måndag 29 juli 2013

Recension: Verner von Heidenstam -- ett liv (Gedin 2006)


Härmed en recension av Per I. Gedins Heidenstam-biografi. Det är en telegsten på 672 sidor. Boken är lite för tjock. Den är, rent fysiskt, tung att ligga och läsa. Visst bör en bok som denna vara bred och noggrann. Men ett litet minus för dess ohanterbarhet måste jag nog ge. I övrigt är det, som jag skriver nedan, en bok värd sitt salt.


Här ska det alltså handla om ”Verner von Heidenstam -- ett liv” av Per I. Gedin (Bonniers 2006). Författaren Gedin är född 1928 och gör sitt ämne rättvisa. Han må vara en liberal "elitmänniska". Men han har bland annat blick för vad 1800-talets nationalism var: en folkrörelse, driven av liberaler, som först med tiden kom att omfatta såväl arbetare som dåtidens elit inom högborgerlighet, aristokrati och kungahus. Sant: i början av 1800-talet var inte kungahuset vad vi skulle kalla nationalister. Det elitsentiment som rådde till cirka 1830 var ju ryssvänligt; tsar Nikolaj I sågs som garanten för ordning. Nationalism var lika med uppror, som i Frankrike och Polen.

Detsamma var det i Tyskland. Året 1848 såg till exempel strävanden efter tysk enhet: de små, skilda kungadömena borde gå samman ansåg revoltörerna. Men det hela slogs ner av reaktionens krafter. Först 1871, sedan Preussen blivit Tysklands ledande makt, blev tysk nationalism även ett elitprojekt.

Detsamma var det här i Sverige: först på 1870-talet blev nationalismen allmänt omfattad även av samhällets toppar. Men nationalismen som ledkultur hade det trögt i portgången. Gedin beskriver ju Heidenstams debut, ”Vallfart och vandringsår” från 1888, som något av en vitamininjektion i Sveriges själ. Den rådande nihilismen och gråvädersprosan ersattes då av fantasi, färg och dans. Han banade väg för författare som Selma Lagerlöf, Fröding, Karlfeldt och Ellen Key samt för en förnyelse inom måleriet, ja för nationalismen överhuvud. För kring 1830 kom ju först skandinavismen, sedan kom en gryende svensk nationalism med Viktor Rydberg och andra. Sedan kom 80-talet med naturalism, stadsskildringar och elände. Sedvanliga titlar vid denna tid var sådant som ”Gråkallt” och ”Fattigdom”. Detta ansågs locka publiken. Realism rådde och poesin var harmlös verskonst. I detta läge kom Heidenstam med ett nytt poetiskt språk med influenser från Byron, Heine och Turgenjev. Det var en på sin tid friare vers som här etablerades på svenska.

Heidenstam blev snabbt nr 1, han blev ”den nya litteraturens anförare” (Gedin s 150). Med sin debut 1888 vann Heidenstam seger: han triumferade över ett blanknött, förfallet litteraturliv. Heidenstam sa själv i ett brev till Ellen Key 1897: ”Det eviga målandet grått i grått slog jag här hemma ihjäl på två år.” -- Jag har i ämnet även läst ”Kring Verner von Heidenstam” av Gudmund Fröberg (red; Carlssons förlag 1993). Boken gör upp med den nedvärdering vänstern gjorde av Heidenstam 1910-1990. Essäer av Staffan Björk, Olle Holmberg, Magnus von Platen och Pär Lagerkvist tecknar ett brett, sympatiskt porträtt av författaren. Vad gäller personen Heidenstam citeras på sidan 270 dessa ord av John Landquist:
Han hade blå, vänligt forskande ögon men de hade ett hemlighetsfullt djup. Han hade en mörk stämma med mjuk klang (...) Han var förnäm men okonstlad. Han hade en lugn vänlighet. Han hörde på vad man sa. Hans eget tal var bekymmerslöst improviserat men rätt som det var steg det som en vågkam upp till en poetisk bild. Men det var hans tankes naturliga rörelse. Man trivdes med honom.
Heidenstam hade alltså sina sympatiska drag. Samtidigt kunde han, i officiella sammanhang, vara pompös. Han gillade rollen som nationalskald. Detta slog tillbaka på honom i Strindbergsfejden 1910, då Strindberg angrep Heidenstam för ett och annat. Och Heidenstam tog åt sig. Man kan säga: Heidenstam blev ett offer för den roll han skapat åt sig själv.


