"Led Zeppelin - the only way to fly"

Det började komma grus i riffmaskineriet.

Det var 1976 och Led Zeppelin hade en ny platta ute. Bakgrunden till dess produktion är en sak för sig, men nu var den i alla fall där: "Presence", med ett pretto-omslag så som man kunde vänta sig från Hipgnosis. Det var mycket vitt, det var blekt och ofokuserat, och musiken lät som "kul-i-replokalen"-blues, grånad power-rock, en massa riff på jakt efter ett heureka!

Ett spår höjde sig dock över resten, fångade den lite ödsliga känslan perfekt: "Achilles Last Stand". Här susade man över nordafrikanska nejder, mindes en resa och riffade sig fram i triumf men också vemod. Den var som en summering av hela projektet Led Zeppelin: att spela på gränsen till sin förmåga, att fånga den där outgrundliga känslan i total kontroll och lössläppthet, att få det att låta "tight but loose".

Det var en lång låt, och samtidigt en snabb låt. Två gitarrsolon. Sedan får man väl säga att Zeppelin tappade styrfart. Sista stora spelningen var på Knebworth augusti 1979, och NME skrev: "Idag såg vi Led Zep krossas av sin egen tyngd." Man hade blivit för skickliga, för kolossala, för invecklade. Man hade börjat som fulländade musiker och kunde inte hitta tillbaks till den råa, naiva spelglädje som punken stod för. Nog kände man av pressen från detta nya, Jimmy Page trodde han kunde utmana punkarna genom att spela snabbare och fränare - men det gick inte, det blev bara "more of the same". Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod som Herakleitos sa: "Potamoisi tois autoisi embainomen te kai ouch embainomen, esmen te kai ouch esmen."

Men man hade förvisso en imponerande karriär bakom sig. Den zeppelinska låtkatalogen är en guldgruva för envar musikälskare, inte bara för den som dyrkar hårdrock. Man ville förvisso att musiken skulle låta som "the hammer of the Gods", men interfolierat mellan alla 20-minuterslåtar, dundertrummor och avgrundsskrik fanns akustiska ballader, countryrock, klassisk blues och folkmusik. Led Zep var ett musikaliskt universum.

Jag övergår till att recensera första LP:n från 1969. Bästa låten är "How Many More Times", kallad "psykedelisk blues" av Jan Sneum: basen är bluesig men formen är oigenkännlig; riffen speglar en ångestladdad tid, en övergång från romantikens 60-tal till ett kallare och blåsigare 70-tal. Jimmy Page är gruppens musikaliska centrum, hans gitarr fångar toner som ingen tidigare gjort. Han spränger gränserna, tar oss med på en psykisk resa, därtill hjälpt av Plants patos, Bonhams drivande trumspel och John Paul Jones' bas.

En annan nyskapande sak är "Dazed and Confused", en långlåt med likartad ångestkänsla. Snygga tempobyten; dessa killar var fullärda, Page och Jones var erfarna studiomusiker. Live kunde denna och "How Many More Times" svälla ut till halvtimmesformat. Kanske inte så lättlyssnat alla gånger, men spännande är det nog.

Led Zep hade faibless för rootsig blues, deltablues, gammalmansblues: rockens urform, popens heliga Graal! Livet mening är väl ändå att spela bluestolvor, att blotta sin själ i kvidande ackord och textrader. Av de två Willie Dixonlåtarna på denna skiva gillar jag "I Can't Quit You Baby" bäst, den har en respektlös underton. En klassisk blues spelad lite med vänsterhanden: "tight but loose"!

"Black Mountain Side" är en akustisk gitarrsak med tablaskomp. Ekvilibrism som tål att slölyssnas på. Låten ska vara en snygg stöld på Bert Jansch' "Black Waterside". Led Zep stal ofta låtar och gjorde om dem, ibland så pass att originalet sken igenom (q v "Lemon Song", "Bring It On Home", "Nobody's Fault But Mine"); ibland blev det rättssak, fläckar på Led Zeps banér. Man hör aldrig om nåt sånt för Black Sabbath och Deep Purple, till exempel.

"Baby I'm Gonna Leave You" börjar akustiskt och med sång av Plant som förebådar regntunga skyar. Likt "How Many More Times" känns denna låt tidstypisk, det är 70-tal här trots att inspelningsåret är 1969. Låten utvidgas senare med elgitarr och snabbare takt, sömlöst läggs de nya delarna till.

Man går in i ett nytt skede, i ett nyktrare 70-tal efter 60-talets festyra - men visst har bandet kvar sina rötter i glädjens era, visst har man en laid-back hippiekänsla i grunden. Tydligast märks den på "Misty Mountain Hop" från 1972, en låt Robert Plant sjöng ännu på sina soloturnéer på 80-talet: en hippie som åldrats med värdighet, som ännu står för sina gamla ideal! Vad gäller första LP:n så har vi "Your Time Is Gonna Come" som känns 60-talsaktig, med refrängkör och en känsla av tillförsikt över alltsammans. Även "Good Times, Bad Times" har något naivt och lättsamt över sig, även om låten är ganska rifftung.

In alles är det en "typisk" Zeppelinplatta detta, man har hittat framgångsformeln: klonad blues, pop och ekvilibrism, en hårtslående trummis och invecklade låtar, men samtidigt med en polityr som gör det trallvänligt. Man säger att det typiska för be-bopen på sin tid var svårspelade passager, rytmer som inte gick att dansa till och influenser från klassisk musik, och detta hittas även i mycken hårdrock: tritonusintervall och tonartsbyten, musik som ska lyssnas till samt lån från Mozart, Bach och Beetohoven. Page brukade till exempel infoga delar av Bachs svit för luta nr 1 i "Heartbreaker" live, och rytmen i "The Crunge" från "Houses of the Holy" gjordes enkom för att inte kunna dansas till; övriga låtar med sina tempobyten garanterar detsamma. Och att Led Zeps musik är svårspelad torde ingen förneka. Dock är helheten som sagt polerad och sömlös, och med rätta innehade de platsen som 70-talets största rockband, både om man ser till försäljnings- och publiksiffror (antal listettor, 50 000-hövdade publikhav) liksom till bredden och djupet i själva musiken.

"American gothic"

Sex fot är lika med 180 cm. Är man sex fot lång är man av medellängd, är man kortare än så är man något undersätsig. Det märkliga är att ingen av Blue Öyster Cults klassiska line-up var över sex fot, nej alla var en smula korta. Se här:

. Buck Dharma, fem fot och två tum

. Albert Bouchard, fem fot och tre tum

. Joe Bouchard, fem fot och fyra tum

. Erik Bloom, fem fot och sju tum

. Allen Lanier, fem fot och åtta tum

Sånt får man lära sig på en suverän hemsida, "The BOC FAQ MAN's webpage". Jag kunde länka om jag orkade men det där torde räcka, ni får googla. Här finns massor av fakta, både nyttigt och onyttigt som detta med längd. Men den somatiska bilden är inte helt oviktig, till exempel inte för frontmannen Bloom. Denne antog mytiska proportioner som scenperson, och någon sa: "Jag skulle inte vilja möta Eric Bloom i en mörk gränd..." Sångaren skrattade senare åt det där, han var ingen vilde och han var rätt liten, se ovan. Men med spegelglas och läderbrackor etc var han en syn att se, han skapade en roll, en persona. En dansk som Clemens Altgård nämnde någonstans skrev till och med en dikt om denne Bloom, hur ball han var i sin attiralj: "Där står han i speglande brillor och outgrundlig min"...

Rock är teater och Bloom fattade det, han spelade en roll - med en gnutta självironi. Man var lite Spinal Tap, men texterna med sina dubbla bottnar och den varierade musiken gjorde att projektet höll, man var inte parodi på sig själva - bara lite. Är man medveten om att ens pose är parodisk är man immun mot andras hån.

Spinal Tap: alla hårdrocksband har någon gång känt sig som detta skämtband, BÖC kanske mer än andra. Exempel:

. "Currently residing in that where are they nowfile", BÖC från 1988 och framåt

. I "Big Bottoms" spelar alla i ST bas, och på många bilder av BÖC spelar samtliga fem i bandet gitarr

. Larviga scengrejer: när Bloom stannar musiken i "Cities on Flame" på "Extraterrestrial Live" och säger "Rock 'n'-" och publiken fyller i med "roll", snabbare och snabbare i en virvel

. Man slåss med gitarrer, duellerar med dem som svärd

. I filmen "This is Spinal Tap" är det en scen där Daniel StHubbins flickvän skapat kostymer och alias åt varje bandmedlem, och något liknande gjorde Pearlman för BÖC: varje medlem skulle ha en speciell outfit och ett artistnamn. Albert Bouchard skulle till exempel ha hetat Prince Orion. Kvar av detta blev endast Buck Dharma i vit kostym

. Sist men inte minst: för "pretentious, ponderous, religious rock songs" har vi så klart "Imaginos"-albumet...

Pearlman ville med BÖC skapa ett amerikanskt Black Sabbath, och visst fanns det fog för detta. Man kunde spela tungt och brutalt ("Cities on Flame", "This Is Ain't the Summer of Love", "Heavy Metal", "Godzilla"), men mer liknade man väl ett 70-tals-Doors; den i ljudbilden väl inbäddade klaviaturen borgar för det. Ray Manzarek var för Doors vad Allen Lanier var för BÖC.

