor, långa lockiga frisyrer: detta var den rådande stilen. Sedan kom punken och blåste bort allt det där, stuprörsjeans blev ett måste och kort hår blev normen. Den nya vågens hårdrockare fattade detta även om långt hår behöll sina positioner. Spandexkläder var inne ett tag: stretchnylon som i träningsoveraller. Samtidigt kom läder på bred front; både Eric Bloom i Blue Öyster Cult och Halford i Priest blev banbrytare här.

Sedan kom "hair metal": blonderade frissor och glam, revival för '72-'75-erans sminkpop. Och sedan kom Whitesnakes "1987" och sedan dog metallen sakta. Grungen gjorde för sin del flanellskjortor, yllemössor och pipskägg populära, och rakade skallar blev alternativet för de nymetallare som inte ville ha långt hår.

Se där, en hårdrockens stilhistoria från begynnelsen till idag. Vi skriver våren 2008 och heavy metal tycks vara vid god vigör, men en sak undrar jag över: var är alla engelska band? Från 60-talet till 80-talets mitt fanns ett brett flöde engelsk hårdrock, men idag tycks den ha dött ut. USA verkar mycket vitalare som metalland. Någon som vet besked i frågan, någon som har koll på dagens metallkarta? Finns brittiska band, förutom The Darkness? Har länder som Holland och Tyskland ryckt fram? Är inte alla dagens stora som Korn, PoD, Slipknot mm från USA?

Ja, är det så? I så fall lite konstigt hur en tradition bara kan dö ut: brittisk heavy metal. Vad gör dagens engelska rockgitarrister, dagens Dave Murrays och Glenn Tiptons, spelar de britpop? Och dagens engelska HM-bandleaders, dagens Steve Harris, Jimmy Page och Tony Iommi, spelar de i källarband? Jag fattar det inte.

Relaterat
Spandex och snabbare låtar
The Sabs
Wagner: Lohengrin (1850)
Wagner: Nibelungens ring (1876)
Doriel

fredag 18 april 2008

Reinkarnation


1.

"Jâtasya dhruvo mrityum, mrityur janma dhruvam ca": den som fötts kommer att dö, likaväl som den döde kommer att återfödas. Så säger Gîtân om reinkarnation, men vad med vår kära urkund "Vandra mot ljuset" då? Vad har den att tillägga i ämnet?

Jo detta, ett svar på frågan varför man inte minns sina föregående liv. Den som till exempel varit massmördare i sitt föregående liv skulle inte glädjas av denna kunskap i sitt nuvarande liv, det skulle bara bli en börda. Därför denna automatiska minnesförlust vid födelsen. Detsamma kan gälla även om man haft ett bra föregående liv: har man varit miljonär och återföds som fattig, ja då gagnas man ju inte av vetskapen. Därför minnesförlust. Bara högt utvecklade själar tillåts veta vad de gjort i sina föregående liv.

Detta enligt VML. Men mer finns att säga i ämnet reinkarnation, sådant som jag snappat upp här och där. Givet antagandet att reinkarnation existerar, är följande rimliga aspekter av det hela. Några missförstånd måste utredas.

I antikens Indien var det vanligt att tro att man återföddes som djur, och än idag tycks vissa moderna pipel tro det. Men allt detta är fel: har man väl påbörjat en livscykel som människa återföds man som människa. Ingen mannamån här inte. Och är man man återföds man som man, är man kvinna återföds man som kvinna, även om visst spelrum för crossovers tycks finnas.

Gud har skapat oss, skapat våra själar av sitt eviga ljus: våra själar är gnistor av detta ljus som jag sa igår. Och än mer: Gud skapar själar två och två, Jungs animus och anima, som när de inkarneras på jorden blir man och kvinna. Då är tanken att de ska mötas i livet för att bistå varandra, hjälpa varandra att utvecklas andligt. Man är tvillingsjälar som kan mötas som älskande men även som bror och syster, kolleger, kusiner eller annat. Målet är som sagt andlig utveckling; om man blir för fixerade vid varandra och avviker från den gudomliga planen, kan Gud låta den ena "träda ur inkarnation" (= dö), allt för att hjälpa bådas andliga mognad. Men kommunikation bortom graven kan förvisso också ske, och då görs det per telepati. Har jag hört.

2.

Nå, har ni nog av reinkarnationssnack? Är det för spejsat för er? För mig som levt med tanken i 20 år är det inte så svårt, värre för er kanske. Men idén om återfödelse är för mig ett sammanhängande logiskt system; jag har försökt visa det här, och om ni orkar så fortsätter vi.