- - -


Gedin skildrar denna Strindbergsfejd i sin bok. Plus allt annat som Heidenstams uppväxt, hans kvinnor och hans karriär i alla dess skiftningar. Gedin gör som sagt ett bra jobb och hans bok kan rekommenderas för den som gillar vaggan-till-graven, life-and-letters-biografier. Om man klarar av bokens fysiska tyngd, vill säga...! Boken kan knappt läsas liggande, så som jag föredrar. Den bör läsas vid ett bord.

Inspirerad av Gedins bok, samt av Fröbergs antologi, tänkte jag här gå igenom Heidenstams viktigaste verk. Jag börjar med romaner och prosa och avslutar med dikterna, nå egentligen bara samlingen "Nya dikter" från 1915. Sedan berättar jag om ett och annat.



Hans Alienus (1892)

Detta är en roman med vissa versinslag. Upplägget är djärvt och lockande, mixar realism med fantasy. Alienus är i Rom som tjänsteman åt påven. Sedan far Alienus ut på en resa genom östern och underjorden och upplever ett och annat. Det är som en svensk version av Dantes "Inferno" eller Goethes "Faust"; Heidenstam har brutit ny mark med denna bok, "it goes boldly where no man has gone before". Och svenska litteraturforskare har alltid gillat denna bok. Själv är jag dock lite skeptisk mot idéinnehållet. Det är dualism, det är, trots skönhetsvurmen, lutheransk tagelskjorta, visad i figuren "den gamla heliga". Detta är, som Gedin föreslår, en jungiansk "skugga", denna skräcktant som är en glorifierad glädjedödare.

Gott och väl. Men Heidenstam förmår inte, som Jung förespråkar, integrera denna skugga med sitt eget väsen. Skuggan förföljer honom hela vägen, ända till slutscenen i Sverige. Men Alienus har inget försvar mot denna "samvetets röst". Romanen mynnar ut i sentimentala rader i försoningen med fadern. Heidenstam var aldrig djup, han nådde aldrig de esoteriska nivåer som en Rydberg, Atterbom eller Stagnelius nådde. Men Heidenstam förstod åtminstone vad tillvaron kunde bjuda, han förstod att den är en gåta. Och han kunde visa det i sina romaner och dikter. "Gåta, saga, jordedag, ditt djup kan ingen loda."



Karolinerna (1897)

Jag har skrivit om denna bok tidigare på bloggen. Det är en klassiker anser jag, en ogement läsvänlig rundmålning av svenska figurer under stora nordiska kriget 1700-1718. Och liksom jag hävdar Lagerkvist i Fröbergs antologi att texterna har ett drag av av teater. Det är inte alltid några berättelser, det är mer statiska scener. Och replikerna låter en smula onaturliga; alla talar likadant, både trosskuskar och generaler.

Dålig teater alltså...? Nej, boken har kraft och färg men man kan reta sig på tonen ibland. Bokens förtjänst är bredden; man fascineras även av bifigurer som Mazeppas ambassadör, Lina Andersdotter, Måns Fransöske och andra. Och det är tecknet på ett mästerverk, hur även birollerna är välbesatta.



Folke Filbyter (1905)

Även denna har jag recenserat tidigare, på min Motpolsblogg. Det är en klassisk tidig-medeltidsroman och detsamma anser de flesta experter. Även uppföljaren "Bjälboarvet" är en bred, läsvärd skildring men inte lika angelägen.



Svenskarna och deras hövdingar (1908)

Även denna har jag recenserat på Motpol. Gedin anser för sin del att det är "en platt text" men han har fel. Här finns massor av fantasieggande noveller som "Ura Kaippa", "Sköldmön", "Grek-konungens gårdvar" och annat från tidig medeltid. Det är osökta skrönor om nordmän- och kvinnor, skarpskurna bilder av en levande tid. Men även från högmedeltid finns bra texter, som "Karl Knutsson och råttfångaren". Och för modern tid får man "Karolinerna" sammanfattat plus mycket mer.