Sabbath är inte kända för några kärlekslåtar (även om det finns antydningar), medan BÖC kunde skifta från "american gothic" till rosenskir romantik från den ena låten till den andra. Ungefär som Doors: från "The End" till "Light My Fire". De poetiska låttexterna är ännu en likhet; Sabbaths lyrik är på gränsen till funktionell, medan Pearlmans och Morrisons texter har djupare litterär klangbotten.

(Not: Bilden föreställer en Plymouth 1937. Den är målad av John Evans.)

Skvalmystiker

1.

Blue Öyster Cult hade tre hits under sin karriär: "Don't Fear the Reaper", "Godzilla" och "Burning for You". Alla dessa är värda sitt salt, det är gedigna rocklåtar. Men för att nå kärnan av BÖC:s skvalmystik måste man lyssna på fler låtar, man måste gå igenom hela deras katalog för att luska ut deras särart. Och den särarten är i min bok de smarta texterna, de poetiska texterna. Orden i sig själv har klang, de är inte bara ett bihang till musiken.

Att gruppen var eminenta musiker och låtmakare vet vi redan. En på ytan enkel rocklåt som "Cities on Flame With Rock 'n' Roll" är i själva verket en intrikat byggnad, med surreala trummönster och blytunga riff som ändå flyger. Och texten harmonierar perfekt, den koncentrerar vissa lyricismer som inte envar rockpoet kan frambringa:

My heart is black and my lips are cold,
cities on flame with rock 'n' roll.
Three thousand guitars, they seem to cry,
my ears will melt and then my eye...

So let that girl, let that girl rock 'n' roll,
cities on flame now - with rock 'n' roll.

Så den lätt bluesiga, lätt elegiska "Death Valley Nights". Den målar upp tyst desperation hos en ökenprofet, en man som sett sanningen men som inte riktigt vet vadan och varthän:

Bleached by the sun
and scorched by the moon,
if I make it 'til tomorrow noon,
I'm leaving.

Nog kan man blekas av solen, men brännas (eng scorch) av månen är svårare... Men detta är en ordlek, Richard Melzer som skrivit texten vet vad han gör. Och nästa rad fortsätter ordlekandet, med hänvisningar till rädsla för tomrummet, horror vacui:

'tween the horror of space
and the terror of time,
my heart in crystal down the line,
I'm screaming...

Sedan kommer en "kiss me babe"-refräng ("all I need is a kiss from you babe, before it's hangover time"), helt i enlighet med gruppens förmåga att blanda skval med mystik. För i nästa vers kommer ett "desolate landscape", framsjunget med sån patos att man känner sig stå där och titta ut över den outgrundliga öknen:

Desolate landscape, storybook bliss,
my darling let me tell you this,
it's crazy.

Vi tar väl sista versen också:

Hell of a memory, is a heaven of pain,
snow is cold but so is rain,
please save me.

2.

Adelsmärket för en låttext är om den kan funka även som en dikt, ett fristående poem. "Death Valley Nights" är inte riktigt där, men den har potential, den visar på förmåga att hantera språket. Nämnvärda passager i övriga BÖC-låtar kan vara början på "Don't Fear the Reaper", denna fulländade låt av Buck Dharma med sina pauser, sin Byrds-janglande gitarr och sitt killer-solo, samt såklart Blooms softa sång:

All our times have come,
here but now they're gone.
Seasons don't fear the reaper,
nor do the wind or the sun and the rain,
come on baby, don't fear the reaper...

Sommaren 1976 härjades New York av mördaren "Son of Sam", och låten som kom då bidrog till skräckstämningen: skräck med förledande ljuva toner, mollstämt men popigt. Själva innebörden i texten tycks vara att döden är nåt naturligt, vi ska alla dö, men folk har såklart associerat den med det ena och det andra genom åren, självmord och allt. Men så är det med bra konst, associationerna ska väckas; man kan inte förbjuda folk att tolka som de vill. Allt är tolkning som Baudrillard sa, det finns ingen instans utanför språket som kan erbjuda svaret.

Sant poetisk är även "Heavy Metal: the Black and the Silver". Sandy Pearlman ska ha skrivit den utifrån kapitelrubrikerna i en bok om svarta hål. "Iron sun", "into the whirlpool", "direction light" och allt annat som skiner fram i denna text, var från början bara en innehållsförteckning. Men att göra poesi av sånt utmärker den sanne poeten!

Vi övergår till mästarprovet, BÖC:s kanske bästa låt: "Astronomy". Texten skrevs av Pearlman och musiken av Bouchard Bros. Här finns mycket undertext, mycket att hänvisa till. Dels förekommer låten på "Imaginos"-LP:n (förutom på "Secret Treaties" '74, vars version förvisso är bäst) och blir därmed del i narrativet om aztekspeglar, första världskriget och utomjordingar. Dels ska den handla om lesbisk kärlek, vilket onkeligen ger ökad spänning till vad textens Suzy och Carrie har gemensamt.

Texten är synnerligen diffus, synnerligen gåtfull, men det är ingen frustrerande gåtfullhet utan en förtrollande:

The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Like acid and oil on a madman's face,
his reason tends to fly away.
Like lesser birds on the four winds,
like silver scrapes in May,
now the sands become a crust
and most of you have gone away.

Jag har ingen aning vad detta betyder. Men det är mer än bara atmosfär, det bärs av ett patos. Notera annars klangen i "like acid and oil on a madman's face" och hänvisningen till "four winds", som ska återkomma.

3.

I andra versen möter vi våra kära Suzy och Carrie, där den senare säger:

Come Suzy dear, let's take a walk
just out here upon the beach,
I know you'll soon be married
and you want to know where winds come from.
Well it's never said at all
on the map that Carrie reads,
behind the clock back there you know
at The four winds bar...

Det är en pianoballad detta, synnerligen avskalad. Och fortsatt gåtfull! Vad är det för karta som läses, vad är det för klocka? Hur som helst tar låten fart nu, har för mig att elgitarr och trummor kommer in. Texten alltjämt poetisk, nu i en annan rytm:

Four winds at The four winds bar,
two doors locked and windows barred,
one door left to take you in,
the other one just mirrors it.
Hellish glare and inference,
the other one's a duplicate,
the queenly flux eternal light,
or the light that never -
never warms...

Sista raden upprepas ett par gånger, och så saktar låten in igen: de var mästare på tempobyten Blue Öyster, kanske för att trummisen var kapellmästare och arrangör.

Har ni fått nog? Låten fortsätter med ekon från första versen. Den gåtfulla storyn eller atmosfären ska utvecklas vidare, frågetecken må finnas men nu är man så inne i låten att man inte bryr sig:

The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Misse Carrie nurse and Suzy dear
would find themselves at Four winds bar.

Nu kommer rader som alltid fångar mig, nu är det allvar:

It's the nexus of the crisis
and the origin of storms,
just the place to hopelessly
encounter time, and then came me.

Vem är då detta "jag"? Jo, det är en gåtfull aktör, en nyckelperson i Imaginos-mytologin:

Call me Desdinova, eternal light,
these gravely digs of mine will surely prove a sight.
And don't forget my song,
fixed and consequent.

Så saktar tempot åter in; vi får lite orgelklink, gitarrtoner också om jag minns rätt - och sedan är det full gas mot oändligheten, ovanpå vilket Blooms märkliga stämma upprepar "Astronomy..." ett antal gånger, det låter bättre än jag kan beskriva.

Ekstasen är nära. Sist sjungs det: "Astronomy.... a star". Vilken stjärna då, om jag får fråga? Det vet man inte, men jag vet att det är en enorm låt detta, poetisk på alla plan och med en synnerligen suggestiv text. Att bara stapla gåtfulla ord på varandra är ingen konst; här gifter de sig emellertid med musiken till ett fulländat helt.

Meredith Michaels Beerbaum

Hon sitter på flyget till Göteborg, tänker imorgon ska jag hoppa. Så landar hon och checkar in på hotell, sover över och tänker: idag ska jag hoppa.

Så kommer hon till showen, bestiger hästen och tänker: nu ska jag hoppa.

Och så hoppar hon sin bana, klipper alla hinder och vinner! Och blir 600 000 kronor rikare. Det var en härlig stund för henne, kanske den lyckligaste dagen i hennes liv. En bra dag för Meredith Michaels Beerbaum.

Hon kom till Göteborg Horse Show, körde sista tävlingen i världscupen, slog alla sina konkurrenter och flög på sin häst, den legedariska Shutterfly. Gråbrun pålle.

Det var en ljuvlig stund för henne, ja även för mig; det var en sällspord lycka att se Meredith Michaels Beerbaum vinna världscupen i hästhoppning, kanske den bästa dagen i mitt liv...

Jag har fått namnet "Meredith Michaels Beerbaum" på hjärnan, dels av att se henne på TV igår och dels av att läsa om henne i tidningen. Men nu har hon fått sig ett eget inlägg här på bloggen, kanske har jag besvärjt henne nu, kanske kan tropen "Metedith Michaels Beerbaum" vila i frid i mitt sinnes bakre regioner tills jag åter läser detta inlägg...

Pop Model

Jag fyndade Michael Strunges "Kristallskeppet" nere på Västertorg. "Jag hyllar den nya elektroblå poesin / med ett tenebre-maia-zeneso"... Fem spänn.

Idag är det lördag.