Gud låter oss inkarnera på jorden som människor. "We come here to learn" sa Fox Moulder i ett "Arkiv X"-avsnitt som handlade om detta (han hade varit soldat i amerikanska inbördeskriget), och det är precis vad det handlar om: livets skola, i liv efter liv. Gud ser till att vi förs ett steg uppåt i varje liv (säger VML), lär oss något nytt, utvecklas som människor. Skulle vi exempelvis leva helt bortslösade liv eller döda oss, ja då får vi leva om nästa liv på samma nivå.

Vad är det vi ska lära oss då? Människans brödraskap så klart, älsken varandra som syskon!

Vi kommer hit för att lära oss. Man kan kan uppfatta vissa händelser i livet som slump, men det avgörande som sker är gudomligt styrt. Det finns en gudomlig plan för ens liv men den är inte helt strikt; man har förvisso en fri vilja och detta kan ändra detaljer, kanske hela avsnitt i den Livets Bok vi alla skriver i. Men våra liv skrivs också av Gud, om vi finner lugn och ro och kommer in i flödet som kärleksfulla aktörer.

Dock ska man skilja på "vilja" och "begär". Att ha fri vilja är att vilja det goda (sa fransmannen Alain), någon ond vilja finns inte. Det är begäret som är ofritt, viljan vill däremot alltid det sanna och det goda. Fri vilja har vi fått tack vare att Gud lät begränsa sin allomfattande vilja, så att vi skulle kunna utvecklas som människor, självmant vandra mot ljuset (skriver VML).

3.

Kanske ska jag nämna något om karma. Den urbana västerlänningen har införlivat detta ord med sin vokabulär, och menar då instant karma, detta att en viss handling får omedelbara konsekvenser. Och visst sker sånt, visst kan vedergällning för ens handling komma snabbt - den kan också dröja till senare i livet, och till nästa liv. Sa dansken Martinus. Men grunden är klar: som man sår får man skörda, vad vi gör får konsekvenser. "What we do in life echoes on through eternity" som det heter i "Gladiator".

Annorlunda uttryckt: ens karma bereder vägen för hur man reinkarneras. Man har en fri vilja och är ansvarig för vad man gör, Gud styr inte ens liv som en diktator. Man föds för att betala av på sin karmaskuld, och när ens karma är helt utplånad slipper man fler inkarnationer. Då får man i någon säll himmel se tillbaks på alla sina inkarnationer (säger Martinus) och njuta sitt otium - tills det är dags att spela spelet igen, åter träda i inkarnation. Martinus säger att man börjar sin livscykel som mineral, fortsätter som blomma och sedan som djur, för att sist nå människocykeln. Ja kanske det...

Vi återföds i liv efter liv, är länkar i en kedja av liv, seglar på en livsström. Och man styr mycket av seglatsen själv: "Non Deus, sed homo ipsum se transferat" som Swedenborg sa. Man kan inte skylla Gud för vad som händer en.

Som sagt: man möter sin tvillingsjäl i livet (förhoppningsvis), och när detta sker är mötet i regel oförmedlat sägs det. Man är ute och går och fångas plötsligt av en blick, och frågar: "Var har du varit i hela mitt liv?" De viktiga personerna möter man oförmedlat säger till exempel Jünger, för han mötte sin första fru (Gretha von Jeinesen) just på detta vis. Men denna anima ska man alltså ha sett förut, ja levat med sedan skapelsens gryning - för man lever sina liv i ständig växelverkan, ständigt bistånd, och får i astralsfären återförenas mellan inkarnationsvändorna.

Och mötena nere på jorden må verka som de första - men "inget möte är det första, och inget avsked är det sista" som Dénis Lindbohm sa...

onsdag 16 april 2008

Ett rockmonster


Iron Maiden på scen var något av en attraktion. Varje konsert avslutades med att monstret "Eddie the Head" kom in, kanske kul ett tag, men på sikt borde man ha lytt Bruce' råd och skrotat fanskapet. Han borde ha dött med det åttiotal som såg honom födas. Men nej, Steve Harris ville ha kvar Eddie, och så fick det bli. Sen kan man tjata om Grand Guignol, marionetteater och skräcktradition, men löjligt är det.... men kanske lite kul också. Och 80-talshårdrocken visste i alla fall hur man skapade show. "Mach Schau!" som Beatles tyske impressario brukade säga...

