Reflektioner kring Thomas Nydahls "Black Country" (2013)

I Nya Tider 6/2013 skrevs det att Mikael Jalving besökt studentföreningen Heimdal i Uppsala. Detta besök ägde rum i februari, den 7 februari för att vara exakt. Han presenterade sin bok ”Absolut Sverige – ett land i förändring” (2012). På mötet talade den danske journalisten om det svenska samhällets tankeförbud mot att diskutera invandring. Så att: han var där, han var på etablerad förening som inbjuden talare. Det borgerliga, formellt fristående Heimdal har ju sedan 1891 varit en plantskola för högerpolitiker som Anders Borg, Gunnar Heckscher och Jarl Hjalmarsson.




Är alltså Mikael Jalving på väg in från kylan? Kanske inte än. Än är Jalving inte framme i finrummet...! Man frågar sig om han väntade den tuffa behandling han slutligen fick av svensk MSM. Att han 2012 presenterade den danska versionen av sin bok på ett seminarium med Nationaldemokraterna togs ju inte väl emot. I 08-elitens ögon passerade han nog en gräns där. Och en svensk förläggare för hans bok var länge svår att finna. I december förra året kom boken i alla fall ut på svenska. Men finmedia tiger. Biblioteken köpte in den danska utgåvan i parti och minut, det var ju en fin bok på ett fint danskt förlag, men den svenska utgåvan är tydligen politisk dynamit. Trots att det är samma bok som den danska, bara klädd i svensk språkdräkt. OK, den har fått ett förord av Lars Vilks också. Det skiljer PCD Ltd:s svenska utgåva från Jyllands-Postens förlags originalutgåva.

MSM tiger ihjäl den svensköversatta Jalvingboken. Men den har recenserats här och där på nätet (i Tidningen Kulturen, Realisten och i Avpixlat; även på Wikipedia behandlas boken). Ytterligare en regimkritiker som nyss gett ut en bok, Thomas Nydahl, har förtigits av MSM men hyllats i bloggosfären. Nydahls senaste bok handlar om mångkulturens haveri i Birgminghamområdet, ”The Black Country”, så kallat pga de gruvor och den stålindustri som traditionellt funnits där. [Själv recenserade jag Nydahls bok i Nya Tider 7/2013. Det jag skriver i detta inlägg är en separat text, en annan text än den som finns där.] Nu är regionen ett never-never-land av postindustrialism, massinvandring och vilsenhet. Nydahl skildrar det i boken ”Black Country” (eget förlag, 2012). Bland annat har hans bok recenserats på Artur Szulc’ blogg. Szulc har för sin del skrivit historiska verk om Polen (”Med förtvivlans mod” 2008, ”I Stalins våld” 2010).

- - -

Szulc gillar Nydahls bok. Han kallar den ”fri essäistik när den är som allra bäst”. Jag kan hålla med om det. Nydahl kan skriva. Han har minst ett dussin sakprosaverk och romaner bakom sig. Han är en oberoende vänsterman som vågar kritisera massinvandring. Det är helt unikt i detta land: helt unikt. Och ”Black Country” skildrar hur samma problem finns i England. Szulc ger en kongenial sammanfattning av ”Black Country” på sin blogg. Nydahl, säger Szulc, fördjupar...

... sig i en samtida problematik som städerna i West Midlands brottas med: gängkriminalitet, skolväsendets totala nedgång, social nöd och de negativa sidorna av multikulturen som skapats av en omfattande invandring.

Nydahl berättar om shariadomstolar, kusingifte, hedersrelaterat våld och vad han kallar ”gatans opposition”, det vill säga English Defence League och brittiska partier på yttersta högerkanten. Det är ingen uppmuntrande läsning Nydahl erbjuder. Helt klart är att multikulturen har lett till skapandet av parallella samhällen med höga kulturella och religiösa barriärer. Moralisk konsensus, medborgaranda, hemhörighet och kollektiv identitet har ersatts av extrem polarisering: splittrande särkrav, gettoisering och direkta motsättningar av religiös och politisk karaktär. Trots den rådande konfrontativa situationen förefaller de styrande vara oförmögna att se sanningen i vitögat och de har intellektuella kretsar på sin sida som gör allt för att minimalisera alla former av kritik mot islamismen (eller multikulturalism generellt). Kritiker utmålas som islamofober och rasister. Även sedvanlig religionskritik, som tidigare ansetts vara en naturlig del i ett sekulärt samhälle, misstänkliggörs. Det kritiska förhållningssättet till alla former av samhällsfenomen är inte längre en självklarhet.