Om man ska bli modell måste man vara minst 1,70 lång, ha perfekta tänder, symmetriskt ansikte och gärna en aning brett mellan ögonen. Det sista gör sig bättre på bild än ögon som sitter tätt.

Detta har jag lärt mig av att se på TV, "Americas Next Top Model" och liknande program. Det är en härlig värld denna modellvärld, en smula fjollig men det får man ta. Många intressanta aspekter finns.

Som detta med vilka etniska grupper modellen bör komma ifrån, om vi talar toppskiktet av modeller. Ett slags salongsrasism detta. Dagens noteringar är i alla fall: gärna rysk-slavisk och nordisk (angloamerikansk), men sedan blir det svårare. Visst finns det svarta och asiatiska modeller, men det är mycket trängre i facken här, endast en åt gången tillåts bli stor.

Varför är det så här då? Varför är till exempel inte sydeuropeiska/latinamerikanska modeller gångbara? Ja säg det. Det bara är så. Det är ett stildrag.

Nog finns det asiatiska toppmodeller, men märkligt nog inga japanska sådana. Inte ens om det ska mannekängas kläder i Japan finns inhemska figurer att tillgå, nej allt är importerad arbetskraft. Japanskor anses inte modellsnygga nog, de har till exempel lite för korta ben. Låter detta rasistiskt kan jag bara säga: lugn min vän, det är salongsrasism...

Vad gäller fotomodellernas historia kan mycket sägas. Viktigast var nog ändå skiftet från 50- till 60-tal, när den tantiga looken ersattes av en flickaktigare stil. Engelskor som Jean Shrimpton och Twiggy gick här i täten. Se Farbror Sid (länk i blogrollen) för bilder på dessa. Eller googla.

Tävlingsdokumentären "Americas Next Top Model" har varit kul att följa i några år. Roligt med Tyra Banks som programledare, en modell som även kan skådespela. Hon kan konsten att dra ut på elimineringarna, konsten att ge 15-sekunders kritik, konsten att få allt att låta dramatiskt. Hon hade till exempel en roll i "Coyote Ugly", hon kan det där med scenkonst. Annars är snacket om toppmodellernas bristande skådespelartalanger lätt överdriven. Få har väl lyckats i seriösa sammanhang, men gästspel i komedier och videos kan ofta bli lyckat. Se till exempel Cindy Crawford med flera i ett två-avsnitts "Tredje klotet från solen" (invasion av supermodeller från Mars!), Linda Evangelista i George Michaels "Freedom", Stephanie Seymour i Guns 'n' Roses "September Rain" och Heidi Klum i "Spin City".

Denna Klum hade ju ett eget program: "Project Runway". Här var det plötsligt designers som stod i centrum, modellerna var bara bifigurer. En märklig känsla: det var ju detta allt handlade om, att skapa kläder, medan att visa dem är skäligen underordnat! Men var sak har sin tid. Att mannekänga är för sin del litegrann som att vara stumfilmsskådis, man måste kunna uttrycka mycket med ansiktet.

En härlig värld detta. Att posera och uppfylla fotografens intentioner, kunna skapa ett konstverk (Kleinkunst) i ett slags dialog ("höj hakan, ner med armen, le med ögonen"), ända till den lyckade upplösningen: "You nailed it!" Så nog är modeller värda sitt salt.

Modeller är kvinnor. Manliga modeller tjänar inte lika mycket. En kvinnokult - och gärna det. Kvinnokläder kräver sin man, kräver sin konst, medan manskläder ser likadana ut år från år. Men ett stort aber i sammanhanget, en intressant sak jag fick veta på "Project Runway", var att manskläder må vara enkla att designa, men de är mycket svårare att sy än kvinnokläder. En sidenkavaj måste vara absolut felfri i sömmarna, medan man i en klänning med 40 applikationer kan dölja felen mycket lättare.

Det är som en ädelsten med många fassetter: om man missar en eller annan gör det inget, den allmänna briljansen döljer småfelen.

(Not: Bilden av Heidi Klum är tecknad av Pit Hammann.)

Cultösaurus Erectus

Blue Öyster Cult hade en stabil line-up genom åren. Det var sångaren Eric Bloom i spegelglasögon, den vitklädde gitarristen Buck Dharma, "pale, frail" Allen Lanier på keyboards, stadige Joe Bouchard på bas och så den mustaschprydde trummisen Albert Bouchard. 1981 skulle man turnera i England, men de övriga bandmedlemmarnas fruar ville inte att Als flickvän skulle få resa med, de ville inte ha henne i turnébussen. De gillade henne inte.

Så vad göra? Al beslöt sig för att hyra en bil och köra runt själv i England med henne, det skulle väl gå bra? Det är väl lätt att hitta där bland alla småvägar och byar för en som aldrig varit där förr? Inte? Nej minsann, det var inte så lätt. Han kom för sent till några gig. En gång kom han inte förrän det var tre låtar kvar, och i logen efteråt utbröt ett gräl. Hårda ord utväxlandes och Al sparade inte på krutet - men trots att han bad om ursäkt senare var det över. Han kickades och påbörjade en solokarriär. Idag spelar han i New York-bandet The Brain Surgeons. Några stadionspelningar är det inte tal om längre - men det är det inte för BÖC heller, de lever och har hälsan men spelar på smärre ställen än förr.

Blue Öyster Cult bildades 1967 som Soft White Underbelly. Sedan bytte man namn till Stalk Forrest Group. Och sedan blev det BÖC - men det var lite senare, när de hippa journalisterna Richard Melzer och Sandy Pearlman blivit involverade med gruppen. Det hela var i alla fall i Upstate New York, och sedan flyttade man antagligen till The Big Apple, och gruppmedlemmarna var de ovan nämnda. Eric Bloom blev för sin del bekant med grabbarna 1968, han var en ball typ som gärna fick hänga med dem, en budotränande sf-läsare och MC-kille. Dessutom ägde han en van, som blev avgörande för hans värvning till bandet: man behövde den för att frakta instrumenten i.

Gruppen bodde i ett hus och man repade i källaren. "It was a real hippy kinda scene" (säger Bloom i artikeln "Reaping the Benefits" i Classic Rock 7/2006, av Sleazegrinder). "Meltzer and Pearlman were writing, and there were piles of manila folders full of lyrics lying around, so everyone was taking these piles of lyrics and writing music to them. And that's how the band really started."

Det låter som en kreativ miljö, ett skönt plejs. Relativt ovanligt också med texten som föregår musiken, texten brukar ju ofta skrivasefteråt, även om det såklart förekommer av och till genom hela rockhistorien. Pearlman var en sann visionär; han skrev för hippietidningen Crawdaddy, men han var ingen peace&love-fanatiker utan hade mörkare stråk, han insåg att Altamont hade förändrat rockens milieu och att det nu krävdes en ny saklighet, om än med ockulta undertoner. Med BÖC hade han en tacksam skara att arbeta med; de hade intellektuell bakgrund, hade gått på college (Al och Dharma på det tekniska Clarkson College i Potsdam, NY, den street-smarte Bloom på ett annat) och fattade vad Pearlman målade upp i sin science fantasy-värld. Texterna må ha varit nonsens ibland men det är en god tradition det med, det har jag nämnt förr här på bloggens musikinlägg. Spontanistisk lyrik: "Beers and barracuda, reds and monocaine"...

Pearlman hade också idéer om scenbilden, hur bandet skulle presenteras. Alla skulle från början ha haft alias som "Buck Dharma" (som egentligen hette Donald Roeser), men det där föll bort av olika skäl. Al skulle till exempel ha hetat "Prince Omega" och han gillade monikern, men det var inte menat att hända. Man var inte Kiss. En del smaklösa kläder och S&M-attribut präglade också gruppen, men till slut la man av allt det där och klädde sig tämligen normalt (se baksidan på "Spectres"). Kvar blev endast Blooms läderoutfit som Pearlman sa han skulle skaffa; det må ha gjorts på en bögaffär, men å andra sidan hade ju Elvis '68 och Jim Morrison också varit läderrockare så det var en gammal fin tradition vid det här laget.

Man började spela ute i början av 70-talet. Man öppnade för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné, men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste sätta mer edge på materialet och det gav resultat; den första plattan från 1972 (den liksom merparten recenserad här igår) låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog allting fart.

Toppen nåddes med "Secret Treaties" från 1976, där "Don't Fear the Reaper" blev en monsterhit. Följande skivor gick hyfsat och man spelade på arenor, men 1981 började det vända till det sämre. "Burning for You" och "Joan Crawford" från "Fire of Unknown Origin" lät man i och för sig göra videos till, lågbudgetgrejor som gick en del på MTV, lättsmält metallpop. Till sommaren var det så Englandsturnen som nämndes i början. Al fick sparken och en roadie fick trumma på uppträdandet på Castle Donington (en stor festival kallad Monsters of Rock); man frågar sig hur denne råddare klarade Als intrikata trummönster, mer invecklat kan det knappast bli; ett slags jazzstil.

Spelningen gick dåligt, soundet var uselt, och till råga på allt fick man en minnesplakett efteråt, som tack och adjö efter tio år i branschen. En god tanke kanske, men i aktuellt läge var det droppen som fick bägaren att rinna över; Bloom slog sönder tavlan och hoppade på den, lät den allmänna frustrationen gå ut över denna symboliska gåva...