Ja min själ, Maiden var en attraktion, en självgående "Beast on the Road". Man började blygsamt i engelska landsorten, kom sig sedan upp på större scener, och med Bruce vid mikrofonen erövrade man världen. Ett emblematiskt ögonblick var när man uppträtt på Dortmunds heavy metal-mayhem i Westfalenhalle, december 1983. Övriga band var bland andra Priest, Scorpions och Ozzy, och Maiden spelade för sin del "The Trooper", "22. Acacia Avenue" och "Run to the Hills" med sällsynt bravur. Efteråt kunde Harris säga:

- För fyra år sedan spelade vi på Ruskin Arms, en simpel pub - och nu toppar vi en kväll med alla mina gamla hjältar. Otroligt!

Nästa år drog man ut på turné i samband med släppet av "Powerslave": "World Slavery Tour", som levde upp till sitt namn. Den varade nästan ett år, från hösten '84 till juli '85. Viss metalltrötthet satte in efter det, men då var man också ekonomiskt oberoende. Turnen kring "Somewhere in Time" 1986 blev förvisso kortare, lämpligt för denna mellanskiva. 1988 turnerade man med "Seventh Son"-materialet, och 1989 tog man ett års semester. "No Prayer For the Dying" som kom i oktober 1990 andades trötthet, och när man turnerade med nästföljande platta ("Fear of the Dark", 1992) var Bruce inte närvarande andligen, han buades av scenen en gång... Han la av strax därefter.

Maiden slängde för sin del ut ett vitt nät och lyssnade på allehanda demos från sångare. Kanske låta en kvinna fronta bandet? Det hade varit en syn. Det var ovanligt då men idag är det vanligare (Nightwish, Evanescence...). Men idén föll på internt motstånd, man ville helt enkelt ha en snubbe där framme - och det blev Blaze Bailey. Generellt kan sägas att Maiden aldrig satsat på snutfagra frontmän, nej hela bandet har alltid haft en lätt sliten framtoning.

Man fiskade aldrig i samma vatten som Def Leppard och Bon Jovi. Men det är stilrätt, eftersom man heller aldrig appellerat på radiospelningar och topplisterock. Ett rått sound har man förvisso, ja i själva verket en smått sinnessjuk ljudbild som nog är originell, men ibland för originell. Man är hårdrockens Beach Boys: skriver originella låtar som få andra kan kopiera, spelar inga covers utan är helt sui generis. Den massiva riffattacken plus det konstanta trumsolot från McBain, plus det aktiva basspelet av Harris gör ljudbilden något fullklottrad: horror vacui, rädsla för tomrummet. Till detta kommer oktavbred sång och tempobyten, men de sistnämnda klaras ofta av ganska snyggt eftersom basen leder låtarna, anger takten och klarar övergångarna. Harris är kapellnästaren, kaptenen på skutan som ror 'et i land.

Maiden hör till mina favoriter, men i långa loppet föredrar jag Judas Priest. Maidens riff-och-rytm-inferno blir helt enkelt för mycket ibland; Priests ljudbild med bas och trummor i bakgrunden är skönare för örat. Men att vara näst bäst är ingen skam, inte när det gäller mina höga krav... Maiden har förvisso skapat sig en nisch i rockhistorien. Lustigt är dock att man aldrig skrivit låtar om kärlek, man överlåter sånt åt dem som kan det... Självironi och humor lyser också med sin frånvaro, möjligen undantaget "Space Station No. 5" från 1992: i ett lugnare parti toastar Dickinson sina rader, för att till slut bara babbla "nja-nja-ni-nja-na-nja..." Roligare än det låter. Visar i vart fall på självironi; denna låt blir den där gnuttan glädje som ger mening åt hela projektet, ungefär som Heidenstam och Södergran ibland kunde parodiera sig själva.

Steve Harris intervjuades i Close Up Magazine 63 om sina influenser, och han listade sex favorit-LP:s. Alla är från början av 70-talet som synes:

. Genesis: "Foxtrot", 1972

. Jethro Tull: "Thick As a Brick", 1972

. Black Sabbath: "Vol. 4", 1972

. The Who: "Who's Next", 1971

. Free: "Free Live", 1971

. Wishbone Ash: "Argus", 1972

En annan källa till dessa mina Maidenismer har varit Bowler/Drays "Iron Maiden - Infinite Dreams". Där läser man bland annat att Harris satte en hög standard för bandet; han var både konstnär och publikfriare, han ville ge valuta för pengarna. Man skulle till exempel spela ofta live, spela långa set och skriva mycket autografer, vilket låter som en ny anda efter punkens publikförakt och nihilism.