- - -

Detta är Nydahls bok i ett nötskal. Szulc är inledningsvis försiktig i sin recension. Denna bok är dynamit. Szulc tassar från början som katten kring en het gröt visavi en bok som kritiserar annars heliga ting som fjärrinvandring och det traditionella Europas marginalisering. Szulcs berörande av English Defence League ovan är symptomatisk, ett kort en-passant-omnämnande bara. Men Nydahl är i sin bok rätt positiv till EDL:s verksamhet.

Det är en ovanlig hållning för en svensk vänsterman. Szulc förbigår det. Szulc är mer eller mindre ”establishment”. Men han är, tack och lov, inte någon 08-intellektuell som ängsligt lyssnar på alla de senaste påbuden från propagandatelegrafen. Szulc gör Nydahls bok rättvisa. Nydahl ser på mångkulturens vind-för-våg-samhälle i England och säger: det här fungerar inte. Islamismen är den enda starka faktorn här och den vill vi inte ha. Men de styrande blundar eller vill i tysthet ha detta för att söndra och härska. Och Szulc har i sin recension sett samma sak. Sett ur den synvinkeln finns det hopp: Nydahls bok har som sagt ignorerats av MSM (nåja, Kvällsposten skrev ner den) men att folk ute i landet, på nätet, fått upp ögonen för boken, det är tecken på en omisskännlig, kulturell opposition. Andra som gillat den är bland andra Lars Vilks och Anna Brodow. Boken är enligt författaren nästan slutsåld.

- - -

Högprofilerad kritik av mångkulturism är viktig. Jalving är ett exempel på det, Nydahl ett annat. Det är inte så lätt att tysta detta kritiker. Det går inte att skylla på näthat längre. Vi ser här en vältalig, bred kritik som är svår att slå ifrån sig. Den har symbolisk betydelse. Det är, kan man säga, kritik med verkshöjd. Vad har mångkulturismen att sätta emot? Lisa Bjurwald? Qaisar Mahmood? MENA-man åker ut i Sverige och visar sig ogilla det traditionellt svenska? Well, skriv om det då, det är ett fritt land. Men jag har en känsla att Jalvings och Nydahls grundläggande attityd, ”vanliga liberaler, vanliga intellektuella” som aldrig varit i närheten av högerradikalism, men av skeendet de senaste åren tvingats ut i en radikal, fruktbar gråzon där man måste skärpa kritiken mot massinvandring och antivithet för att ens överleva – den attityden torde delas av allt fler tänkande människor i detta land. Det är idag svårt att vara neutral, svårt att vara liberal, svårt att vara taditionell vänster om man inte får ha åsikter om fjärrinvandring. Alla som har åsikter om detta hamnar förvisso ute i kylan. Men Jalving och Nyahl har rett sig varsina bon där och de verkar reda sig ganska bra...! Och detta är bara början. Fler skrivkunniga människor lär följa, folk som med formuleringsglädje och gestalningsförmågan som vapen ger sig på att skildra den sammetsdiktatur vi levat i de senaste tio åren, en diktatur som högtidligt kungjort att ”den som föreslår en promilles minskad invandring ska för evigt tystas”.

Regimen föreföll nyss vara på väg att förbjuda kritik av massinvandring. Den skulle väl i så fall ha stämplats som hets mot folkgrupp. Mångkultur trumfade, tills helt nyligen, allt, inklusive yttrandefrihet. Men det tåget har gått nu. ”Näthatet” är exponerat som en lika stor om inte större aktivitet hos vänstern än hos högern. Och de kritiska rösterna mot mångkulturismen blir allt fler. På nätet och i bokutgivningen.




Relaterat
Spengler: Människan och tekniken (1931)
Tolkien och Jünger
Finland efter 1945