Detta är en helt ojämförlig bok om svensk historia, på gränsen mellan fakta och fiktion. En "skolläsebok för ungdom" som kan läsas av alla.


- - -


Nya dikter (1915)

Heidenstam var som sagt poet också, lyrisk diktare. Hans ”Nya dikter” från 1915 var i mina ögon höjdpunkten. I debuten 1888 målade han med brokigare färger, läsvärt det med. Men nu, 1915, var det stramare och enklare. De stora frågorna om liv och död behandlades med öppna ögon. Gripande är till exempel ”Begynd vandring”. Den skildrar en död som ser tillbaka på den jord han lämnat: ”Jag vandrar redan på den bro, som leder / från jorden mot det obekanta / och fjärran blir mig vad mig förr var när.” Han är fri, han slänger sina skor och kastar staven, och när han ser sig själv begravas nere på den fjärran jorden, då känner han knappt igen namnet de mumlar kring kistan. – Detta kallar jag en vision: att se sig själv som död, på vandring ut i det okända.

När ”Nya dikter” utkom var Heidenstam 55 år. Han skulle leva i 25 år till. Ändå omtalar han sig själv som ”en gammal man, som sitter vid brasan och grundar”. Det är i ”Vore jag ett litet barn”, som handlar om vad man skulle göra om man var barn igen; diktaren sitter och minns och konstaterar att de flesta av hans vänner är döda. Den slutar: ”Gåta, saga, jordedag, / ditt djup kan ingen loda. / Ännu samma barn är jag / och människorna goda.”

Detta visar på en hjärtevärmande, vardaglig fromhet som alltid är gångbar. Denna dikt är enkel men inte simpel. Liknande vardagsmässig esoterism möter vi i ”Vi människor”. Den säger att vi alla ska dö en dag, det är vad ”vi människor” har gemensamt. Ändå tycker jag bäst om inledningsraderna här, de har liksom etsat sig fast: ”Vi som mötas några korta stunder, / barn av samma jord och samma under, / på vår levnads stormomflutna näs...!”

En annan gripande enkel dikt är ”Gustaf Frödings jordafärd”. Den är skriven till minne av diktarkollegan som levde 1860-1911. Dikten skildrar bland annat hur Fröding, medan han levde, satt vid sin Bibel medan håret vitnade. Utifrån det görs det hela allmängiltigt, ”förunderligt stort är ett människoöde”, men människan är som ett rö för vinden: ”Dö, dö, det är rösten hon hör / när hon skapar och frågar och spanar.” Men kanske kommer en ljusning i de följande raderna: ”Allt fåfängligt, / allting jordiskt dör, dör, / men hon själv blir det verk, som hon danar.”

Apropå att dö så komponerade Heidenstam denna gravskrift. Den är kongenial och säger allt om la condition humaine: ”Här vilar stoftet av en gammal man. Tacksamt prisade han det ofattliga, att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa.” Detta är, bland mycket annat, en gravskrift som erkänner dödens majestät. Man får inte skoja till det på sin gravsten, så där som författarkollegan Fritiof Nilsson Piraten gjorde. Att vitsa är nog fint och bra, praise the Lord for the gift of laughter sa ju Shakespeare, men det hör inte hemma på en gravsten. (Piratens gravskrift var, för den som undrar, denna: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31. jan 1972.”)


- - -


Heidenstam slutade i princip att skriva efter ”Nya dikter”. Författare som på detta sätt ”pensionerar” sig sägs vara ovanligt. Men Heidenstam medgav för bekanta att skaparkraften helt enkelt tagit slut. Han byggde sig ett gods vid Vättern, Övralid, inte långt från Motala. Det ser ut som en korsning mellan en karolinsk herrgård och Goethes hus i Weimar. Den omedelbara förebilden var gården Odinshöj i Danmark, där han ett tag bodde med sin sambo Kate Bang. Övralid är mycket stilrent, på gränsen till det sterila. Ingen park eller trädgård skulle finnas; gräsmattan skulle omärkligt övergå i vildmark och utsikten åt vattnet skulle vara fri. Endast ett så kallat vårdträd skulle erbjuda skugga.