En sista källa för dessa Maideninlägg har varit Mick Walls "Run To the Hills", en fet biografi över bandet. Där kan man bland annat läsa att bandloggan, den rödvita, vassa "Iron Maiden"-texten designades av Harris himself. En man med många strängar på sin lyra...

Iron Maiden: Seventh Son of a Seventh Son


Det skulle göras platta. Harris hade sina idéer: ett ockult konceptalbum. Dickinson tände direkt på idén, och voilà fick vi "Seventh Son of a Seventh Son" 1988. Den fjärde plattan med Bruce och den sista stora Maidenplattan.

Det hela börjar med ett preludium, där Bruce likt en psychopompos leder oss in i de riken vi ska beträda:

Seven deadly sins
seven ways to win,
seven holy paths to hell
and your trip begins.

Seven downward slopes,
seven bloodied hopes,
seven are your burning fires,
seven your desires...

Sen kommer några syntriff, tänk er det; 1982 sa man ju "no synths or ulterior motives", men vid det här laget körde alla med synt så låt gå då... Vi rusar ut i "Moonchild" med ord som "Babylon", "mandrake", "Lucifer" och "demons", och vi fattar, detta är ockult så det förslår. Men med smak: plattan har ett ljusblått omslag och innersleeven tonar i grönt respektive blått-rött.

"Infinite Dreams" ska vara en ärlig Harristext - "Infinite dreams, I can't deny them" - för han vistas mycket i det obetingade sägs det, flyger omkring i okända nejder i sina drömmar. Han har också haft fler OBE:s än han vill erkänna. "Suffocation, waking in a sweat, scared to fall asleep again, in case the dreams begins again". Kosmisk ångest, väl förmedlat lyriskt och musikaliskt.

"Can I Play With Madness" bryter av tungsinnet, en glad rockare men med ockult tema även den. Det är litegrann Maidens adelsmärke detta, att inte ha gloom and doom i varje låt utan att kunna variera sig inom givna ramar. "Madness" kom rätt högt på topplistan, kanske 10-12:a? - "The Evil That Men Do" får runda av sidan A, med precis rätt tonläge: sväng med eftertanke.

Titellåten på B1 är för sin del lite stel men smälter in i helheten. Och "The Prophecy" är ännu en jig (som "Quest for Fire", 1983), om en profet som inte blir trodd. Lagom stapelvara inför jetströmmen på "The Clairvoyant":

Feel the sweat break on my brow,
is it me or is it shadows that are
dancing on the walls?
Is this a dream or is it now,
is this a vision or normality I see
before my eyes?

Desperation och ångest, snabb låt, lyriska accenter och friflygning, tyvärr med ett tempobyte i refrängen som drar ner helheten. Men Maidens tempobyten funkar rätt bra eftersom Harris är kapellmästaren; svårare är det när MC:n är gitarrist som i Sabbath, då kan det bli lite tvärt och fult. Låten tenderar att falla isär.

There's a time to live and a time to die,
when it's time to meet the maker.
There's a time to live but isn't it strange,
that as soon as your born you're dying -
and be reborn again...?

Så slutar "The Clairvoyant", och nog är frågan motiverad - för i min bok återföds vi efter döden, döden är blott en övergång. Reinkarnation är det enklaste svaret på frågan vart vi tar vägen; att säga att allt blir svart när man dör är ett svar rätt ut i luften.

"Only the Good Die Young" avrundar härligheten, en låt utan taktbyten. Vi tuffar in i evigheten med allt det som gjorde Maiden stora: drivande bas, gitarrharmonier och melodisk skärpa, själfull sång och en och annan lyckad rad som:

Walking on water, are miracles all you can trust?
Measure your coffin, does it measure up to your lust?
So I think I leave you
with your bishops and your guilt,
so until the next time,
have a good sin...

tisdag 15 april 2008

"Powerslave" och andra


Maiden kom med starka plattor under hela 1980-talet. Härmed några ord om de som kom 1981-1985.

"Prodigal Son" är en annorlunda Maidenlåt: akustisk gitarr, flygande verser och soft approach, och så en stilla elgitarr i solot. Kanske en ny musikalisk väg för gruppen? Men eftersom plattan den kom på - "Killers", 1981 - inte sålde så bra övergav Harris detta experiment. Nästa platta skulle vara enklare rock.

Men för att återgå till "Killers" så är detta en fullgod platta, den har bara hamnat i skuggan av sin föregångare. Preludiet "The Ides of March" visar på influenser à la Yes, och låtarna som följer ("Wrathchild", "Another Life", "Genghis Khan") är glödande spår, lyriska utflykter med prägel av nya gitarristen Adrian Smith: ångestmättad speedrock och välturnerade chockrockare. B-sidan med titellåt och annat kör lika hårt, men möjligen märks en viss vilsenhet. Men förmodligen är dessa "Purgatory" och "Drifter" med mera inga purfärska saker, de arbetades fram under turnerandet på 70-talet.