Det tidiga 80-talet är ju känt som metallens revansch, hårdrockens återkomst, men för vissa band var detta en svår tid: Slade, Kiss, Thin Lizzy, Uriah Heep, Led Zeppelin - och BÖC. Att det fanns många hungriga band på gång innebar ju också att konkurrensen ökade, och BÖC hade inga nya idéer för tillfället, "vi kunde inte återuppfinna oss som Madonna" sa Bloom. Så 80-talet gick halvknackigt och till slut hade man inget kontrakt, och kvar var endast Bloom och Dharma. Sedan fick man visst kontrakt igen och gjorde några CD:s från 1998 och framåt, och då var även Lanier tillbaka. Draghjälp fick man även av Saturday Night Lives sketch, den med Christopher Walken som producent när bandet ska spela in "Don't Fear the Reaper"; det är härifrån "More cowbell!" blivit ett slagord. Finns antagligen på Youtube.

Än idag turnerar bandet skrev Classic Rock 2005, och kanske håller man ännu på 2008. I så fall blir det 40-årsjubileum när som helst. Man spelar en 70-80 gig per år och är sååå lyckliga. "It' not a bad job" säger Eric Bloom där han ligger utsträckt på sin Harley Davidson, "not a bad job at all."

Pearlmans vision för bandet var "the thinking man's rock band", och det lyckades han med. Och bandmedlemmarna var förvisso sanna intellektuella. En gång kom en journalist backstage och såg dem alla läsa böcker, och trodde att det var något slags påfund:

- What's going on here? Is this a set-up?

- What do you mean? sa Bloom.

- Well, you're all reading books!

- Well, yeah, that's what we do...

Blue Öyster Cult

De var skvalmystiker på grönbete, monsterrockare från bergen, popsnörda popoffer, ja litegrann av varje faktiskt. De var Blue Öyster Cult.

De drabbade skivköparna med sitt första opus 1972, en eponym (= "självbetitlad") LP som angav tonen med förstaspåret "Transmaniacon MC". Producenten Sandy Pearlman skulle säga att detta var ljudet av Altamont invävt i rockmusik, och det stämmer nog: en låt som fångar tidsandan, en lite ödslig, ödesmättad sak med tuff text. Gotta love it. Typiskt nog finns smöriga låtar här också, som "Then Came the Last Days of May", vilket hädanefter känntecknade gruppen: dels massiv goth-rock, dels skönt radioskval. Pearlmans vision om ett amerikanskt Black Sabbath må ha varit en ledstjärna, men jämfört med denna grupp var man lite mer kommersiella, lite mer varierade kanske. Nåväl, det är omöjligt att jämföra de tu, båda grupperna är ikoner i min kammare.

"Screams" och "Cities on Flame (With Rock 'n' Roll)" smyckar B-sidan på första LP:n, suggestiva saker. Den senare låten blev en smärre hit: en veritabel brännkyrka med läckra rytmer av Albert Bouchard, trummisen som var gruppens musikaliska drivkraft. "The Workshop of the Telescopes" fullbordar den mystiska atmosfären, jämte det gåtfulla omslaget av Gawlik: portar mot intet, järnväg mot oändligheten. Men sistalåten "Redeemed" förstjänar också att nämnas: ljuvaste radiopop. Blue Öyster Cult var skvalmystik, varken mer eller mindre.

Andra LP:n är en liten svacka, man försöker spela hårt och snabbt men det blir lite lättviktigt: "The Red and the Black" (omgjord "I'm On the Lamb But I Ain't No Sheep" från första LP:n) och "Hot Rails To Hell". Men så finns här förstås även "Wings Vetted Down" och "OD:d on Life Itself" som visar på bredden, på förmågan att ro även i lugna vatten. Tredje LP:n "Secret Treaties" är minnesvärd för Ron Lessers omslag med en Messerschmitt 262 med Kronos-symboler på vingarna. Planet ifråga får sig (tyvärr) också en låt tillägnad. Det är plastrock à la "Godzilla", kitsch på gränsen till det löjliga. Effektsökeri.

Bästa låten här är "Astronomy": ett pianointro leder oss till laid-back, patosfylld sång av Bloom, "it's the nexus of the crisis / and the origin of storms" etc leder oss till elgitarrens riff, tempoökning och fler gåtfulla rader, det är elegans och mystik och slutligen refrängen: "Astronomy... astronomy... astronomy"...

In alles var "Secret Treaties" ingen typisk tredjeplatta, inget mediokert verk Den hade många pärlor som exempelvis "Subhuman" och "Flaming Telepaths", subtila saker svåra att karaktärisera. Nästa skiva var "Agents of Fortune" 1976. Dess enda fel är ett lite splittrat intryck: varje gruppmedlem bidrog med egna låtar, man funkade inte riktigt som grupp. Och den sedvanliga mixen skval och mystik kan förbrylla lite. Trots det bör såklart varje svensk äga denna platta med tanke på numren "This Ain't the Summer of Love", "Don't Fear the Reaper" (more cowbell!), "Vera Gemini" av Albert Bouchard och Patti Smith (med den senare i duett med Eric Bloom), "Morning Final" och "Tenderloin". Glänsande poprock, syntläcker topplistemusik, vass gitarrock och suggestiv do-wop: snacka om att spränga gränser. Man anar bilden av ett amerikanskt Queen snarare än ett dito Black Sabbath.

"Spectres" från 1977 är lugnare, siktar in sig mer konsekvent på radiosoundet. Alla skivor från och med nu tycks göra det, man lägger bara in någon tuff rocklåt här och där. Ändå funkar det, man har förvisso skicklighet som musiker. "Nosferatu", "I Love the Night" och "Death Valley Nights" från detta 1977-opus är fulländad "Adult Oriented Rock", smörpop, softrock.

1980 kom den hyllade "Cultösaurus Erectus"; den har ett lyckat namn och ett fränt dinosaurieomslag, det ska erkännas, men annars vet jag inte vad som är så bra med den. Stilen från "Spectres" upprätthålls, och nämnvärda är de patosfyllda "Divine Wind", "Deadline" och "Unknown Tongue". Annars är det tendens till gubbrock. Efterföljaren "Fire of Unknown Origin" från 1981 gillar jag på grund av dess snygga omslag (en målning av den där musselkulten bandnamnet antyder), en snygg bacover också, men bland låtarna är det särskilt en låt som bör nämnas: "Veteran of the Psychic Wars" av Michael Moorcock.

Om denne författare har jag skrivit under etiketten "sf-man minns" ("Multiversums mytolog"), och den text han levererat till denna låt är en perfekt illustration till Eternal Champion-serien. Den säger mer om Elric och gänget än hans "Black Blade" på föregående plattan. Med synttoner som lägger en spektral bakgrund, ett ekofyllt gitarrsolo och ödemättad sång försätts man direkt till Multiversums nejder:

You're seeing here a veteran
of a thousand psychic wars,
my energy's spent to the last
and my armour is destroyed.
I'm young enough to look at
and far too old to see,
all my scars are on the inside...

Temat är självömkan, ingen frälsning finns, allt bara fortsätter; en filosofi jag inte skriver under på idag, för man kan ändra sitt liv med viljan, hurtigt men sant. Men för att beskriva en känsla av ödslighet, titaniska makter och förfall är denna låt perfekt. En klassiker.

En epilog för gruppens karriär blir för mig "Imaginos" av Al Bouchard från 1988. Denne hade egentligen lämnat gruppen då, men skivbolaget kallade detta samarbete med diverse musiker under Bouchards ledning för "Blue Öyster Cult", och varför inte. "Astronomy" finns med, det är Pearlman-texter och det är invecklad sf-intrig, och det funkar rätt bra även om idén bakom plattan förfuskats med fel låtordning. Bra platta för den som gillar den gåtfulla sidan hos gruppen. Men en ren skvallåt finns förstås också: "Del Rio Song"; hyllning till porrmadamen Vanessa del Rio?

Musiken på "Imaginos" är pampig och spännande. Ett 70-talsaktigt konceptalbum mitt i sena 80-talets glam-och-glamourvåg. Diggare av fantasymusik, av rock med litterär bakgrund har här ett äventyr som väntar.

The Sabs

Det är märkligt vad många av Black Sabbaths låtar är softa och sköna, tvärt emot urbilden av denna grupp: mörka låtar från avgrundens djup... Men lyssna på "Laguna Sunrise", "Planet Caravan", "Wheels of Confusion" (slutet), "Solitude" och "Fluff" och ni finner att det är musik som till och med mormor kan gilla.

Men visst är tunglåtarna gruppens sine qua non. Sabs vore inte vad de vore utan "N. I. B.", "Black Sabbath", "Hand of Doom", "Iron Man", "Snowblind" och "Hole In the Sky". Den sistnämnda, från "Sabotage", är annars en av mina favoriter: "som ett pårökt godståg" sa någon, blytung elegans.

Den håller i alla väder. Liksom "Fairies Wear Boots", "The Wizard", "Sabbra Cadabbra" och "Am I Going Insane". Dessa har viss flykt över sig. Annars är tidiga Sabbath ofta drudge rock, grovarbetargung, slit-och-släp-rock. Visst ville de ha tyngd i musiken, men med alla tempobyten därtill blir det hela lite segt ibland. Steve Harris i Iron Maiden kallade det "diskbänkssoundet"...