Klara Johanson sa att Heidenstams roll här i livet var samma som renarnas på Skansen: att ställa upp en lätt igenkännbar profil mot världsrymden. Och visst var han en smula fåfäng, visst gillade han att posera. Han gillade, som antytt, att spela rollen som nationalskald. Men nog var han omtyckt också. Kanske var Selma Lagerlöf mer folkkär men Heidenstam kunde också dra skrönor. Hans historiska läsebok för folkskolan, ”Svenskarna och deras hövdingar”, har som sagt många fyndiga berättelser. Astrid Lindgren har till exempel vittnat hur hon greps av inledningens novell om Ura-Kaipa och stenåldern. Heidenstam kunde måla suggestiva scener, som i novellen om Ura-Kaipa, i dikten ”Tiveden” och i ”Folkungaträdets” utflykter i skog och mark.

Lagerlöf och Heidenstam dog samma år, 1940. Då gav man ut en minnesbok vid namn ”Mårbacka och Övralid”. Där finns en suggestiv anekdot från Heidenstams själva skrivande av ”Karolinerna”. Att säga att han träffade på Karl XII:s spöke när han komponerade kapitlet om kungens död må låta otroligt, men detta är vad minnesboken säger. Det var 1897 och Heidenstam bodde som gäst på herrgården Nor i Uppland, söder om Knivsta. Han var i sluttampen på Karolinerboken. Det var en viss natt då han var den ende som satt uppe, arbetande med gåspenna i lampans sken. Just som han skildrat hur Karl XII stupat vid Fredrikshald hörde han ett ljud – skramlet av en nyckelknippa. Sedan hörde han klirret av sporrar. Därefter steg uppför trappan.

Stegen närmade sig arbetsrummet. Så stod han där, Karl XII, och betraktade författaren. Kungen satte sig på en stol med värjan vilande i knät. Han ska ha sagt: ”Kom ihåg att jag bad till Gud den sista natten jag levde!”

Heidenstam noterade allt detta. Så blev han omtöcknad och böjde huvudet med handen för ögonen. När han såg upp var figuren borta. Inga ljud hördes av steg som avlägsnade sig. Det rådde en gravlik tystnad. Heidenstam satt kvar vid bordet, förvirrad. På morgonen togs han om hand av tjänare. Han blev sängliggande i flera dagar. Därefter steg han upp och beslöt sig för att ändra i sitt manus. Lite forskning förde honom till en ”Karl XII:s bön vid Narva”. Denna lät han omarbeta och infoga i skildringen av kungens sista dygn. Ytterligare några tillägg gjordes i boken för att det religiösa inslaget i Karl XII:s liv bättre skulle komma till sin rätt.



Slutsats

Jag är radikalnationalist. Jag gillar böcker om det traditionella Sverige. Sedan får de även vara konstnärligt högtstående också. Och detta får man med Heidenstams böcker. Vi lever idag i en tid när "eliten" ofta är svenskfientlig, när den rackar ner på det sedvanliga Sverige vi andra älskar. I denna kamp kan man inte alltid bruka "högtstående stil, eviga formuleringar, odödliga konstverk" -- men med Heidenstam ombord får man även detta. Så om du ser en bok av Heidenstam, köp den. "Karolinerna" trycktes till exempel i över 100.000 ex sammanlagt. Och det finns samlade verk-utgåvor och annat.

Man ska inte jämföra stora namn, men jag håller Heidenstam en smula högre än till exempel Frans G. Bengtsson. Bengtsson är bra, men han seglade inte på samma sätt över de stora djupen som Heidenstam.



Relaterat
Karolinerna (1897)
Folke Filbyter
Antropolis (roman 2009)

2 kommentarer:

Unknown sa...

Man kan även hitta många av Heidenstams verk på Litteraturbanken: http://litteraturbanken.se/#!forfattare/HeidenstamV/titlar

Svensson sa...

Tack för det. Här är länken klickbar.

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)