DiAnno lämnade sedan gruppen och ersattes av Dickinson, och 1982 gav man ut den mer traditionella "The Number of the Beast". En typisk "tredjeplatta": första skivan brukar vara originell, den andra "more of the same", den tredje lite tam medan den fjärde är "back to basics". Ungefär så är det med Maiden också, och "The Number of the Beast" utgör enligt mig en liten svacka.

"Children of the Damned" från denna 1982-skiva kan ge ekon av Sabbaths "Children of the Sea": den förra är epokgörande, denna är omärklig. "The Prisoner" är en iscensättning av Pat Coogans TV-serie om den surreala Ön, "The Island" med sina konspirationer och intriger i psykotropisk 60-talsanda. Maidens låt? Ball men inte mer. "22. Acacia Avenue" är en fortsättningslåt; del ett kom på första skivan och här får vi veta mer om Charlottes liv på gatan. En bättre version gjordes live i Dortmundhalle 1983.

Titellåten har snott tre takter från "When the Saints"; kolla själv, man kan sjunga "Oh when the saints, go marching in" istället för "I left alone, my mind was blank"... Trallvänlig sång med spökig text: soffhörnsockultism och sagoboksskräck. Fast lite av sann ångest finns det nog i den: "Torches blazed and sacred chants were praised, was all this for real or just some kind of hell?"...

"Run to the Hills" är en bra livelåt, ingen tvekan; Maidens själva signum och ett givet extranummer. Slutvinjetten "Hallowed Be Thy Name" lånar från "Stairway to Heaven" tycks det mig, i det att den går sakta först och sedan ökar i tempo. Det är ångest som dryper från väggarna:
I'm waiting in my cold cell
when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life
and it doesn't have much gine.
'Cos at five o' clock,
they'll take me to the gallows pole,
sands of time for me
are running low...

Här kommer Murrays gitarr in och tar över drivet, kompat av ännu ett "running low" från Bruce med orimligt långt tonhållning på sista ordet. Snyggt!

Så kommer paniska rader:
As the priest comes to read me the last rites,
takes a look through the bars on the left side
of a world that has gone pretty wrong to me...

Temat med vägen till avrättningen kan påminna om KSMB:s "De väckte mig på morronen tjugo över tre" osv om en modern dödsfånges sista dag. Den slutar: "det sista jag såg var blixten på fotografen, å jag tänkte nu dör jag nu vaknar jag aldrig igen - igen - igen"... ja denna 80-talsångest. Kanske tidlöst?

Harris text till "Hallowed..." har förvisso sina poänger, som när fången letts ut på gården och allt snart är över. En sista reflektion delas med:
When you know that your time is close at hand,
maybe then you'll begin to understand,
life down there is just a strange illusion...

Så kommer ännu ett tempobyte, följt av snabbare riff på slutet med Bruce sjungandes på toppen av sin förmåga, på toppen av sina oktaver: "Yeah-i-yeah-i-yeah, hallowed be thy name"... Inte sitter jag likgiltig för en sån uppvisning, inte ens i dessa sena tider - sena i bemärkelsen att det var länge sen jag hörde låten första gången.

"Piece of Mind" recenserades igår. "Powerslave" från 1985 hade för sin del ett snyggt omslag för en gångs skull; se ovan. "Aces High" är en låt om stridsflygare, bombplan och VKII, och nog har den sin charm. Det är adrenalinrush liknande den som stridspiloter måste ha för att göra sitt jobb, allt annat lika. "Fly to live, live to fly, do or die, aces high"...

"Losfer Words" är för sin del en transartad instrumentalare, inte precis sånt som amatörgitarristen tar ut hemma i sovrummet. "The Duellists" känns också lätt berusande; ekvilibrismen från första plattan är ett gångbart recept, här förfinat ytterligare med produktion av Martin Birch, gamle Purple-producenten som lämnade allt när han äntligen fick sätta händerna i Maiden. Från "Killers" och framåt proddade han bara Harris och grabbarna.

Sidan B på "Powerslave" har den egyptologiska titellåten, underbar pentatonik i solot. "The Rime of the Ancient Mariner" avslutar plattan (se även etiketten "gambla fiina versepos" på bloggen), en som sig bör lång seglats i Coleridges vatten. För lång? Låten stannar upp med ett recitativ, av samme man som läste ur Uppenbarelseboken på "The Number of the Beast":
Four times fifty living men,
to quick for groan or sigh,
with heavy thump, a lifeless lump,
they dropped down one by one.