Men visst pekar gamla Sabs fram mot det nya, mot Dios medverkan i början av 80-talet. "Spiral Architect" på "Sabbath Bloody Sabbath" har stråkar och annat klassiskt, och "Supertzar" på "Sabotage" har körer. Iommi (för det var han som var drivkraften, Ozzy var på denna tid bara en bromskloss) hade funnit ett sätt att kombinera klassiska element med rock, få dem att gifta sig. Som nämnt funkade inte Deep Purples "Concerto For Group and Orchestra", rockbandet och symfoniorkestern försökte överrösta varandra. Däremot kunde inlemmandet av delar av symfoniorkestern funka i rocken.

Detta ser vi ett bra exempel på i "Falling Off the Edge of the World" från 1981. En stråkensemble inleder i D-Moll ("the saddest of all keys" som Nigel Tufnel sa), kompat av elbas, och på det Dios sång:

I think about closing the door,
and lately I think of it more.
I'm living well out of my time,
I feel like I'm losing my mind.

I should be at the table round,
a servant of the crown,
a keeper of the sign,
to sparkle and to shine...

Så kommer en kör, en syntetiserad kör i en fallande ton. Därefter några tunga Iommi-riff med slavtrumma till, och därefter uppskruvning till själva låten, temporiff - och så drar låten igång. Det är "Big Rock" à la Dio, han var ju bandets frontman nu, och även han hade experimenterat med stråkensembler på "Long Live Rock 'n' Roll", den sista Rainbowplatta han medverkade på.

Vi talar om "Falling Off the Edge of the World". Den fortsätter i flygande rockstil och har ett enormt solo av Iommi, deras "finest moment" kanske - och det vill inte säga lite för Dio-Sabbath (eller "Black Rainbow" som det också kallas...) gjorde två klassiker i följd dessa år, "Heaven and Hell" och "Mob Rules". 1980 respektive 1981 kom de.

Merparten av låtarna här går rätt snabbt, man spelar inte längre slit-och-släp-rock. Diskbänkssoundet är borttvättat. En och annan långsammare drudge-låt finns, men det måste till för att hämta andan. En annan toppgrej är förvisso "Children of the Sea" från 1980, den första låt Dio och Iommi skrev ihop. Dio bjöds in till Iommis LA-villa, de gick ut i studion, och där spelade Tony introt. Dio högg direkt och skrev en romantisk text till. Denna låt blev sedan mönster för mången rocklåt typ Evanescence: intro med akustisk gitarr och skönsång, därefter fullt ös och grov röst.

Den sista intressanta Sabbath-plattan var "Born Again" från 1983. Många krönikor dissar denna, ja själve sångaren Ian Gillan sablar ner produktionen - men glöm allt det där, det här är en klassiker. Ta bara tempobytet på "Keep It Warm", så sömlöst var det aldrig i tidiga dar, och ta titellåtens power-ballad, mysrys och skön depp, mitt i bluesens gränsland mellan lida och njuta. Och tyngden på "Zero the Hero", det är tidiga Sabbaths blytunga elegans återigen. Hela plattan har någon gediget över sig, från baksidans arkaiska nunor och de handtextade låtarna till själva musiken: massiva trummor, sång med inlevelse, djup i klangerna, atmosfär och allt. En lämplig sorti för ett klassiskt band.

Castaneda och Silverräven

På 90-talet var det två levande författare jag följde: Castaneda och Jünger. Så blev det 1998, det blev februari, och 17/2 kom budet: Ernst Jünger är död. Nog visste man att han var gammal, 102 år, men nog hajade man till ändå. Peter Luthersson skrev en understreckare i SvD, påläst och bra och med tonvikt på "Auf den Marmorklippen": individen är viktigare än kollektivet, en man kan hålla ljuset brinnande i mörkret. Furst Sunmyras kranium blir grundsten i Marinas återuppbyggda katedral, liksom Jünger efter kriget bosatte sig i slottet Stauffenbergs förvaltarbostad. Sunmyra är ju ett slags Stauffenberg-figur (om än Sunmyras nattliga besök hos bröderna på klippan har annan förebild, modellerat som det är efter Heinrich von Trott zu Stoltz besök i Jüngers hem vid Bodensjön 1937).

Tiden gick, detta ödesdigra 1998 - för till midsommar fick man på radion höra att Carlos Castaneda gått hädan. I själva verket dog han 27 april, har jag senare fått veta. Därmed var två av de främsta författarna jag gillade döda. Bland återstående levande idoler finns förvisso Lars Gustafsson; hörde nyligen att han lämnat Staterna för att leva i Sverige.

Castanedas död gick tämligen spårlöst förbi, även om hans böcker förvisso har fått en och annan räka i svensk press. Och Jünger var lite outsider han med, men relativt uppburen i vårt land var han allt.

Castaneda och Jünger: när jag startade denna blogg förra året var en av tankarna att skriva om Castaneda. Ett par inlägg har det blivit också. Jünger fanns också på tapeten där i begynnelsen, men ärligt talat drog jag mig en smula för detta, det vore för kontroversiellt tänkte jag. Men när jag såg andra blogga om honom brast fördämningarna och jag skrev ett 20-tal inlägg. Se etiketter.

Att Jünger föddes 1895 vet alla, medan Castanedas födelsedatum är mer okänt. Det var i alla fall 25/12 1925 i Peru kan jag meddela. Som vuxen flyttade han till USA. Han var något av en kameleont hela sitt liv, småljög för bekanta och var allmänt gåtfull. Det är nu inte straffbart, nej onej, jag menar: är man mytoman har man väl också talang för konst. Värre blir det om man skriver en småljugande bok och säger att den är på riktigt, återger en objektiv verklighet. Castaneda hamnade lite mellan stolarna: han borde ha skrivit sina böcker som romaner, sagt att de är texter man får betrakta hur man vill. Nu hamnade de i en gråzon mellan reportage och roman, sant och ljug. Det åsido var det en skön story han rullade upp, som spåndum trollkarlslärling som efter hand bemästrar sin oro och lär sig leva strategiskt, lär sig bemästra de enorma krafter som finns där ute - eller här inne.

Castaneda var verksam på UCLA och gav ut bok två i serien, "Journey to Ixtlan", som doktorsavhandling. "Sorcery: A Description of the World" blev titeln. Första boken ("The Teachings of Don Juan") blev hans undergraduate paper, en fil mag-avhandling kanske. Eller snarare fil lic, med tanke på att den var på över 150 sidor.

Jünger spelade i en annan litterär klass. Han kunde dikta, kunde måla upp sina marmorklippor och framtidsstäder och låta alla och envar träda in där och förundras, och sedan lämna allt utan att behöva tvista om huruvida det är sant eller ljug. Men Jünger skrev också många dokumentära texter (krigsdagböcker, reseskildringar), och han är på det stora hela av samma existentiella virke som Castaneda: man måste gå ut där i världen, göra saker och riskera sin trygghet. Sätta allt på spel. Det räcker inte att sitta på sin kammare och ironisera över allt och alla.

De var existensialister, äventyrare om man så vill. Och deras privatpersoner sken alltid igenom i det de skrev. Som gestaltare av sina liv, som berättare engagerade i händelserna, var Saint-Ex och André Malraux deras bröder i anden. Ja även nämnde Gustafsson gjorde ju en grej av att synas själv i sina texter, i "Herr Gustafsson själv", "Sigismund" och "Tennisspelarna"; han lyckades kanske bäst i detta att förena privatpersonen med verket, detta att låta romanfiguren vara identisk med författaren. Det ger ett sken av ärlighet, men bara ett sken, för när man väl skriver är man ju fri att hitta på vad man vill.

Castaneda, kan man säga, skrev ett slags dokumentärromaner: "Herr Castaneda själv" var det som var ute där på Mexikos hedar och såg blixten lysa upp nejden. Liksom Jünger i sina dagböcker också var en romanfigur, förmodligen en ärlig rapportör om sina göranden och låtanden, men också han var ställvis fri att hitta på, han kunde dikta ihop en och annan passage för att få dagboken att bli bättre. Han reviderade ju den i efterhand, en dödssynd i dagbokssammanhang har jag hört.

Nåväl, kudos till er alla, levande och döda existensialister, äventyrare på livets stråt! Själva ordet "äventyr" var förresten ett av Jüngers favoritord, ett ledord i hur livet bör vara: "Antingen är allt förtrollat, eller så är inget förtrollat". Och allt blir förtrollat med ledstjärna i just detta ord, "äventyr"; det är (med Malmberg) "ett av de stora, honungsrika orden"...

Som sagt dog Castaneda 27 april 1998. 20-årsminne om fyra dar alltså, får se om jag kommer ihåg det. Nej antagligen inte, jag är inte den där firartypen. Men ett tips till er andra: Castanedaparty i vårsolens glans, med peyote, cacti, Jimson Weed och Lophopora Williamsi.

David Coverdale

Don Carlos Buell Memorial Stadium, juni 1976: Jon Lord ligger utslagen bakom sin orgel, Tommy Bolin missbrukar narkotika, Ian Paice kliar flinten, Glenn Hughes fånar sig med sin bas och allt går i bitar. Gråtande går sångaren därifrån, irrar genom korridorer, kommer till sin loge och skriver sin avskedsansökan. När han väl finner sin manager säger denne:

- Det finns inget band att säga upp sig ifrån. Bandet har upphört!

Sångaren var David Coverdale och bandet var Deep Purple. Han hade kommit som ny frontman 1973, upplevt en grandios karriär och ridit på stormvinden (se "Deep Purple" nedan), men nu var det slut. Bandet var i spillror, och hade egentligen varit det sedan Ritchie Blackmore lämnade skutan.

Men Coverdale uppsökte en retreat i Sjödistriktet, tog långa promenader och njöt av de disiga morgnarna. Och så kom han på det!

- Jag ska starta ett band, sa han sig själv, ett eget band. Men först en soloplatta.

Den plattan blev "Northwinds": bara namnet... Sedan bildade han Whitesnake, ett hårdsvängande funkgäng. Suggestiva tongångar blev det på "Money to Burn", en obeskrivlig ackordtrappa som går upp - och sen ner... och sen upp - och sen ner. Och så sången, ack så världslig till sitt innehåll men likafullt magisk:

Well the world it keeps on turning,
people keep on learning,
it's crazy to be earning
all the money that your burning...

Puppande bas, bluesig sång, bra driv überhaupt... Jag älskar denna låt.

Sedan kom skivan "Trouble". Coverdale är ingen djuping, nej röka&kröka&brudar är hans recept, men han har en omisskännlig europeisk approach, en poetisk touch:

When I saw you in the garden,
sweet lilac in your hair,
the sunlight seemed to surround you
and bless the morning air...

"The Time Is Right For Love" heter opuset. Titellåten har för sin del raden "before I could walk / I had to learn how to run", rått bluesig sång, vår David var minsann ett barn av "the blues revival". "Free Flight" är en friflygande sak, påminner om "You Fool No One" på "Burn" (se "Deep Purple") och "Money To Burn". "Nighthawk" är en annan funkrockare, snabb och skön.

"Love To Keep You Warm Both Night and Day" plus "Lay Down (I Think I Love You)" hittar vi även på "Trouble"; visst fattar man vilken "love" det rör sig om, sinnesslö raggarmani, men ändå föredrar jag såna texter framför våldsexcesser, hårdrockens andra mani. Man kan ju tolka om kärleken i andliga termer.

Coverdale är ball, en gentleman med street credibility. "Here I go again on my own, like a hobo I was born to walk alone" från "1987" är ett örhänge, en evergreen. Ljuv poprock. Och "Wine, Women and Song" från en annan 80-talsplatta har den sanna Coverdale-touchen, orden från en dandy med alla hästar i stallet. Till boogie-woogie-piano hör vi introt:

I am an educated man
as all the Fleet Street Preachers know.
It's just the simple things in life,
get my motor run'
and ready to go.

If I can make you smile
I will raise my glass,
and if you don't like it
well darling, you can kiss my ass...

You can say what you want but I love
wine, women and song...

Följt av en reciterande övergång: ... "and me and the boys are gonna tell you about it, right now, now listen:"

Give me a good strong woman
and a seedy rythm'n'blues guitar,
take me to a dance hall palace
and a 24-hour bar...

Kanske lite umpa-umpa-rock det här, lite gubbvarning, men allt behöver inte vara så originellt. Det är musisk glädje, en hyllning till festen som företeelse. Och personligen är jag ingen festmänniska längre, men jag hyllar festen som idé - för, som jag sagt tidigare här på bloggen (tråden "Jünger", långt ner i scrollen): de livshatande titanerna hade inga fester, medan de olympiska gudarna däremot visste hur man svingade en bägare. Titaner liksom asuras är tekniska troglodyter, analytiska anemiker, medan olympier liksom devas är musiska och danna, bubblande blomstersprudlare (för asuras och devas, se "Vandra mot ljuset"). De förra dyrkade bara arbete i sina smedjor, och de dyrkas bara via arbete, medan olympiska gudar dyrkas via offer av vin och honung, sång och dans. Skål!

Atlee som poet

Sitter här och tänker på Churchill och Atlee. Deras respektive stil närmare bestämt, deras retorik eller brist på sådan.

Jag menar, var inte Churchill en ordbajsare egentligen? En gammaldags stilist, en sönderkokt prosaist och retoriker. Efterföljaren Atlee däremot var en mycket mer ordknapp herre, och därmed en poet i min bok. Poesins särdrag är ju dess ekonomi, dess rikedom på information relativt ordmängden.

Atlee som poet: man kommer att tänka på en medarbetare som hade hållit en längre utläggning och väntade på kommentar - men Atlee bara tände pipan, blossade på den och sa: "Quite, quite"...

Den gode Clement var också poet i klassisk mening, ogemen versmakare. En viss Ann Glossop, femtonårig skolflicka, skrev en gång en dikt till premiärministern med klagomål, hon måste göra om sitt så kallade skolcertifikat:

Would you please explain, dear Clement,
just why it has to be
that Certificates of Education
are barred to such as me?

I've worked through thirteen papers
by my swot is all in vain,
because at this time next year
I must do them all again.

Please have pity, Clement,
and tell the others too.
Remove the silly age-limit,
it wasn't there for you.

På vilket Atlee svarade:

I received with real pleasure
your verses my dear Ann,
although I've not much leisure
I'll reply as best I can.

I've not the least idea why
they have this curious rule,
condemning you to sit and sigh
another year at school.

You'll understand that my excuse
for lack of detailed knowledge,
is that school certs were not in use
when I attended college.

George Tomlinson is ill, but I
have asked him to explain,
and when I get the reason why
I'll write to you again.

Inte många premiärministrar som skriver dikter till skolbarn...

(Källa: Peter Hennessy, "The Prime Minister", 2000)

Saker som är

Vårtecknen radar upp sig: TV3 har bytt pausbild från vinter- till vårdito, biltesterna på Hornavans is sjunger på sista versen och koltrasten sjunger i högan sky.

Det är ju skoj. Annars då? Saker som är?

Uppsnappade fakta på sistone: Santos-Dumonts "14. bis" var en instabil låddrake, men allmänt taget var denne konstruktör originell, han gjorde aldrig samma sak två gånger. Han började med luftballonger men övergick till principen "tyngre än luften" när ballongen visat sina begränsningar.

Detta har jag lärt mig. Har även hört att Frank Lloyd Wright var en av de första som använde Mexico- och Mayamönster i sin arkitektur, att hans konstruktioner (Falling Water, Guggenheim) idag börjar vittra sönder (men trots det var han en originell arkitekt), och att en av hans fixa idéer var öppna planlösningar. Jag kan gilla mycket av hans arbeten men reservera mig för denna avsaknad av väggar och mysiga vrår. Ser bra ut på bild, men hur funkar det för folk som ska bo där?

Ja kors vad TV kan vara skoj, det är därifrån jag fått allt detta. Såg även en dokumentär om illustrerade veckotidningar nyss, och där sas att amerikanska Life las ner 1972. Jag trodde den fanns fortfarande. Men det var så klart TV som tog död på detta bildmagasin. Det kanske är för att koncernen ifråga heter "Time-Life Inc" som jag trodde på dess fortsatta existens. Själva Time finns dock ännu som blaska.

Så något om bloggen ni läser. Att introducera nya etiketter vore kanske kul, men jag tror jag håller mig till dem jag har. Nåväl, en och annan ny må komma, som "Iron Maiden" och "Judas Priest" nyss - men då är det ju avknoppningar från en större tråd så att säga, i detta fall "hårdrocken rockar hårt". För många etiketter är inte bra, det blir för oöverskådligt.

Nya namn i blogrollen skulle jag gärna ta in, om jag hade några. Tips är välkomna. Kan också konstatera att antalet bloggar som länkar mig växer: vilken karriär detta är, nu lägger jag in tvåan, för jag har ju på TV8 fått höra vilken "enorm makt bloggarna har"...

Deep Purple

"Vi var helt enkelt tvungna att göra den här plattan. Annars hade vi fått spela med symfoniorkestrar resten av livet..."

Orden är Ritchie Blackmores och plattan är så klart "Deep Purple In Rock" från 1970. Föregångaren var ett grandiost misslyckande, med en symfoniorkester och ett rockband som försökte överrösta varandra. Nu var det back to basics och full fart framåt, men inte med enkel rock utan tung sådan. Och en smula tillkrånglad; öppningsspåret är en parafras på gammal rock med hänsyftningar på "Tutti Frutti" och "Good Golly Miss Molly", men allt på skrikvolym och med ett grötigt riffintro. Men sån är hårdrocken, den är over the top och ekvilibristisk, och Deep Purple i denna upplaga hade förvisso fyra mästare på var sitt gebit: Ian Gillan på sång, Blackmore på gitarr, Roger Glover på bas och Ian Paice på trummor.

"Bloodsucker" är en lugnare sak men svängig som få, ger lite andrum för den episka "Child in Time". Gillan vill inte sjunga den idag (liksom Robert Plant inte vill sjunga "Stairway to Heaven" längre) - men en skön musikresa är det allt, med det förföriska orgelintrot och raderna om blind man som skjuter på världen. Sedan kommer gitarren och allt ökar mot ett crescendo, plus fem satser till och solo och allt, och man pustar ut efter slutackordet: quelle affaire!