Det är seglatsens mörkaste passage, med döda kamrater som stirrar på sjömannen där på skeppet. Så ljusnar det liksom: basplink i dur och triumfatoriska rader följt av ett solo, lite ihoplimmat känns det, men Kerrangs Mick Wall var lyrisk över detta stycke. Alla hårdrocksband med självaktning måste göra ett epos nån gång, en lång låt baserad på Moby Dick eller Loch Ness-odjuret eller Bhagavad-gîtâ, och detta var Maidens bidrag. Sen gick det inte att köra den här stilen mer; "Mother Russia" på "No Prayer For the Dying" var sista rycket, "bara" sju minuter lång, medan "The Rime" är uppåt 12 minuter tror jag.

Relateat
A. E. van Vogt var kanandensare
Astounding.
Michael Moorcock

Kustomiserade, choppade, sectionerade och channelerade bilar




Det handlar om snygga bilar, customiserade och choppade. Ja kanske även channelerade och sectionerade.




Bilderna är från Mårten/Svammelsurium. Överst en Chevrolet '54, därnäst en Olds '57 och sist en Mercury '50. Det är bilkonst på hög nivå, bilförädling ska jag väl säga - för med ett fult basmaterial blir customiseringen ful den med. Idealet för de tidiga californiska hembyggena i den här riktningen var att göra bilarna lägre, få dem att se modernare ut. Det började med förkrigsmodeller som man lät sänka fjädringen på, kapa taken och slimma, för vid den här tiden -- efter VKII -- fanns det få nya bilar att köpa. Så man skapade sig sin egen nybil av skrotet man hade på gården.

Så fortsatte det med George Barris taksänkning (= chopping) av en Mercury '49:a, mycket likt den gröna 1950:an vi ser ovan. Men för att bilen inte ska se konstig ut med taket sänkt, för att helhetens proportioner ska bevaras, måste man i regel avlägsna en horisontell remsa av karossen också, så kallad sectioning. Sedan skalar man bort lite överflödigt krom, sänker spiralfjädringen ett eller två varv och vips har du en skönhet.

En specialitet för att sänka bilen var channeling: man lät ta upp inverterade kanaler i durken för ramen att löpa i. Inte så svårt som det låter.

Lägre och längre var idealet, och det fattade även de stora bilbyggarna i sinom tid. GM:s Harley Earl hade detta på sin agenda. Och han började sin karriär just som customiserare i Californien. Fast han byggde inga sänkta Mercurys, snarare var det lyxförädlade vagnar åt filmstjärnor och liknande.

Chevan och Oldsen ovan följer i stort sett Barris' recept. Om Chevan kan sägas att den har Corvette-grill (1953?), stötfångaren läckert målad i samma färg som karossen och instrumentbräda från en Cadillac.




Relaterat
Fenor och krom
Bildesign genom historien
Morfar hade en Valiant
Wagner: Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Mythago Wood
Nietzsche och religionen
"Jag älskar dig, O evighet"

"Up the Irons!"


1. Medlemmar

DiAnno var en bra sångare i tidiga Iron Maiden, utan tvekan. Men han tappade geisten fort och började till och med bära plommonstop på scen, som en gest åt ska-banden... Gentilt men missriktat.

Så man annonserade om ny sångare och fick Bruce Dickinson. Han var inte så originell, han var stöpt i hårdrocksmallen, men nog gick man mot nya höjder med denne bakom sångmicken. Han bidrog också mer till låtskrivandet än föregångaren. Själv var Dickinson en Deep Purple-fan sedan gammalt, han hade Ian Paice som sin första idol: han ville bli trummis. Sedan blev han frontman i Samson och därefter Maiden.

Övrig line-up i Iron Maiden var gitarristen Dennis Stratton, som var med på första LP:n "Iron Maiden". Skicklig men i övrigt utan särprägel, hans sound var lite för likt Murrays för att stå ut: total attack. När Adrian Smith kom med '81 blev det en bättre gitarrduo, Smith var mer melodisk och dann. McBain ersatte Clive Burr 1982, möjligen i riktningen ökad ekvilibrism. Dessa dagar har man tre gitarrister: gamle Gillan-gitarristen Jannick Gers som ersatte Smith 1990 fick kvarstå när Smith återvände 1997, och klippan Dave Murray fanns där ju alltid så att, så att...

2. Sena Maiden

90-talets Iron Maiden intresserar mig inte. Kanske "No Prayer For the Dying" kom '90 eller '91, jag vet inte, det var sista skivan jag köpte. "Tailgunner" låter som en sämre omtagning av "Aces High" från '85, och övriga låtar saknar viss charm. Lackluster är ordet. Sen blev ju "Bring Your Daughter to the Slaughter" deras första etta på topplistan, välförtjänt, även om det låg strategisk planering bakom det hela: placeringen nåddes i januari, en månad då få skivor säljs, och genom att ge ut låten i många format (12", bildskiva etc) och uppmana fansen att köpa den så lyckades man. I krig och kärlek är allt tillåtet...

När sen Bruce lämnade bandet och man fick Blaze Bailey på sång, ja då var det färdigt. Det återförenade Maiden med Dickinson har inte heller så mycket att ge - men nog om det nu! Jag ska tala om första LP:n, som förvisso var kanon.

3. "Iron Maiden", 1980

1979 var Iron Maidens aktier i stigande: deras demo snurrade för fullt på The Soundhouse, Geoff Barton skrev om dem i Sounds och affärsmannen Rod Smallwood erbjöd sig att bli deras manager. Den 28 november fick man så sitt kontrakt med EMI, och i februari 1980 kom debutsingeln "Running Free": en DiAnno/Harris-låt med tunga trummor, tajt solo och text om att vara ung och jagad av snuten: "now the cops are after me /but they ain't got a thing on me"... Den sålde bra så man fick spela på Top of the Pops, och med Harris gedigna attityd till musiken skulle man så klart spela live i studion. Detta hade inte hänt på programmet sedan The Who gjorde't 1973.

Första LP:n kom att heta just "Iron Maiden" och gavs ut i april 1980. "Prowler" inleder härligheten med snabba riff, ett tempobyte och rå sång av DiAnno, alltsammans kännetecknande för Maiden. Lustigt dock att andra låten - "Remember Tomorrow" är en stilla ballad, maidenifierad med gitarrsmatter och taktbyten, men den visar att man även fixade lugna partier. Poesi finns här också:

Unchain the cover before my eyes,
yesterdays sorrows, tomorrow's white lies...

Kanske mest ord staplade på varandra, men medge att här finns klang. Rocklyrik måste kunna stå för sig själv, det får inte bara vara ett bihang till texten. Vad som gör en rocklåt stor är balansen mellan text och musik. Att giganter som Lynott och Jim Morrison även var poeter med utgivna diktsamlingar är ingen slump.

Därnäst på första Maiden LP:n kommer "Running Free" samt "Phantom of the Opera", den sista en massiv sak med täta riff och splittrade nivåer, men med sammanhållen gestalt. Liknar inget annat, kan bara vara en Maidenlåt. Det gäller även B1:s instrumentala "Transsylvania", kan ej spelas av en ordinär gitarrist vill jag mena... "Strange World" är åter en stilla ballad; notera att "punkaren" DiAnno klarar den med bravur, hela Maidenprojektet var verkligen rockens högre skola. Det räcker inte att som i punken bräka fram sången, nej man måste kunna hålla en ton.

"Im happy here in my strange world" sjunger man, och det kan gälla för envar människa i denna föregivet hårda värld. Vi har atombomber, miljöförstöring och alla slags hot, men vad ska vi göra, sätta oss och grina? Man måste liva, "il faut essayer de vivre" som fransmannen sa. Happy here in my strange world...

4. En bombmatta av ljud

Så följer låten "Charlotte the Harlot". Sån här machomusik blev ute sen sägs det, det var Spinal Taps "Big Bottoms" som satte spiken i kistan:

Big bottoms, big bottoms,
talkin' 'bout mudflaps, my girls got 'em...

Detta opus kom 1984. Men dessförinnan skrev Maiden till och med en uppföljare till horan Charlottes äventyr, och i stort är väl rock utan låtar om horor och sprit svårt att tänka sig...

Sist på Maidens första LP kommer titellåten, en gammal trotjänare med unikt riff i början. Återigen en typisk Maidensak: tempobyten och 100 knyck, agressiv sång och en ljudmatta av bas och gitarr. "Bomber" Harris kunde lungt sätta ena foten på medhörningshögtalaren och skåda ut över publikhavet medan han ploppade på sin bas... Egentligen är detta Maidensound lite för mycket för mig, får jag välja mellan detta och Judas Priest väljer jag nog det senare. Men visst är det en imponerande ljudskulptur Harris och grabbarna skapat, visst är "Iron Maiden" från 1980 en imponerande debut. Allt låter tajt från första stund, här finns inga lösa muttrar.