B-sidan med "Flight of the Rat", ""Into the Fire", "Living Wreck" och hyllningen till producenten Martin Birch ("Hard Lovin' Man") bevarar tempo och snits; snygga låtar med sömlösa temposkiften, sällan har man sett en så tajt grupp. De hade kul när de gjorde skivan, det märks. Alla låtar skrevs av gruppen tillsammans, både på denna och efterföljaren "Fireball" från 1971. Denna brukar räknas som en mellanskiva, men jag älskar bassolot på titellåten, det triumfatoriska riffet på "The Mule" och avvikaren, countryballaden "Anyone's Daughter". Alla från "The Band" till "Crosby, Stills, Nash & Young" och "Flying Burrito Brothers" skulle spela country vid den här tiden, och här tog sig Purple en skiva av kakan. Umpa-umpa-takt, piano, stråkar och kongenial, laid-back sång är receptet:

Well I stood under your bed-room window,
throwing up a brick,
no one came, I threw one more,
that really did the trick...

Så över till en klassiker. Alla har väl hört:

H- D - E / H - D - F - E / H - D - E - D - H - H

Det var med andra ord dags att dra ner till Montreux och spela in en skiva, men så brann allt och man fick ta in på ett fryskallt ställe. Men:

... with a few red lights, and a few hot beds,
we made the place to sweat;
no matter what we did out of this,
I know we'll never forget:

Smoke on the water, and fire in the sky...

Det var dags för "Machine Head" och den definitiva plattan med denna line-up. Liksom förr skrivs alla låtar ihop, man tycks ha lekt fram dem i studion (= på hotellet med mobil ljudstudio utanför), och paradnumret tycks mig vara "Pictures of Home": man har sytt in allt från gitarr- och bas- till orgelsolo, och det görs snyggt ska ni veta, inga tvärstopp som får en att undra vart musiken tog vägen. Sömlöst är ordet.

"Maybe I'm a Leo", "Lazy", "Highway Star": det finns inga döda punkter. Allt gifter sig. Självklart kunde det inte hålla, självklart måste gruppen splittras - men det var detsamma, jag gillar även Coverdale&Hughes-Deep Purple. 1974 års "Burn" öppnar med ännu en chockrockare, stilen är känd vid det här laget - men det kan vara intressant att veta att titeln inte kom på en gång, musiken må ha funnits där men Coverdale trevade sig fram med refränger som: "and that will take us down - the road..." Det sista ordet blev så klart "burn" till slut, man skrev om texten utifrån det, och då satt det.

Det finns tendens till funkrock här, Hughes med sin bas tog plats, men varför inte. "Lay Down, Stay Down" är ett paradnummer. Man tycks nu ha slutat med detta att skapa låtarna ihop, det är inte samma group effort som förr. Annars är min favorit "You Fool No One" på B1, en flyktig congotrummare, en romantisk svävare med syrefull sång och lagom Blackmore-solo (men han får förvisso låten att stanna upp lite så att han kan glänsa). Uppföljaren "Stormbringer" från november 1974 känns lite tröttare, men jag gillar titellåten, "Lady Double Dealer" och "High Ball Shooter". Det är valuta för pengarna, och även de lugnare partierna stryker med.

Hård hippiemusik

När uppstod hårdrocken?

Svar: I slutet av 60-talet.

Hur då?

Svar: Det kom syntetiska trumskinn som gjorde att man kunde slå hårdare på dem. Och vid den här tiden började Jimi Hendrix vrida upp förstärkaren till 10.

Där har ni det, hårdrockens födelse in nuce. Bidragande faktor var såklart även låtar uppbyggda på riff istället för ackord.

Vad mer finns att säga om dessa pionjärdagar? Kanske något om klädstilen: någon speciell hårdrocks-outfit fanns inte, man körde bara med hippiekläder av en eller annan typ: vida jeans, brokiga skjortor, hattar och halsband. Det kan gälla alla från Hendrix och Cream till Zeppelin och Judas Priest; för de sista, se till exempel fotona på "Sad Wings of Destiny".

Tidig hårdrock är rotad i hippiekulturen på sätt och vis. Annorlunda uttryckt: det fanns inte så skarpa genregränser på den tiden, inte så skarpa som idag. Att gilla både Mamas & Papas och Hendrix var inget konstigt, en smörgrupp och en vild rockare, för allt var alternativkultur och hipness. Kort sagt: tidig hårdrock är hård hippiemusik. I skämtteckningar och serier var långhåriga män med massor av stärkare ofta liktydigt med hippies.

Sedan kom en motreaktion mot hippierans flower power-stuk, och det hände sig inom själva hårdrocken. "If you come to San Francisco, you'll see people with flowers in their hair sjöng man på den tiden, men de enda blommor man såg i Birmingham fanns på kyrkogården!" Sa en viss Ozzy Osbourne i Black Sabbath. Här stämde man ner tonläget en oktav och mässade shamanska texter, men fortfarande var man klädd som hippies; se baksidan på "Sabotage"...

Nåväl. Vida jeans och platåskor, långa lockiga frisyrer: detta var den rådande stilen. Sedan kom punken och blåste bort allt det där, stuprörsjeans blev ett måste och kort hår blev normen. Den nya vågens hårdrockare fattade detta även om långt hår behöll sina positioner. Spandexkläder var inne ett tag: stretchnylon som i träningsoveraller. Samtidigt kom läder på bred front; både Eric Bloom i Blue Öyster Cult och Halford i Priest blev banbrytare här, "homosexläder som blev heavy metal-kläder" som The Hammer skrev.

Sedan kom "hair metal": blonderade frissor och glam, revival för '72-'75-erans sminkpop. Och sedan kom Whitesnakes "1987", och sedan dog metallen sakta. Grungen gjorde flanellskjortor, yllemössor och pipskägg populära, och rakade skallar blev alternativet för de nymetallare som inte ville ha långt hår.

Se där, en hårdrockens stilhistoria från begynnelsen till idag. Vi skriver våren 2008 och heavy metal tycks vara vid god vigör, men en sak undrar jag över: var är alla engelska band? Från 60-talet till 80-talets mitt fanns ett brett flöde engelsk hårdrock, men idag tycks den ha dött ut. USA verkar mycket vitalare som metalland. Någon som vet besked i frågan, någon som har koll på dagens metallkarta? Finns brittiska band, förutom The Darkness? Har länder som Holland och Tyskland ryckt fram? Är inte alla dagens stora som Korn, PoD, Slipknot mm från USA?

Ja, är det så? I så fall lite konstigt hur en tradition bara kan dö ut: brittisk heavy metal. Vad gör dagens engelska rockgitarrister, dagens Dave Murrays och Glenn Tiptons, spelar de britpop? Och dagens engelska HM-bandleaders, dagens Steve Harris, Jimmy Page och Tony Iommi, spelar de i källarband? Jag fattar det inte.

Gamla tider (Legenden, del 1)

Människan skapades av upproriska änglar. Detta säger "Vandra mot ljuset", men även gnostiska texter för fram samma idé, bland annat Nag Hammadi-rullen "Untitled Manuscript On the Origin of the World". Där kan man läsa om Adam, Eva och Ormen (som ska ha varit en vis typ), om asuras aktioner och om Guds ordnande hand över alltsammans.

Några fler gnostiska texter ska jag citera ur nedan, i följande delar i denna tredelade story kallad "Legenden", men just nu räcker det med att följa VML. Det blir en liten kosmisk resa, en annorlunda historia. Se det som den legend det är; man behöver inte tro på vad som sägs, mig kvittar det lika. Vad gäller stilen så är den min egen; detta är inget referat, det är en svenssontext, och influenser och lån från andra källor än VML kan ibland ha skett omedvetet.

Människan var skapad och Gud gav henne sn själ, en strimma av det eviga ljuset. Själen var det i människan som var evigt, och därför måste den ju ta vägen nånstans när kroppen dog. Således etablerade Gud lagen om reinkarnation: kraften i de handlingar man utfört under ett liv skulle föra själen vidare till ett nytt liv. Men innan ny inkarnation skedde skulle själen uppehålla sig i himlen (rättare: någon av de sju himlarna) för att där se tillbaka på sitt förra liv, ångra felsteg och bereda sig på vad som komma skulle i nästa liv, nästa lektion i andlig utveckling.

Gud gav även människan en fri vilja att följa ljuset. Idealet var att låta viljan styra tanken, att kontrollera eventuellt begär att följa mörkrets vägar. Gud avstod på detta sätt frivilligt från sin makt, för att hans barn själv skulle få lära sig sin läxa. Förhoppningen var i alla fall att människan skulle gå från mörker till ljus i liv efter liv, men vägen skulle förvisso bli oändligt lång om hon inte hade någon som ledde henne på vägen. Gud bad därför sina lysande barn, devas (se tidigare i denna tråd), att bli mänsklighetens lärare genom att inkarnera bland folk, leva och lida som dem och undervisa dem om den rätta vägen - vägen mot ljuset.

Devas gick med på detta uppdrag. De skulle strida mot mörkret och tjäna ljuset, verka för godhet, sanning och kärlek, och verka för tron på en mild Gud, en som var ljusets källa och all verklighets ursprung.

- - -

Hur gick det för människan då? Adam och Eva förvisades ur Eden; det var nog fint att leva i paradiset bland växter och fromma djur, men människan behövde utmaningar för att kunna utvecklas (sas det i boken "Findhorns trädgårdar"). Därför spred sig människan över jorden, förökade sig och grundade riken. Med tiden började devas inkarnera bland folk för att lära dem ett och annat: göra upp eld, bruka jorden, bygga hus och dyrka Gud. Människan hade det lite svårt att förstå detta sista, att dyrka en osynlig Gud i en fjärran himmeln, så då började hon dyrka solen istället.

Det var inte helt rätt, men det var bättre än ingenting.

Som andra ockulta krönikor nämner även VML Lemuria och Atlantis, de mytiska rikena i Stilla havet respektive Atlanten. Först ska då människan ha levat i Lemuria, det var där hon blev soldyrkare - men inte nog med att hon i dessa nejder fick hjälp av devas, hon kom även att påverkas av asuras, den äldre änglagrupp som gjort uppror och skapat människan.

Om asuras och devas har jag talat tidigare i denna tråd: asuras var en äldre grupp änglar, devas en yngre grupp. Änglar är i min bok ett slags gudar, i bemärkelsen övernaturliga, mäktiga väsen,, och i så fall kan man ju se asuras och devas som jämförbara med äldre och yngre gudar i grekisk mytologi; där har vi ju titanerna, en äldre gudagrupp med Prometheus i spetsen, som skapar människan, medan Zeus och de olympiska gudarna har ett i början mer avlägset inflytande på henne.

Asuras ville komma människan nära, ville påverka henne - så i skuggform approcherade nu asuras människan och lärde henne orättvisa, våld och krig, medan devas (inkarnerade som människor) lärde oss godhet, kärlek och rättvisa. Om devas stod för familjesed, barnuppfostran och ordning stod asuras för lösaktighet, fri uppfostran och elände.

Ja, detta krig asuras-devas med mänskligheten som spelplats är en röd tråd i VML. Kamp mot mörker och ljus i synnerligen konkreta termer: en strid med människans själ som slagfält, med faser som vårt sätt att leva som samhällsbyggare, konstnär och moralisk aktör. Devas var för sin del konstnärliga och musiska, asuras däremot analytiska och strikta - men någon kategorisk uppdelning i gott-ont behöver inte alltid göras, ibland kunde asuriska påfund omvandlas om göras nyttiga. Som deras uppfinning av gift och elektricitet, som förvisso kan bli medicin och rengöringsmedel respektive ljus att lysa upp mörkret med.

Men jag går händelserna i förväg.

- - -

Det stolta Lemuria, den Stilla havs-kontinent där vi levde i början, gick under genom vulkanutbrott och sänkningar av havsbottnen. Felet var asuras' säger VML, dessa gamla gudar påverkade kulturen till det sämre med hor och mord. Men vissa människor överlevde debaclet och tog sig till Ostasien, där de bland annat grundade Myanmar (alternativt namn på Burma), vilket ska vara lemuriska och betyda "Det nya landet". Andra lemurianer tog sig till Amerika där de grundade förstadier till Maya- och Inkarikena. Kanske gjorde emigranterna uppehåll på Påskön och skapade dess monoliter, dess gåtfulla stenstoder; det skulle väl vara behändigt om detta gick att inlemma i denna förklaringsmodell.

Man tog sig till Amerika och grundade förstadier till Inka- och Mayarikena. Innan dessa riken blomstrade hade vi dock det lysande Atlantis i det hav som fått namn efter det, Atlantiska oceanen. Här lärde devas människan stadsbyggnad, stenhuggeri och konsten att bryta ädelstenar, liksom högre religiösa bruk som till exempel mysterievetenskap. Asuras hade dock inflytande även här: de lanserade avgudadyrkan och svart magi... I stort skedde dock en utveckling till det bättre: människan var stadd på vandring mot ljuset eftersom hon ville det. Hennes intuition sa henne att ljus var bättre än mörker.

Så enkelt är det. Men det enkla är svårt.

- - -

Vad hände sedan, i denna mäktiga krönika över människans utveckling, ockulta varianten? Jo, sedan ska asuras ha kommit på metoden att inkarnera i människoform. Lätt var det inte, men det gick. Devas kunde denna konst sedan länge, man inkarnerade i människohamn och påverkade mänskligheten denna väg, medan asuras endast kunde påverka henne genom att tona in på hennes tankar. Nu däremot, nu lärde sig asuras konsten att låta sina själar ta plats i människofoster, för att sedermera kunna födas som människor. Själve überasuran kunde av tekniska skäl inte inkarnera (se VML för detaljer) - så han gick runt och förbannade allt, sina deva- och asurasyskon och Gud Fader själv, mycket såsom Milton skildrat det i "Paradise Lost": "Better to reign in Hell than serve in Heaven" osv.

Asuras lyckades dock förgifta Atlantis' nejder, man drog till och med in vissa mysterieskolor i sitt nät, och så gick det som det gick: landet gick under, översköljdes av vågorna och försvann. Men åter undslapp vissa förödelsen; man tog sig per båt, med mellanlandning på vissa öar, mot väster. Mellanamerika fick sig ett nytt tillskott av begåvade människor; marken hade ju beretts av den ovannämnda lemuriska immigrationen. Med den atlantiska överlagringen fylldes leden på med siare och pyramidbyggare, en liten men naggande god skara mystiker, ett esoteriskt elit; man stod ju på en högre nivå än på sin tid lemurierna.

Vad gäller Atlantis' spår i amerikanska myter, så läser jag i Kjellsons "Forntida teknik" att indianer i Arizona än idag berättar, att ett land i östhavet en gång dränktes och att en gudomlig man undkom därifrån i ett fartyg. Han hette Montezuma. Andra indianer berättar om den legendariske båtflyktingen Quetzalcoatl, "Den befjädrade ormen", som var kunnig i att smälta metaller och slipa ädelstenar.

Samtidigt lyckades andra atlantider ta sig till Nordafrika och slutligen Egypten, där deras idéer levde upp i pyramidbygge, mystik och magi. Likheten mellan Egypten och nyssnämnda Mellanamerika visas inte bara i pyramiderna utan även i likheter i språk och namn. Kjellson nämner till exempel de centralamerikanska orterna Chol-ula, Coluacan, Zuivan, Colima och Xalisco, som ska motsvaras av de arameiska ortnamnen Chol, Colua, Zuivana, Cholima och Zalissa. Man kan även notera likheter mellan hebreiska och chiapenecindianernas språk, samt mellan baskiskan och algonquin-lenape-indianernas språk i Nordamerika.

- - -

Vi har nått i tid och rum till Egypten, denna strålande civilisation. Devas fortsatte att påverka människan här och i följande kulturer; dessa inkarnerade änglar lärde oss astronomi, lyrik, arkitektur och bildhuggeri, säger vår oförbrännerliga källa VML. Därmed kom med tiden marmorstatyer, kolonner och valv, gudadyrkan och skönsång att förgylla vår vardag.

Människans kulturer spirade samtidigt på andra håll, i Kina och Indien och i Mesopotamien och Medelhavsområdet, samtliga (gissar jag) triggade av lemuriska och atlantiska överlagringar. Men allt var trots det inte frid och fröjd. Mörka tankar fortsatte att spridas, onda människor (asuras i människohamn) spred fanstyg och våld, och många människor led: de hade det svårt att skrapa ihop till livets nödtorft, medan "väldige herrar" slog sig vida omkring och levde i sus och dus. Det rådde själslig och kroppslig nöd; här behövdes något nytt, en gnutta ljus över allt detta mörker. Om det ska jag tala i nästa inlägg.

(Denna min tredelade VML-story skrevs och postades med sista inlägget först; för att kringgå "top-postingens" nackdel skrevs det hela bakifrån så att säga. Jag säger detta blott för att stilla nyfikenheten hos tekniskt lagda läsare.)

"Lux in tenebris" (Legenden, del 2)

Det rådde andlig nöd i världen. Då uppstod (enligt VML) idén hos Gud att låta überdevan - vi kallar honom Kristus - inkarneras på jorden för att leda människan på bättre vägar. Überdevan hade inkarnerats förut, bland annat i Atlantis före dess undergång samt i Indien där han skrev Manus lagar och lanserade läran om âtman och brâhman. Men nu skulle det till en ny inkarnation, och tanken var att Kristus som människa dels skulle be for sin broder Morven (aka Lucifer), dels föra ut en fullkomligare lära till folket om en kärleksfull Gud. Inslag i denna lära skulle vara "älska era ovänner", "i min Faders hus finns många rum" och "till alla människor en god vilja".

Kristus skulle inkarneras på jorden, och andra devas sändes före honom att inkarneras bland Israels folk. Deras uppgift var att bereda vägen för Messias, den kommande frälsaren. Härom kan man bland annat läsa i Jesaja:

Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus
(lat: populus qui ambulabat in tenebris videt lucem magnam);
ja, över dem som bor i dödsskuggans land ska ett ljus
skina klart - - - du ska göra deras glädje stor; inför dig
ska de glädja sig, såsom man glädjes under skördetiden...
Ty ett barn varder oss fött, en son blir oss given, och på
hans skuldror ska herradömet vila; och hans namn ska
vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.

Kristus varnades av Gud för riskerna med uppdraget. Risken fanns att folk inte tog till sig budskapet utan vände sig emot honom, påverkade av mörka tankar som ännu kunde finnas i etern. Om folk vänder sig emot dig (sa Gud till Kristus, allt enligt VML) "så kommer de att ge dig döden - korsets död".

Vad Gud menade var alltså att människorna, inte han, Gud Fader, skulle låta spika upp honom på ett kors för att dö. Jesu död på korset var inget Gud ville, den var ingen förutsättning för människans försoning med Gud; de