Spandex och snabbare låtar


UFO-basisten Pete Way var en stor influens: att stå med ena foten på medhörningshögtalaren såg tufft ut, det ville även den unge Steve Harris göra...

Han hette alltså Steve Harris, Iron Maidens grundare. Han föddes i Londons East End 1956, spelade fotboll i West Ham United, men la av 1971 och köpte en gitarr istället. Gruppen Iron Maiden bildades så 1975, med smeknamnet "The Irons" som även är ett smeknamn på West Ham. Än idag kickar Maiden boll; på turnéerna kan trogna fans bjudas in att se på vänskapsmatcher...

Det var i mitten på 70-talet och punken regerade. Men punk var inget för Harris, hans musiksmak hade grundlagts i tidigt 70-tal med band som Jethro Tull, Genesis, King Crimson och The Who, samt så klart Purple, Sabbath och Zeppelin. Stort intryck togs av Wishbone Ash och Thin Lizzy med deras "twin guitar attack", deras två gitarrister i både harmoni och duell.

Punken regerade och det var svårt att få spelningar, men man hankade sig fram på pubgig i landsorten. 1978 ljusnade det lite då heavy metal-klubben The Soundhouse öppnade i Londons Kingsbury, en oas för hårdrockare i dessa punkiga dar. Här kunde man headbanga och spela luftgitarr till "Hell Bent For Leather"...

Men visst levde hårdrocken även denna tid. Punken var viktig, den kom med nått nytt, ingen tvekan om det, men parallellt med denna fanns ju alla Lizzy, AC/DC, Scorpions och UFO, samt Purple-avkommor som Whitesnake, Rainbow och Gillan, plus Nordamerika med Rush, Van Halen, Aerosmith och Kiss. Nåt man fick med sig av punken var dock att det blev ballt att gå på rockklubb igen, disko höll på att bli ute, samt detta att ge ut singlar själv. Maiden gav ju ut sin "The Soundhouse Tapes", en demo med låtarna "Iron Maiden", "Strange World", "Prowler" och "Invasion", som spelades av Neal Kay på The Soundhouse genom hela 1979. Iron Maiden började bli ett begrepp.

Demon blev sedan en EP som sålde i 5000 ex. Låten "Iron Maiden" med sitt elvatonersriff början blev uppmärksammad i Sounds.

Sångaren på denna tid var Paul di Anno som ej hade något heavy metal-bagage, han hade inga manér från vare sig Gillan eller Robert Plant. Han kom från ett vitt reaggeband och sjöng punkigt. Ersättaren Bruce Dickinson gillade för sin del också punk; han drömde om ett band med låtar à la Van der Graaf Generator, spelstil à la Purple och punkens energi. Maiden blev alltså ett hårdrocksband med punkattityd, och till skillnad från punken som lägrade vid Kings Road med dess modeaffärer kom den nya hårdrocken (som Saxon och Def Lepard) från arbetarstäder som Birmingham och Sheffield. Punken ville vara arbetarklass, men hårdrocken var nog mer äkta arbetarklass i så fall; diAnno hade till exempel jobbat på bensinmack och gitarristen Murray hade stått i affär. Fina anor i dessa sammanhang!

Iron Maiden stod på gränsen till sitt genombrott. Man hade en tämligen originell spelstil. Basisten Harris var kapellmästaren, drev låtarna med sitt aktiva basspel, och på det kom gitarristerna Murray och Stratton i full attack, massor av riff: inget för det otränade örat. Man hade helt egen musik, spelade aldrig covers så vitt jag vet; man gjorde det en gång i karriären, med låten "Women in Uniform", men det var ett misstag... Lägg till detta sångaren diAnno med sin tuffa attityd och läderdress och man såg verkligen en ny hårdrock: bort med vida jeans och ockultism, in med spandex och snabbare låtar.

Det var den legendariska "NWOBHM", New Wave of British Heavy Metal, med band som Maiden, Saxon och Lepard plus det uppåtsträvande Judas Priest och Motörhead. Allt gav draghjälp åt halvgamla akter som Rainbow och Whitesnake, samt Black Sabbath som bytte sångare från Ozzy till Ronnie James Dio. Det var ljuva tider...

(Källor till denna artikel har varit Dave Bowler och Bryan Dray: "Iron Maiden - Infinite Dreams" 1996, samt en intervju med Steve Harris i Close-Up Magazine nr 63.)

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (12) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)